Hjärnans plasticitet

Den moderna neurologiska forskningen går framåt med stormsteg. Vi lär oss allt mer om hjärnans funktioner och det forskningen vet i dag var okänt för 25 år sedan. Det som då hölls för sant är i dag inte längre det.

En tidigare etablerad sanning var att hjärnan var färdigutvecklad efter tonåren och sedan inte kunde förändras på annat sätt än att den skadades eller att funktionen gick ned. Hjärnan kunde inte förändras i vuxen ålder. Det är i dag fullständigt fel. Hjärnan är formbar, den är plastisk och formas av våra egna aktiviteter. En annan etablerad sanning var att man vid varje tillfälle endast använder sig av en liten del av hjärnan och att övriga delar är ”tysta” eller i vila. Även detta är fullständigt fel. Alla hjärnans områden är alltid verksamma, men i olika grad och på olika sätt. Även när vi känner att vi inte alls tänker på något så är ändå hjärnan igång. Det går inte att helt stänga av hjärnan. Som bekant är hjärnan igång även när vi sover. Det finns inte någon avstängningsknapp.

Den nya sanningen är att varje gång som du lär dig något nytt, eller bara utför en aktivitet, så förändras hjärnan. Det kallas sammanfattningsvis för neuroplasticism. För bara 25 år sedan var forskningens ståndpunkt att de ändra förändringar som skedde i hjärnan i vuxen ålder var av negativt slag. Det är särskilt forskningen kring rehabilitering av stroke som har kunnat påvisa hur hjärnans struktur i hög grad förändras genom de aktiviteter personen ägnar sig åt. Genom aktiviteter förändras hjärnan även efter en stroke och kan då så att säga läka sig själv i viss utsträckning.

Hjärnans funktioner kan förändras på huvudsakligen tre olika sätt. Det är dels förändring av den kemiska kommunikationen mellan neuronerna i hjärnsubstansen. Kemisk kommunikation alltså. Förändring av innehåll i och styrka hos de signalsubstanser som påverkar och därmed styr hjärnans aktiviteter. Sådana förändringar påverkar i högsta grad närminnet och motoriska färdigheter.

Det andra sättet som hjärnans funktion förändras genom aktiviteter är strukturella förändringar av kommunikationerna mellan de olika neuronerna. Således fysiska förändringar, som också tar längre tid att förverkligas än de kemiska förändringarna. Den strukturella förändringen på långtidsminnet och den långsiktiga motoriska färdigheten. Dessutom är det så att de kemiska och de strukturella förändringarna interagerar och samverkar.

Som exempel på skillnaderna mellan dessa förändringar kan nämnas den färdighet som någon uppnår genom att under en session träna sig i att spela piano eller jonglera. Personen känner att han under övningspasset tillägnar sig färdigheten, men upplever ofta att färdigheten nästan är borta när han några dagar senare åter igen tränar färdigheten. Förklaringen är att hjärnan lärde sig genom den kemiska förändringen och sådan inlärning är kortvarig och tenderar att avklinga ganska fort. Den kemiska förändringen ledde in till någon strukturell förändring av långtidsminnet.

Korttidsförändringar kan också leda till förändringar av hur olika delar av hjärnan samverkar. Områden som är viktiga för att kunna utföra något särskilt kan till och med växa i omfattning. Den som läser blindskrift (Braille) har exempelvis en större area i hjärnan för att känna av handens och fingrarnas motorik och känsel (taktilitet). Det är klart visat att högerhänta har en större area i hjärnan för styrning och kontroll av höger hand än den som är vänsterhänt. Centra för styrning av högre hand ligger i hjärnans vänstra del. Vänsterhänta har förstår om motsvarande och omvänd area för kontroll av vänster hand. Vissa enormt begåvade personer kan ha förmåga att skriva lika bra med båda händerna. Det är visat att taxiförare i London, som tvingas att utantill lära sig kartbilder över hela staden, har ett större centrum för spatiala funktioner. Det har helt enkelt genom inlärning och träning själva påverkat en fysik förändring av sin egen hjärna.

Det tredje sättet för förändring av hjärnan, förutom den kemiska och den fysiologiska, är själva användandet av hjärnans kapacitet. Genom inlärning och träning förändras hjärnan i hög grad av sin naturliga plasticitet. Kombinationen av kemisk och fysiologisk förändring genom aktivitet leder till strukturella förändringar. Moden forskning om stroke har visat vilken förmåga som patienternas aktiviteter har att påverka reparationen av hjärnan. Det har skett stora förändringar av behandlingen av strokepatienter. Tidigare var stroke den tredje vanligaste dödsorsaken i USA, men nu är denna orsak i stället den fjärde vanligaste. Det är en stor förändring. Stroke är den vanligaste orsaken i världen till långvarig invaliditet. Tendensen är dessutom att allt yngre drabbas av stroke och att de efter att ha drabbats lever längre.

Forskningens slutsats är att den viktigaste faktorn för förändring av hjärnans funktioner är personens egen aktivitet. Det skulle kunna uttryckas som att man ska vara aktiv med det som man vill bli bra på och då blir man det. Det låter enkelt, men förklaringen till att det är så är häpnadsväckande. Hjärnan formas av det som den blir utsatt för. Hjärnan har en enorm plasticitet, som dock möjliggör förändringar som är både positiva och negativa. Personen kan lära sig det som är bra för henne, men också sådant som är negativt. Negativt är drogberoende och socialt oönskat beteende. Den som utsätts för långvarig smärta tenderar att allteftersom känna allt mindre smärta på grund av att hjärnans känslighet förändras. Hjärnan förändras av både de som personen gör, men också av vad personen inte gör. Både tillval och frånval av aktivitet påverkar både kortsiktigt och långsiktigt hjärnans funktion.

