Nyköpings gästabud

Kung Birger mördade i december 1317 sina två yngre bröder, hertigarna Erik och Valdemar. De mördades brutalt av kung Magnus Ladulås äldste son. Dådet har i historien blivit ihågkommen som Nyköpings gästabud. Mord och våldsdåd var alls inte ovanliga på den tiden och sådant förekom även inom den kungliga Folkungaätten. Vilhelm Moberg skrev i sin svenska historia att ”mord och våldsdåd utgjorde då närmast en normal företeelse. Ur nutida synpunkt är det knappast någon överdrift att betrakta ätten som kriminellt belastad: Folkungasläkten var en förbrytarfamilj.”

I dag finns det inte mycket kvar av slottet Nyköpings hus. Slottet skövlades efter mordet på hertigen av deras följeslagare och i dag äe det enda som finns kvar egentligen bara det så kallade Kungstorndet. Det överlevde århundradena därför att de kom att användas som spannmålsmagasin. På ruinerna av meddeltidsborgen byggde Karl XI ett magnifikt vitt renässansslott, som till och med var praktfullare än palatset Makalös i Stockholm. Men när kungen lät uppföra det nya slottet störtade kökstaket ned på själva julafton och dödade 14 personer, vilket uppfattades som ett dåligt omen. Det visades sig också några decennier senare, år 1665, att staden och slottet drabbades av en verklig stor katastrof. En piga hos svärdfejaren Håkansson var satt att grundligt rengöra ett gammalt gistet bryggkar. Men hon var ovarsam med elden och hela brygghuset tog eld. Branden spred sig ut i staden och även slottet eldhärjades. Allt var över på fyra timmar. Efteråt kunde ögonvittnen berätta att hela staden hade förvandlats ”till en usel askhög”. Hela palatset gick upp i rök. Nicodemus Tessin beordrade senare att stenar från ruinerna skulle fraktas till Stockholm för att användas till bygget av det nya slottet i Stockholm. Även slottet i Stockholm hade ju brunnit. År 1719 drabbades Nyköping även av ryssarna som då härjade och brände så knappt något fanns kvar av staden.

Efter kung Magnus Ladulås död utbröt en långvarig maktstrid mellan hans tre söner. Maktkampen pågick i decennier. I ett skede hade hertigarna Erik och Valdemar skaffat sig ett övertag i maktstriden. De hade blev inbjudna av kungaparet till ett gästabud på Håtuna kungsgård. Men våldsamheter bröt ut mellan de olika pretendenternas följen och det slutade med att kungaparet togs till fånga och fördes till Nyköpings hus för att där av bröderna sättas i fängsligt förvar. Egentligen var det nog bara frågan om husarrest eftersom de tilläts leva kungligt, men fick inte lämna slottet.

Händelsen när kungaparet togs till fånga har i historieböckerna kallats för ”Håtunaleken”. Det har alltid sagts att Håtunaleken var orsaken till vad som sedan skulle komma att inträffa på Nyköpings hus. Kungen kan ha haft en vilja att hämnas och även bli av med konkurrenterna om makten över riket. Hösten 1371 var tiden inne för kungens hämnd. I september det året besökte hertig Valdemar Nyköpingshus. Han togs hjärtligt emot av kungaparet och Valdemar bibringades uppfattningen att alla stridigheter var glömda och allt förlåtet. Inget tydde i varje fall på annat än att kungen ville lägga alla stridigheter bakom sid. Några månader senare bjöd kungen in de två hertigarna till ett stort gästabud på Nyköpingshus till julen. Vi känner till mycket, men inte allt, vad som då hände genom den främsta historiska källan från den tiden, Erikskrönikan. Det är en rik episk och poetisk dramatisk skildring av händelserna.

Efter en hel del överväganden beslöt hertigen att antaga inbjudan till den stora julfesten. På lördagseftermiddagen den 10 december 1317 anlände i varje fall hertigarna med sin beridna eskort till Nyköpingshus. På färden till Nyköping får de flera varningar om att det planerades någon form av fälla för dem, men red ändå till Nyköping och möttes redan på vindbryggan av det välkomnande kungaparet. Enligt Erikskrönikan steg kungaparet dem till mötes hälsade dem ”med mycken blidhet och vänlighet” samt tog dem alla i hand och förde dem till festsalen. Det dröjde inte länge förrän festen inleddes och då ljöd musiken från gigor, flöjter och skalmejor (ett blåsinstrument som är föregångare till oboe). Det undfägnades rikligt och det serverades spanskt, rhenskt och franskt vin serverades. August Strindberg försökte forska om detta när skulle skriva boken ”Svenska folket”. Enligt Strindberg var de franska vinerna från La Rochelle, Poitou och Nantes. Det berättades efteråt att drottning Märta var mycket munter och mycket vänlig mot hertigarna. När festen pågått långt in på natten, med mycket att dricka, förklarade hovet att hertigarnas väpnare av utrymmesbrist måste förläggas hos borgarna i staden. Hertigarna godtog detta och gick i tämligen rusigt tillstånd och lade sig i de sovgemak som ställdes till deras förfogande på slottet. Långt in på natten bröt sig kungens soldater in i sovgemaken, beväpnade med svärd och armborst, och grep hans två yngre bröder. Hertig Valdemar vill försvara sig, men hertig Erik insåg att det var meningslöst att försöka bjuda motstånd. Erik ska ha sagt: ”Låt vara, som är. Vår strid duger intet här”. När soldaterna gripit bröderna trädde Birger fram och ska enligt samtida vittnet ha yttrat: ”Minns i något om Håtuna lek?”. Eller som det nedtecknades av samtiden: ”Mynnes jder nakot aff hatwna leek”. Man kunde stava på det sättet under medeltiden och man kunde stava lite som man ville. Det fanns inte några fasta stavningsrgler.

Hertigarna beslogs med kraftiga fotbojor. Enligt skrifterna skulle fotbojorna ha vägt sju lispund, som motsvarar 47,6 kg. Sedan firades hertigarna genom en lucka ned i fängelsetornets djupaste håla. Där lämnades de barfota,m tunt klädda och dessutom hade de redan misshandlats. Erik hade fått en vass träflisa i ögat. Snart fick förstås hertigarnas följeslagare reda på att deras herrar kastats i fängelsehålan. Då deras antal var större än kungens soldater tvingades kungaparet fly halls över huvudet. Men enligt historieskrivningen han dock kungen låsa porten till fängelsetornet och kasta nyckeln i Nyköpingsån. Hertig Erik var den som erhållit de allvarligaste skadorna av misshandeln och han ska ha avlidit efter tre dygn i fängelshålan. Hertig Valdemar ska dock ha överlevt i elva dygn. Kungen hade visserligen undanröjt sina yngre bröder i tvisten om kronen, men han blev senare själv avsatt och dog i landsflykt. Hans drots, som hette Brunke, avrättades på Brunkebergsåsen. Åsen lär faktiskt inte ha fått sitt namn efter honom, vilket man annars lätt kan tro.

Att vi känner till så mycket om Nyköpings gästabud beror till stor del på att Erikskrönikan skrevs knappt 20 år efter själva händelsen. Men det finns ändå en del som är oförklarat kring händelsen. De två hertigarna skrev exempelvis i januari 1318 sina testamenten. Då skulle de emellertid enligt Erikskrönikan har varit döda i över en månad. Det är väl dokumenterat att fängelseportarna öppnades i augusti och kropparna då visades upp för folket. Men kropparna var då klädda i furstliga kläder och inte förruttnade. Detta tala för att hertigarna levde ända fram till sommaren. Under åren har det spekulerats mycket om det verkligen var så att kungen låste och kastade bort nyckeln i ån. Det är dessutom så märkligt att en skolpojke en gång i början på 1900-talet satt och metade i ån nedanför slottet och då råkade få upp en stor medeltida nyckel. Den är drygt 20 cm lång och smidd nyckel. Den förevisas i dag på slottets museum. Experter är eniga om att det är en medeltida nyckel, men inte kan säga om det är nyckeln till fängelsetornet. Var och en får själv försöka gissa om det var den nyckeln som kung Birger ska ha låst in sina bröder med och sedan kastat i ån.

Annonser
Publicerat i Okategoriserade

Chefen för östtyska Stasi

Östtyskland, eller DDR (Tyska Demokratiska Republiken), föll som ett korthus när Berlinmuren öppnades hösten 1989. Den kommunistiska diktaturen hade minimalt stöd hos befolkningen och partiets maktställning garanterades endast av den sovjetiska truppnärvaron. DDR kallades ibland i väst för ”Stasiland” för att säkerhetspolisen Stasi hade fullständig kontroll över befolkningen. Stasi, statspolizei, bestod endast av tyskar. Efter murens fall kallade tyska medier Östtyskland för ”historiens mest perfekta övervakningsstat”. Mot slutet hade Stasi omkring 97 000 anställda, vilket måste sägas vara tillräckligt för att övervaka en befolkning som uppgick till 17 miljoner invånare. Förutom de anställda i Stasi så fanns det 173 000 ”angivare” eller rapportörer. Man uppskattar att det i det nazistiska Tyskland fanns en gestapoagent på 2 000 invånare och att det i Stalins Sovjetunionen fanns en KGB-anställd eller rapportörer på 5 800 invånare. Men i DDR fanns det en stasianställd eller rapportörer på 63 invånare. Det finns till och de som har räknat ut att om man även tar med personer som bara tillfälligt lämnat information till Stasi så var antalet angivare en på 6,5 invånare. Enligt säkehetstjänstens egen terminologi benämndes en agent, eller rapportör, för ”IM” (”inoffizielle mitarbeiter”). Det var många som hade den förkortningen antecknad på sitt kort i Stasis omfattade kortregister. Datorerna hann aldrig komma in i säkerhetstjänstens verksamhet innan muren föll (eller snarare revs ned).

