Latinska ord

Det där med latin kan vara intressant. Mängder av aktiebolag har ju namn (”firma”) som är rena latinska ord eller i varje ord som påverkats av latin samt låneord. Fördelen är bland annat att latinska ord ofta återfinns i ett antal språk, i särskilt hög grad förstås i de latinska språken. Själv var jag under många år lite irriterad över att vägverket/trafikverket använde sig av ordet ”City” på sina vägskyltar. Det var ju engelska och betydelsen var lite svår att förstå. Menade trafikverket ”stad” i största allmänhet eller var meningen ”centrum” eller ”stadskärnan” eller vad? Varför använde man aldrig ordet ”town” på vägskyltar? Arboga town förefaller vara en bättre beteckning än Arboga city. Det var lite irriterande det där. Det är ju ändå lite skillnad mellan New York City och Sundsvall City. Men min irritation försvann helt och när jag så småningom förstod att ”city” är rent latin och inte betyder något annat än just ”stad”. Ordningen var återställd. Latin på vägskyltar är välkomna medan engelskan bara bör finnas där som en översättning av något svenskt ord.

Alla vet vi ju att namnet  Volvo är latin och betyder ”jag rullar”,  vilket naturligtvis en bil ska göra. Men det finns många andra intressanta exempel på att latin används i modern tid. Latin är inte något dött språk utan lever sitt eget liv. Finlands radio har nyhetssändningar på latin en gång i veckan. Det är bara Finland och Vatikanstaten som har radiosändningar på latin. I USA är det brist på latinlärare på college. Kan du undervisa i latin är det hur lätt som helst att få jobb i USA som latinlärare. Jag tror att det hänger samman med att det är status att läsa latin på college och universitet. Det är nog det bland föräldrarna som betalar avgifterna för studierna.

August Horch var en tysk biltillverkare i början av 1900-talet. Genom en del olyckliga affärsuppgörelser blev han utmanövrerad av starkare finansiärer. Men det dröjde inte länge förrän Horch påbörjade en ny egen tillverkning av bilar. På grund av tidigare ingångna affärsavtal var han förhindrad att använda namnet Horch som namn och märke på de bilar som hans fabrik tillverkade. Hinder förelåg trots att Horsch var hans familjenamn. Ordet ”horch” betyder på tyska ”hör upp”. Det var August Horchs tioårige son som då föreslog sin far att som fabriksnamn på bilarna använda det latinska ordet ”audi”, som betyder ungefär detsamma som ”lyssna” (imperativform). Efter en del år inledde Horch samarbete med Audi och två andra biltillverkare under det gemensamma namnet ”Auto Union”. De två andra biltillverkarna var DKW och Wanderer. Det är anledningen till att Audi i dag har fyra ringar som symbol för sitt fabriksnamn. År 1939 tillverkades den sista bilen under namnet Audi och det dröjde sedan ända fram till 1965 innan namnet åter användes som fabrikationsnamn på bilar.

Det japanska bolaget ”Sony” har valt sitt namn utifrån det latinska ordet ”sonus”, som betyder ”ljud”.

Annonser
Publicerat i Okategoriserade

Den framgångsrika svenska disktrasan

Alla använder vi ju oss av Wettexdukar i köket. Disktrasan som suger upp närmare 15 gånger sin egen vikt och som faktiskt är en av dessa stora svenska uppfinningarna. Wettexdukar tillverkas endast vid en fabrik i Norrköping i en annan av bolagets fabriker i Tyskland. I dag uppgår tillverkningen i Sverige till över 220 miljoner dukar per år och den säljs i ett 50-tal länder. Wettex-dukarna är mycket populära även i Tyskland, Finland och Japan. Tydligen gillar japanerna de svenska disktrasorna och använder de även som underlägg för glas och tallrikar. Men norrmännen gillar inte Wettex-dukarna och använder sig i stället av tunna dukar med nätstruktur.

Det hela började egentligen med att den unge civilingenjören Curt Lindqvist på 1930-talet började experimentera i sin fars instrumentverkstad med att framställa ”konstskinn” för korvframställning. Inom charkuteribranschen var det konstant brist på ”naturskinn”, som var tvättade gristarmar. Bristen på gristarmar var det som som begränsade tillverkningen av korvprodukter. KF:s chef fick tillfälle att proväta korv med ”konstskinn” tillverkad av cellulosamaterial. Denne förstod genast värdet av uppfinningen och anställde omgående Lindqvist i KF:s bolag Nordisk silkescellulosa. Bolagets namn ändrades snart till Celloplast och flyttade till Norrköping. Lindqvist blev redan 1942, vid 33 års ålder, verkställande direktör och chef för fabriken.