Det finns en spridd uppfattning att det kan ta exempelvis 10 000 träningstimmar att uppnå en viss avancerad färdighet. Det kan vara inom musiken eller inom idrotten. Alla sådana uppfattningar är i grunden felaktiga eftersom inlärningsmönstret och förändringen av hjärnan är högst individuell. Medianvärden är därför tämligen ointressanta. En flyglärare sa en gång: Alla kan lära sig flyga, det är bara det att det tar olika långa tid för olika individer och det är dyrt att lära långsamma elever att flyga. Inlärningstakten är i hög grad genetiskt betingad. Det är därför som all inlärning bör anpassas efter individens egen förutsättningar. Den viktigaste förutsättningen är viljan att lära eller viljan till en viss aktivitet. Den som inte vill lära sig spela golf kommer heller aldrig att lära sig det. Den som inte vill lära sig tyska kommer heller aldrig att lära sig det. Det brukar sägas att repetitionen är viktig för all inlärning. Repetitionen är inte något annat än praktik av det som man tidigare lärt sig, vilket innebär att båda önskvärda och oönskade beteenden kan förstärkas genom praktik. Slutsatsen är att du själv har makt och förmåga att omskapa din egen hjärna på det sätt som du själv vill. I varje fall i ganska hög grad. Men då måste du förstå att hjärnan är plastisk (formbar).

Annonser
Publicerat i Okategoriserade

Koffein som psykostimulantia

Matthew Walker är professor i neurovetenskap och psykologi vid Berkeley University, USA. Han har givit ut boken ”Sömngåtan – den nya forskningen om sömn och drömmar” som innehåller en hel del intressant uppgifter om verkan av kaffets koffein på den mänskliga hjärnan.

Matthew Walker lär i boken ut att det är två viktiga faktorer som i första hand avgör när vi känner behov av att sova. Det första är den naturliga omkring 24 timmar långa dygnsrytmen (cykel) och den andra är vad han och forskarna kallar för ”sömntrycket”. Under all vaken tid bygger hjärnan upp ett organiskt ämne som kallas adenosin. Halten av detta ämne i hjärnan fortsätter att öka under hela våar vakna tiden. Det kan liknas vid ett glas som långsamt fylls med vatten och detta oavsett vilka aktiviteter vi ägnar oss åt. Halten stiger hela tiden. Ämnet ackumuleras i hjärnan och indikerar på så sätt för hjärnan hur lång tid vi har varit vakna. När halten stiger ökar kroppens vilja att vila genom att gå in i sömn. Detta kallar forskarna för ”sömntrycket”. Höga halter av ämnet gör att de delar av hjärnan som gör att kroppen vill vara vaken dämpas och de delar som är sömnframkallande regioner i hjärnan förstärks. Det uppkommer att kemiskt sömntryckt då adenosinhalten blivit som högst och sömnighet blir då närmast oemotståndlig. För de flesta blir det kemiska sömntrycket kännbart redan efter 12 – 16 timmar av vakenhet. Efter sömnen är adenosin halt åter låg. 

Men som bekant är det vanligt att vi försöker dämpa signalverkan hos adenosinet med ett ämne som gör oss piggare och vaknare. Kaffe alltså. Ämnet inte bara gör att vi känner oss piggare och vaknare utan även att vi faktiskt blir det. Koffeinet i kaffet är nu inte något vanligt livsmedel utan kan karakteriseras som världens med använda och missbrukade psykostimulantia. Dessutom råkar det vara så att det är den värdemässigt mest omsatta produkten på världsmarknaden efter oljan. Man kan till och med säga att konsumtionen av koffein är världshistoriens största och mest omfattande ovetenskapliga experiment med en drog som utförs på oss människor. Intagandet av alkohol är förstås också ett experiment med psykostimulantia. Båda dessa enormt omfattade experiment pågår i dag i full skala – parallellt med tobaksrökning. Skadeverkningarna av alkohol och tobak är väl utforskade och kända, men det är inte skdeverkningarna av stimulans genom koffein.

Koffeinet fungerar genom att tränga undan adenosinet i de receptorer i hjärnan där adenosinet annars skulle ge verkan. Koffeinet läger sig helt enkelt kring receptorerna och blockerar deras möjlighet att ge ifrån sig de signaler som de annars skulle avge till hjärnan. Trötthetssignalerna dämpas eller uteblir, vilket är en form av manipulation av hjärnans naturliga funktion. Koffeinets effekt är maximal redan en halvtimme efter intaget. Men effekten på hjärnan är dock långvarig. Halveringstiden, som man talar om in farmakologin, för kaffe är närmare sex timmar. Det innebär att verkan av ämnet efter sex timmar är hälften av den verkan som ämnet hade ca 30 minuter efter man druckit kaffe. Den som dricker en kopp kaffe efter middagen vid åttatiden påverkas på så sätt att halva effekten av kaffet är kvar vid tvåtiden på natten. Att halveringstiden är så lång är inte så allmänt känt. De som tävlar i eliten i pistolskytte rekommenderas att inte dricka kaffe under minst 12 timmar före en tävling eller träning. Handen darrar av koffeinet i kroppen. Många har naturligtvis lärt sig att inte dricka kaffe sent på kvällen därför att de då får svårt att somna. 