I Stasis högkvarter på Normannenstrasse, i förorten Lichtenberg i Berlin, arbetade varje dag omkring 15 000 stasianställda. Det var därifrån som stasichefen och generalen Erich Mielke styrde över den stora övervakningsbyråkratin från 1957 till slutet för DDR. Mielke var minister för statssäkerheten med generals grad. Han var född 1907 som son till en vagnmakare. Redan fjorton år gammal gick han med i det tyska kommunistpartiets ungdomsförbund. Han dömdes 1993 till sex års fängelse för två polismord som han förrövrat 1931 då han var 24 år gammal. Efter en tid släpptes han dock ur fängelset på grund av sitt sjukdomstillstånd. När han satt i fängelse var han Tysklands äldste fånge. Han avled 93 år gammal år 2000 och ligger begravd i en anonym urngrav på Zentralfriedhof Friedrichsfelde i Berlin.

Efter att ha utbildat sig till ”speditionsköpman” i unga år och även arbetat en tid i yrket, arbetade Mielke som lokalreporter på den kommunistiska tidningen Rote Fahne (Röda Fanan) 1928-1931. Han tillhörde samtidigt partiets egen skyddskår (Parteiselbstschutz). Den 9 augusti 1931 sköt han två uniformerade poliser bakifrån på Bülowplatz i Berlin i ett attentat som anses ha planlagts av de kommunistiska riksdagsmännen Walter Ulbricht, Heinz Neumann och Hans Kippenberger. Mielke flydde direkt efter morden till Sovjetunionen medan den medskyldige Erich Ziemer och ytterligare två kommunister dömdes till döden och avrättades. Walter Ulbricht blev långt senare förstesekreterare i partiet 1950 – 1971 och högste ledare i DDR. Därefter var han ordförande i statsrådet ända fram till sin död, vilket innebar att han var DDR:s statschef. Ulbricht var en av de tyska kommunister som vistades i Moskva under kriget och där tränades av Komintern. Själv levde Ulbricht i Moskva 1937 – 1945. Efter krigsslutet fick han i uppdrag av ryssarna att vara med och ta över makten i Östtyskland.

I Moskva genomgick den blivande stasichefen Mielke Kominterns skola och Leninskolan samt fick även militär utbildning. Han deltog i de internationella brigaderna i det spanska inbördeskriget 1936-1939 under täcknamnet Fritz Leissner. Efter spanska krigets slut utgav han sig vara lett under namnet Richard Hebel och var då verksam som hemlig kommunistisk agent i Belgien och Frankrike under andra världskriget. Efter världskrigets slut återvände han till Berlin och blev genast chef för polisinspektionen i stadsdelen Lichtenberg. Han blev också ansvarig för rättsväsendet i kommunistpartiet KPD:s centralkommitté. Från juli 1946 var han vicepresident för Deutsche Verwaltung des Innern, vilket var föregångaren till DDR:s inrikesministerium. År 1949 utnämndes Mielke till ledare för ”Hauptverwaltung zum Schutz der Volkswirtschaft”, föregångaren till Stasi.

I samband med grundandet 1950 av Stasi (Ministerium für Staatssicherheit (MfS)) blev Wilhelm Zaisser chef och Erich Mielke hans ställföreträdare med ställning som statssekreterare. Efter folkupproret i Östtyskland i juni 1953 avsattes Zaisser och Ernst Wollweber blev ny chef för organisationen. 1957 avskedade premiärminister Otto Grotewohl på Ulbrichts order Wollweber och utnämnde Mielke till Stasichef (Minister für Staatssicherheit), ett uppdrag han hade fram till den 7 november 1989. Den 3 december 1989 uteslöts Mielke ur det östtyska kommunistpartiet SED och fem dagar senare häktades han och åtalades för ”skada mot nationalekonomin” (Schädigung der Volkswirtschaft).

Mielke gav direkt order om flera mord, bland annat 1976 då Michael Gartenschläger sköts av ett specialkommando ur Stasi. Det har även spekulerats i om Mielke var ansvarig för fotbollsspelaren Lutz Eigendorfs mystiska död 1983. Eigendorf flydde till Västtyskland och lämnade då Dynamo Berlin, den klubb i vilken Erich Mielke var ordförande.

Efter murens fall dömdes Mielke 1993 för de två morden på Bülowplatz 1931 och ett mordförsök samma år till sex års fängelse. Efter frigivning på grund av hälsotillståndet levde han som pensionär i Wartenberg i Berlin och avled i maj 2000 på ett ålderdomshem i Hohenschönhausen i Berlin. Det sägs att han ända fram till sin död ska ha varit övertygad om att Berlinmurens och Östblockets fall bara var ett tillfälligt bakslag för kommunismen. Den person som under nästan hela DDR:s tid var chef för säkerhetstjänsten var i själva verket en polismördare som till slut hamnade i fängelse. Det var den tyska rättsstaten som dömde honom. Han slapp nackskott.

Publicerat i Okategoriserade

Den ryska Röda armén

Röda armén skapades genom ett dekret den 15 januari 1918. Då hade bolsjevikerna sedan några månader tagit makten i Petrograd (S:t Petersburg) och det gällde då för det kommunistiska partiet att både stå emot den tyska armén under slutfasen av första världskriget och snart även stå emot de vita garden som ville driva bort kommunisterna från makten. Ryssland befann sig i ett hotfullt krigstillstånd allt sedan 1914. Från revolutionen i oktober 1917 fortgick nära nog ett krigstillstånd ända fram till krigsslutet i maj 1945. Även därefter var Sovjetunionen en starkt militariserad stat med en utpräglad krigsekonomi.

Röda armén befann sig i själva verket i ett krigsliknande tillstånd under nästan fyrtio år. Men krigshandlingarna tog sig olika uttryck under denna lång tid. Miljontals människor dödades och långt fler skadades . Vill man kan man skilja mellan revolutionärt våld, inbördeskrig, statlig massterror med den egna befolkningen, världskriget samt även etniska konflikter och mycket omfattande tvångsdeportationer av den egna befolkningen. Hela tiden var det i huvudsak Röda armén som som användes för det institutionaliserade våldet. Hela det ryska samhället militariserades i en omfattning utan motsvarighet (Sparta var nog värre). Militär verksamhet integrerades helt i den övergripande ideologiska kamp som kommunistpartiet förde. Röda armén var i högsta grad partiets armé. Det märktes även på det nya förhärskande språkbruket. De yttre fiendena, som identifierades av kommunistpartiet, benämndes konsekvet för ”imperalister”, ”kapitalister” och ”sionister”. De inre fiendena benämndes ”revolutionsfiender”, ”klassfiender” och ”folkfiender”. Begreppsuppsättningen, liksom den alenarådande ideologin, var rent dikotomisk. Svart eller vitt. Alla som inte uttryckligen och i handling stödde revolutionen var ”fiender” i någon mening. De ideologiska överbyggnaden fick till effekt att regimen gjorde sig av med en stor del av den erfarna officerskåren i en tid av inre stridigheter och pågående krig.

Den inledande och mest kritiska perioden för armén var tiden 1914 – 1922. Under dessa åtta år utkämpades världskriget, bolsjevikernas statskupp i oktober 1917, kriget mot Polen samt ett oerhört brutalt inbördeskrig med de röda och de vita. Röda armén sattes upp som en nybildad organisatorisk enhet samtidigt som den tsarryska armén upplöstes vid fredsslutet. Det var alltså inte så att den befintliga ryska armén bara fick ett nytt namn och sattes under kommunistisk kontroll. Röda armén bildades genom ett dekret från den revolutionära regeringen, Folkkommissionärernas råd den 15 januari 1918 och då namnet ”Rabotje- Krestjanskaja Krasnaja Armija” (”Arbetarnas och böndernas röda armé”). På ryska betyder ”krasnaja” inte bara färgen röd utan har även konnotationen ”vacker, behaglig”. Röda torget hette så långt före revolutionen och uppfattas av ryssar endast med betydelsen ”vackra torget”. Men Röda armén fick sitt namn för att ange den politiska uppgiften för armén. Det har sin betydelse att armén efter andra världskriget (1945) bytte namn till ”Sovjetiska armén” (med förkortningen CA, transkriberat till SA). Det kan vara intressant att terminologiskt notera att det var en minoritetsfalang inom det ryska socialdemokratiska partiet som i en form av statskupp grep makten i Petrograd i oktober 1917. Den revolutionära falangen inom det ryska socialdemokratiska partiet kallade sig själva för bolsjevikerna (”de stora”), trots att de vari minoritet i partiet. De var fräcka nog att kalla majoriteten inom partiet för ”mensjeviker” (”de små”). Inom partiet pågick de första åren en ideologisk kamp mellan de som ville följa en närmast ideologisk linje och de som ville välja en mer pragmatisk väg. Kampen stod även mellan de som ville bygga det nya samhället på massornas spontana anslutning till kommunismen och de som i stället ville stödja sig på ett politiskt och ideologiskt skolat och medvetet avantgarde. Lenin förespråkade vägen med en liten, men hårt skolad avantgard. Redan före revolutionen framhöll Lenin i sin bok ”Staten och revolutionen” att ett begränsat och nödvändigt våld mot den egna befolkningen var nödvändig för att säkerställa revolutionen. Den skulle alltså inte bara behöva var våldsam mot den tidigare regimen utan även mot den egna befolkningen när partiet redan vunnit den centrala makten. Det var enligt Lenin nödvändigt med ”minoritetens förtyck av majoriteten” under en övergångsperiod. Efter övergångsperioden och i takt med att de kommunistiska principerna förverkligades skulle det inte längre finnas behov av våldsutövning med de egna medborgarna. Lenin förespråkade därför en provisorisk röd folkmilis som skulle föra striden mot revolutionens motståndare. Denna proletära milis skulle bestå av proletära arbetare och bönder. Några militära grader skulle inte förekomma utan soldaterna skulle välja sina egna ledare (chefer). Disciplinen skulle vara begränsad till det absolut nödvändiga. Man kan notera att Lenin själv inte hade någon som helst erfarenhet av militärjtänst och inte heller någon militär utbildning. Men han hade läst Clausewitz.

