Avhopparen Oleg Gordievskij

Det var sommaren 1985 som den sovjetryske diplomaten Oleg Gordievskij hoppade av i London. I själva verket var han en ganska högt uppsatt KGB-officer vid den sovjetiska ambassaden. Han förhördes mycket ingående av den brittiska säkerhetstjänsten och gav därefter ut ett större bokverk tillsammans med den välkände brittiske historikerns Christopher Andrew. Denna historiker hade tidigare skrivit ett stort arbete om den brittiska underrättelsetjänstens (MI6) historia. Han var därför väl insatt i hur en underrättelsetjänst kunde vara organiserad och hur underrättelseinhämtningen kunde ske.

Oleg Gordievskij var född 1938 och uppvuxen under relativt goda förhållanden i Sovjetunionen. Fadern arbetade under många år för NKVD (tidigare namn på KGB) och sonen fick den bästa möjliga utbildningen samt rekryterades till KGB (organisation bytte namn år 1954). Under utbildningen ansågs han vara en flitig elev och mycket intelligent. Hans första utlandsplacering var i Berlin redan 1961, när han var 23 år gammal. Senare har Oleg Gordievskij sagt att då han såg Berlinmuren byggas insåg han att ”endast en fysisk barriär med vakter och vakttorn kunde förmå östtyskarna att stanna kvar i deras socialistiska paradis”.

Men det hela började egentligen med att Oleg Gordievskij, som då ännu inte fyllt 30 år, våren 1966 sändes ut som pressattaché vid den sovjetiska ambassaden i Köpenhamn. Han bodde tillsammans med sin fru i stadens arbetarkvarter och det visade sig snart att de båda ofta gick på jazzklubbar. Eftersom han var pressattaché, i varje fall formellt, så fick han många tillfällen att diskutera även ideologiska frågor med danska journalister. De uppfattade honom som bildad och mycket social. I själva verket var han KGB-officer som genomgått en flera år lång utbildning för sitt uppdrag. Det var i första hand att rekrytera och på olika sätt understödja s.k. illegalister i Danmark. Begreppet illegalister är etablerat inom KGB och betecknar en person som i större omfattning lämnar information till Sovjetunionen utan att vara knutna till den officiella beskickningen i landet. Dessa arbetar dolt och har även till uppgift att i krigssituationer utföra sabotage och anfall mot nyckelpersoner. Inom KGB använder man sig även av begreppet ”residenter” som är personer som är placerade i ett land som diplomatisk personal eller personal vid handelsorganisationer, resebyråer och liknande, samtidig som de är underrättelsepersonal med uppgifter att inhämta underrättelseinformation om det land som de är placerade i.

Oleg Gordievskij utförde tydligen sitt arbete i Danmark till full belåtenhet för sin uppdragsgivare. Även danska journalister och andra var uppenbarligen nöjda med hans närvaro i den danska huvudstaden. En dansk journalist skrev bland annat: ”Hans diskreta välklädhet, hans vetande och bildning, hans charm och sinne för humor gjorde honom till en god sällskapsbroder”.

Som bekant gick Warszawa-paktens länder in i Tjeckoslovakien i augusti 1968 för att kväsa kommunistledaren Dubceks planer på att ändra landets politiska inriktning. Den nya rörelsens honnörsord var ”kommunism med ett mänskligt ansikte”. I realiteten var det förstås Sovjetunionen som med att mycket stort antal pansardivisioner gick in landet. De andra länderna bidrog bara med mindre truppenheter. DDR sände inte några militära förband alls.

Kort tid efter att den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien ägt rum återvände Oleg Gordievskij till Moskva för att under åren 1970 – 1972 arbeta centralt inom KGB. Han hade då tydligen tillgång till ganska stora delar av organisationens arkiv. Genom studier av dokument från arkiven fick Oleg Gordievskij kännedom om hur Sovjetunionen hade bedrivit den psykologiska krigföringen före och under krisen i Tjeckoslovakien. Av dokumenten framgick att de flesta av de ”fynd” som anförts som skäl för invasionen helt enkelt var fabricerade av KGB. De vapengömmor som hade påträffats på tjeckisk mark var helt enkelt utplacerade av KGB, som också såg till att vapendepåerna hittades. I den ryska propagandan hette det emellertid att det var sudettyska ”revanschister” som gömt vapnen för att förbereda en väpnad resning mot den kommunistiska regimen. Det förekom artiklar i tidningen Pravda som redogjorde för amerikanska hemliga planer för att bedriva ”ideologiskt sabotage”. Artiklarna var i själva verket skrivna av personer inom KGB och allt var påhittat. Det förekom också att KGB-anställda som ”utländska turister” delade ut banderoller och affischer med uppmaningar som ”störta kommunistregimen” och ”bryt med Warszawa-pakten”. Några sådana slagord användes inte de tjeckiska reformpolitikerna och inte heller av andra tjecker. Oleg Gordievskij fick även genom arkivhandlingar kännedom om att det var KGB som lyckats distribuera foton som påstods visa att amerikanska stridsvagnsförband redan trängt in i Tjeckoslovakien. Den östtyska partitidningen ”Neues Deutschland” publicerade även sådana foton. Men det var i själva verket foton från en gammal amerikansk krigsfilm. Oleg Gordievskij har själv förklarat att det var hans studie av arkivhandlingar i KGB:s arkiv i Moskva som gjorde att han blev starkt kritisk mot den sovjetiska politiken. Med de nya åsikterna sändes han i varje fall åter ut till den sovjetiska ambassaden i London. Även nu var hans uppdrag från KGB att knyta kontakter och samla information genom ”politisk underrättelsetjänst” i det som måste anses vara ett gränsområde mellan spioneri och diplomati.

Det var Oleg Gordievskij som kom att vara kontaktman för den danske medborgaren Arne Herlov-Petersen. Denne var en ung man som levde i en förvirrad värld där han öppet hyllade sådana nationella ledare som Kim Il-Sung i Nordkorea och Pol Pot i Kambodja. Det var inte några svårigheter för Oleg Gordievskij att värva den unge mannen till ”inflytelseagent”. Herlov-Petersén skrev ett ganska stort antal prosovjetiska tidningsartiklar under eget namn i den danska pressen. Men han gick längre än så därför att han satte sitt namn under tidningsartiklar som skrivits av KGB:s avdelning för ”aktiva åtgärder”. När det senare avslöjades att Herlov-Petersén haft uppdrag från KGB väckte det hela uppmärksamhet i världspressen.

Vid denna tid, det var i mitten av 1970-talet började Oleg Gordievskij att för egen del försöka knyta kontakter med brittiska underrättelsetjänsten MI6. Han blev det som britterna då kallade för ”penetreringsagent”, vilket innebar att han av britterna fick i uppgift att rapportera om KGB:s verksamhet i Västeuropa. Under elva år levde han med den dubbla rollen att dels vara KGB-officer med uppgift att influera opinionsbildare i bland annat Danmark samtidigt som han rapporterade till britterna om den ryska underrättelseorganisationens egen verksamhet. Under dessa år hade han även i uppdrag av KGB:s första direktorat att skriva organisationens historia. Då han märkte att hans chefer började bli misstänksamma mot honom valde han att hoppa av till väst utan att kunna få med sig sin hustru och barn. Det har skrivit om att han ”hoppade av” i London efter att ha fått en order att inställa sig i Moskva. Andra uppgifter säger att han reste tillbaka till Moskva och där hoppade av samt fick hjälp att bli utsmugglad till väst. Det råder oklarhet kring hur det egentligen gick till.

Efter avhoppet förhördes han under lång tid för att britterna skulle försöka fastställa om han hoppat av på uppdrag av den egna organisationen eller om det var ett verkligt avhopp. Trots att han tidigt lämnat information till MI5 ville man först efter två år bekräfta att det

rörde sig om ett verkligt avhopp och inte något som var iscensatt av ryssarna. En tid därefter började Oleg Gordievskij framträda i olika sammanhang och berätta om KGB:s organisation. Tillsammans med den då kände brittiske historikern Christopher Andrew bestämde han sig för att skriva ett stort arbete om KGB:s historia och organisation. När det omfattande arbetet gavs ut väckte det stor uppmärksamhet i västvärlden. Arbetet gavs i vårt land ut 1991 av Bonniers i översättning av Karin Malmsjö. Det består av två volymer med följande titlar: Del 1, ”Från Tjekan till Potsdam”, och del 2, ”KGB inifrån, spionskandalernas tid”.