Den del av koffeinet som finns kvar efter sex timmar, vilket är halveringstiden, är fortfarande fullt aktivt och får till resultat att hjärnans receptorer då alltjämt delvis blockeras av det kvarvarande koffeinet. Det blir svårare att sova och den sömn man får är inte heller lika god som utan koffein i kroppen. Koffein är i verkligheten den främsta orsaken till sömnproblem. Som bekant finns koffein i kaffe och i många sorters te, men ämnet finns även i de  energidrycker, i mörk choklad och glass. Det är till och med så att ”koffeinfritt” kaffe även det innehåller en del koffein. Det är ju frågan om ”avkoffeinerat” kaffe som ofta har 15 – 30 procent av den koffeinhalt sin finns i vanligt kaffe.

Men koffeinet i kroppen bryts ned och det sker genom ett enzym i levern. Utrensningen av ämnet sker olika snabbt hos olika personer beroende på genetiska förutsättningar. Vissa har en mer effektiv variant av enzymet och kan därför bryta ned ämnet snabbare. Men det anses vara sällsynt att någon kan ta en espresso till middagen utan att sedan påverkas av möjligheten att somna vid midnatt. Andra kan ha en annat variant av enzymet som gör att nedbrytningen därför går betydligt långsammare. Åldern har också sin betydelse. Ju äldre vi blir ju längre tid tar det för kroppen och hjärnan att bryta ned ämnet koffein. Det anses också vara så att förmågan att sova gott störs mer av koffein hos äldre.

Den som några gånger druckit stora mängder kaffe för att hålla sig vaken långt in på natten har ofta upplevt något obehagligt när verkan av koffeinet gått ned under en viss nivå. När levern har brutit ned koffeinet, som förekommit med hög halt i kroppen, inträffar det som ibland kallas för en ”koffeinkrasch”. Det är nämligen så att även under den tid som koffeinhalten är hög i hjärnan så fortsätter kroppen att i vanlig takt producera det ämne (adenosin) som ger signaler till hjärnans receptorer om trötthet. Hjärnan kan emellertid inte känna av de signaler som annars skulle tas emot eftersom koffeinet till stor del blockera receptorerna. Men så snart som koffeinintaget upphör och levern bryter ned koffeinet kommer receptorerna att känna av signalerna igen och då är trötthetssignalen extra stark på grund av all den extra halt av adenosin som ansamlats under den tid som koffeinet verkat. Så fort som levern rivit ned koffeinbarriären uppkommer en stor trötthet. Många känner då ett behov av att dricka ytterligare mer kaffe och kan komma in i en beroendecykel.

Amerikanske rymdorganisationen NASA bedrev på 1980-talet forskning om olika narkotikapreparats verkan på spindlars förmåga att bygga spindelnät. Bland preparaten fanns LSD, amfetamin, marijuana och även koffein. De spindlar som fått koffein blev fullständigt oförmögna att spinna några nät och resultatet var sämre är för de spindlar som fått amfetamin eller LSD.

Koffein är en psykostimulantia och ett ämne som vi i vårt samhälle har bildat en kult kring, både bland ungdomar och äldre. Man kan ju undra över hur åldringarna på våra äldreboende påverkas av allt kaffedrickande. Ser man på folkhälsan i stort tvingas man också konstatera att personer som dricker kaffe också ofta röker, dricker alkohol, äter olämplig kost och motionerar för lite. Kanske kastar de även om dygnsrytmen. Det är inte svårt att föreställa sig hur det är med sömnen för dessa. Om det uppkommer några överlagringseffekter känner jag inte till, men det kanske kan vara så. Det kan upprepas att svenska folket aldrig varit så friskt som under  beredskapsåren 1940 – 1945. Då fanns det i praktiken inte något kaffe, tobaksrökningen var begränsad och många cyklade till och från jobbet på grund av bensinransoneringen. Få hade tillgång till egen bil. Alkoholkonsumtionen var begränsad genom motbokssystemet (Brattsystemet) som infördes redan 1917. 

Publicerat i Okategoriserade

Det plågsamma med att raka sig

Som bekant är det mode i att ha skägg eller inte skägg. Dessutom kan ju skäggen och mustascherna var olika och moderiktiga. Det finns män som aldrig provat på att gå omkring med ett skägg och det finns även män långt upp i åren som aldrig varit slätrakade. Skägget har blivit en del av deras personlighet och de, samt omgivningen, skulle säkert bli högst förvånade om de en dag uppenbarade sig utan skägg. Det finns mycket psykologi i det här med skägg.

Romarna tycks ha haft svårt att bestämma sig för om idealet skulle vara slätrakade eller inte. Från början var det så att romarna bar helskägg, men någon gång omkring 300 f.Kr. lät den förmögne Publius Titinius Mena hem ett antal grekiska barberare från Sicilien och introducerade på det sätt den slätrakade modet. Det var först kejsaren Hadrianus (117 – 138 e.Kr.) som på nytt gjorde skägget populärt. Det blev till och med tradition att romerska ynglingar skulle raka sig för den första gången när de uppnådde 21 års ålder. Då ställdes det till med en fest för honom och han fick gåvor. Det lär ha förekommit att skäggstråna placerades i en liten ask och sparades i hemmet som minne av denna milstolpe i den unge mannens liv. Men soldater och de ynglingar som ville bli filosofer ansågs inte behöva raka bort skägget. I Rom var det så, även när renrakat var på modet, att äldre män gärna behöll skägget. Genom tiderna har man spekulerat en del kring allt detta och därvid velat framhålla att det var tidsödande, plågsamt och även dyrt att låta sig rakas av en barberare. Ingen rakade sig själv och barberarna använde sig av tunnbladiga järnrakknivar. Dessa knivar skärptes visserligen med bryne, men någon tvål eller olja tycks inte ha använts. Det fanns ett allmänt missnöje över att det tog lång tid att bli rakad. Som alternativ fanns det billigare, snabbare och vårdslösare barberare som var verksamma på stadens gator. De var kända för att de ofta åsamkade sina kunder rejäla skärsår i ansiktet. Det finns en berättelse bevarad efter diktaren Matialis (40 – 104 e.Kr.) som redogör för hur klumpig en representant för kåren av barberare kunde vara. Martialis skrev bland annat följande.