När Sverige var avspärrat under beredskapsåren var det en mängd varor som inte längre kunde importeras. En av dessa varor var tvättsvampar, som då bara fanns som naturliga produkter. Snart fanns det inte längre några tvättsvampar alls i butikernas hyllor. Fabriken i Norrköping lyckades då starta tillverkning av syntetiska tvättsvampar gjorda av cellulosa. De tidigare tvättsvamparna var havsdjur som fiskats upp i Medelhavet och sedan bearbetats för att säljas tvättsvampar eller badsvampar.

De syntetiska tvättsvamparna visade sig ha god sugförmåga och Curt Lindqvist insåg snart att konstmaterialet av ceullulosafibrer skulle kunna användas även för tillverkning av andra produkter. Han tog hem några svampblock och malde ned dessa i kökets köttkvarn till en grå massa. Sedan experimenterade han med att tillsätta bomullsfibrer för att kunna baka ut cellulosafibrerna till tunna ark med bibehållen god sugförmåga. Det var hans hustru som hittade på produktnamnet ”Wettex”, som ska förstås som en sammanskrivning av de engelska orden ”wet textile”. Som alla vet måste en wettex-duk blötas upp innan den börjar suga upp vätska ordentligt. Curt Lindqvist fick patent på sin uppfinning 1949 och ett par år senare var produktionen av Wettex-dukar igång i fabriken i Norrköping. Tämligen omgående nådde man stora försäljningsframgångar med den nya produkten.

Produktens goda uppsugningsförmåga åstadkom man genom att tillsätta saltkorn i fibermassan. Massan bakas sedan ut och genom olika bad lakas saltpartiklarna ut. Det utrymme där saltpartiklarna suttit blir då kvar som hålrum inne i fibermassan. Det är där som vätskan samlas och ger den unika sugförmågan. Det tillsätts även koldisulfid för att ge duken den rätta konsistensen.

KF sålde 1990 wettex-fabriken till det tyska företaget Freudenberg & Co (Vileda), som numera tillverkar dukarna både i Norrköping och i en egen fabrik i Tyskland. Det tyska moderbolaget är en familjeägd storkoncern (Freudenberg-gruppen) med totalt ca. 37 000 anställda.

Fabriken i Norrköping spottar ut drygt 600 000 diskdukar per dag. Tillverkningen har bedrivits i samma kvarter i 70 år och bolaget har under senare år gjort stora investeringar för att öka automatiseringen. De senaste årtiondena har man satsat omkring 20 milj. kr. per år i utveckling av den produktionsprocessen. Produktionen pågår dygnet runt, vilket ger ett rörelseresultat på ca. 220 milj. kr per år. Antalet anställda är omkring 100 och personalstyrkan har successivt minskat under senare år. I dag är de flesta produktionsmomenten helt automatiserade.

Tillverkningen går till så att den vita cellulosa matas in i som stora ark. Massan löses upp i stora kärl med en alkalisk lösning och tappas av som en röd honungslik vätska med en massa klumpar av cellulosa. Personalen kallar den trögflytande massan för ”omogen viskos”. Vätskan får vila ett dygn innan viskosen blandas med saltkristaller (natriumsulfat), färg och bomullsfibrer. Det är bomullsfibrerna som så att säga armerar duken. Degen av färgstark viskos breds ut på breda band och utsätts för ånga så att massan koagulerar. På så sätt framställs en duk av cellulosa därefter förs genom olika bad som gör att saltkristallerna löses upp och att det på deras tidigare plats i massan bildas små tomrum (porer) som därefter ger utrymme för den uppsugna vätskan. Det är dessa porer som gör att diskduken kan fånga upp vätska med nästan 15 gånger sin egen vikt. Hela processen är mycket energikrävande. Årsförbrukningen av el uppgår till närmare 50 gigawattimmar, vilket dock är betydligt lägre än för ett par årtionden sedan.

På 1960-talet hade den amerikanska rymdstyrelsen NASA långt framskridna planer p att använda våta Wetex-dukar som isoleringsmaterial i sina rymdfarkoster. Detta på grund av materialets utomordentliga sugförmåga. Men materialet användes dock endast under en rymdresa eftersom man därefter gjorde bedömningen att wettex-materialet som torrt var brandfarligt. Det hade ju varit en triumf för Curt Lindqvist om hans disktrasor hade kommit till användning som värmeisolering i den första månfarkosten.

Det var en man som uppfann diskstället (Nils Strinning 1917 – 2006) och det var en annan man som forskade fram den suveräna svenska disktrasan (Curt Lindqvist 1908 – 1988). Curt Lindqvist var även med om att utveckla den industriella tillverkningen av bärkassar i plast.