Böckerna innehåller inte så mycket om Oleg Gordievskij egen utbildning och hans verksamhet i Västeuropa. I stället är det en i objektiv ton hållen redogörelse för organisationen och verksamhet. Eftersom Oleg Gordievskij själv haft till uppgift att skriva KGB:s historia får man förmoda att han haft tillgång till många historiska källor och även modernare arkivmaterial. Men det är inte känt om han fick med sig någon skriftlig dokumentation från KGB. Det anses av många att redogörelserna förefaller tämligen tillförlitliga och att redogörelserna kunnat skingra en del av dimmorna kring några spionfall som drabbat Storbritannien. Den brittiska säkerhetstjänsten var efter avslöjandet av spionerna Burgess och Maclean år 1951 övertygade om att det fanns ytterligare spioner inne i den egna organisationen, som man inte hade kunnat avslöja. Man jagade i många år den person som omnämndes som ”den tredje mannen”. Det var den person som måste ha förvarnat Burgess och Maclean och därigenom givit dessa möjligheter att fly före ett gripande. Den som misstankarna riktades mot var Kim Philby, vilket hade varit kommunist under studentåren på Cambridge. Trots att han genast omplacerades kunde man inte få fram avgörande bevis mot honom förrän 1963. Då britterna skulle hålla förhör med honom i Beirut lyckades även han fly framför näsan på utredningsmännen. Det fanns även en misstänkt person som kallades ”den fjärde mannen”. Även han hade varit aktiv kommunist under studieåren i Cambridge.  Anthony Blunt kunde ringas in år 1964. Han hade haft ställning som ansvarig för drottningens och hovets konstsamlingar. Under krigsåren hade han varit verksam i den brittiska säkerhetstjänsten och haft tillgång till sekretessbelagt material. Någon farligare spion var han dock inte utan de brittiska myndigheterna gav honom immunitet mot det att han lovade att berätta ”allt”.

Den brittiska säkerhetstjänsten misstänkte dock att det i den s.k. Cambridgegruppen hade funnits fem agenter. Ett skäl till att man misstänkte det var att den tyska underrättelsetjänsten före och under kriget hade organiserat sina agenter i grupper om fem (”fünfergruppen”). Britterna hade fått för sig att var så att ryssarna tagit efter tyskarna och även de försökte organisera sina agenter som grupper om fem. Den Västeuropeiska signalspaningen hade lyckats dechiffrera ett meddelande från KGB till någon agent i England med täcknamnet ”Elli”. Denne Elli tycktes vara verksam inom den egna brittiska säkerhetstjänsten. Det fanns även andra källor som i olika sammanhang hade använt beteckningen ”Fem på MI”. Detta sammantaget gjorde att säkerhetstjänsten starkt misstänkte att det fanns en femte person. Men vem var denne Elli? Eftersökningarna ledde visserligen fram till säkerhetspolisen fick några vetenskapsmän och även några högre statstjänstmän att erkänna att de i olika omfattning samarbetat med KGB. Även en filmproducent erkända att han haft samröre med KGB. Men det var uppenbart att det inte kunde vara frågan om den person som KGB i radiomeddelanden hade anropat med täcknamnet Elli. Jakten gick därför vidare med stort frenesi, vilket kom att skada karriären för flera höga chefer inom den brittiska säkerhetstjänsten. Två mycket höga chefer omplacerade samt även några chefer i mellanskiktet. Ett antal konspirationsteorier växte fram och vissa misstankar riktades till och med mot premiärministern Harold Wilson. Några inom säkerhetstjänsten ville låta telefonavlyssna premiärministern, men så skedde aldrig.

Först genom Oleg Gordievskij berättelser och böckernas innehåll kunder dimmorna lätta. Hans uppgift var att det aldrig hade funnits någon ”femte man” inom den brittiska säkerhetstjänsten och att det överhuvudtaget inte hade funnits någon mullvad efter år 1961. Cambridgegruppen har dock mycket riktigt bestått av fem personer och de hade inom KGB till och med kallats för ”The Magnificent Five”. KGB ansåg också att agentgruppen var den mest betydelsefulla genom tiderna. Oleg Gordievskij kunde berätta för britterna att den femte mannen hade varit John Cairncross och han hade redan tidigare fångats in av säkerhetstjänsten. Men då hade han betraktats som ganska ointressant i sammanhanget. Oleg Gordievskij kunde dock berätta att John Cairncross hade tjänstgjort i signalspaningens huvudavdelning under kriget då även blivit enrollerad av den reguljära underrättelsetjänsten. Redan då hade han lämnat värdefull information till ryssarna och han var inte alls den ”småhandlare” som säkerhetstjänsten tidigare bedömt. Den man som KGB i sina radiomeddelanden för Elli var någon helt annan och även han hade redan avslöjats tidigare. Mannen var filmproducenten Leo Long som tidigare avfärdats som en i praktiken helt ointressant person. Oleg Gordievskij kunde även förklara att uttryckssättet ”Fem på MI” helt enkelt var ett språkligt missförstånd. Ryssarna hade talat om den brittiska säkerhetstjänsten som MI5 och översättare hade översatt det till ”Fem på MI”.

Oleg Gordievskij hade inte bara goda kunskaper om sovjetiska agenter i Storbritannien utan kände även till mycket om agenter i de nordiska länderna. Det var han som kunde bekräfta att Arne Treholt i Norge och Nikolaj Nejland i Sverige för verkliga agenter för Sovjetunionen. I boken tillåter sig Oleg Gordievskij att även nämna namn på svenskar och dristar sig till att omtala dessa som ”inflytelseagenter” eller en person som har ”konfidentiella kontakter” med rysk diplomatisk personal eller andra. Slutsatsen är att Oleg Gordievskij kände till mycket, men inte allt, samt att han även gärna framhöll sin egen betydelse och kännedom.

Oleg Gordievskij liv som dubbelagent skildras ingående i en nyutkommen bok av historikern Ben Macintyre under titeln ”The Spy and the Traitor”. Den är ännu inte översatt till svenska.

Oleg Gordievskij fick skydd av engelsmännen och är alltjämt bosatte sig i Storbritannien under antaget nytt namn. År 2007 erhöll utnämndes han till ”Companion of the Most Distinguished Order of St Michael and St George (CMG) för ”services to the security of the United Kingdom” och erhöll orden av drottningen på hennes födelsedag. På fotot från tillfället ser man att Oleg Gordievskij är betydligt kortare än drottningen. Hon var 162 cm lång när hon var yngre.

I november 2007 togs Oleg Gordievskij in på ett lokalt sjukhus i Surrey och befann sig under 34 timmar i medvetslöst tillstånd, men han överlevde. Själv hävdade han senare att han hade blivit förgiftad med tallium av ”otäcka typer i Moskva”. Säkerhetstjänsten lade ganska snart ned polisutredningen, men den öppnades igen efter personligt ingripande av MI5:s tidigare chef, Eliza Manningham-Buller. Det blev dock aldrig klarlagt om Oleg Gordievskij förgiftats. Själv uppgav han att han hade tagit några sömntabletter som en vän, en rysk affärsman, hade givit honom.

Annonser
Publicerat i Okategoriserade

Sänkte sin hustru i havet

Den 51-årige mannen från Göteborg hade sålt sitt företag och därmed blivit tämligen förmögen. Det hör inte till berättelsen att han är adlig och kusin till en man som varit både statsminister och utrikesminister i vårt land. Till berättelsen hör dock att han efter försäljningen av sitt företag påbörjade en långsegling tillsammans med sin två år yngre hustru. Seglingen skulle inte sluta lyckligt för någon av dem.

Strax före midsommaren 2004 lämnade makarna Göteborg med sin tvåskrovs segelbåt, en katamaran. Deras drömresa vara planerad att gå utefter engelska kusten och sedan utefter kusterna i Holland, Belgien, Frankrike för att sedan gå mot Algarvekusten i Portugal.

Den 14 september kontaktade mannen, vi kan kalla honom Lars, över radio den portugisiska kustbevakningen och uppgav att hustrun i en olycka hade gått över bord och var borta.  Han hade inte kunnat rädda henne. Kustbevakningen och sjöräddningen sökte under två dygn intensivt efter kvinnan, men dock utan något som helst resultat. Sökningarna avbröts efter två dygn. Mannen kom förtvivlad i hamn efter att hans hustru förolyckats till havs.