”Den som inte vill nedstiga i underjorden bör undvika barberaren Antiochus. De här ärren på min hake, om ni kan räkna dem, ser visserligen ut som ärren på en boxares haka, men jag har inte fått dem på det viset och de är heller inte förorsakade av en vildsint hustrus vissa klor, utan av Antiochus förbannade stål och hand. Getabocken är det enda förnuftiga djuret; genom att behålla sitt skägg undeviker han Antiochus och får ha livet i behåll.”

Det var nog en hel del av barberarnas kunder som skänkte en tacksamhetens tanke till Plinius d.ä. som i sin stora naturhistoriska encyklopedi lämna information om ett slag av plåster som lindrade och läkte de fula skärsår som rakkniven lämnade i ansiktena.

Som vi känner från många avbildningar var det mode med skägg i Europa under medeltiden. Detta förhållande kan knappast ha påverkats av det öde som den franske kungen Ludvig VII fick erfara. Det var så att hans egna biskopar år 1150 uppmanade honom att klippa håret kort och raka av sig allt skägg. Men hans drottning tyckte efter denna omvandling att han såg närmast löjlig ut och skaffade sig i stället en älskare. Detta fick naturligtvis kungen kännedom om han skilde sig från henne. Drottningen å sina gifte om dig med greven Anjou, vilken senare blev kung Henrik II av England. I hemgift medförde hon de rika franska provinserna Poitou och Guienne. Detta innehav blev ett par hundra år senare utlösningen till hundraårskriget. Det var ett förödande krig i vilket blomman av både ett engelska och det franska ridderskapet stupade.

Publicerat i Okategoriserade

Brännmärkta förbrytare

Kriminaltekniken hade förr i tiden en hel del uppenbara problem. Foton fanns inte och inte heller ID-handlingar. Enda sättet att identifiera en person var att försöka beskriva hans utseende eller alternativt att någon eller några personer pekade ut individen. Den tidens hårda samhälle hade ett behov av att ”märka” en förbrytare för att hindra eller försvåra hans sociala kontakter med andra. ”En gång tjuv, alltid tjuv”. Stympning var inte bara ett straff, det var samtidigt ett sätt att en gång för alla märka en person som brottsling. I det framtida Egypten lär det ha varit ett lindrigt straff för tjuvar att få ett par framtänder utslagna. På den tiden gick det ju inte få utslagna tänder ersatta. Men en del rika försökte dock dölja den vanärande gluggen med bitar av ben eller elfenben. Men det gick ju inte att helt dölja. Dessutom kan man ju förlora både en och två framtänder utan att ha behövt begå ett tjuvnadsbrott.

I medeltidens Europa var det inte ovanligt att möta en man med ett eller två av avhuggna öron eller också avskuren näsa. Stympningen innebar att personen var en tjuv som hade klarat sig undan med en lindrig bestraffning i stället för det vanliga dödsstraffet. Alla som såg en sådan person visste omedelbart att det var en brottsling och om denne begick ett nytt brott följde nästan alltid dödsstraff. Stympningen var alltså även ett sätt att identifiera en tidigare brottsling. Det fanns ju inte heller några identifieringsuppgifter i kyrkans folkbokföring. Inte ens kroppslängd och eventuella lyten eller särdrag fanns antecknade.

Det innebar att själva straffet för en förstagångsförbrytare var en form av signalement för att han alltid skulle komma att identifieras som brottsling, inte som individ. En metod som användes på kontinenten ända fram till franska revolutionen var att brännmärka brottslingar. Den som läst Henry Dumas minns att Milady i ”De tre musketörerna” hade huset Bourbons franska lilja inbränd på en av sina vackra axlar. Denne form av brännmärkning upphörde under revolutionen, men användes igen under Napoleons år vid makten. De brottslingar som slapp undan galgen märktes då med de två bokstäverna ”TF”, som stod för ”travaux forcés” (straffarbete). Ibland brändes bokstaven ”V” in för att utmärka en tjuv. Bokstaven stod för ”voleur” (tjuv). Efter andra resan” brott brände man fast ytterligare en bokstav ”V” bredvid den första bokstaven. Ända fram till på 1860-talet brännmärktes de livstidsfångar som sändes till saltgruvorna i Sibirien med bokstäver i ansiktet. Ofta en bokstav i pannan och en på vardera kinden.

Eftersom lagen i de flesta länder föreskrev det strängaste straffet för återfallsförbrytare var man på något sätt tvungen att hålla reda på vilka som tidigare begått brott. Stympning och brännmärkning var de sätt som man använde sig av. Det var först i och med att fototekniken utvecklades under 1800-talets andra del som polismyndigheterna kunde lägga upp register över förbrytare och misstänkta. Med det dröjde inte många år förrän antalet fotografier, i varje fall i storstäderna, blev så omfattande att det i praktiken inte gick att söka i registren. Då utvecklades i stället tekniken att med hjälp av fingeravtryck identifiera personer. Register över fingeravtryck kan nämligen ganska lätt göras sökbara. Detsamma gäller register som upprättats med teknik som kallades antropometri. För övrigt var fototekniken i början så outvecklad att exponering endast kunde göras i solljus. De fotoateljerna, som var fullt sysselsatta med att fotografera förbrytare, låg därför ofta i det fria eller uppe på ett hustak. Exponeringstiderna var långa, ofta 20 minuter, och under den tiden var den person som skulle avporträtteras hårt fastbunden i en järnställning. Detta för att förhindra att personen avsiktligt skulle röra huvudet under exponeringen i syfte att få sudda bilder och därmed omöjliggöra framtida identifieringar.