Röda armén bildades genom att de fristående och löst organiserade röda gardena, som spontant bildats redan vid 1905 års revolution, sammanfördes till en arméorganisation. Månaderna före statskuppen 1917 skapades soldat- och arbetargarden samt politiska ”sovjeter” (”råd”) bland arbetare, bönder och även bland soldater. Matroserna på örlogsstationen Kronstadt utanför Petrograd kom att få en mycket avgörande roll i den revolutionära utvecklingen.

Efter maktövertagandet blev gardernas främsta uppgifter att skydda butiker och fabriker mot plundring samt att genomföra tvångsrekvisition av livsmedel från bönderna. Det skulle också organisera sig för att kunna möta kontrarevolutionär grupper och förband. Många ideologiskt hängivna unga män sökte sig till de röda gardena, vilka kom att bilda den Röda armén. En del sökte sig till och med till den nya kommunistiska säkerhetspolisen (benämnd tjekan, senare känd under förkortningarna NKVD och från 1946 som KGB). Tjekan bildade redan i december 1917, således något före Röda armén. Dess förste chef och ansvarig för uppbyggnaden av tjekan som organisation var polacken Felix Dzerzjinskij.

Den mer realpolitiska delen av partiets ledning menade att mani den mycket utsatta situation som landet befann sig i, med både inre och yttre fienden, måste man ta i anspråk både officerare, underbefäl och soldater från den gamla tsarryska tiden. De som förespråkade den rent ideologiska linjen ville inte alls acceptera att den nya politiska Röda armén i sina kadrer skulle ha officerare och soldater från den gamla tsarryska armén.

Det var folkkommissarien för utrikes ärenden (utrikesminister), Trotskij, som 1918 fick i uppdrag av Lenin att bygga upp den nya ryska krigsmakten för försvar av Ryssland. Trotskij bestämde sig omgående för att utse den tsarryske generalen Michail Bontj-Bruevitj till arméchef med uppgift att så snabbt som möjligt bygga upp en armé på 1,5 miljoner man. Till denna nya armé rekryterades ett stort antal officer och underbefäl som tidigare tjänstgjort i tsararmén. De hade det yrkeskunnande som de röda soldaterna i de röda gardena saknade. Men kommunistledningen litade inte helt på de gamla tsarofficerarna och därför bestämde Trotskij att officerarnas hemmavarande familjer skulle tas i förvar som gisslan. Det var också misstro mot officerarna från tsartiden som var anledningen till att partiet i alla militära förband tillsatte politiska kommissarier på alla nivåer. De hade till uppgift att följa och vid behov ideologiskt tillrättaföra de officerare som kom från den gamla armén och som inte hade proletär bakgrund. Så småningom kom de att benämnas ”politruker”, vilken en tid var den officiella förkortningen på de politiska kommissarierna. Den energiske Trotskij lyckades med konststycket att på kort tid sätta upp en armé som redan 1922 hade 5 miljoner man, vilket var sensationellt snabbt rekryterat och organiserat. Inbördeskriget anslutades 1922 genom att alla vita förband var besegrade eller fördrivna. Inbördeskriget hade medfört miljoner döda och enorma våldsamheter i stora delar av det väldiga riket. År 1918 hade de maktägande bolsjevikerna förklarat det ryska territoriet för ”militärläger” och att hela samhället skulle organiseras enligt en ”krigskommunistisk ordning”. I slutet av inbördeskriget hade Röda armén kapacitet att gå in i Georgien, som sedan 1918 styrts av den socialdemokratisk regim (mensjeviker). Georgien införlivades med Sovjetstaten samtidigt som delar av armén användes för att slå ned antirevolutionära uppror i Centralasien.

Efter inbördeskriget avslutats minskade arméns storlek till bara en tiondedel av vad den varit år 1920. Officerare och annat befäl från tsartiden ersattes i stor omfattning av yngre män som fått sin ideologiska skolning i den kommunistiska ungdomsorganisationen Komsomol. Samtidigt som partiet ville se en ideologiskt kontrollerad armé insåg man betydelsen av en professionalisering. Stora satsningar gjordes på den militära utbildningen. De gamla militära graderna från löjtnant till maskalk återinfördes och officerare erhöll påtagliga fördelar framföra vanliga civila medborgare. De fick exempelvis handla i särskilda butiker med fördelaktiga priser och ett utbud som inte fanns i andra affärer. Inbördeskriget Röda armé hade haft mycket enkel utrustning och kan karakteriseras som ett politiskt frampiskat folkuppbåd. Stalin och ledarskiktet insåg att ett framtida krig mot en yttre fiende inte skulle kunna vinnas med ett folkuppbåd. Sovjetunionen följde med uppmärksamhet den militärtekniska utvecklingen i de andra europeiska länderna, särskilt Frankrike och Tyskland. I ett berömt uttalande av Stalin från 1931 sade denne att landet hamnat femtio eller hundra år efter avancerade länder i fråga om teknik och ekonomi. Stalin slog fast att detta förhållande måste ändras på bara tio år. Han tillade i det kända talet: ”Antingen klarar vi det, eller så försvinner vi”. På sitt sätt kan man säga att han hade rätt. Det var mycket nära att Sovjetmakten hade krossats av Tyskland hösten 1941. Under hela 1930-talet sattes de militära behoven sin prägel på hela det ryska samhället. Militära företrädare fanns med i all ekonomisk planering genom hela samhället och militära behov tillgodosågs alltid före civila behov. Det är många bedömare som menar att en ”krigsekonomi” inte kan genomdrivas om inte befolkningen samtidigtär ”krigsmedveten”. Denna bedömning utförligt motiverats och förklarats av den ungerske ekonomen Janos Kornai, vilken specialiserat sig på kommunisternas ekonomier. Hans tes är att krävs en djup oro för krig för att över tiden upprätthålla den disciplin och beredskap som är förutsättningen för en krigsekonomi. Den kunnige och observante journalisten Hedrik Smith, som var New York Times Moskvakorrespondent skrev på 1970-talet en populärt hållen bok om Sovjetunionen. I den sade han att han aldrig riktigt förstod de ekonomiska mekanismerna i planhushållningen förrän han började jämföra med sina egna erfarenheter från den amerikanska armén. Då förstod han att hela det sovjetiska samhället är organiserat som en krigsmakt.

För att upprätthålla krismedvetenheten hos befolkningen genomfördes ständigt olika ”kampanjer” och ”slag”. I skolundervisningen återinfördes olika former av enklare militär träning med starka inslag av patriotism. Fram till april 1937 fanns det inte något som antydde att Stalin och partiet hyste kritik mot försvaret och försvarsledningen. Men vid den tiden började Pravda och andra tidningar att framföra allvarlig kritik mot försvarsledningen och särskilt mot vice försvarsministern Michail Tuchatjevskij. Denne var en lågadlig officer som tjänstgjort i tsararmén, men redan 1918 gått över till bolsjevikerna. Han var en god krigsteoretiker och intellektuell. År 1935 hade han utsetts till marskalk av Sovjetunionen. Tuchatjevskij var en av de höga officerare som ansvarat för hemligt tekniskt militärt samarbete med Tyskland under andra hälften av 1920-talet. Men han kom att anklagas för att ha ”åsidosatt sin militära plikt och brutit sin trohetsed, förrått sitt land, förrått Sovjetunionens folkgrupper och förrått arbetarnas och böndernas Röda armé”. Han åtalades tillsammans med sju andra höga officerare. Efter en summarisk rättegång sköts de alla i tjekans högkvarter Ljubjanka i Moskva. Deras familjer utsattes för mycket långgående repressalier. Denna rättegång var en av många liknande mot förmenta ”folkfiender” som i västvärlden kommit att omtalas som ”Moskvarättegångarna”. Tuchatjevskij var förmodligen alls någon politisk motståndare till Stalin, däremot hade han som militärteoretiker framfört andra åsikter i organisatoriska och taktiska frågor än folkkommissarien för försvaret, Vorosjilov. Den senare hade Stalins öra och detta är nog förklaringen till att Tuchatjevskij sköts i Ljubjankas källare. Det var många som under årens lopp sköts där med 9 mm pistoler i ljudisolerade celler.