Dagen efter att sökningarna avbrutits fann besättningen på ett portugisiskt fiskefartyg att de i sin trål hade fått upp kroppen efter en kvinna. Djuptrålen hade fångat in kroppen på ett djup av 150 – 300 m i det djupaste området på kustavsnittet. Fiskarna kunde genast se att en kätting var åtdragen runt kroppen och att även att ett ankare var fäst vid kroppen. Det visade sig senare att ankaret kom från parets segelbåt. Kriminalpolisen kopplades förstås in och ett par timmar senare greps den svenske mannen på ett turisthotell i Portimao. Han var skäligen misstänkt för mord på sin hustru. De som såg gripandet kunde berätta att mannen såg lugn och samlad ut. Han fick tillfälle att ringa till svenska ambassaden i Lissabon och ska då ha sagt: ”Jag har gripits misstänkt för mord på min hustru”. Lars dömdes senare till 19 års fängelse för mord. Han erkände att han i hastigt vredesmod upprepade gånger hade slagit henne i huvudet med ett vevhandtag av metall (veven till skotvinschen). Det hade utbrutit ett gräl mellan de två och de var osams om i vilken riktning de skulle segla. Kvinnan kände sig sjuk och ville komma till en läkare. Det var då det brast för Lars och han bara slog besinningslöst. Tidigare i sitt liv hade han aldrig skadat eller hotat någon enda människa. Under tiden i fängelset skrev han en bok  om seglatsen och mordet. Han satt av en stor del av straffet på anstalten Kumla.

Jag har funderat över om det matematiskt går att beräkna hur stor chansen, eller risken, är för att en trålare ska lyckas fånga in en människokropp på det djupet. Kroppen låg inte på havsbotten utan måste ha ”svävat” på att par hundra meters djup (med kätting och ankare). Troligen går det inte att räkna fram sannolikheten. Den är kanske så låg att man kan säga att det är osannolikt.

Publicerat i Okategoriserade

Minnesvärda märken på kroppen

Man kan ha spår på kroppen som påminner om något som har hänt. Jag är tatuerad. Nej, egentligen inte. Men jag har en liten svart fläck i vänster handflata. Det har varit där i många år. Jag tjänstgjorde som notarie vid 17:e avdelningen vid Stockholms tingsrätt hösten 1974. Då skulle jag vara med på en häktningsförhandling som protokollförare. Det var bråttom att bege sig till sessionssalen. Jag stoppade en välvässad blyertspenna i vänster byxficka, med spetsen uppåt. Jo, spetsen uppåt för att den inte skulle tryckas in i ljumsken om jag böjde mig trappan eller föll snavade. Jag kom in i sessionssalen i rätt tid utan något missöde. Stoppade snabbt vänster han i vänster byxficka för att ta upp blyertspennan som jag stoppat i fickan en minuter tidigare. Det var då jag stack mig rejält på pennan. Spetsen åkte in i handflatan och där blev det, visade det sig senare, ett mörkt märke efter statsverkets vassa blyertspenna. Jag uppmärksammar märket då och då och tänker på den där häktningsförhandlingen. Jag har inte minne av vem som blev häktad.

Ett annat märket jag har på kroppen är att litet vitt ärr på första leden av vänster pekfingret. Jag fick en bit av köttet borthugget där när jag nyfiket fingrade på mekanismen till en luftvärnskanon från Bofors av typen m/48. Det var 1970 under ett studiebesök på luftvärnsregementet Lv3 i Norrtälje. Mekanismen smällde plötsligt till och kunde ha nog ha kapat mitt vänstra pekfinger, men jag fick bara ett till en början fult ärr som minne. De bygger rejäla grejor där på Bofors i Karlskoga. Jag är tacksam att jag inte miste fingret. Ärret är i dag knappt synbart. Men det finns där.

Den legendariske skolmannen Gösta Vestlund berättade om en händelse i sitt liv som avsatt spår på hans kropp. Gösta Vestlund var en bildad man som kom att bli undervisningsråd på Skolöverstyrelsen. När han var ung gick han en kurs vid Sigtuna folkhögskola och hade då förmånen att ha den kände biskopen Manfred Björkqvist som lärare. I undervisningen hade Björkqvist med stort engagemang förmedlat insikter om Immanuel Kants kategoriska imperativ till sina elever. Undervisningen gjorde stort intryck på unge Gösta, men förvirrade honom också en hel del. Efter lektionen och i lätt förvirrat tillstånd, samtidigt som  han intensivt funderade på innebörden av det kategoriska imperativet, gick han rakt in i en träställning. Av smällen fick han en rejäl bula i pannan. Visserligen gick det mesta av bulan tillbaka ganska snart, men det blev ändå en liten bula kvar i pannan på Gösta resten av livet. Han var aktiv helnykterist så att det kunde lätt konstateras att det endast var Björkqvists intensiva förmedling av det kategoriska imperativet som givit honom en bula i pannan resten av livet. Det är inte många som bär en bula i pannan resten av livet som minne av det kategoriska imperativet.

Publicerat i Okategoriserade

Nobiles expedition till nordpolen

Världspressen var sommaren 1928 fylld av berättelser om det italienska luftskeppet, med namnet ”Italia”, som havererat på isen norr om Svalbard samt reportage om de omfattande räddningsaktionerna som följde efter haveriet. Den kände norske polarforskaren Roald Amundsen omkom i en flygolycka under räddningsarbetet och svenska militära flygare från F3 i Malmslätt gjorde hjältemodiga insatser.

Umberto Nobile var italiensk flygingenjör som tidigt börjat intressera sig för konstruktion av olika typer av luftskepp. Han var inspirerad av tyske greven  Ferdinand von Zeppelin. Det var Nobile som tillsammans med norrmannen Amundsen med luftskeppet ”Norge” gjorde den första färden med luftskepp till nordpolen. Den expeditionen gjordes med ett luftskepp konstruerat av Nobile och var en stor framgång. Färden gjordes från Svalbard (Spetsbergen) över nordpolen till Alaska utan missöde. Det var första gången som någon lyckats ta sig fram till nordpolen.

Amundsen var jämte Fridtjof Nansen de mest ansedde norska upptäckts­resan­dena. Han var den förste som lokaliserade den magnetiska sydpolen, den förste som seglade genom Nordvästpassagen, först att nå fram till den geografiska sydpolen, först att bevisligen nå fram till nordpolen samt den förste som kommit fram till båda polerna. Amundsen var dessutom en av de första som nyttjade luftskepp och flygplan i polarforskningen. Men han omkom i juni 1928 i då han deltog i räddningsaktionen efter att luftskeppet Italia havererat nära Bjørnøya norr om Svalbard.

År 1925 hade Amundsen gjort ett första misslyckat försök att nå nordpolen med flygplan. Hans kompanjon var miljonären Lincoln Ellsworth från USA. De använde sig av två flygplan av typen Dornier Wal och nådde fram till 87° 44′ nordlig bredd. Nordpolen breddgrad är 90°. Vid landningen på isen havererade dock ett av flygplanen. Därefter tog det expeditionen mer än tre veckor för att göra i ordning en startbana så att det andra planet skulle kunna starta från isen.

Det var år 1926 som Amundsen tillsammans med bland andra Nobile och Ellsworth företog flygningen med luftskeppet ”Norge” från Svalbard till Alaska. Med på resan följde en stor besättning med mekaniker, väderobservatörer och även radiotelegrafister eftersom luftskeppet hade utrustats med en kraftfull radiosändare och mottagare. Besättningen uppgick till 16 man. Luftskeppet var konstruerat efter Nobiles ritningar. Den 12 maj nådde luftskeppet nordpolen och Amundsen blev på så sätt, tillsammans med Oscar Wisting, den förste att ha befunnit sig på båda polerna. Visserligen hade han inte befunnit sig på nordpolen, men över nordpolen.

Under Amundsens livstid ansåg man emellertid inte Norge-expeditionen att ha varit först att flyga över nordpolen eftersom amerikanen Richard Byrd påstod sig ha flugit över nordpolen tre dagar tidigare i ett flygplan. Efter andra världskriget blev Byrds påstådda nordpolsflygning avslöjad som en ren lögn. Han hade efter start cirklat nära Svalbard ett och ett halvt dygn. Eftersom alla anspråk på att ha nått nordpolen före luftskeppet Norge är omtvistade eller motbevisade, är Amundsen den förste att bevisligen ha nått fram till nordpolen, tillsammans med övriga besättningsmedlemmar på luftskeppet Norge.

Den svenske ingenjören Salomon August Andrée gjorde som bekant ett misslyckat försök att nå nordpolen år 1897 med vätgasballongen Örnen. Start skedde den 11 juli. Ballongen tvingades ned redan på den tredje dagen. Andrée hade uppenbarligen inte förutsett hur det kalla polarklimatet skulle påverka varmluftsballongen. Troligen blev den nedisad och den läckte mer vätgas än vad man hade beräknat. André och hans två kamrater Knut Frænkel och Nils Strindberg landade oskadda på isen och försökte sedan att till fot ta sig till Vitön. Deras utrustning och klädsel var otillräcklig och inte alls lämpad för en sådan färd. De var över huvud taget dåligt förberedda och terrängen var mycket svår att ta sig fram i. När den arktiska vintern kom i oktober försökte gruppen slå vinterläger på Vitön på Svalbard. Troligen omkom de bara några dagar efter den 2 oktober. När deras vinterläger av en slump upptäcktes 33 år senare kunde man läsa deras dagböcker och framkalla fotografier som de tagit efter landningen på isen. Den sista läsbara anteckningen i dagboken var från den 2 oktober. Under hela marschen sköt och åt de främst isbjörnar men även sälar och valrossar. De tre männen hade överlevt på isen i nära tre månader. En teori är att de blev förgiftade av trikiner i isbjörnskött.