Antropometrin var läran om mätning av de kroppsdelar som är oförändrade genom hela livet. Det fastställdes ett antal sådana mått för identifiering av en individ. Några av de mått och egenskaper som användes var kroppslängd, längd på vadben, på underarm, ögonfärg, öronform m.fl. andra mått. Fördelen med denna metod var också, till skillnad från upprättade fotoregister, att det gick lätt att få fram uppgifter om en person med identiska egenskaper med den som skulle bedömas. Det gick alltså att söka även i polisregister i de stora metropolerna London, Paris och New York. Polisen kunde söka efter exempelvis en man som var 174 cm lång, blåögd och med underarm som var 34 cm lång. Det gick ofta att grovt sålla fram en grupp personer med dessa egenskaper, för att sedan försöka granska fotografierna i registren. Samtidigt som de kroppsliga måtten togs så avbildades personen även med fotografier.  Polisens behov av fotografier av brottslingar bidrog tekniska och ekonomiskt till utvecklingen av fotokonsten.

Publicerat i Okategoriserade

Bernadotte-biblioteket

Det privata Bernadotte-biblioteket finns inrymt i kungliga slottets norra flygel vid Lejonbacken. Biblioteket har en fascinerande och lång historia. Ursprunget var den stora kungliga boksamlingen som fanns i det gamla slottet Tre kronor, som brann ned 1697. Man bedömde att det där förvarades omkring 25 000 volymer, men bara 6 000 kunde räddas. Fortfarande finns det brandskadade volymer som förvaras på Kungliga Biblioteket. I branden förstördes också stora delar av riksarkivet. Uppskattningen är att 3/4 av både arkivet och böckerna förstördes i branden. Först en tid efter att det nya slottet var färdigbyggt fördes de räddade böckerna tillbaka till slottet. Även om slottet var färdigställt 1740 flyttades inte bokbeståndet till slottet förrän 1760. Till de nuvarande lokalerna flyttades sedan böckerna 1796. Dåvarande riksbibliotekarien levde i uppfattningen att bokhyllorna skulle räcka i tvåhundra år. Men han hade förstås helt fel. År 1805, redan efter nio år, var alla hyllor fulla. Det var trångt om utrymme och någon talade lokalen som ”världens lyxigaste bokmagasin”. Någon belysning fanns inte i lokalen och lyktor fick inte på grund av brandrisken medföras. Det innebar att biblioteket i praktiken inte var tillgängligt under den mörka årstiden. Ville ändå någon försöka sig på att leta efter en viss bok så gällde det att passa på under de ljusa timmarna. För att då vistas i de nedkylda lokalerna fanns det en ”tjänstepäls” att låna.

Fram emot 1860-talet tvingades man konstatera att lokalerna omöjligen kunde rymma alla bokverk som hela tiden tillfördes biblioteket. Redan på den tiden hade alla tryckerier skyldighet att leverera ”pliktexemplar” till biblioteket. Under projekteringen av ett nytt bibliotekshus var det många som protesterade mot planerna att bygga huset i Humlegården. Det ansågs olämpligt att lokalisera biblioteket så långt bort från den centrala delen av staden. Men Humlegården blev det i varje fall och ditt flyttade Kungliga Biblioteket år 1877. Det var i första hand matroser från flottans station på Skeppsholmen som genomförde den omfattande flytten. Sist av allt flyttades den stora tunga ”Djävulsbibeln”. Den drogs på en stor släde genom de isiga gatorna och framför släden gick självaste riksbibliotekarien Klemming. Denne hade sinne för dramatik och publicitet. Efter flytten blev lokalen i slottet tom, men kom snart att användas som förråd för Livrustkammarens alla föremål.

År 1906 flyttade dock Livrustkammaren ut från lokalen och den togs då i anspråk för uppställning av kung Oscar II:s boksamling. Han var nämligen något av en boksamlare och läste mycket. Samtiden ansåg honom mycket bildad och beläst. Kungens boksamling omfattade redan då närmare 50 000 volymer. Det bestämdes att skulle ägas och förvaltas av en stiftelse som följdriktigt fick namnet ”Oscar II:s stiftelse”. I biblioteket fanns då redan de privata boksamlingarna från de tidigare kungarna i ätten Bernadotte.

Kungarna tog emot många bokgåvor och samlingarna ökade i snabb takt. Men kungen tog dock inte emot alla gåvor. Det fanns till och med ett tryckt formulär som sändes till en del givare och i detta förklarades att konungen inte behagade ta emot gåvan utan densamma kunde benäget hämtas hos bibliotekets vaktmästare.

Oscar II gillade böcker och det var under hans regeringstid som boksamlingen växte som hastigast. Gustav VI Adolf (1950 – 1973) tyckte mest att biblioteket med de kungliga boksamlingarna mest var ett biblioteksmuseum, vilket det numera också anses vara. Det finns två biblioteksmuseer i vårt land, dels Bernadottebiblioteket och dels ett bibliotek på bibliotekshögskolan i Borås. På slottet stod böckerna tidigare uppställda i ämnesordning, men numera står varje konungs och drottnings böcker uppställda för sig och enligt regentlängden. Det är i allmänhet lätt att se vilken kunglig person som ägt en viss bok eftersom de flesta är stämplade eller har exlibris.