Stalin genomförde mycket omfattande utrensningar i Röda armén. Det har aldrig kommit fram något förklaring till detta annat än att Stalin kände sig hotad och fruktade en kupp från generalernas sida. Han hade ett behov av att sätta skräck i hela den ryska officerskåren. När Sovjetunionen anfölls 1941 hade Stalin skjutit 3 av 5 marskalkar, 14 av 16 arméchefer, 8 av 9 amiraler, 60 av 67 armékårschefer, 136 av 199 divisionschefer, 221 av 397 brigadchefer, 11 av 11 försvarskommissarier och 75 av 80 ledamöter i Högsta militärsovjeten. Beräkningarna visar att omkring hälften av officerskåren på ca 35 000 man avrättats. Förutom officerarna drabbades tiotusentals personer av lägre grader inom försvarsmakten. Detta var förhållandet inom den sovjetiska armén när Tyskland anföll den 22 juni 1941. Systemet med hård kontroll av politiska kommissarier bibehölls hela tiden, men politrukernas makt begränsades dock efter hand för att ge mer självständighet åt yrkesofficerarna.

Först efter krigsslutet bytte armén namn från ”Röda armén” till ”Sovjetiska armén”. Det var ett mycket noga övervägt namnbyte för att markera att det inte längre skulle vara en av partiet hårt styrd med uppgift att införa och skydda kommunismen. I stället skulle namnet utvisa att arméns uppgift var patriotiskt. Ett tydligt tecken på att partiets totala grepp om armén hade lättat.

Publicerat i Okategoriserade

Leichenbegleiter

Leichenbegleiter är tyska och betyder bokstavligen ”lik-beledsagare”. Vi kan väl översätta det med ”kistbärare”. Således de som bär kistan efter begravningsandakten och sänker ned kistan i graven. De anhöriga går efter kistan som bärs av kistbärarna till graven.

Läkaren Axel (Puck) Munthe skrev ”Boken om San Michele”, vilken kom ut på svenska år 1930. Axel Munthe är känd för att han vid förra sekelskiftet var en mycket känd socitetsläkare i Paris, London och även Rom. Han stod under lång tid drottning Victoria nära. För nära ska en del ha tyckt. Under lång tid var han hennes livmedicus och hon vistades långa tider på Capri. Han är även känd för att han förvärvade och byggde upp bostaden San Michel på Capri, vilken hans sedan skänkte till en statlig stiftelse. Han är förstås också känd för boken om San Michele, vilken är den bok av en svensk författare som nått störst spridning av alla svenska böcker som tryckts. Översatt till ett 50-tal språk och såld i miljonupplagor. I dag är den dock nästan bortglömd. Det är en högst säregen bok som handlar om mycket annat än anläggningen på Capri. En fantasirik och berättarglad bok bestående av novelletter och historier. Vad som är sant eller inte får läsaren aldrig veta. En bra historia kan ju med tiden bli bättre.

I en av de självständiga berättelserna redogörs för hur han själv åtog sig att vara ”leichenbegleiter”. Nu var han dock inte kistbärare i den mer traditionella meningen. Axel Munthe åtog sig nämligen att se till att kistan med en avliden svensk man skulle bli transporterad från Tyskland till Stockholm. Först med järnväg till Lübeck och sedan med ångare till Stockholm. Det Axel Munthe inte kände till, men snart blev upplyst om, var att det på den tiden inte var möjligt att sända likkistor med tåg i Tyskland utan att en person följde med. Gällande järnvägsreglemente förskrev nämligen att en person alltid skulle följa med kistan. Denna person benämndes även i den rollen ”leichenbegleiter” och begravningsbyrån kunde naturligtvis tillhandahålla en sådan beledsagare eller kistbärare. Men Axel Munthe tyckte att priset som begravningsbyrån krävde för denna tjänst var för högt och dessutom skulle han själv resa till Stockholm. Han åtog sig därför att ansvara för att kistan kom till Lübeck och till Stockholm. Följden blev att han var tvungen att sitta i en godsvagn med likkistan under resan till Lübeck. Han fick inte uppehålla sig i någon sittvagn utan var tvungen att åka i godsvagnen. I den befann sig dock även en annan leichenbegleiter som hade åtagit sig att tillse att kistan med en rysk general blev transporterad till Ryssland. Under samtalet i godsvagnen med den andre kistbäraren, samt med två likkistor närvarande, fick Axel Munthe lära sig att det i Tyskland fanns en stor grupp av personer, nästan en yrkeskår, som åtog sig att beledsaga kistor på tåg genom Tyskland och genom många andra länder. Ersättningen var låg, men arbetsuppgifterna var lättsamma. Det gällde bara att se till att kistan kom med på rätt tåg och inte förväxlades vid omlastningar. Men beledsagaren måst åka i godsvagnen med kistan. I varje fall var det så under transporten genom Tyskland. Axel Munthe berättar att han på det sättet förde kistan till Lübeck och såg till att den kom ombord på ångbåten till Stockholm. Själv reste han med båten och deltog sedan även vid begravningen i Stockholm. Den beledsagare som han samtalade med i godsvagnen kunde berätta att beledsagarna minsann fick åka personvagn hem sedan de lämnat av kistan på den främmande orten. På så sätt fick de se mycket av Tyskland och många andra länder från kupéfönstret.

Jag har sökt information på nätet om dessa uppdrag som ”beledsagare” på tyska tåg. Det som Axel Munthe berättar om är helt sanningsenligt. Det tyska järnvägsreglementet föreskrev vid den tiden att likkistor alltid skulle åtföljas av en person. Men det finns tydligen inte något skrivet om alla de som närmast hade som yrke att sitta i godsvagnar med en eller flera kistor som skulle till olika destinationer i Europa. Det måste hur som helst ha varit en stillsam och sövande sysselsättning att var med på den dödes sista resan. Möjligen skulle en kåsör kunna beskriva uppdragen som ”dötråkiga”.

Publicerat i Okategoriserade

Slaget vid Isle of May

Brittiska flottan anskaffade i början av första världskriget en ny klass av mycket stora ubåtar som benämndes K-klass. Den första av dessa ubåtar togs i operativ drift 1913. Ubåtstypen var ca. 100 m lång (320 foot), vilket var mycket stort vid den tiden för att vara en ubåt. Alla flottans jagare var mindre. Ubåtarna var försedde med med mycket stora ångmaskiner för att i övervattensläge kunna hålla samma fart som de stora övervattensfartygen. De kunde gå med 22 knop i övervattensläge, men behövde mer än fem minuter för göras klara för dykning. Vid den tiden var alla ubåtar en form av dykbåtar. Båtens skorstenar måste första fällas ned och ångpannan stängas av. Först därefter kunder ubåten dyka. Andra ubåtstyper kunde dyka betydligt snabbare, men kunde å andra sidan inte hålla någon högre fart i övervattensläge. De kunde då inte heller deltaga i kryssarnas och jagarnas snabba rörelse över stora ytor.

En kväll i slutet av januari 1918, då kriget alltjämt pågick, skulle en stor del av den brittiska högsjöflottan (”Grand Fleet”) från sin bas i Skottland genomföra en stor övning i Nordsjön. Några tyska örlogsfartyg fanns inte i området, men det fanns ändå en risk för att tyska ubåtar skulle försöka sig på att anfalla. Övningen i Nordsjön hade beteckningen EC1 och i övningen skulle ett antal slagskepp, kryssare, jagare och ubåtar segla ut från marinbasen Rosyth i Skottland.

K-ubåtarna var redan ökända bland besättningarna för de många haverier och olyckstillbud med förlust av besättningsmedlemmar som redan ägt rum med ubåtstypen. De kallades redan av besättningarna för ”Calamity class” (”Katastrofklassen”). Det byggdes 18 ubåtar i denna klass och av dessa var det bara en enda som någonsin kom i strid under kriget. Den rammade ett fientligt fartyg efter att en avfyrad torped inte hade detonerat vid när den träffade fartyget. Sex ubåtar gick helt förlorade genom haverier.

Fartygen löpte ut från örlogsbasen i två flottiljer på kolonn. När den första flottiljen av fartyg med bland annat ubåtarna närmade sig fjordens utlopp observerade ubåtarna en grupp minsvepare som låg i deras färdriktning nära den lilla ön Isle of May. Kaptenen på ubåten K11 observerade minsveparna samtidigt som en dimridå lade sig över fjordöppningen. Han beordrade lägre fart och girade babord för att undvika kollision med minsveparna. K17 gjorde motsvarande manöver. Men K14 upptäckte den riskfyllda situationen först något senare när två av minsveparna dök fram ur dimmorna och då tycktes ha en skärande kurs tvärs ubåtens egen kurs. Alla fartygen i flottiljen gick med avskärmat ljus och under radiotystnad. Det var först då som kaptenen på K14 uppmärksammade att K17 redan börjat gira. För att undvika kollisionen beordrade han fullt roderutslag åt höger. Denna manöver medförde att ubåten gick fri från de båda minsveparna och från K12 som låg nära. Men rodret på K14 fastnade i läge för fullt roderutslag, vilket ledde till att ubåten styrde i vägen för K22, som fortfarande färdades med 22 knop. En kollision var oundviklig och K22 rände rakt in i K14 precis bakom det främre torpedrummet. En fullständig katastrof kunde bara undvikas genom att de vattentäta dörrarna snabbt stängdes i de två ubåtar som kolliderat. Ubåtarna flöt, men hade dock fastnat i varandra och låg helt stilla rakt i den färdlinje som de övriga fartygen i den första flottiljen och den efterföljande flottiljen skulle följa. Besättningarna förstod att det var stor risk att de skulle bli påseglade. Därför tände de alla lanternor och sköt signalskott. Ubåtarna bröt radiotystnaden och sände meddelanden om nödläget. Tre stora slagkryssare passerade nära ubåtarna utan någon kollision, men svallvågorna skakade om ubåtarna rejält. HMS Inflexible körde därefter rakt in i den redan skadade ubåten K22. Fartygets stora massa tryckte ned ubåten under sitt eget skrov så att den kom under vattenytan. Inflexible seglade dock vidare utan att stoppa. Besättningen kunde därefter, då ubåten åter kommit upp till ytan se att ubåtens bog, som redan tidigare var allvarligt skadad, nu hade vridits i rät vinkel mot båtens längdriktning samt att även att en av ballasttankarna helt slitits bort.