De amerikanska polarforskarna och sjöofficeren Robert Edwin Peary och Matthew Henson (afroamerikan) hävdade dock att de ha nått nordpolen först. De var ledare respektive andreledare för en expedition som den 6 april 1909 enligt egna uppgifter kom fram till 90° nordlig bredd. Expeditionen företogs på drivande isflak med hundslädar tillsammans med de fyra inuiterna  Oo-tah, E-ging-wah, Si-gloo och Oo-que-ah.

Riktigheten av expeditionens vetenskapliga anteckningar om navigeringen är fortfarande omstridda. Henson påstod i sin självbiografi att han kort före Peary kom fram till nordpolen där han lite senare mötte expeditionens ledare. Det har ifrågasatts om de verkligen kom fram till den geografiska nordpolen eller om de misstagit sig. Peary var den ende under expeditionen som har grundliga kunskaper i navigering. Han vägrade efter expeditionen att låta vetenskapliga institutioner granska hans anteckningar om navigeringen och hans dagbok. Henson var född 1866 och avled 1955, då bosatt i New York. Hela sitt liv hävdade han att han var först av alla på nordpolen. Nära hade han i varje fall varit.

Frederick Cook påstod att han redan den 21 april 1908 nådde fram till nordpolen. Men hans uppgifter ifrågasattes av flera vetenskapliga institutioner sedan det visat sig att hans påstådda bestigning av Mount McKinley var rent falsarium.

Helt säkert är däremot att Nobile, Amundsen och Ellsworth år 1926 flög med luftskeppet Norge över nordpolen. Det råder inte heller något tvekan om att ryska forskare 1937 flög med flygplan till nordpolen för att sedan resa tillbaka på ett isflak som drev med havsströmmarna. Den första vetenskapligt belagda expeditionen till fots till nordpolen leddes 1969 av den skotske forskaren Sir Wally Herbert.

Den 3 augusti 1958 nådde den amerikanska atomdrivna ubåten USS Nautilus som första fartyg fram till nordpolen. Den sovjetiska atomdrivna isbrytaren Arktika var den 17 augusti 1977 det första övervattensfartyg som nådde nordpolen. Den 7 september 1991 nådde den svenska isbrytaren Oden nordpolen som första icke atomdrivna fartyg. Sedan dess har Oden varit vid Nordpolen vid ytterligare fem tillfällen, senast den 22 augusti 2009.

Den 2 augusti 2007 blev ryssarna de första att med ubåt nå fram till själva havsbotten vid nordpolen och kunde placera den ryska flaggan exakt på polens botten. Expeditionens syfte var att visa att havsbottnen vid nordpolen utgjorde en naturlig fortsättning av den ryska kontinentalsockeln. Det skulle i sådana fall kunna ha havsrättslig betydelse för Rysslands rätt att i framtiden utvinna olja eller gas i regionen. Expeditionen fick extra uppmärksamhet i Sverige eftersom en svensk finansman betalade för att följa med ombord. Expeditionen uppmärksammades även därför att det avslöjades att att några bilder från expeditionen, som bland annat sänts ut av bildbyrån Pressens Bild, visade sig vara stillbilder hämtade från inspelningen av filmen Titanic.

Räddningsinsatserna för att rädda besättningen på Nobiles luftskepp Italia blev mycket omfattande och dramatiska. Det var världens dittills mest omfattande räddningsinsats. Luftskeppet hade helt enligt planerna nått fram till Nordpolen och där hade skeppets besättning, utan att landa, släppt ned en italiensk flagga och en kors som var välsignat av påven. Återfärden till Svalbard gick också till en början enligt planerna, men under natten mötte man kraftig motvind och tjocka. Befälhavaren, Umberto Nobile, beordrade stigning till 1 000 m. Men isbildningen på ballongskrovet blir allt värre och skeppet började sjunka trots att rorsmannen gav höjdroder. Han drog med kraft i reglagen och plötsligt ropade han ”Porca putana!”, ”Hon lyder inte längre!”. Rodret hade frusit fast och skeppet tappade gas i den aktra delen. Några av matroserna beordrades att bege sig akterut i luftskeppet för att om möjligt med hjälp av ishackor lösa det uppkomna problemet. Men skeppet höll inte längre balansen utan sjönk ned med akterskeppet först. Det slog hårt i isen och gondolen under skeppet slogs sönder och manskapet tillsammans med en mängd utrustning kastades ut på isen. När gondolen krossades och delar av lasten hamnade på isen blev skeppet lättare och det stora skeppet höjde sig igen och drev bort i snögloppet. Sex man fanns fortfarande kvar inne i skeppet. Varken de eller själva luftskeppet har återfunnits. De besättningsmän som lyckats ta sig ut ur luftskeppet fick med sig radioutrustning, proviant och annan utrustning. En besättningsman omkom i kraschen mot isen. Nobile och en annan italienare bröt benen och Finn Malmgren skadade axeln. Men man hade ändå tur i det hela för kvar på isen låg större delen av provianten och utrustningen. Bensindunkar, konserver, tält och även radioutrustning med batteriet hade man lyckats bärga. Trots att man sände på radio fick man till en början inte någon kontakt med moderfartyget ”Citta di Milano”. Men alla insåg att luftskeppet måste ha havererat. Italien sände två flygplan från Rom, men avböjde all internationell hjälp. Men privata räddningsaktioner organiserades omgående och en bidragande anledning var att det var stora försäkringsbelopp uppsatta på deltagarnas liv. Enbart kaptenen Nobile hade ett värde av 75 000 svenska kr.

Den 25 maj år 1928 utgick larm från det italienska stödfartyget Città di Milano. General Umberto Nobile och hans besättning på luftskeppet Italia var försvunna i polarhavet. De hade startat från Kungsfjorden på Svalbard två dagar tidigare, på morgonen den 23 maj. Den svenske polarmeteorolog Finn Malmgren var med ombord. Denne var framstående expert på väderförhållandena vid polartrakterna. Ett enormt räddningspådrag med 1500 man, 18 fartyg och 22 flygplan drogs igång och följdes stort i radio och i världspressen.

Det svenska deltagandet i räddningsinsatsen hade sin grund i att den svenske meteorologen Finn Malmgren (1895-1928) ingick i expeditionen och en nationalistisk uppfattning att ”Sveriges rangplats i polarforskningen medför plikter”. De svenska insatserna fick avgörande betydelse för räddningsarbetet.

Luftskeppet hade under april på sin väg från Italien passerat över Sverige. Ett svenskt militärt flygplan, hemmahörande på Malmslätts flygflottilj (F3) i Linköping, eskorterade luftskeppet Italia från Smålandsgränsen upp mot Stockholm. Förare på den enmotoriga svenska Nieuportjagaren från Malmslätt var löjtnant Einar Lundborg. Han utsågs senare att ingå i den svenska räddningsstyrkan som letade efter och även räddade en del av besättningen från luftskeppet. När luftskeppet Italia den 3 maj 1928 passerade Stockholm gjorde skeppet en extra sväng över Dalstigen i Äppelviken. Där bodde nämligen Finn Malmgrens mor.

Roald Amundsen kontaktades kort efter olyckan. Personliga motsättningar med Nobile till trots beslutade han sig för att delta i räddningsarbetet. Flygstyrkor och fartyg från Norge, Finland, Sverige, Italien och Sovjetunionen deltog i sökandet efter de nödställda besättningsmännen. Genom radiokontakt, som etablerades efter 12 dygn, visste man att en del av besättningen från luftskeppet överlevt, men att några var skadade. Räddningsledningen visste också ungefär inom vilket område de befann sig. Då man hade tillgång till ett 20-tal flygplan för spaning hade man förhoppningar om att kunna nå fram till de nödställda. Moralen förstärktes också av att den kände polarforskaren Roald Amundsen skulle deltaga i flygspaningarna. Amundsen hyrde en fransk flygbåt och startade från Tromsö mot Svalbard med fem mans besättning, men kom aldrig fram till Svalbard. Inga som helst vrakrester eller annat hittades efter flygplanet.