Böckerna ägs som sagt av ”Konung Oscar II:s stiftelse”. Totalt har biblioteket ca 100 000 volymer. I den stora öppna salen står omkring hälften av samlingen uppställd, medan resten finns i ett långsmalt angränsande rum samt finns magasinerade på andra slott, bland annat på Rosersberg.

I det stora biblioteksrummet, med böcker ända upp mot taket, arrangerar man numera ganska ofta olika seminarier och vetenskapliga mottagningar. Biblioteket har inte endast böcker utan även omkring 6 000 musiknoter och ett stort antal s.k. hyllningsadresser (som tidigare ofta sändes till konungen från sällskap och olika sammanslutningar). Det finns ytterligare ett annat bibliotek på slottet. Det är Kungliga Husgerådskammarens handbibliotek som innehåller modern litteratur av sådant slag som kan var av intresse för hovförvaltningens personal.

Det finns forskare som har gått igenom en hel del av böckerna och noterat de anteckningar som finns i en del av dem. Oscar II gjorde ganska ofta anteckninga, vilka kunde vara mycket frispråkiga. I Strindbergs drama Erik XIV finns det i marginalen anteckat: ”Strindberg är ett geni, men det är djävulen också!”. I Selma Lagerlöfs verk ”Jerusalem” har kungen skrivit att han slutat läsa den för att den var tråkig!

Oscar II:s gemål, drottning Sofia, var sjuklig en längre tid och även i praktiken bunden till sin säng och till en fåtölj. Hon läste därför mycket och ansågs mycket allmänbildad. Av hennes privata bibliotek framgår det att hon med förtjusning gärna läste engelska deckare på originalspråket trots att han var tyska. Många av den tidens stora engelska deckarförfattare finns i orginalband i hennes bibliotek. Hennes omgivning ville att hon skulle göra sig av med deckarna, eftersom det inte visade på någon god litterär smak att läsa ren förströelselitteratur. Men drottningen behöll böckerna i sin boksamling. Hon var också mycket intresserad av hälsovård, vilket klart framgår av det som finns i biblioteket.

Det är också känt att Gustaf V för förtjusning läste alla Agatha Christies deckare. Drottning Margareta (1882 – 1920) införskaffade många engelska barnböcker till sina barn och introducerade på så sätt i vart land den mjukare barnboksstilen. De tyska och svenska barnböckerna var betydligt brutalare i sina berättelser. Det finns ett rykte om att Gustav VI Adolf endast läste två romaner i hela sitt liv, men att han läste desto mer av facklitteratur (arkeologi, historia m.m).

Publicerat i Okategoriserade

Slutet för DDR och Stasi

Om några veckor (juni 2018) kommer Anna Fundes bok ”Stasiland” ut på svenska. Det är något märkligt för den australiensiska journalisten skrevs för 12 år sedan och översattes till norska och danska för åtta år sedan. Boken är resultat av tio års källforskning och hundratals intervjuer och samtal. Den ger en skrämmande skildring av den enorma omfattningen av den östtyska polisstaten. DDR var den stat som Palme och andra ledande politiker hårdflörtade med och som det i dag skrivs och talas påfallande lite om i vart land. Sverige var för övrigt ett av de första länderna som 1972 erkände DDR som stat. Det är egentligen något som vi i dag borde skämmas över. Alla vet att DDR var en skoningslös kommunistisk diktatur, dock utan stora deportationsläger. Metoderna för kontroll av medborgarna var med utstuderade.

Man har bedömt att det fanns en Gestapo-agent på 2 000 invånare i Hitlers Tredje rike. I DDR fanns en stasiman eller informatör på 63 invånare. Stasis högkvarter i Östberlin låg på Norrmannenstrasse 8 och där arbetade omkring 15 000 tjänstemän under sträng disciplin. Efter DDR:s sammanbrott har man bedömt att Stasi (som av de anställda ofta i vardags omtalades som ”Firman”) hade lyckas framställa lika stor mängd dokument som tidigare framställts av hela Tyskland allt sedan medeltiden. Akternas omfattning, uppställda tätt sida vid sid i bokhyllor, skulle motsvara 180 km aktmaterial.

Stasi ansåg sig på vetenskaplig grund känna igen olika människor på den unika lukt som en människa avger. Det kallades ”luktprovtagning”. Stasi hade kommit fram till att man med hjälp av särskilt tränade hundar skulle kunna spåra oppositionella om det skulle behövas. I Leipzig har man en central där man samlade enorma mängder av ”luktprover” från ett stort antal personer. Särskilt vanligt var att plocka upp strumpor eller underkläder när intressanta personer hade bytt om på gym eller badhus. I lagret i Leipzig fanns enorma samlingar av strumpor i lufttäta glasburkar. Alla med en nummerbeteckning som var knuten till en viss person. Planen var att hundar vid behov skulle få lukta på en gammal strumpa för att därefter kunna leta rätt på den eftersökta personen. Stasi trodde att luktspåren i strumporna kunde bevaras i minst tio år. Det kan inte ha varit några glamorösa agentuppdrag att smyga omkring i omklädningsrummen för att då och då plocka åt sig en strumpa eller ett par kalsonger. Tydligen hade man utvärderat detta med ”luktprovtagning” och funnit att dertfungerade. Annars hade man knappast satsat så stora resurser på att samla in strumpor. Dessutom var det så att Stasi hade nycklar till alla bostäder i DDR. Det fanns bara 3 – 4 olika låstillverkare i landet (utländska dörrlås importerades aldrig). De östtyska låstillverkarna överlämnade alltid serienycklar till polisen, vilket gjorde att Stasi kunde göra husrannsakningar när som helst hos misstänkta personer utan att de någonsin fick bekräftat att polisen varit inne i bostaden. Oppositionen brukade ibland lägga föremål i bostaden på ett särskilt sätt för att försöka upptäcka om polisen varit i lägenheten. Det spreds nästan en överdriven paranoid oro kring detta då många ständigt misstänkte Stasi så fort personen inte hittade ett visst dokument eller brev – eller en strumpa var försvunnen från tvättstugan. Det för förstås inte alltid frågan om Stasis strumptjuvar som var framme.