Ett antal av fartygen i den första flottiljen som löpte ut mottog nödsignalerna och ändrade därför helt kurs för att bistå haveristerna. Men det innebar att, när de tog en ny västlig kurs, att de kom rakt i vägen för den andra flottiljen som kom efter dem på östlig kurs. Ledarfartyget i den andra flottiljen var HMS Fearless, vilken passerade Isle of May. Kaptenen på Fearless bedömde att haveristerna låg bara ett par km från ön och att hans fartyg redan hade passerat förbi själva olycksområdet. Han beordrade därför att fartygen i flottiljen skulle öka farten till 22 knop. Fartygschefen förstod inte att fartyg ut den första flottiljen hade kunnat svänga om och vara på väg mot de två havererade ubåtarna. Dessa fartyg hade nämligen då kurs rakt mot fartygen i den andra flottiljen. De två stora grupperna av fartyg möttes på kontrakurs ca. 20 km öster om Isle of May. HMS Fearless rammade i hög fart rakt in i ubåten K17, som klövs framför tornet. Ubåten började genast sjunka och besättningen övergav båten genom att kasta sig i havet. Besättningsmännen låg i havet och ubåten K4, som seglade nära efter Fearless girade babord för att komma i läge att rädda besättningen. Ubåten K3, som låg omedelbart akter om K4, gjorde motsvarande gir mot babord och stoppade därefter. Nu kom ubåten K12 in i området. Denna ubåt ingick i den första flottiljen och var ett av de fartyg som girat för att om möjligt hjälpa besättningarna på de två ubåtar som först havererat. K12 var först ytterst nära att bli påseglad av kryssaren Australia. Kryssaren passerade så nära att besättningen på kryssaren kunde se ned i ubåtens skorstenar och se ljuset från ångpannan. Att K12 kom på västlig kurs ledde till alarm ombord på K6, som fortfarande styrde öster ut då den ubåten ingick i den andra flottiljen. K6 girade för att undvika kollision med K12, men rände i stället rakt in i K4, som nästan klövs. K6 fastnade i K4 som då höll på att sjunka. En kort stund såg det ut som om K4 skulle dra med sig K6 i djupet. Medan allt detta hände stävade jagare ur den andra flottiljen förbi helt nära i en fart av 21 knop. Två av dessa jagare var mycket nära att ramma K3. Svallvågorna efter fartygen slog över K7 så att ett antal sjömän, som försökte rädda de andra som låg i havet, själva sköjdes över bord. Ännu värre var att några av de stora fartygen passerade rakt igenom det område där K17 sjunkit och där delar av dess besättning redan kämpade för livet i havet. Många av dessa drogs ned i djupet av fartygens svallvågor och drunknade. Andra slets sönder av påseglingen och av fartygens propellrar. Endast 9 av besättningen från K17 räddades. En av dessa avled senare.

Övningen EC1 resulterade i två sjukna K-ubåtar och tre mycket svårt skadade ubåtar av samma klass. En lätt kryssare blev allvarligt skadad. Över hundra liv gick förlorade. Eftersom landet fortfarande var i krig hemlighölls katastrofen helt för allmänheten. Det var först på 1990-talet som katastrofens verkliga omfattning blev mera känd. Länge hade dock den svarta humorn talat om ”slaget vid Isle of May”.

Verksamheten med K-ubåtarna drabbades även i andra sammanhang av ett stort antal olyckor och tillbud. Totalt omkom 270 sjömän under tjänstgöring på dessa ubåtar utan att en enda torped med framgång avsköts från någon av ubåtarna. En torped avfyrades visserligen mot ett fientligt fartyg, men den detonerade inte vid träff. K-ubåtarna togs ut tjänst efter kriget. Alla skrotades utom fyra som helt byggdes om och fick beteckningen M-klass. Men inte heller dessa ubåtar var populära bland besättningarna, som kallade dem för ”Mutton Boats” (”Köttbåtar”).

Publicerat i Okategoriserade

Edith Piafs liv

Den franske sångaran Edith Piaf levde bara till 48 års ålder. Hennes liv var både sorgligt och samtidigt storartat. När hon begravdes i Paris var antalet sörjande omkring 40 000. Katolska kyrkan vägrade dock den världsberömda artisten en begravning därför att hon levt ”i uppenbar synd”.

Edith Piaf var ett verkligt gatubarn från Paris. Modern sjöng på gatorna i staden för att få in slantar till mat för dagen. Dottern var då med henne och det var så hon lärde sig att sjunga. Det var till och med så att Edith Piaf föddes under en poliskappa på en trottoar i centrala Paris. I dag finns den en minnestavla på huset invid platsen på trottoaren. Som barn togs hon nödtorftigt omhand av sin mormor som levde i alkoholistslummen i staden och hos farmodern som bodde på en bordell där hon arbetade som kokerska. Edith Piaf började bidraga till familjens försörjning genom att vid sju års ålder uppträda tillsammans med sin far på Paris gator. Han var akrobat och dottern uppträdde med att slå volter på trottoarerna. Fadern var alkoholiserad och våldsam mot sina barn.

Efter Edith Piafs död har hennes syster Simone Berteaut skrivit en avslöjande biografi över hennes liv. Få tror att det var systern som skrev boken utan det måste ha varit en spökskrivare som åstadkommit den. Den sålde mycket bra och finns även översatt till svenska. Boken föranledde två rättegångar om ärekränkning och även krav på att hela upplagan skulle beslagtagas. Bedömningen är att det mesta som står i boken är autentiskt. I boken skildras Eith Piafs liv med många män, sprit och droger. Trots allt det sorgliga andas memoarboken den livskraft och livsglädje som fanns i hennes liv. Bland de män som hon älskade, upptäckte och även hjälpte fanns Yves Montand, Eddie Constantine, Charles Aznavour. Men det fanns också många andra män där under alla åren.

Edith Piaf föddes bokstavligen på gatan den 19 december 1915 och fick då namnet Edith Giovanna Cassion. Modern hade tvingats föda barnet på gatan under en poliskappa som polisen lämnat till henne. Pappan var en alkoholiserad gatuakrobat. Enligt vad man tror sig veta var han far till 19 barn på olika håll. Medan pappan vara gatuakrobat livnärde sig modern genom att sjunga och tigga pengar på stadens gator. Ofta tvingades Edith som flicka att vara med på gatan när modern sjöng. Men hon fick även en tid bo hos farmodern på en bordell i Normandie. Farmodern var kokerska på bordellen. Flickan var undernärd och vansköttes. Ofta fick hon sin snuttefilt indränkt i rödvin. när hon skulle tröstas. Under sina första år blev hon blind på grund av undernäringen, men hon återfick märkligt nog synes efter några år.

Edith Piaf började vid sju års ålder att slå volter på stadens gator tillsammans med fadern, som ju var gatuakrobat. Vid nio års ålder började hon uppträda själv på gatorna och lämnade fadern, som var våldsam mot henne. Edith Piaf fortsatte att tigga och sjunga på Paris gator. Vid den tiden var det vanligt att fattiga barn började arbeta på någon fabrik vid elva års ålder för 84 franc i veckan. När hon var 15 år hade hon slagit sig samman med sin halvsyster Simone, som dock inte hade någon vacker sångröst. De två magra, smutsiga och illa klädda flickorna hyrde tillsammans ett rum för 15 franc i veckan. Edith var då 16 år och Simone 13 år. De delade sängen i det lilla rummet. De brukade sjunga på kantinerna på Paris kaserner. I varje fall Edith var förtjust i uniformerade män och hon ska då ha ökat på sin kassa genom att ge sig åt soldater och kanske även officerare. När hon var 17 blev hon tillsammans med Louis, som körde paketcykel. Redan första dagen då han träffat Edith flyttade han in hos henne och så var de tre i samma säng. Edith blev förstås gravid och födde en flicka. Barnet fick vara med på gatorna när de två systrarna sjöng. Vid den tiden fick Edith och Simone sitt första engagemang på ett nattklubb i Pigalle. Eftersom de då uppträdde nattetid lämnades den lilla dottern till Simones mor. En morgon då flickorna kom hem från jobbet i Pigalle fick de veta att flickan förts till sjukhus eftersom hon drabbats av lunginflammation. När Edith kom till sjukhuset var redan den två och ett halvt år gamla dottern död. Flickorna som jobbade på nattklubben samlade ihop pengar till begravningen, men det fattades ändå tio franc. Begravningsfirman begärde nämligen 80 franc för att ta hand om den lilla kistan. Edith sa då att hon skulle gå ut en stund för att ordna fram de tio franc som saknades till begravningen. Hon gick ut en kort stund, träffade en man på gatan och kom tillbaka med en tiofrancsedel. Simone skriver i sin bok att systrarna aldrig besökte kyrkogården och flickans gravplats. Hon menade att de var unga och tanklösa.