Publicerat i Okategoriserade

Irena Sendler – hjälten i Warszawa

Irena Sendler är en av dessa många okända hjältar från andra världskriget. Numera är hon dock inte helt okänd. Hon var under kriget socialarbetare och sjuksköterska i Warszawa. Tillsammans med några medhjälpare räddade hon omkring 2 500 judiska barn från en säker död i stadens ghetto. Under stor skräck och vånda lämnade föräldrarna sina barn till henne för att hon skulle försöka smuggla ut barnen ur det stängda och omringade ghettot. Riskerna var enorma, men föräldrarna visste inte om de nästa dag, tillsammans med barnen, skulle föras till förintelselägren Treblinka eller Auschwitz.

Irena Sendler engagerade sig i motståndsrörelsen direkt efter den tyska inmarschen i landet och var sedan aktiv som socialarbetare i Warszawa. Hon och tiotalet medarbetare släpptes varje dag in i ghettot av tyskarna därför att de alla var sjuksköterskor. Tyskarna fruktade att den tyfusepidemi, som redan härjade svårt i det överbefolkade ghettot mitt i stan, skulle sprida sig till övriga delar av staden.

Gruppen som leddes av Irene Sendler utnyttjade den ambulans som varje dag kördes in i ghettot med desinfektionsmedel för kampen mot tyfus. De gick tillväga på så sätt att att barnen sövdes ned och stoppades i säckar. Sjuksköterskorna, som följde med ambulansen ut från ghettot, förklarade för de tyska soldaterna att det i säckarna låg kroppar efter människor som avlidit i tyfus. I själva verket låg där de nedsövda barnen. Men utsmuggling av barn genomfördes även genom hål i källargrunderna som vette ut mot området utanför ghettot. En annan flyktväg var genom avloppstrummor ut från ghettot. Det förekom även att nedsövda barn placerades i några kartonger som vid sextiden på morgonen lades under sätena i de spårvagnar som då rullade ut från ghettot. En av medlemmarna i gruppen var gift med en spårvagnsförare som såg till att kartongerna med de nedsövda barnen fördes vidare till personer utanför ghettot som gömde barnen. Ibland stoppades nedsövda barn även ned i soptunnor, som sedan kunde transporteras ut från ghettot.

Även om utsmugglingen lyckades kunde barnen inte känna sig säkra. Ibland hände det att polska kriminella (s k szmalcownicy) försökte pressa ut pengar av värdarna under hot om att annars ange dem för den tyska polisen. När de angavs blev det omedelbart transport av barnen till ett utrotningsläger och dödsstraff för de som hade gömde dem. Hur en sådan utpressare kunde bete sig skildras i boken ”En svart tid” av Michal Glowinski, som var en av de som överlevde tack vare Irena Sendler. Den då åttaårige pojken var ytterst nära döden innan hans mor desperat lyckades låna ihop de pengar som utpressarna begärde för att inte avslöja den gömda pojken.

Men räddningen fick svåra följder för barnen och familjerna. De flesta barn som Irena Sendler smugglat ut ur gettot återfann aldrig sina föräldrar. Antingen var föräldrarna dödade eller också kunde de aldrig identifieras. Irena Sendler hade skrivit ned barnens deras riktiga judiska namn och vistelseadresser på lappar i flaskor som grävdes ned i en trädgård. Trots detta visade det sig många gånger svårt att efter kriget förena föräldrar och barn. De flesta av föräldrarna hade dödats i lägren.

Irena Sendler själv greps och fördes till det ökända Pawiakfängelset. Men när en tysk soldat skulle föra henne till ytterligare ett förhör, som troligen hade slutat med hennes avrättning, sade han plötsligt till henne att fly, vilket hon gjorde. Hennes vänner inom motståndsrörelsen hade mutat soldaten.

Efter kriget hyllades inte Irena Sendler till en början av de polska myndigheterna utan hon utsattes upprepade gånger för rena trakasserierna av den polska säkerhetstjänsten UB. Senare fick hon dock olika utmärkelser i Polen. Hon var under lång tid medlem i det polska kommunistpartiet och hade även olika befattningar inom partiet.

År 1964 tilldelades Irena Sendler den israeliska hederstiteln ”Rättfärdig bland nationerna”, men var vid den tiden ändå i stort sett bortglömd. Men barnen som hon räddade hade inte glömt bort henne utan hade bildat en förening som de kallade för ”Förintelsens barn”. Bara i Polen har föreningen i dag har över 800 medlemmar.

Först, när Irena Sendler hade kommit upp i 80-årsåldern, börjar hennes insatser uppmärksam­mas stort. Föreningen Förintelsens barn och flera andra organisationer föreslog två gångar att hon skulle tilldelas till Nobels fredspris, vilket hon inte tilldelades. Hon fick dock en mängd andra utmärkelser och hedrades både av israeliska parlamentet och den amerikanska kongressen. Hela sitt liv bodde hon i Warszawa. På 1980-talet engagerade hon sig Solidaritetsrörrelsen. År 2008 avled hon i en ålder av 98 år.