Alla oppositionella utgick från att brev öppnades, att bostäder genomsöktes och kunde vara buggade under lång tid samt telefonerna avlyssnade. De var alltid utsatta för psykisk press. De fick inte resa utomlands och det var dessutom stora svårigheter att få ringa till utlandet. Det var praktiskt taget omöjligt att få tag i utländska tidningar, men det gick att lyssna på utländska radiosändningar, som dock vid vissa tillfällen stördes ut. Ofta gick det märkligt nog att se västtysk TV i ganska stora delar av DDR.

Den 7 oktober 1989 firade DDR sitt fyrtioårsjubileum med stora festligheter och militärparader i Berlin samt firande runt om i landet. Gorbatjov och Hoenecker kramade om varandra och kindkysstes. Brezjnev och Hoenecker hade ju tidigare utdelat rejäla läppkyssar. Vad de då inte visste var Honecker 11 dagar senare skulle tvingas avgå för att ge plats åt politbyråmannen Egon Kreuz. Ytterligare 16 dagar senare tvingades regeringen att utfärda allmän amnesti för alla dömda och häktade som deltagit i de stora demonstrationerna. Den 9 november 1989, en månad Gorbatjovs kyssar föll Berlinmuren. Men i DDR kallades de förstås inte officiellt för ”Berlinmuren” utan för ”Den antifascistiska skyddsvallen”. Något märkligt användes i västvärlden inte något namn med ideologisk udd. ”Den kommunistiska fängelsemuren” eller endast ”fängelsemuren” hade nog varit påkallat. Att muren gick genom Berlin visste alla, men många tänkte nog inte på att den faktiskt gick runt hela Västberlin, som var inringat och utgjorde en enklav mitt inne i det kommunistiska (egentligen socialistiska) DDR. För övrigt en utmärkt plats att bedriva signalspaning och radarspaning ifrån. Den ryska armén (pansarförbanden) och det ryska flygvapnet övade ju i DDR. Det skulle vara märkligt om bara NATO bedrev signalspaning från Berlin. Viss signalspaning bedrevs säkerligen från ett flertal västliga ambassader i Berlin, Warszawa, Prag, Moskva och andra orter. Både Sverige och Finland hade konsulat i Leningrad. Från Finland kunde man med lätthet bedriva signalspaning mot Leningrad-området. Det fanns goda skäl för Finland att dela med sig av den erhållna informationen till andra länders underrättelsetjänster i utbyte mot annan information. Exempelvis satellitinformation.

Den australiska journalisten Anna Funder skildrar i boken Stasiland hur staten DDR försökte göra en sista stor kraftsamling vid firandet av statens 40-åriga existens. Det statsbärande partiet hade vidtagit åtgärder som förberedelser för att ta ett strupgrepp på den egna befolkningen om det skulle behövas. Det fanns detaljerade planer på att i ett krisläge på given order genomföra massarresteringar av alla oppositionella och alla opinionsbildare. Enligt vad Anna Funder uppger fanns det noggranna och aktuella listor över 85 939 medborgare som på en given order omedelbart skulle fängslas. Avsikten var förstås att i ett enda knytnävsslag bryta själva ryggraden på allt folkligt motstånd. När ordern kom från högsta ledningen skulle stasiofficerare i organisationens 211 lokalavdelningar öppna de förseglade kuverten som innehöll listorna över vilka som omedelbart skulle gripas. Det hade gjorts förberedelser för hur närmare 100 000 personer skulle kunna låsas in och bevakas. Även om Stasi hade en general i ledningen och 97 000 anställda hade man behövt anlita den reguljära armén för att transportera och bevaka ungefär lika många fångar som antalet anställda i säkerhetstjänsten.

Dagen efter det stora firandet av DDR:s fyrtio år beordrade stasichefen Erich Mielke all sin personal att genast börja arrestera de so fanns upptagna på listorna Order gick ut till de 211 lokala avdelningarna i organisationen. Men då var det redan för sent. De oppositionellas aktivitet var redan så omfattande att Stasis personal inte ens vågade sig på att börja gripa några alls från oppositionen. Styrkan och storleken av oppositionen hade redan passerat ”den kritiska massan”. De stasianställda låste nu i stället in sig i sina lokaler och tog fram de vapen som Stasi hade tillgång till i sina egna lokaler runt om i landet. Det har sagts att organisationen hade tillgång till 60 000 pistoler, omkring 30 000 kpistar samt även handgranater, prickskyttegevär, pv-kanoner och stora mängder tårgas. Även den ryska säkerhetstjänsten hade en betydande personalstyra i landet. Det var i detta skede som överstelöjtnanten Vladimir Putin stod vid dörren till KGB:s lokaler i Dresden och hotade alla med en AK-47:a. Han lyckades för stunden hålla folkmassan borta från lokalerna.