Edith hade aldrig skolat sin röst utan sjöng enligt ”naturmetoden”. Samtidigt som systrarna uppträdde på klubben på Pigalle sjöng de fortfarande på Paris gator. Edith, som hade den vackraste sångrösten, drömde om att bli upptäckt av en impressario någon dag. Hon umgicks bland småkriminella ungdomar och flickorna hade sina hallickar. Edith hade dock delvis kommit bort från det där och kunde torftigt leva på sitt sjungande. En dag hände det oväntade. Systrarna sjöng som vanligt i ett gathörn i närheten av Champs Elysées då en mycket prydlig äldre herre kom fram och frågade om Edith var villig att uppträda på hans egen cabaret, Le Gerny´s, som var ett välkänt och fint ställe i de rätta kvarteren. Mannen hette Louis Leplée och det var han som gav Edith artistnamnet Piaf (”lilla sparven”). Premiären för Edith i den kända cabaret blev en stor framgång. Hennes oskolade gaturöst grep publiken och genast blev hon mycket uppmärksammad. Hon omtalades som flickan som sjungit på gatan och nu stod på estraden. Louis Leplée var den som lärde henne yrket och instruerade hur hon skulle uppträda på en scen.

Edith fick nu göra grammofoninspelningar och hon uppträdde på en mängd välgörenhetsföreställningar tillsammans med storheter som Chevalier, Mistinguett och Fernandel. Hennes namn hade blivit ett verkligt affischnamn. Hon umgicks dock fortfarande med kriminella unga killar och de kände naturligtvis till att hon arbetade för klubbägaren Louis Leplée. Denne hittades en morgon mördad i sin säng. Polisens fattade misstankar mot några män i Ediths bekantskap, men mordet blev aldrig utrett. Som en följd av polisutredningen om mordet skickades Simone, som alltjämt var minderårig, till en uppfostringsanstalt utanför Paris. Edith var aldrig misstänkt för mordet, men det förekom rykten som skadade hennes musikaliska karriär.

Det blev nu svårare för Edith att få engagemang, men efter en ganska svår tid dök det upp en ny impressario. Han hette Raymond Asso och det var med hans hjälp som Ediths verkliga karriär fick fart. Raymond var en kraftfull man som tog henne under sitt beskydd, lärde henne att läsa och skriva samt höll henne borta från sprit och män. Hon fick lära sig att äta med kniv och gaffel. Han upprätthöll en hård yrkesdisciplin. Edith var då 21 år och hon förälskade sig förstås i Raymond, som var en fadersfigur för henne. Deras vänskap bestod sedan hela livet ut. Raymond skrev själv en del Piaf-texter åt henne, men framför allt sammanförde han henne med Marguerite Monnot, som bland annat komponerat ”Irma la Douce”. Det var Monnot som sedan skrev nästan alla av sånger som Piaf framförde. Monnots sånger ledde till att Edith fick framträda på den mycket kända music hall A B C i Paris. Man hade då ännu inte några mikrofoner utan det krävdes att sångaren kunde nå ut till publiken som kunde beså av upp till 2 000 personer. Edith sjöng till ackompanjemang av en orkester med 18 musiker. Hon fick nu sådana inkomster att hon och systern till och med kunde hyra hotellrum med bad. Edith uppvaktades av många män och hon lät sig gärna uppvaktas. För första gången i sitt liv var hon i centrum för uppmärksamheten och männen bjöd henne gärna på middagar på de bästa restaurangerna. En av dessa män som uppvaktade henne var sångaren Paul Meurisse. Edith har senare beskrivit honom som mörk och snygg, väluppfostrad, prydlig, men dock helt temperamentsbefriad. Edith var däremot temperamentsfull och hamnade lätt i bråk, uppträden och dramatiska situationer. Hon berättade att hon älskade honom trots att han ofta bedrev sin tid med att i sidenmorgonrock läsa morgontidningen. Då hon skrek åt honom fortsatte han bara att läsa sin tidning iförd sidenmorgonrocken.

Raymond, som bodde med både Edith och hennes syster, ställde krav på deras hygien och krävde att de skulle använda sig av tandborstarna varje dag samt tvätta sig i öronen. Systrarna var inte vana vid sådan hygien och Simone berättade senare att de brukar skrynkla till handdukarna i badrummet för att få Raymond att tro att de använt sig dessa. I badrummet uppehöll de sig mest för att föra förtroliga samtal med systrarna utan att Raymond skulle få höra något.

Vid den här tiden hade Edith lärt känna författaren Jean Cocteau och blivit nära vän med honom. Hon berättade för honom om sina problem med Raymond, som varken reagerade på kärleksförklaringar eller hysteriska utbrott från hennes sida. När Cocteau fick höra om parets tysta tidningsläsande gick han hem och skrev manus till teaterpjäsen ”Le Bel Indiferrent” (Den Sköne Oåtkomlige). Den sattes upp som en enaktare för två skådespelare. Den framgångsrika svartsjuka sångerskan och den vackra tidningsläsande älskaren. Pjäsen är en enda lång monolog. Det är kvinnan som talar hela tiden. Mannen är bara vacker och läser sin tidning. I den första uppsättningen spelade Edith och Paul Meurisse sig själva på scen. Pjäsen blev årets teatersuccé i Paris och sedan satts upp otaliga gånger runt om i världen.

Sedan kom kriget med alla de svårigheter som befolkningen i Paris då utsattes för. Edith Piaf måste som sångare låsta sig registreras hos tyskarna ”Propagandastaffel” för att alls få arbetstillstånd som artist. Under kriget uppträdde Edith i krigsfångeläger för franska soldater och olika Röda Korset-soaréer. Tyskarna försökte flera gånger att få henne att resa på turné i Tyskland, men det vägrade hon bestämt. När Edith besökte krigsfångeläger för franska officerare togs det foton av henne tillsammans med olika officerare. Dessa foton användes ibland för att framställa falska identitetshandlingar som gjorde det möjligt för fransmännen att fly. Men det var Ediths sekreterare som var involverad i dessa förfalskningar.

Under kriget blev Edith förälskad i journalisten Henri Contet, lyckades hitta ett säkert ställa för systrarna att bo på. De rum som de hyrde var ljusa, varma och trygga. Det var bara det att stället var en bordell för rika fransmän som tjänade mycket på svartabörshandel och för högre tyska officerare. Där bodde Edith och Simone under en stor del av kriget. Simone har berättat att de som bodde där ”levde som en enda stor familj”. När Paris gick och väntade på befrielsen av de allierades trupper nynnade Edith fram sin allra största succé under alla år. ”La Vie en Rose”. Hon hade själv skrivit både texten och refrängen. Grammofoninspelningen var en enorm framgång och bara i Frankrike såldes tre miljoner exemplar under det första året.

Efter kriget föll Edith i famnen på en italiensk ung man på 22 år. Trots att han inte hade någon skolad röst vill han med stor målinriktning bli sångare. Hans namn var Yves Montand. På bara ett bar månader lärde Edith honom scenframträdande och förbättrade hans röst. Simone noterar i sin bok om systern att Yves Montand troligen var den ende man som hon inte bedrog. Redan efter något år lämnade han dock henne för att satsa på en egen sångarkarriär, men det förblev goda vänner redan av livet.

Under år 1946 reste Edith runt i Frankrike på en mycket omfattande turné tillsammans med nio unga pojkar som hade rollen av att vara hennes kör. Under turnén ringde hon sin syster och sa till henne att hyra en stor våning för hon ville att alla de nio pojkarna skulle bo med henne och systern. Så blev det också och Edith jobbade hårt med att få kören att sjunga tillsammans med henne. Hon var solisten med en kör av unga män bakom sig. Sångövningarna var intensiva. Edith gillade inte att arbeta i dagsljus utan började därför ofta repetitionerna vid 18-tiden för att sedan repetera hela natten. Det var hon som själv valde ut all musik och alla texter. Kören kallades ”Les Compagnons” och det stora numret var sången Les Trois Cloches. De reste på turné till USA och hade stora framgångar.

Det var nog på en turné i New York som Edith mötte sitt livs stora kärlek. Det var världsmästaren i boxning, Marcel Cerdan. Han var lika känd som hon och tjänade lika mycket som hon och dessutom hade han absolut inte några ambitioner som sångare. Han var redan gift och hade hustru och tre söner hemma i Casablanca. Höjdpunkten i bådas karriärer var när han erövrades världsmästartiteln i mellanvikt den 21 september 1948 i Roosevelt Stadium, Jersey City. Vid samma tid har Edith stora framgångar på New Yorks mest kända nattklubbar. Hon var vid den tiden världens högst betalda artist efter Frank Sinatra och Bing Crosby. Efter världsmästarsegern reste de tillsammans hem till Paris och livet tycktes leka för dem båda. Cerdan reste till sin familj i Casablanca och Edith flög åter till New York för ytterligare engagemang. Deras plan var att Cerdan skulle komma efter henne och resa med båt till New York. Men Edith längtade så mycket efter honom att hon ringde och övertalade honom att ta flyget i stället. Vid en planerad mellanlandning på Azorerna störtade det flygplan sin han flög med och alla ombord omkom. Edith fick genast information om det inträffade, men valde att ändå göra sitt nummer samma kväll. Efter det dödsfallet blev livet aldrig detsamma för Edith. Hon började med ockulta seanser och påstod under åratal att hon hade samtal med Cerdan varje kväll. Bland annat hade hon ett trebent bord som hon påstod rörde sig på ett visst sätt när Cerdan ville förmedla sig med henne.