Två enmotoriga svenska Hansaflygbåtarna, nr 255 och nr 257, flögs till Göteborg för nedmontering och ilastning på transportfartyget Tanja för transport till Svalbard. Lundborgs enmotorig Fokker sändes med tåget till Göteborg. Ytterligare en större svensk tremotorig Junkerflygbåt, med namnet Uppland, skulle flyga direkt till Svalbard via Tromsö. Kapten Egmont Tornberg utnämndes till chef för den svenska expeditionen vars manskap först reste med tåg till Narvik för att där gå ombord på det inhyrda norska fartyget Quest. På kvällen den 10 juni avgick Quest och ankom till Tromsö på kvällen påföljande dag. Den 13 juni lämnade räddningsstyrkan Tromsö och ankom till Kungsfjorden den 18 juni och fortsatte upp till Danskön dit man kom påföljande dag. Fartyget Tanja med flygplanen ombord anländer senare samma dag och ankrade upp i Virgohamnen på Danskön. Det var i samma vik från vilken Andrés olyckliga ballongfärd hade startat år 1897. När fartyget ankrat upp påbörjades genast hopmonteringen av de flygplanen som medförts på fartyget. Junkerflygbåten Uppland landade dagen därpå efter att med bara en kort mellanlandning i Kungsfjorden ha flugit direkt från Tromsö.

Vid denna tidpunkt hade en radiokontakt redan etablerats med de nödställda som befann sig någonstans nordost om Nordostlandet, d.v.s. nordost om östligaste Svalbard. Ett antal expeditioner var då ute i området och sökte efter de nödställda. Den svenska basen vid Danskön var den mest framskjutna. Två ryska isbrytare, Malygin och Krassin, var på väg till området. Det var en rysk radioamatör i Archangelsk, Nikolau Schmidt, som hade fångat upp nödsignalerna från besättningsmännen. Det visade sig senare att radiotelegrafisten på moderfartyget inte hade lyssnat på de förutbestämda tiderna.

Lundborg skrev senare om att löjtnant Lützow-Holm som några dagar tidigare varit vid Karl XII:s land. Natten till den 18 juni hade han slagit läger på isen och låg och sov i sin sovsäck då han vaknade av att någon rörde vid sovsäcken. Han öppnade den i förhoppning att det var någon av Italiamännen. Till sin förvåning fann han istället, att det var en isbjörn, som gjorde honom en morgonpåhälsning.

Man visste att den skadade svensken Finn Malmgren, tillsammans med kaptenerna Zappi och Mariano, försökte ta sig till Svalbards Nordkap för att hjälpa hem. Malmgren hade dessförinnan dödat en isbjörn med en Coltpistol som tillsammans med proviant, tält, sovsäckar fallit ur Italias gondol vid kraschen. Malmgren, som var den ende som hade erfarenhet av polarförhållanden, hade givit sig iväg tillsammans med de två italienarna, dog redan efter en vecka på isen. De två italienarna undsattes av en rysk isbrytare. Den 21 juni siktades Nobile och de andra nödställda på isen från ett flygplan. Varken Malmgrens grupp eller Amundsen var då ännu funna.

De båda svenska Hansaflygplanen flög till Nobiles grupp för att  släppa ned förnödenheter, bl.a. whisky, cigaretter, en uppblåsbar gummibåt, några lådor pemmikan samt medikamenter av olika slag. De släppte också ned ett brev till Nobile med uppmaningen att förbereda och markera ett landningsstråk så att Fokkermaskinen skulle kunna landa på isen.

Det var en italiensk flygbåt som med radions hjälp lyckades lokalisera de nödställda. Piloten, Umberto Maddalena, kunde dock inte landa på isen, men han släppte ned mat och utrustning.

På kvällen den 22 juni fick Lundborg order av Thornberg: ”Du skall i morgon landa hos Nobile.” Nästa morgon startade Lundborg tillsammans med sin navigatör Birger Schyberg (1897 – 1953) i ett Fokkerflygplan (S6 Fokker). Schyberg var född i Indien av svenska missionärer och hade som krigsfrivillig deltagit på den vita sidan i Finland 1918 och även i Estland. Hans far var präst.

Lundborg och Schyberg startade från Amsterdamön där flygplanet hade monterats ihop. De eskorteras förbi Hinlopensundet och vidare österut av de båda Hansorna. Lundborg berättade efteråt: ”Som några små mörka knappnålshuvuden upptäckte jag ett par mänskliga varelser bredvid en svag rökstrimma!” Det var de nödställdas läger. Lundborg gjorde några överflygningar och gick sedan ned på låg höjd för att känna på isen några gånger innan han landade på skidorna. Sedan han landat lät han motorn gå och han förklarade senare: ”ty det hade just varit en snygg historia om jag väl kommit ned på isen men inte kunnat starta därifrån igen p.g.a. motorns trilska… ty att motorer kunna taga humör veta alla motormän”.

Nobile hade brutit benet och en arm, men ville ändå, enligt de hedersregler som ansågs gälla för kaptener, vara den siste att bli upplockad av Lundborg. Han övertalades dock av Lundborg att i stället bli den förste eftersom han behövdes på fartyget Città di Milano för att bistå i räddningsarbetet. Den skadade Nobile tryckte ned sig i flygplanets baksits tillsammans med Schyberg. Lundborg drog på fullgas på sin 450 hk Jupitermotor medan männen på isen höll fast vingspetsarna. På Lundborgs tecken släppte de och Fokkern sköt fart framåt. Med nöd och näppe lyckades flygplanet lyfta bara 15-20 meter före en skruvisvall, nu med både Schyberg och Nobile i den bakre sittbrunnen. Nobiles hund Titina var också med i den bakre sittbrunnen. Nobile flögs till Ryssön på nordostlandet där besättningen på det ena Hansaflygplanet väntade med ostsmörgås, biff, stekt potatis, whisky och cigaretter invid en öppen eld.

Lundborg gav sig därefter åter iväg för att hämta de återstående, den här gången dock med bakre sittbrunnen tom. På väg ut börjar Jupitermotorn hosta. Efter ett tag repade den sig och Lundborg fortsatte flygningen. Strax innan han skulle landa börjar motorn hosta igen och han tvingades nödlanda nära de nödställdas läger. Det var sent på dagen och solen har börjar smälta snön på isen. Flygplanets ena skida grävde ner sig vid landningen, och sedan även den andra skidan. Flygplanet slog runt och blev liggande med Lundborg hängande upp och ned fastspänd i selarna. Nu hade visserligen Nobile räddats, men Lundborg hade själv efter den ödesdigra landningen blivit kvar i lägret. Det visade sig att han kunde ta över Nobiles sovsäck.

De följande veckorna var det dåligt väder med omväxlande dimma och storm i området, vilket gjorde det omöjligt för ytterligare hjälpinsatser. På isen där Lundborg landat stod det en halv meter vatten täckt av en tunn isskorpa. Något annat skidflygplan fanns inte tillgängligt. Den ryska isbrytaren Krassin var dock på väg.

Efter två veckor beslutade sig Malmgren för att tillsammans med de två italienarna Adalberto Mariano och Filippo Zapp ändå försöka ta sig över isen till Storön.

Då dök den ena Hansan upp ur dimman och kastar ned tre paket proviant till de som är kvar i lägret. Junkerflygplanet Uppland kom senare med mer förnödenheter som kastades ned. Dagen därpå, den 6 juli, lyckas Schyberg landa med en Haviland Moth som anlänt bara någon dag tidigare. Han fick då med sig Lundborg som fördes till Nobile ombord på fartyget Città di Milano. Därefter ansåg man sig inte längre kunna landa på isen eftersom den var på väg att brytas upp och vattnet stod ankelhögt i lägret. De nödställda männen fick vänta ytterligare tre veckor innan de till slut räddades av den ryska isbrytaren.

Den 12 juli nådde den ryska isbrytaren Krassin fram och räddade först de återstående i Nobilegruppen och senare även de två återstående i Malmgrens grupp. Malmgren själv hade man tidigare tvingats lämna döende på isen. Hans kropp återfanns aldrig.

Lundborg återkom till Linköping den 31 juli. Han mottogs av telegram och lyckönskningar för sin räddningsinsats. En förmögen amerikanska lämnade i ett telegram ett giftermålsanbud med det klargörande tillägget: ”Om icke kärlek skulle uppstå, vill jag dock bära kaptens namn. Redan på förhand vill jag försäkra Eder, herr kapten, att Ni får ha hur många förbindelser som helst, bara jag som sagt får bära Edert namn.”

Lundborg gav 1928 ut en bok om sin berättelse om räddningsförsöken. Den gavs ut under titeln ”När Nobile räddades”.

Lundborg blev efter den lyckades räddningsaktionen uppmärksammad och företog en resa i USA för att berätta om räddningen av Nobile och besättningen från luftskeppet. Som nygift provflygare på Malmslätt omkom han 1931 när han provflög det nya flygplanet ”Jaktfalken”.