Publicerat i Okategoriserade

Amerikansk hjälp till Sovjetunionen

När Tyskland anföll Sovjetunionen i juni 1941 var ryssarna helt oförberedda och stod paralyserade. Det dröjde flera dygn innan Stalin talade i radio till folket. Många kände inte igen hans röst eftersom han tidigare varit ovillig att tala i radio. Han talade ju en bruten ryska eftersom har var från Georgien. Stalin hade åren för 1941 avrättat en stor del av landets högre officerare. I vilken utsträckning det skett var okänt för allmänheten och förmodligen inte helt fullt ut känt inom officerskåren. En hög officer kunde ju försvinna antingen till Sibirien eller till en grav.

Tyskarna ansåg sig väl känna till vilka militära resurser som Sovjetunionen hade. Men det visade sig att de ändå inte hade så tillförlitlig information. Antalet stridsvagnar var betydligt större än av tyskarna hade räknat med. Men å andra sidan var ett ganska stort antal av de ryska stridsvagnarna inte brukbara på grund av olika fel och brist på reservdelar. Redan från början av kriget stod det klart för båda sidor att antalet stridsvagnar och vagnarnas stridstekniska kvalitet skulle bli avgörande för krigets utgång. Striderna fördes ju till stora delar över odlad och betad mark samt i glesa skogar. Terrrängen passade för större stridsvagnsförband.

När Tyskland anföll in i Sovjetunionen stod ryssarna ensamma. Redan i mars 1941 hade president Franklin D. Roosevelt utfärdat en Lend-Lease-lag som gjorde det möjligt för USA:s president att leverera (”låna ut”) krigsmateriel och annat till stater som förde krig mot Tyskland. Det skedde med stöd av en lag från 1892 som gjorde det möjligt att för landets försvarsminister att ”lease army property för a maximum of five years if the country does not need it”. Storbritannien begärde i mitten av maj 1940 hjälp av USA med ”utlåning” av 40 – 50 jagare i utbyte mot att USA skulle få disponera vissa örlogshamnar och flygbaser i Atlantområdet. Enligt Lend-Lease-avtalet med Storbritannien skulle mottagarlandet inte behöva betala för materiel som förstördes eller förlorades. Mottagarlandet skulle endast behöva betala för material som var användbart och som kunde användas för civila ändamål efter kriget.

Samma månad som Tyskland anföll Sovjetunionen bad Stalin om hjälp från USA enligt Lend-Lease-lagen. Stalin skrev till Roosevelt bland annat följande: ”Ert beslut, Mr. President, att ge Sovjetunionen en räntefri kredit på en miljard dollar i form av materiel och råvaror har med hjärtlig tacksamhet accepterats av Sovjetunionens regering såsom nödhjälp till Sovjetunionen i den enorma och svåra striden mot vår gemensamma fiende – den brödtörstiga Hitlerismen.”

Den första konvojen med amerikansk materiel avseglade redan i augusti 1941. Tyskarna fick kännedom om konvojernas rutter och de allierade kom att leda mycket stora förluster. Även ett stort antal brittiska fartyg seglade mot Arkangelsk och Murmansk. Under kriget lyckades tyska ubåtar torpedera och sänka ett åttiotal transportfartyg.

USA levererade under kriget mycket stora mängder av vapen och förnödenheter. Amerikanerna levererade bland annat omkring 14 000 stridsflygplan, varav 8 000 levererades över Alaska. Omkring 44 000 jeepar, 376 000 lastbilar, 8 000 traktorer och 12 700 stridsvagnar. Till detta sände man även 1,54 miljoner filtar, 331 000 liter etyl, 15,4 miljoner par armékängor, 107 000 ton bomull, 2,7 miljoner ton oljeprodukter och 4,5 miljoner ton livsmedel. Från USA levererades ett stort antal järnvägslok och även ett stort antal godsvagnar. Det är att märka att ryssarna fick ett mycket stort antal lastbilar, vilket var nödvändigt för att klara av underhållet till förbanden då det inte fanns järnvägar eller dessa var utslagna. Det ryska soldaterna marscherade i kriget med amerikanska kängor. Ammunitionen till de ryska kanonerna transporterades fram på amerikanska lastbilar.

Det var uppenbart att den politiska ledningen inte ville att soldaterna och allmänheten skulle få kännedom om den stora omfattningen av den amerikansk hjälpen. Den amerikanske ambassadören i Moskva uttalade sig kritiskt om detta och menade att kommunistregimen ville att folket skulle vara av uppfattningen att landet utkämpade det hårda kriget utan hjälp utifrån. Detta sade han vid en presskonferens i Moskva i mars 1943. Det tog BBC:s korrespondenten fyra timmar att i telefon övertala den ryska censuren att släppa igenom ett telegram som återgav vad den amerikanske ambassadören hade sagt vid presskonferensen. Chefen för den statliga censuren var rasande när han gick med på att sätta stämpeln med godkännande på telegrammet.