I sin sorg tog hon som uppburen sångerska hand om ett antal talangfulla män som ville utvecklas till sångartister, bland dessa fanns Robert Lamoureux och Charles Aznavour. Den senare hjälpte Edith med mycket praktiskt och även han skrev vistexter till henne. Han följde med henne på turnéer i USA. Det var Edith som bekostade en plastikoperation av hans näsa, så att den kunde visas upp på scenen. Nu var det inte bara Charles Aznavour som fanns vid hennes sida utan även den unge amerikanen Eddie Constantine. Edith krävde att hennes män skulle bära ljusblå kostymer och slipsar som hon själv valde ut. Hon hade dokumenterat dålig smak när det gällde kläder. Hon var frikostig med armbandsur, cigarettändare och manschettknappar till sina manliga vänner. Manschettknapparna var nästa alltid i guld från Cartier. När en man uppenbarade sig i himmelsblå kostym vid hennes sida visste alla i omgivningen vad det handlade om.

Edith råkade ut för en serie trafikolyckor och fick morfin och annan medicin för att lindra smärtorna. Hon led även av reumatism i hela kroppen och hade ständigt smärta. Edith kunde inte hantera den förskrivna medicinen på ett ansvarsfullt sätt. Hade läkaren föreskrivet en injektion så tyckte hon att det kunde vara dubbelt så bra med två injektioner. Hon köpte cortison svart och hon levde med både morfin och sprit. I allt detta elände dök ytterligare en sångare upp i hennes liv. Det var Jacques Pills, som tidigare skrivit en text till Edith. För första gången i sitt liv gifta sig Edith vid 37 års ålder, först borgerligt i Paris och sedan i ett mycket stort och påkostat kyrkbröllop i New York. Bruden var både lite full och drogad under bröllopet i kyrkan. Hon blev alltmer beroende morfin och andra läkemedel. Äktenskapet upplöstes och hon hamnade gång på gång på olika avvärjningskliniker. Trots alla hennes medicinska problem och missbruk av medicin och alkohol fortsatte hon att framträda med sina sångnummer. Hon fick sprutor och hon hjälptes upp på scenen och in i väntande bilar. Journalister bevakade henne hela tiden för att om möjligt få bevittna hennes totala kollaps. Men efter den sista vistelsen på avvänjningsklinik lyckades hon ändå genomföra ytterligare en turné i USA. Hennes säregna röst fyllde Carnegie Hall och hon fortsatte sedan med scenframträdanden på music hall Oplympia i Paris. Hon slog publikrekord varje år och hennes skivor såldes i miljontals. Hon hade tydliga tecken på delirium tremens. Men det fanns fortfarande män som väntade på henne. En av dessa var Georges Moustaki, som både ville sjunga och skriva texter till Edith. Det gjorde han också och det var han som skrev ”Milord” till henne. Men då hade han redan blivit iförd den himmelsblåa kostymen och fått cigarettändare och manschettknappar av guld.

Det var på en scen i New York som hon föll samman. Livshotande blödande magsår. Men en vecka senare stod hon på scenen igen. Nu var hon tillsammans med den 23-årige amerikanske konstnären Douglas Davies och hon återvände med honom i bagaget. Åter igen var hon med om en trafikolycka, vilken ägde rum när Douglas Davies satt vi ratten. Brutna revbev gjorde att hon åtger började ta morfinpreparat. Det var i det tillståndet som hon reste till Stockholm för att sjunga på Berns, men hon orkade inte fullfölja det engagemanget utan bröt kontraktet. Hon chartrade en DC-4:a och flög hem till Paris.

Åter hemma i Paris åkte hon in och ut på sjukhusen och hon kunde knappt gå på grund av ledgångsreumatismen. Men trots sitt dåliga tillstånd lyckades hon genomföra ytterligare ett bejublat framträdande på Olympia. Hon var nu 47 år och hade en ny pojkvän. Det var en lång, stilig grekisk 27-årig man, Théo Sarapo. Även han villa sjunga liksom de flesta andra män hon varit tillsammans med. Han kom från ett välbärgat hem. Edith var på ruinens brant och när hon sedan avled visade det sig att hon hade miljonskulder. Trots att Edith var dödsmärkt och utmärglad. Dessutom sönderstucken av alla injektioner vill Théo ändå gifta sig med henne. På traditionellt sätt presenterade han henne för sina föräldrar och därpå gifte de sig. Det var i mars 1963 som hon för sista gången stod på scenen och Théo var med i scenframträdandet. Sedan gick det fort utför. Hon hade en utgjutning i ena lungan och leverskador. Hon opererades utan framgång. Théo såg till att hon fick vistas på lugnt ställe på landet. Hon vägde endast 33 kg och hade tappat det mesta av håret. Trots hennes svåra sjukdomstillstånd talade hon bara om nästa säsong på Olympia.

Den 14 oktober 1963 deltog 40 000 människor när Edith Piaf fördes till sista vilan på Père-Lachaisekyrkogården i Paris. Katolska kyrkan vägrade henne en sedvanlig begravning därför att hon levt i ”uppenbar synd”. På hennes gravsten står det ”Kärleken övervinner allt”.

Publicerat i Okategoriserade

Helena Rubinstein och Elisabeth Arden

I början av 1900-talet etablerade två kvinnor helt oberoende av varandra stora framgångsrika kosmetikaföretag i New York. Det var Helena Rubinstein och Elisabeth Arden. Deras liv som affärskvinnor och som kvinnor var påfallande lika. Men som konkurrenter i samma bransch i staden New York träffades de aldrig. Båda blev otroligt rika. Ingen av dem hade någon utbildning och några egna finansiella tillgångar. Inte heller hade de släktingar som kunde hjälpa fram dem i affärslivet. Både avled på 1960-talet ofattbart rika och deras namn lever vidare i kosmetikabranschen och som varumärken. Båda var vackra och, vilket kan noteras i detta sammanhang, uppmärksammades av andra kvinnor för att de hade sådan underbar vacker hy. Båda skönhetsdrottningarna var också kända för att de ogenerat ljög om sin ålder. En gång sa Elisabeth Arden: ”Kära nån, jag har ljugit så mycket om min ålder att jag faktiskt själv inte minns hur gammal jag är.”

Men Helena Rubinstein föddes dock 1871 som Chaja Rubinstein i en judisk familj i Krakow i österrikiska Polen. Chaja är ”Helena” på hebreiska. Hon var första barnet och hennes föräldrar fick senare ytterligare elva barn. Två bröder dog dock unga och Helena fick ta hand om sju systrar. Redan som barn gick hon gärna till den rikare delen av Krakow för att titta på smycken hos juvelerarna. Familjen drev en liten järnhandel i Krakow och förväntade sig att Helena skulle hjälpa till i affären och gifta sig med någon lämplig judisk pojke i Krakow. Så kom det dock inte att bli. För Helena hade häftigt förälskat sig i en pojke då hon var 17 år, men familjen ville inte acceptera pojken som hennes gemål. I stället ville föräldrarna att hon skulle gifta sig med en äldre avlägsen släkting. Helena fann sig dock inte i detta och hon blev då förskjuten av sin egen familj. Föräldrarna skickade bort henne för att bo hos släktingar på andra orter. Hon kom aldrig att försonas med sina föräldrar. Under de kommande åren bodde hon hos olika släktingar och arbetade i de familjeföretag som dessa släktingar bedrev. Bland annat bodde hon en längre tid i Wien. Släkten var bekymrad över att hon hon fortfarande vid 24 års ålder var ogift. Det var vid denna ålder som hon fick ett brev från en släkting i Australien som behövde hjälp och bad henne resa dit. Helena själv såg det som en möjlighet att börja ett nytt självständigt liv. På den tiden reste man förstås med båt från Europa via Egypten och Indien för att komma till Australien. Det var troligen under resan 1896 till Australien som hon under olika uppehåll i orientaliska hamnar lärde sig en hel del om alternativa terapier som ayurveda, olika krämer med tillsats av lotus. Hon fick även kännedom om sätt för hårborttagning och kosmetika av slag. Helena hade en utpräglad förmåga att ta till sig kunskap.

Helena fann att tillvaron i det lilla samhället Coleraine i Australien var hårt och inte passade henne. Släktingarna arbetade under stekande sol på sin fårfarm. Det förutsattes att alla skulle rida, även kvinnorna. Helena, som endast var 148 cm lång, var rädd för hästar och insåg snabbt att hon inte skulle passa som hustru till någon fårfarmare i Australien. Hon avskydde att vara ute i solen och hon usel på att laga mat.