Egmont Tornberg hade genomgått flygutbildning 1919 och år 1926 satte han nytt världsrekord i höjdflygning med sjöflygplan. Han var chef för Första flygkåren (F1) åren 1934–1937, Jämtlands flygflottilj (F4) åren 1937–1943 och chef för Norrbottens flygbaskår (F21) åren 1946–1951.

Birger Schyberg hade börjat sin militära bana i flottan, men övergick till flygvapnet 1928 och befordrades till löjtnant. Åren 1937–1939 var Schyberg chef för Flygkadettskolan och tiden 1939–1941 chef för utbildningsavdelningen vid Flygstaben. Åren 1941–1945 var han chef vid Södermanlands flygflottilj (F 11) och 1945–1951 chef för Fjärde flygeskadern (E 4). År 1948 utnämndes han till generalmajor. Åren 1951–1953 var han inspektör och chef för luftbevakningen. General Birger Schyberg omkom den 4 juni 1953 i samband en flygolycka vid Tannsjön norr om Söderhamn, där hans flygplan, ett skolflygplan av typen SK16, kolliderade med vattenytan och strandkanten i samband med en lågflygning.

Även Gunnar Lihr var en av de svenska flygarna i räddningsexepeditionen efter Nobile och hans besättning. Han var finländare och flygbolagets Aeros förste pilot. Även han störtade och omkom senare i en flygolycka.

Umberto Nobile hade burit ansvaret för att sju män dött och hade till och med blivit räddad före sin besättning, vilket många klandrade honom för. När han återkom till Italien utsattes han för kritik och vann upprättelse först efter slutet av kriget. Senare satt han i parlamentet för kommunistpartiet. General Umberto Nobile avled 1978.

Arne Remgården gav på Norstedts förlag 1984 ut boken (293 s) ”Expedition Italia – katastrofen, kampen och räddningen”

Kroppen efter Finn Malmgren återfanns aldrig. I dag står han staty centralt i Uppsala (nära korsningen Sysslomansgatan – Skolgatan). På statyn är han iförd polardräkt. Få som passerar statyn vet vem han är.

På Vadsöya utanför den norska staden Vadsö, norra delen av Varangerfjorden, står fortfarande den höga stålmast vid vilken de båda luftskeppet ”Norge” och ”Italia” var förtöjda på vägen till nordpolen.

Publicerat i Okategoriserade

Den irländska doften av torv

Historiskt har Irland alltid varit ett fattigt land som levt under trycket av hårda brittiska ”landlords”. Det var nämligen engelsmännen som ägde jorden och irländarna var arrendatorer. Irland blev helt självständigt från England först 1949. Irland är det av de europeiska länderna som haft den största emigrationen till USA. Massemigrationen till Amerika kom igång tidigt och fick stor omfattning på grund av potatispestens härjningar på ön från 1845 i nära tre år. Man räknar med att närmare en miljon irländare svalt ihjäl under de tre åren. Potatispesten spred sig även till övriga Europa, men fick inte samma förödande följder som på Irland eftersom befolkningen i övriga Europa hade fler valmöjligheter när det gällde föda. Irländarna var i mycket större utsträckning beroende av potatis jämfört med övriga europeiska länder. Detta trots att Irlands bönder odlade många andra grödor och Irland var en av de största exportörerna av mejeriprodukter i Europa. De flesta irländska bönder var tvungna att betala orimliga avgifter för sin arrenderad mark. När potatispesten förstörde deras basföda fanns det ingen möjlighet att betala arrendeavgifterna. Bönderna tvingades lämna sina hem och det som då återstod var att emigrera till Amerika.

Överskeppningen av irländare under 1840- och 1850-talen var ytterst riskfylllt eftersom många av fartygen inte var sjövärdiga och förliste under stormar. De kallades i folkmun för ”coffin ships” (likkistefartyg). Det var ett mycket stort antal irländare som omkom under resan till det nya landet. Emigrationen har fortsatt även in i modern tid, men nu är målet för unga irländare i första hand Australien och Nya Zeeland.

Det finns knappast alls någon skog på Irland och den skog som finns är tät granskog som inte någon människa kan tänka sig att gå in i. För en irländare måste det var fullkomligt obegripligt när vi svenskar berättar att vi tillbringar en hel söndag i svampskogen. Omkring 15 procent av ön areal består av torvmossar och i alla tider har irländarna brutit torv uppvärmning av sina hus. Torvtäkterna har varit helt nödvändiga för uppvärmning vintertid av bostäderna. Brytningen av torv tillgår så att man med en särskild torvspade gräver upp i exakta längder på 50 cm. När mossan bryts innehåller den 90 procent vatten. Torvstyckena läggs upp i skickligt arrangerade pyramider för torkning. I allmänhet tar det åtta veckor att torka torven så långt att den kan användas för bränsle i ugnen i stugan. Energivärdet för den irländska torven är högre än i vanlig ved. Det torkade briketterna är till sina mått exakt standardiserad och åtta torvbitar brinner med låga i minst fyra timmar. Därefter ger torvbriketterna en värmande glödbädd under ytterligare ett par timmar. Torv har fram till modern tid används för uppvärmning och för matlagning. Någon vet fanns inte att tillgå på Irland. Numera bryts det förstås väldigt lite torv i jämförelse med för hundra år sedan. Det är en naturresurs som man vill hushålla med. Det tar närmre 1 000 år för att återbilda en 40 cm tjock torv.

När irländarna förr eldade med torv i sina kaminer spreds en alldeles speciell lukt i huset. Den finns beskriven på otaliga ställen i den irländska skönlitteraturen. Det är en lukt som är mycket karakteristisk för Irland. De som en gång har känt den kommer alltid ihåg lukten. Alla irländare är väl förtrogna med lukten. I USA, Kanade och Australien säljs de små miniatyrugnar för att göra det möjligt för ättlingar till irländarna att elda med äkta irländsk torv för att få den där speciella lukten i bostaden. Det finns irländska torvbriketter att köpa i länder med många irländska invandrare och ättlingar. Torvlukten eller doften är en del av den irländska kulturen.

Publicerat i Okategoriserade

Mordförsöket mot påven

Karol Józef Wojtyła var son till kapten Karol Wojtyła, som tjänstgjort i den österrikisk-ungerska armén under första kriget. Sonen Karol Józef Wojtyła prästvigdes 1946 i Kraków, Polen. Han doktorerade senare både i teologi och filosofi, skrev flera teologiska och filosofiska böcker, samt blev professor i etik. Han utnämndes till kardinal i Krakow (en av Polens två kardinaler) och slutligen utsågs han till påve och installerades den 22 oktober 1978 i ämbetet. Den tidigare påven hade endast varit påve i 33 dagar när denne avled. Karol Wojtyła tog som påve namnet Johannes Paulus II. Han var den första som blivit påve efter åt 1523 utan att vara italienare.

I Polen hade fackföreningsrörelsen Solidaritet bildats och var en betydelsefull maktfaktor i landet. Johannes Paulus II hade visserligen deltagit i Andra Vatikankonciliet år 1978 och då vägrat att deltaga i fördömandet av kommunismen. Men som ny påve understödde han uttryckligen Solidaritets motstånd mot den kommunistiska regimen i Polen. Genom sina uttalanden och välsignelser av motståndsrörelsen och ett antal inofficiella kontakter med ledarna i Kreml bidrog han i högsta grad till motståndet mot kommunismen i Polen och övriga Östeuropa. När han för första gången besökte Polen som påve samlades ..

I världspolitiken kom påven att spela en mycket betydande roll. En månad efter Karol Wojtala utnämnts till påve 1978 utfärdade centralkommittén i Moskva allvarliga varningar till alla kommunistpartier i världen för Vatikanens nya östpolitik och manade till skärpning i kampen mot kyrkan. Ändå blev påven, som den kommunistpartiets partisekreteraren Gorbatjov senare har intygat, genom sin skickliga medling avgörande för det fredliga avvecklandet av de kommunistiska diktaturerna i Östeuropa. Ett kritiskt moment i utvecklingen var händelserna i Polen i början av 1980-talet, när Solidarnosz blev en folkrörelse och motståndet mot regimen flammade upp i ett antal återkommande strejker och demonstrationer. Man fruktade varje ögonblick att den sovjetiska armén skulle gå in Polen med stridsvagnsförband. Sovjetunionen hade vid den tiden endast två armédivisioner i landet och kunde inte utöva någon tvångsmakt utan att gå in med stora militära förband. Påven uppehöll hela tiden personlig kontakt med Kreml och förklarade för de ryska kommunistledarna att i det fall som ryssarna valde att militärt gå in i Polen skulle han som påve resa till sitt hemland. Ryssarna förstod att detta med nödvändighet måste leda till en total folkresning. Arkiven rymmer ännu åtskillig okänd information om Vatikanens diplomatiska aktiviteter under Johannes Paulus pontifikat. Fullt klart är att Solidarnoszs styrka i Polen i hög grad grundade sig på påvens personliga stöd.