Samtidigt som Stasis personal hade låst in sig i sina egna lokaler börja alla där ett frenetiskt arbete med att destruera den enorma arkiven. Mycket strimlades sönder i dokumentförstörare, med för att skynda på destruerandet stod personalen och för hand rev sönder dokumenten i akterna. När de oppositionella lyckades tränga in i Stasis lokaler i Berlin fann man över hundra sönderkörda dokumentförstörare. Man förstår att de hade arbetat intensivt. Men man hann naturligtvis inte med allt. Vissa prioriteringar gjordes. Tidigare stasianställda har senare berättat att de beordrades att först och främst förstöra akter med uppgifter om utländska politiker och utländska rapportörer samt agenter i utlandet. Journalister har försökt att få tag i arkivakten över Olof Palme, men bara fått beskedet att någon sådan inte finns i det omhändertagna materialet. Däremot finns det akter över mindre framstående svenskar, bland att över den svenske präst (av tysk härkomst) som i årtionden rapporterade till Stasi om personer som han hade kontakt med. Det var dock inte fråga om något tekniskt spionage utan om rapporter om vilka åsikter och kontakter vissa personer hade.

I dagens Tyskland finns det inrättad en organisation som ska tillhanda hålla arkivinformation från Stasis arkiv. Det finns fortfarande tusentals säckar med strimlor av handlingar och man räknar med att behöva hålla på i minst tio år till för att göra materialet läsbart. För detta ändamål har man en särskild skanner med speciell programvara som gör att man med datorns hjälp snabbare digitalt kan lägga textinformation från ett stort antal strimlor. Chef för organisationen är en före detta oppositionell från DDR.

Nu var det inte så att Stasis verksamhet var så oskyldig som att detta att plocka strumpor på badhus och ta emot hundratusentals rapporter från rapportörer på arbetsplatser, skolor, ämbetsverk, föreningar och många andra delar av samhället. Hela Stasis organisationen genomsyrades av uppdelningen av ”vi” och ”samhällets fienden”. I varje fall en del oppositionella (Rudolf Bahro, Jürgen Fuchs och Gerulf Pannach utsattes för radioaktiv strålning när de satt fängslade. Dessa drabbades av en ovanlig form av leukemi. Det satt alla i statsfängelser och ett av dessa hittade man senare strålningsapparater.

Förutom långa häktningstider och i vissa fall bestrålning med radioaktiv strålning använde sig Stasi av olika metoder att psykiskt försöka påverka oppositionella personer. En metod gick under benämningen ”Zersetzungsmass-nahmen”, vilket kan översättas med ”metoder för att bryta ned”. Det skedde genom försök att bryta ned personens inre jag. Stasi använde sig även av ryktesspridning med hjälp av anonyma eller pseudoanonyma brev. En annan metod hade till syfte att ”framkalla hysteriska och depressiva beteenden hos måltavlorna”. I dag skulle vi väl helt enkelt kalla det för olika metoder för att psykiskt knäcka en person.

Redan 1991 kom journalisten Anne Worst ut med sin bok ”Das Ende eines Geheimdienstes” (Slutet för en hemlig organisation). Den anses vara en av de mest informativa och intressantaste av böckerna om Stasi. Det finns inte översatt till engelska eller något av de nordiska språken.

Publicerat i Okategoriserade

Jack Daniel sparkade på kassaskåpet

Jack Daniel´s är ju en känt wiskeysort från Jack Daniel Distellery i Lynchburg, Tennessee, USA. Den tillverkas tydligen på ett särskilt sätt med en extra filtreringsprocess där råspriten filtreras genom träkol framställd av sockerlönn före lagringen. I det county där destilleriet ligger är det olagligt att överhuvudtaget köpa alkoholhaltiga drycker. Lynchburg county är nämligen ett av dessa ”dry county” som finns kvar sedan förbundstiden i USA och där fortfarande totalförbud råder. Jack Daniel´s säljs däremot med framgång utanför det county.

Jack Daniel avled 1910. Ingen vet med säkerhet när han föddes därför att den lokala häradsrättens hus brann upp och då förstördes registerböckerna. Eftersom hans mor dog kort efter hans födelse, troligen på grund av förlossningsskador, kunde inte hon heller berätta om när sonen var född. Men man tros ändå att han föddes någon gång i januari 1849. Han lärde sig i unga år att destillera whiskey, men på grund av sviktande hälsa överlät han 1907 sitt destilleri till en systerson. För Jack Daniel gick det illa eftersom han kom att avlida att blodförgiftning. Det började med att han gick till sin arbetsplats tidigt en morgon. När han kom till kontoret var det så tokigt att han inte kom ihåg kombinationen till sitt kassaskåp. Det hade hänt för och det var känt att han hade svårt att komma ihåg låsets kombinationer. Den där morgonen kom han inte alls på kombinationen. I mycket upprört tillstånd sparkade han då hårt på kassaskåpet. Det gick naturligtvis inte att öppna genom någon spark. Däremot skadade han sin stortå så svårt att han kort därefter fick blodförgiftning. Först tvingades han amputera foton och sedan amputerades benet ytterligare i tre andra operationer. Den tragiska följden av den där sparken på kassaskåpet blev att han avled genom blodförgiftning den 10 oktober 1911. Enligt legenden ska han som sina sista ord ha sagt: ”En sista drink, tack”. Om han fick någon drink vet jag inte, men jag antar det eftersom han under hela sitt liv alltid hade destillerat whiskey. Av detta kan man kanske lära sig att inte sparka på kassaskåp bara för att man inte kommer ihåg kombinationen. Samt att skriva upp kombinationen på en papperslapp och försöka komma ihåg var du har gömt papperslappen.

Publicerat i Okategoriserade