Efter kriget uppmanade USA de länder som fått Lend-Lease-gods att betala för de varor som brukbara och som kunde användas för civilt bruk. USA begärde att Sovjetunionen skulle betala 1,3 miljarder dollar för den materiel alltjämt var brukbar civilt. Men Sovjetunion förklarade att man endast ansåg sig vara skyldig att betala 170 miljoner dollar. Den amerikanska fordran stod därefter till stor del obetald fram till dess de två staterna kom fram till en överenskommelse år 1972 som innebar att Sovjetunionen förband sig att betala 722 miljoner dollar år 2001. Därefter betalade Sovjetunionen 48 miljoner dollar, men slutade sedan att betala med hänvisning till att USA antagit en lag (American Jackson-Vanik amendment) som innebar handelsrestriktioner mot länder som förhindrade emigration och bröt mot de mänskliga rättigheterna. USA ansåg att Sovjetunionen fanns bland den grupp av länder som drabbades av restriktionerna. Men efter en tid återupptog de två staterna överläggningarna rörande den gamla krediten från kriget. Åter kom man överens om ett nytt belopp. Sovjetunionen skulle senast 2030 betala 674 miljoner dollar. Men ett år senare upplöstes Sovjetunionen. År 1993 förklarade dock Ryssland att man skulle honorera lånet och landet betalde därefter hela det överenskomna restbeloppet.

Under Sovjetunionens tid uppgav landet att den allierade hjälpen motsvarade ca. 4 procent av kostnaderna för kriget. Senare studier har kommit fram till att hjälpens värde i sjäva verkat i stället motsvarade ca. 7 procent av den totala kostnaden för att föra kriget. Den stora krigsledaren i Sovjetunionen var marskalken Georgij Zjukov. Efter krigsslutet sade denne följande.

”Det säger nu att de allierade inte hjälpte oss, men det kan inte förnekas att amerikanerna gav oss så mycket materiel och varor att vi utan dessa inte skulle ha kunnat organisera våra reserver och fortsätta kriget”.

Han sade också: ”Vi hade inte sprängmedel och inte heller krut. Vi hade inte något att ladda gevärspatronerna med. Det var amerikanerna som räddade oss genom att leverera sprängmedel och krut. Det levererade stora volymer stålplåt. Hur skulle vi ha kunnat tillverka våra stridsvagnar utan tillgång till amerikanskt stål? Men nu tycks de påstå att vi själva hade tillräckliga tillgångar av allt det där. Utan tillgång till amerikanska lastbilar hade vi inte haft något för att dra våra artilleripjäser med”. (Med ”de” menade han uppenbarligen den sovjetiska politiska ledningen).

Publicerat i Okategoriserade

Maskinöversättning av text

Alla känner till översättningsprogrammet Google translate. Tekniken med maskinöversättningar har förbättrats avsevärt under senare år. Till en börja använde sig översättningsprogrammen av ren lexikon-översättningar, vilket medförde att översättningarna blev mycket dåliga. Man kunde i stort sett bara se vad texten ungefärligen handlade om. Därefter har översättningsprogrammen utvecklats mycket.

När det gäller översättningar brukar man tala om källspråk och målspråk. Amerikanska försvaret (underrättelsetjänsten) började tidigt att översätta ryska texter (även tidningstext) för att kunna ”fånga upp” vad som kunde vara av intresse. När man väl hittat vad som var intressant på källspråket gjorde man en manuell översättning till målspråket. Senare kom maskinöversättningar som byggde på statistiska jämförelser. Man tog helt enkelt reda på vad som var den vanligaste översättningen av ett ord på källspråket. Inte heller den tekniken gav särskilt bra översättning, men de var bättre än de som endast byggde på lexikonöversättning. Numera bygger många översättningsprogram på en neural teknik som är en form av artificiell intelligens (AI). När programmet byggts upp har man använt sig av stora volymer manuella översättningar (copula). Ett exempel är användningen av kanadensiska parlamentets stora databas med översättningar mellan engelska och franska språken. Allt textmaterial i parlamentet tillgängliggörs på både engelska och franska. En annan sådan copula som använts är FN-organisationens enorma databas av översättning mellan de stora FN-språken. Neurala program lär sig helt enkelt hur manuella översättningar brukar bli. Bara de två – tre senaste åren översättningskvaliteten ökat markant.

Kvaliteten hos neurala maskinöversättningar (MT) beror på hur nära språken står varandra och hur stora textvolymer som har använts för att ”lära upp” programmet. Exempelvis är MT-översättningar mellan engelska och franska i allmänhet betydligt bättre än mellan andra ”mindre” språk. Det tycks vara så att MT-översättningar mellan svenska och finska är sämre än översättningar mellan engelska och franska.