Under sin tid som påve besökte Johannes Paulus II sitt hemland vid åtta tillfällen. Men det var det första besöket i juni 1979 som var det politiskt viktigaste. Besöket ägde rum drygt 11 år innan Sovjetunionen föll samman. Påven hade framfört till de polska regeringen att han avsåg att komma till landet den 8 maj 1979 för att fira 900 års minne av S:t Stanislaus, men regeringen önskade att han skulle komma en månad senare. Så kom det också att bli, men det visade sig vara ett stort misstag från regeringens sida. I stället för ett två dagar långt besök i två städer blev det i stället ett nio dagar långt besök med besök av påven i sex städer. Regeringen tillät TV-utsändningar från påvens besök därför att man bedömde att detta skulle bidraga till att inte så stora människomassor skulle samlas till mässor och andra möten med påven. I stället bidrag TV-sändningarna till att ännu fler om möjligt ville se påven. Påven anlände 2 juni 1979 till Warszawa och då hade det samlats omkring 3 miljoner människor för att välkomna honom. Vägen från flygplatsen in till staden kantades av flera hundra tusen som ville se och hylla Johannes Paulus II. Hans besök inleddes med att han predikade och ledde en utomhusmässa under ett särskilt uppsatt 20 m högt kors. Många hundra tusen polacker deltog i mässan, som även sändes i TV. När påven några dagar senare besökte sin lilla hemstad Wadowice välkomnades han av omkring 30 000 personer. Han besökt avslutades den 10 juni 1979 då han höll en stor utomhusmässa utanför Krakow. Myndigheterna försökte begränsa deltagandet genom att spärra av tillfartsvägar. Det hindrade inte att polackerna gick över åkrar och fält. Gamla och handikappade bars fram över fälten. Det finns fotografier som visar hur människomassan väller fram. Ytterst få kunde höra vad påven sade under sin predikan. Uppskattningen var att det på fältet utanför Krakow, trots polisens försök att begränsa antalet deltagare, hade samlats närmare 3 miljoner människor. Det har sagts att det måste ha varit den största samlingen av människor i världshistorien som vid ett och samma tillfälle begivit sig till samma plats. Bedömningen var att under hela påvens 9 dagar långa besök den första veckan i juni 1979 var det 13 miljoner polacker som begav sig ut till olika platser för att välkomna och hylla påven. Denne talade om polackernas historiska erfarenheter av att stå emot och resa sig mot onda makter. Alla polacker förstod att han egentligen talade om den sovjetiska kommunismen. Det var där på fältet utanför Krakow den 10 juni 1979 som de sovjetiska ledarna slutligen insåg att de inte rådde på det polska folket. Elva år sedan hade sovjetväldet fallit. Det existerade endast i 64 år.

Breszjnev var förstesekretare i Sovjetunionens kommunistiska parti 1964 – november 1981 och var därmed den verklige makthavaren i Kreml. Det var han som ledde supermakten när Sovjetunion i augusti 1968 invaderade Tjeckoslovakien med initialt 20 ryska divisioner. Under invasionen dödades 137 civila och omkring 500 skadades.

Brezjnev hade varit kandidatmedlem i Politbyrån då Sovjetunionen gick in i Budapest hösten 1956 för att brutalt slå ned upproret där. Efter kriget, då han tjänstgjort som politruk (politisk kommissarie), hade han utnämnts till generalmajor. Under i varje fall det sista året vid makten var Breszjnev så sjuklig att den verkliga makten i stället utövades av Yuri Andropov som då ledde regeringens arbete. Denne hade tjänstgjort som Sovjetunionens ambassadör i Budapest från 1954 till 1957 och hade alltså i högsta grad varit medansvarig för inmarschen i Ungern 1956 då ca. 2 500 civila dödades samtidigt som 722 ryska soldater dödades. Närmare 30 000 ungrare skadades och många flydde till västvärlden. Åren 1967 – 1982 var Andropov cheft för den mäktiga säkerhetstjänsten KGB. Det var i praktiken KGB-chefen Andropov som styrde i Sovjetunionen våren 1981. Breszjnev avled i hjärtattack den 10 november 1981.

Under Andropovs tid som chef för KGB utvecklades verksamheten vid ”trettonde departementet” inom KGB. Det var den delen av organisationen som tekniskt och på fältet utförde mord och attentat både i Sovjetunionen och den den fria världen. Den faktiska verksamheten vid trettonde departementet inom KGB blev framför allt känt i västvärlden genom de två avhopparna Nikolai Khokhlov and Bohdan Stashynsky (1954 och 1959). För övrigt försökte KGB att med gift mörda Khokhlov i USA år 1959.

När Johannes Paulus under en mässa kördes i öppen bil på S:t Petersplatsen i Rom den 13 maj 1981, kort efter kl. 17.00, sköts han på nära håll med flera skott av en turkisk man, Mehmet Ali Ağca. Det var drygt fem månader innan Breszjnev avled. Påven fick skottskador i buken och ena armen samt i ena hand. Han återhämtade sig dock så småningom från de allvarliga skadorna. Attentatsmannen greps på platsen av åskådare och av Vatikanens vaktchef. Det visade sig snart att han var en kriminell turk som hade starka kopplingar till den turknationalistiska organisationen ”Grå vargarna”.

Påven avled 84 år gammal den 2 april 2005 och begravdes den 8 april i Peterskyrkans krypta. Vid begravningsgudstjänsten på Petersplatsen, med kardinal Joseph Ratzinger som officiant, deltog över 200 statsöverhuvuden och regeringschefer från hela världen samt ca. 300 000 pilgrimer på platsen. Flera miljoner pilgrimer och andra sörjande följde gudstjänsten på storbildsskärmar runt om i Rom. Begravningen i Rom var den religiösa ceremonin som samlat störts antal personer i världshistorien.

Efter attentatet mot påven gjorde flera omfattande utredningar. Mehmet Ali Ağca (23 år gammal) hade haft en medgärningsman, en annan kriminell turk, som var närvarande på Petersplatsen beväpnad med pistol och handgranater. Sedan Mehmet Ali Ağca skjutit flera skott mot påven och denne fallit ned, vågade inte Oral Çelik skjuta eller kasta handgranater. Många har sagt att det var den kompakta massan av människor kring påven som gjorde att Oral Çelik inte vågade eller inte kunde kasta sina handgranater. Det framkom också att de två attentatsmännen fått sina pistoler och ammunition från en tjänsteman vid den bulgariska ambassaden i Rom. Det fanns en klar koppling mellan gärningsmännen och bulgariska staten. Samtidigt var det känt att KGB gärna använde sig av Bulgarien som mellanhand vid olika typer av säkerhetsaktioner i västvärlden.

Ett mycket omskrivet mord av trettonde departementet inom KGB var mordet 1978 på den tidigare agenten Georgi Markov. En agent från KGB använde ett paraply för att hugga Markov i benet när denne väntade på en buss i centrala London. Polisen upptäckte att spetsen på paraplyet haft en liten metallkula som innehöll giftet ricin. Den lilla kulan hade tryckts in Markovs vad. Denne avled ett par dagar senare. Undersökningar av den lilla kulan visade på rester av ricin samt att kulan var konstruerad på ett ytterst professionellt sätt.

Den amerikanska journalisten Claire Sterling, bosatt i Rom, skrev en uppmärksammad bok om attentatsförsöket och hon menade att hon kunde leda i bevis att motivet till det hela var Sovjetunionens missnöje med påvens stöd för oppositionen i Polen. KGB hade kontaktat den bulgariska säkerhetstjänsten och givit order om att mörda påven. För att utföra ett sådant uppdrag vände sig den bulgariska säkerhetstjänsten till två kriminellt belastade turkar, Mehmet Ali Ağca och Oral Çelik. Planeringen av attentatet skedde i Bulgarien och senare med stöd av vissa utvalda tjänstemän vid den bulgariska ambassaden i Rom. Vid något av de första förhören med Mehmet Ali Ağca berättade denne att han kontaktats av den bulgariska säkerhetstjänsten som ville att han skulle skjuta påven. Men i senare förhör tog han tillbaka uppgifterna och påstod att det i stället var iranierna som låg bakom planerna på att attentat. Sedan Oral Çelik avlidit 1985 upphörde den italienska polisen sin utredning med att försöka få reda på vilka som var de verkliga uppdragsgivarna. Klart tycks vara att i varje pistolerna och granaterna hade tillhandahållits av personal från bulgariska ambassaden.