Helena uppmärksammades i Coleraine för sin fräscha hy, sitt glänsande mörka hår och sin kvinnliga kropp. Hon blev där medveten om att hennes hy fascinerades av kvinnorna och de frågade ständigt hur hon bar sig åt för att få en så fin hy. Från Polen hade hon tagit med sig ett antal burkar med sin egen ansiktkräm. På den tiden tillredde man sin egen kräm enligt gamla familjerecept som gick i arv från mor till dotter på samma sätt som matrecept och kakrecept gick vidare i generationerna. Helena flyttade till Melbourne och började systematiskt att experimentera med olika krämer baserade på fårfett (lanolin), vilket ansågs välgörande för hyn även om fettet inte lukta gott. Hon lärde sig även att berika sina krämer med olja från pinjeträ – viken olja aborginerna använde i olika sammanhang. När hon fått fram en bra kräm fick hon hjälp av någon att finansiera tillverkningen och försäljningen av sin egen kräm. Själv berättade Helena att hon fick ekonomisk hjälp av en person som lärt känna på sin långa resa till Australien. Men andra säger att det var den australiensiska affärsmannen John Thompson som understödde henne ekonomiskt samt lärde henne metoder för att att göra reklam för sin ansiktskräm. Möjligen var hon även hans älskarinna. Med hans hjälp öppnade hon sin förstra skönhetssalong i Melbourne och lanserade sin ansiktskräm under förespegling att det var en exklusiv produkt importerad från Europa och utvecklad av en doktor Lykuski. Detta var förstås falskt och under årens lopp skapade hon en mytologi om sin egen person. Hon påstod att hon studerat medicin. Det var alltså inte bar om sin ålder som hon bluffade.

Till en början tillredde Helena själv sin kräm hemma i bostaden, fyllde burkar och satte på etiketter. Det blev genast en enorm försäljningsframgång. Kvinnor vill ha hennes kräm i ställer för de ormoljor med arsenik som då fanns att köpa. Köparna fann att krämen var bra, vilket möjligen hade sin förklaring i att den innehöll olja från pinjeträdet. Helena hade fallenhet för publicitet och lyckades få några kvinnotidningar att skriva om hennes ansiktskräm. Dessutom hade hon en sällsynt förmåga att snappa upp trender och förväntningar tidigare än andra. Hon förstod tidigt att det som hon sålde i hög grad var drömmar och förhoppningar.

Från Melbourne utvidgade Helena sin affärsverksamhet genom att öppna skönhetssalonger även i Paris och London. Det dröjde därefter inte länge innan hon även etablerade sig med en salong i New York. Då fanns redan Elisabeth Ardent där med sin fashionabla skönhetssalong i staden. Båda företagens salonger var ytterst elegant inredda. Personalen var klädd i vitt och bar vita skinnskor. Allt för att ge en känsla av både medicinsk vetenskap och lyx och glamour.

På 1920-talet var de båda skönhetsdrottningarna väl etablerade och byggde då ut sina affärsverksamheter i konkurrens med varandra. De båda företagsledarna höll ett mycket fast grepp om sina respektive företag. Helena var varje dag på kontoret och visade sitt ursprung genom att många gånger ha med sig ett matpaket till lunch.

Helenas förste make var journalisten Edward som skrev många reklamtexter för hudkrämerna och många andra kosmetiska produkter som Helenas företag då marknadsförde. Men han var ständigt otrogen och var i själva verket mer intresserad av litteratur och förlagsverksamhet än av hustruns företag med kosmetika. De fick två söner, men levde sedan länge separerade för att först 1934 skilja sig.

Helena blev konstsamlare och efter en tid var hennes samling av afrikansk konst en av de värdefullaste i världen. Mycket av den afrikanska konsten inköpte hon innan västvärlden börjat intressera sig för konst från den afrikanska kontinenten. Helena skaffade sig även en enormt värdefull samling av smycken. I en intervju sa hon att hon med dyrbara pärlor runt halsen kände att hon hade ett övertag i affärsförhandlingar.

Trots all sin rikedom var Helena präglad av sin fattiga barndom i Krakow. Det var inte bar det att hon tog med sig matpaket till lunchen utan hon gick ofta själv runt på kontoret på kvällen för att se att alla lampor var släckta. ”Det är dyrt med elektricitet”, sade hon.

Både Helena Rubinstein och Elisabth Arden gifte om sig med var sin prins. Inte något av de två äktenskapen blev lyckliga. Helenas prins tyckte inte att det fanns någon anledning arbeta när han var gift med en av världens rikaste kvinnor. Helena själv arbetade alltid hårt överse med någon lättja.

De båda skönhetsdrottningarna i New York avled med bara ett års mellanrum. Helena Rubinstein avled den 1 april 1965 och begravdes i en brokaddräkt av märket Yves Saint Laurent. Elisabeth Arden avled den 14 oktober 1966 och begravdes i en klänning av märket Oscar de la Renta. Trots att de två kvinnorna härskade över företag med miljardomsättningar i samma bransch och med huvudkontor i New York träffades de aldrig. När Helena Rubinstein avled uppgick hennes personliga förmögenhet till ca. 14 miljarder USD i dagens penningvärde.

Elisabeth Arden var född 1881 som det fjärde barnet av fem i en engelsk familj som bodde utanför Toronto i Kanada. Men hon föddes med namnet Florence Nightinggate Graham. Modern avled när Elisabeth, eller Florence, bara var fyra år gammal. Fadern försörjde sig genom att med häst och vagn leverera förnödenheter till lantbrukare i trakten. Elisabeth fick inte någon längre utbildning utan arbetade med diverse tillfälliga jobb fram till dess att hon som 24-åring flyttade till New York där hennes äldre bror redan bodde. I motsats till Helena älskade hon hästar och var dessutom bra på att laga mat. Det som hon dock hade gemensamt med Helena var att omgivningen lade märke till att hon hade ovanligt fin hy.

Snart fick Elisabeth, som hon först senare började kalla sig, anställning som receptionist hos Mrs. Elenor Adairs skönhetssalong på Femte Avenyn på Manhattan. Mycket snart hade hon övertygat innehavaren av skönhetssalongen hon kunde göra skönhetsbehandlingar samt att hon dessutom var en skicklig massör. Dessutom utvecklade hon en ett helt nytt eget system för ansiktsbehandlingar. Så snart som hon lärt sig det mesta om skönhetsvård öppnade hon tillsammans med väninnan Elisabeth Hubbard en egen konkurrerande salong på samma aveny. Det har spekulerats en i del om det var en älskare som hon lyckades få att ställa upp med erforderligt startkapital. Redan efter ett halvår kom hon i konflikt med sin väninna och kastade ut henne från salongen. Florence Nightingale hade dock fäst sig vid salongens förgyllda skylt med kompanjonens namn Elisabeth Hubbard. Det var i samband med att hon kastade ut sin kompanjon som hon själv tog namnet Elisabeth och själv hittade på efternamnet Arden. Det var 1910 som hon bildade sitt bolag och det var även då som hon själv stod och tillredde olika krämer, hällde dessa på burkar och satte på etiketter. Elisabeth var inte lika intresserad som Helena av sammansättning av krämerna. I stället koncentrerade hon sig på utformningen av burkarna och förpackningarna. Helena kom senare att i en intervju säga: ”Med mina krämer och hennes förpackningar hade vi kunnat erövra hela världen”. De två företagen var då de två världsledande konkurrenterna i kosmetikabranschen.

Elisabeths salonger var mycket lyxiga och till och med lyxigare än Helenas salonger. De gick alla i rosa, krämvitt och guld. När de två skönhetsdrottningarna öppnade sina salonger före första världskriget var det ännu inte accepterat att vanliga kvinnor använde sig av läppstift och makeup. De som använde sig av färgade läppstift ansågs vara prostituerade. Det var först under det första kriget som det blev mer accepterat att inte bara använda läppglans utan även färgat läppstift. Då kom på bred front puder, mascara, krämrouge och läppennor. Salongerna började att klassificera olika hudtyper (torr, normal och fet) under vetenskapsliknande former. De båda konkurrerande kedjorna av salonger lanserade trestegs rengöring av hyn: rengöring, ansiktsvatten och därefter närande kräm.

Elisabeths förste man Tommy var den som byggde upp hela hennes stora försäljningsorganisation. Men Elisabeth tröttnade på honom eftersom han alltid var otrogen. Hennes tålamod tog slut sedan hon fått kännedom om att han hade ett förhållande med en av hennes anställda och dessutom försökt komma över hemlig ekonomisk information om hustruns företag. De skiljdes 1933. Elisabeths stora intresse vid sidan om företaget var de förstklassiska travhästar som hon ägde. Hon följde alla travtävlingar och gjorde allt för sina hästar. De behandlades med Eight Hour Cream och tvättades med ansiktsvatten. Stallen tvättades med en vattenlösning med parfymen ”Youth Dew”. Ibland masserade Elisabeth själv någon av sina många hästar inför något viktigt tävlingslopp. Det är också sant att Elisabeth hade beordrat att stallpersonalen skulle spela musik för hästarna inför viktiga lopp.

Helenas och Elisabeths liv förlöpte parallellt. Båda skiljde sig från olyckliga äktenskap och gifte om sig med var sin prins. Bördstiteln och möjligheten att få bli titulerad prinsessa hade enorm attraktionskraft hos de båda damerna. Elisabeths andra äktenskap inleddes med en skandal då det blev känt att hennes nye man, prinsen, bjudit med sig en av sina pojkvänner på parets bröllopsresa. Om denne medföljande man var parfymerad eller oparfymerad förtäljer inte berättelsen.

Publicerat i Okategoriserade