Översättningarnas kvalitet är i hög grad beroende på vad texterna innehåller. Översättning av standardiserad facktext kan bli mycket bra, medan översättning av skönlitterär text kan bli riktigt dålig. Att låta MT-översätta poesi är nog inte ens möjligt. Man har nått goda resultat av att maskinöversätta väderrapporter mellan ett antal språk. Det beror förmodligen på att ord som ”regn”, ”nederbörd”, ”lätt bris” och andra sådana uttryck avser naturvetenskapliga fenomen som är kända inom alla språkområden och redan har fasta begrepp (men kan afrikaner tala om ”nysnö” och ”halkvarning”?).

De för allmänheten tillgängliga stora översättningsprogrammen är Google translate och Bing translate. Det senare är Microsofts MT-program. I varje fall när det gäller Google translate görs alla översättningar via engelska språket. Det ställer till en del problem. Om jag exempelvis ska översätta en svensk text till finska så översätter Google först den svenska texten till engelska och sedan den engelska texten till finska. Det går visserligen vidunderligt fort, men resultatet kan på vissa punkter blir helt fel. Det är förmodligen bättre att skriva en text på engelska och sedan översätta den med Google till finska.

Det som vill använda sig av MT bör nog ha tämligen goda kunskaper i både källspråket och målspråket för att kunna undvika de värsta språkliga grodorna.

Nu kan man på olika sätt förbättra användningen av MT. Språkens närhet gör att MT-översättningar blir bättre om språken ligger nära varandra. Min uppfattning är att en översättning från svenska till tyska blir bättre än en översättning till engelska, trots att översättningen till tyska går via engelskan. Kanske beror det på att svenskan och tyskan i sin språkliga konstruktion ligger varandra närmare än svenskan och engelskan. Om man exempelvis vill översätta ett språk som man inte alls kan, så kan förståelsen öka om man översätter till flera språk som man behärskar. Då jag översätter en text från franska (som jag inte kan) till svenska så ökar min förståelse om jag samtidigt översätter texten engelska och till tyska. Då får jag tre översättningar av samma text och kan jämföra. Många gånger framträder då de språkliga grodorna tydligare på det sätt. MT-översättningar måste nästan alltid korrigeras. I varje fall måste de kontrolleras.

Låt mig ta några exempel med ett kort textstycke om Uppsala domkyrka ( från Wikipedia).

Källtexten lyder:

Bygget började 1272 eller 1273 under ledning av en anonym fransk arkitekt. Det avbröts tillfälligt omkring 1280, troligen på grund av pengabrist, och den franska byggnadshyttan reste hem. De hann bygga nedre delarna av kapitelsalen (nuvarande Jagellonska gravkoret) och de två kapellen på nordsidan av koret (se planritning). Materialet var främst tegel, men kalksten från Gotland och från ett mindre stenbrott i Lena socken användes för pelare, fönster och andra detaljer.

I översättning av Google till engelska:

The building began in 1272 or 1273 under the direction of an anonymous French architect. It was suspended temporarily around 1280, probably due to money shortage, and the French building hut traveled home. They built the lower parts of the chapel (the current Jagellon burial ground) and the two chapels on the north side of the chorus (see floor plan). The material was mainly brick, but limestone from Gotland and from a small quarry in Lena parish was used for pillars, windows and other details.

I översättning av Bring till engelska:

The construction began 1272 or 1273 under the direction of an anonymous French architect. It was temporarily interrupted around 1280, probably due to a lack of money, and the French building’s cabin went home. They managed to build the lower parts of the chapter Hall (current Jagiellonian chapel) and the two chapels on the north side of the choir (see Floor plan). The material was mainly brick, but limestone from Gotland and from a small quarry in Lena parish was used for columns, windows and other details.

I översättning av Google till tyska:

Der Bau begann 1272 oder 1273 unter der Leitung eines anonymen französischen Architekten. Es wurde um 1280 vorübergehend ausgesetzt, wahrscheinlich wegen Geldmangel, und die französische Bauhütte fuhr nach Hause. Sie bauten die unteren Teile des Kapellensaals (die jetzige Jagellon-Grabstätte) und die beiden Kapellen an der Nordseite des Chores (siehe Grundriss). Das Material bestand hauptsächlich aus Ziegeln, aber Kalkstein aus Gotland und aus einem kleinen Steinbruch in der Pfarrei Lena wurde für Säulen, Fenster und andere Details verwendet.

I översättning av Bring till tyska:

Der Bau begann 1272 oder 1273 unter der Leitung eines anonymen französischen Architekten. Sie wurde um 1280 vorübergehend unterbrochen, vermutlich wegen Geldmangels, und die Kabine des französischen Gebäudes ging nach Hause. Sie schafften es, die unteren Teile des Kapitels Hall (aktuelle Jagiellonische Kapelle) und die beiden Kapellen auf der Nordseite des Chores zu bauen (siehe Bodenplan). Das Material war hauptsächlich Ziegel, aber Kalkstein aus Gotland und aus einem kleinen Steinbruch in der Pfarrei Lena wurde für Säulen, Fenster und andere Details verwendet.