Italienska staten genomförde senare en utredning som i sin konklusion angav att det fanns övertygande bevis om att det var den sovjetiska säkerhetstjänsten som låg bakom mordförsöket på påven. Men utredningen utsattes för kritik och tillförlitligheten i utredningen ansågs vara låg. Kritikerna menade att den var vinklad av partipolitiska taktiska skäl för att misskreditera kommunisterna inför det förestående parlamentsvalet i Italien.

Det anses känt att CIA gjorde en omfattande utredning av attentatsförsöket. Men utredningen har aldrig offentliggjorts och några källor sig att handlingarna är något av det mest hemliga som finns hos CIA. Förmodligen är det så att det inte finns några entydiga bevis på att det var KGB som beordrade säkerhetstjänsten i Bulgarien att mörda påven. Starkare är bevisen mot den bulgariska säkerhetstjänsten och mördarens kontakter med den bulgariska ambassaden i Rom. Man måste ju fråga sig om anledningen till att tjänstemännen på bulgariska ambassaden lämnade vapen till de två gärningsmännen. De fick pistoler och handgranater. Svaret på frågan finns hos KGB:s arkiv, om handlingarna har bevarats. Någon måste ha över lämnat pistolen, en 9 mm Browning HP, tillsammans med ammunition till attentatsmannen. Det mesta tyder på att det var en tjänsteman på den bulgariska beskickningen i Rom.

Publicerat i Okategoriserade

Mordet på italienske ambassadören

Giuseppe Cappoci, född 1909, var italienare och bodde på Götgatan 58 A (Södermalm) i Stockholm med fru och barn. Huvudsakligen försörjde han sig som musiker och att tillsammans med hustrun sälja ballonger på stan. Ofta uppehöll han sig på Djurgården vid Gröna Lund och Skansen. Vid den aktuella tiden hade han bott i Sverige i 19 år. Efter ett allvarligt bråk med några italienska grannar på Södermalm år 1940 blev Giuseppe Capocci tvångsintagen på sinnessjukhuset Långbro (nära Älvsjö i södra Stockholm). Han hade utdelat ett antal örfilar mot sina grannar, som han låg i fejd med. Själv var han vid tvångsintagningen  för vård övertygad om att han var helt frisk och att det hela i själva verket handlade om intriger av några personer vid den italienska legationen i Stockholm. En gång hade han själv begärt att få träffa den italienske ministern i Stockholm, men endast fått träffa en lägre tjänsteman. Cappoci uppfattade detta närmast som en skymf. Han inbillade sig att det var Mussolini själv som låg bakom det hela och såg till att han hölls inspärrad medan krig pågick i Europa.

Efter sex år som inlåst på Långbro börjar han planerna sin hämnd. Han skulle ta livet av de intrigerande landsmännen på den italienska beskickningen i Stockholm. Drygt ett år senare beviljades han på ansökan en tolv timmar lång julpermission för att besöka sin hustru och barn. Han förklarade även att ”den kan väl doktorn förstå hur det känns att inte ha varit i mässan på nästan sju år”. Det var den första permission han beviljades efter tvångsintagningen 1940. På över sex år hade han inte varit utanför Långbro sjukhus. Överläkaren på Långbro, Erik Goldkuhl, ansåg att patienten var i stort sett frisk och att det inte förelåg någon beaktansvärd risk med en permission. Men under ett enskilt samtal med hustrun bad läkaren dock henne att hålla ett vakande öga på sin man under permissionen. Mannens diagnos hade hela tiden varit schizofreni och hans fysisk utbrott mot personal och medpatienter hade i stort sett upphört. Han hade även överförts till en ”hellugn avdelning” på sjukhuset. Personalen kunde rapportera att han umgicks med medpatienterna, deltog i samtal och spelade även olika sällskapsspel. Under 1940-talet fanns det inte någon bra medicin för att behandla patienter med schizofreni.

På juldagsmorgonen 1947 hämtades Capocci på sjukhuset av hustrun och de åkte till hemmet på Södermalm där deras båda barnen väntade. Familjen umgicks under juldagen och åt middag och efter maten vill hustrun att de tillsammans skulle gå en promenad, men det ville inte Capocci. Så de bestämmer sig för att ändå vara kvar hemma. Men efter en stund ändrade sig mannen och ville gå ut. Men han sa att han då absolut ville gå på stan ensam. Trots hustruns envisa försök att få honom att stanna så valde han att lämna hemmet. Men hon bestämde sig för att följa efter honom på avstånd för att ha ett vakande öga på hans förehavanden. På Skeppsbron tog han spårvagnen mot Djurgården, men redan efter några hållplatser steg han av och fortsatte till fots. Hustrun, som hela tiden följt sin man, anade vart han kunde vara på väg. Hon bestämde sig för att följa efter sin man. Sedan hon skickat hem barnen gick hon vidare efter mannen ut på Djurgården. Där ligger den italienska legationen (ambassaden) i det stora palats som går under namnet Oak Hill. Det byggdes för prins Wilhelm och hans hustru, ryska storfurstinnan Maria Pavlovna. Det var tsar Nikolaj II som bekostade palatset, som har ett 40-tal rum. Italienska staten hade köpt palatset under 1930-talet.

Ambassadören Alberto Bellardi Ricci hade precis samlat hela personalen till jullunch när Cappocci ringde på porten till ambassadbyggnaden. Husjungfrun Maria Alegiani öppnade och Cappocci förklarade att han var italienare och absolut ville träffa ambassadören för att visa en sensationell uppfinning. Han lämnade ett handskrivet meddelande till ambassadören. Husjungfrun tyckte att mannen verkade förvirrad, men hon lämnade meddelandet till ambassadören, som var på synnerligen gott humör inför den förestående jullunchen. Han bestämde sig för att trots allt ta emot landsmannen och sa till personalen att hämta två flaskor vin för att ge till besökaren. Hustrun hade då även hon kommit till ambassaden och blivit insläppt. När Cappoci såg att hustrun kommit efter honom till ambassaden kräver han av henne att han ensam skulle få tala med ambassadören.

När Cappocci mötte ambassadören tog han fram en skräddarsax ur innerfickan. Det är en 23 cm lång skräddarsax som han utan hustruns vetskap tagit med sig från familjens bostad. Hans son hade använt saxen för att klippa till sådana leksakstrumpeter som familjen sålde på stan tillsammans med ballonger. Cappocci visade saxen för ambassadören och förklarade att han för att kunna visa uppfinningen måste ta isär knivens två skänklar. Han bad att få låna en tång, vilket ambassadör såg till att han fick. Med hjälp av tången tog Cappocci isär saxen i ambassadörens närvaro. När Cappocci står med saxens två delar i händerna säger han att han vill utmana ambassadören på duell. Den för stunden gladlynte ambassadören skrattar år påhittet. Cappocci håller fram de två knivskänklarna för att ambassadören ska få välja en av dem som sitt vapen. Men just då Cappocci greppar den ena halvan av saxen och stöter Cappocci med kraft upprepade gånger sin saxskänkel i magen och bröstet på ambassadören. Några hugg träffar även ansiktet. Ambassadören föll genast ned svårt blödande. En ambassadtjänsteman, markisen Gian Gaspare Cittadini-Cesi rusade till och försökte avvärja överfallet, men blir själv svårt huggen i ansiktet. Medan sedan flera av de närvarande gästerna på julmåltiden  rusat till lyckades de tillsammans övermanna Cappoci, få ned honom på golvet och vrida upp hans armar på ryggen. Där låg han till dess polisen och ambulans kom till ambassadbyggnaden. 

Ambassadören avled under transporten till sjukhus.  Av obduktionsprotokollet framgick att gärningsmannen stuckit offret djupt i magen med ett hugg samt ett i hjärtat, två hugg i vardera lungan samt även två hugg i ansiktet. Markisen som försökte avvärja överfallet blev huggen rakt igenom ena kinden. Dagstidningarna skrev spaltkilometer om överfallet och mordet. Cappocci ställdes inför Stockholms rådhusrätt efter en mycket omfattande polisutredning och dömdes i en mycket kort skriven dom för mord till psykiatrisk tvångvård. Domare var rådmannen Wilhelm von Scheele. Offentlig försvarare var advokaten Yngve Häckner, vilken i domen tillerkändes 500 kr för sitt arbete i målet. för Efter en tid utlämnas Cappocci för vård på ett sjukhus i Italien. Efter sju år på sjukhus i sitt hemlandet avled Cappocci när han fortfarande var kvar som patient på sjukhuset.

Publicerat i Okategoriserade