Publicerat i Okategoriserade

Galileo Galilei

Galileo Galilei är en av naturvetenskapens stora portalfigurer. Han föddes 1564, son till en mycket känd musiker. Han föddes samma år som Michelangelo avled och levde till 1642, som var Newtons födelseår. Galileo Galilei blev först professor i matematik i Pisa och därefter i Padova. Men efter en tid fick han f uppdrag av storhertigen av Toscana och det var under den tiden som han åtalades för kätteri och även dömdes år 1633 för detta svåra brott. Straffet blev dock endast att han tvingades att läsa en botpsalm i veckan och vistas i sin villa i Florens. Straffet ska inte bekommit honom särskilt mycket eftersom han var gammal och nästan blind. Synen hade han till stora delar redan förlorat genom solobservationer med kikare.

Det var Galileo Galilei som inte bara observerade pendeln rörelser utan även matematiskt kunde ange sambandet mellan pendelns längd och pendelns hastighet. Relationen är kvadratroten ut längden. Han förstod att det med en pendel kan göras mer exakta bestämningar av korta tidsintervall. Dittills hade man endast kunnat mäta korta tidförlopp med människans inbyggda pendel – hjärtats slag och pulsen. Galileo Galilei förstod också att pendelns svängningstal beror på tyngdkraften. Det var också han som först beräknade tyngdkraften som en acceleration. Det är ju som bekant ca. 9,8 i sekundkvadraten.

Nu finns det ett antal legender om Galileo Galilei som troligen inte alls är sanna.Han ska inte ha sagt ”Dock rör hon sig” då katolska kyrkan krävde att han skulle ta avstånd från den kopernikanska idén om att jorden och de andra planeterna rör sig kring solen och inte tvärtom. Man tvivlar även på att han utfört fallexperiment från lutande tornet i Pisa. Inte heller tror man att han någonsin blev torterad. Däremot håller man för sant att det var i Pisas katedral som han under en lätt jordbävning iakttog hur en ljuskrona sattes i gungning, vilket ledde till att han matematiskt började att beskriva en pendels rörelse.

Galileo Galilei verkliga storhet bestod i att han inte bara frågade sig hur och varför, utan även försökte finna sätt att matematiskt mäta olika naturföreteelser. Det var ju Galileo Galilei som förklarade för oss att alla kroppar i tomrum faller och accelelerar lika fort. Det var Galileo Galilei som den storslagne matematiker han var lyckades matematiskt formulera fallagerna och tröghetslagen. Dessutom lyckades han matematiskt beskriva kraftparallellogram för kast och fall. Det är matematiska kunskaper som bland annat kommit till användning inom artilleriet för beräkning av projektilbanor. Galileo Galilei var av uppfattningen att alla företeelser i naturen på det ena eller andra sättet skulle kunna beskrivas matematiskt.

Det största ögonblicket i hans liv måste ha varit den dag år 1610 då han blivit färdig med konstruktionen av sitt första teleskop och kunde börja iakttaga himlakropparna. Genast upptäckte han månens berg och kratrar, Jupiters fyra månar och Venus faser. Han var den förste i historien som fick se allt detta. Galileo Galilei var en sann renässansmänniska som var kunnig i mycket. Men det sades i och för sig att han inte var älskvärd och att han kunde uttrycka sig mycket grovt i skrift. För dumbommar hade han bara förakt och han kunde vara hård och stingslig mot sin familj. Men trots allt var han en av mänsklighetens verkligt stora genier.

Publicerat i Okategoriserade

He financed the American revolution

It takes courage and perseverance to wage war. It also requires financial strength. In the 1700s, Britain was the leading world power with the strongest economy of all countries. Britain ruled the seas, dominated world trade and owned colonies in North America. But it was in the 18th century that the rebellious spirit began to ferment among the colonists in New England. Most of the wealthy among the colonists openly refused to rebel against the English, but there were still enough forces to try to break away from the British regime, supported by the French.

The insurgent colonists called for what was named ”the Continental Congress”. It was there that the revolutionaries and colonists agreed, if possible, to create an army and an own small navy fleet to fight against the British crown. The Congress conferred on itself the right to tax the inhabitants of the thirteen colonies, but lacked any organization to tax and collect the taxes. Thre were considerable costs to create and maintain even a small army. With a modern term one can simply say that the plans for a revolution were underfunded. Although France at various stages was willing to support the revolutiony plans, the economy was not secured. No one would at that time lend money to the revolutionaries, who had not yet formed their own state. The Continental Congress was only a temporary very loose organization pending the thirteen states to break away from the British Empire. It turned out that the future of a revolution was completely dependent on an individual financier.

Robert Morris was an eleven-year-old English boy who immigrated to Maryland with his father in 1747. Three years later, his father died in an accident with a gun. The boy then ended up in Philadelphia and began working for the shipowner and merchant Charles Willing. Robert Morris was so enterprising in business that he already became a partner in the business at the age of 20. As a trader, he opposed the taxes and duties that the British taxed their North American colonies. The colonists’ military defeat in Lexington (April 19, 1775) prompted Morris to actively take a stand for an uprising against British rule. As a representative of Pennsylvania, he attended the Continental Congress in 1776 and was one of those who signed the Declaration of Independence. Morris was appointed by Congress to head the Finance Committee of the Congress, whose task was to try finance the revolution in every possible way. It was Morris who was responsible for handle the colonists financial means to create an army led by George Washington. It has later been estimated that Morris managed to finance the revolution with $ 20,000 each day for over five years.

Revolutionary leaders as John Adams, Benjamin Franklin and George Washington are today named in American history as the leaders and heroes of the revolution. Robert Morris, however, is forgotten.

It is well known that George Washington, with his small army, crossed the Delaware River on Christmas Eve in 1776 and won over the British troops. But what happened next is unknown today. Washington was then desperate because the contract period for the soldiers would expire at the end of the same week. He and everyone else predicted that the soldiers would pack up their belongings and go home. Washington, however, was about to take control of New Jersey shortly, but only if the soldiers did not leave the army. In addition, he realized that within a week the English would regroup and reorganize, beat the colonists and recapture the city of Trenton in New Jersey. Washington explained that he immediately needed $ 50,000 to pay each soldier $ 10 to induce the soldiers to stay in war service for another six weeks. Washington appealed to Morris, who then was the chairman of the Continental Congress Finance Committee, for funding for another six weeks of battle against the ”Red Rocks” (the English). Morris, in turn, turned to a familiar trader, a quaker, and appealed for a $ 50,000 loan. The quiver asked what security could be granted for such a large loan. Morris replied that the lender would take his honor as security. Morris and the colonists received the loan with no other security than Morris’s words and honor. Washington could pay the money to the soldiers, who stayed on their posts and the colonists got control of New Jersey. 

All American schoolchildren have been taught that Washington’s troops suffered severe hardships in their winter camp in Valley Forge, Pennsylvania, in 1777. But they are not taught the reason for the US troops (about 12,000 men) precarious conditions during that winter. The reason to the difficult situation was that Congress, against Morris’s will, had decided on its own new currency and printed its own banknotes. In addition, Congress had decided that all trade in the colonies had to take place in the new currency. However, dissatisfied traders distrusted the new currency. They considered it lacking in value and therefore refused to deliver maintenance to Washington’s troops when they were in the winter quarters in Valley Forge. The troops suffered from almost everything. They lacked food, boots, blankets and much more.

American schoolchildren will also learn that Washington’s small army marched into Yorktown, Virginia, on October 19, 1781. That was just in time to capture the British troops, thus ending the colonial war. However, Washington had a few weeks earlier not had the money to manage to march with his army from New Jersey to Virginia. But Robert Morris, however, managed to obtain loans of an additional $ 1.4 million in the short term for the purchase of wheat, corn, salted meat, rum, tobacco and hay. With the borrowed amounts, the colonists also bought boats for the troops to be able to cross the watercourses. The amount was also sufficient for cash payments to the soldiers to cause them to march 45 miles to Yorktown. Later, Morris wrote and about it all: ”I did not just hand over everything I could have borrowed but also every shilling of my own assets. In addition, I was able to make my close friends borrow money for the important expedition to Yorktown. ”

Morris repeatedly suggested that the colonists should draw up a plan to secure their finances, but did not get a hearing at the congress for their proposals. It was only when Alexander Hamilton, a good friend of Morris, became the country’s first secretary of the treasury, possible to establish a first financial plan for the repayment of all the debts. The debts amounted to nearly $ 79 million.

After the Declaration of Independence, Morris continued his own business. It was, among other things, through trading in contracts in foreign currencies that he made a big fortune. He assumed that the number of settlers would rise sharply in the coming years after independence. Therefore, he took the opportunity to acquire about six million acres of land in order to later sell the land to settlers. But the immigration from Europe decreased instead. Taxes and interest on the huge land area he purchased amounted to such amounts that he was declared bankrupt. In 1798, Morris was arrested and imprisoned because he could not pay the debts. So he was put in jail. There he was for more than three years. When he was released, he was 68 years old. Five years later, he died poorly and forgotten. The man who had arranged the financing of the American Revolution and once owned larger land area than anyone else in North America was buried forgotten at a cemetery in Philadelphia. Today, hardly anyone knows his name, while we all know the names of Washington, Jefferson, Adams and Franklin.

Publicerat i Okategoriserade