Böcker jag har läst och vill läsa

1. Jag har läst Stig Strömholms memoarbok. Jag gillar lärdomsgiganten Stig Strömholm, tidigare professor vid juridiska institutionen i Uppsala och även rektor för Uppsala universitet. I boken skildrar han en del om sin tid som tingsnotarie och fiskal. Boken är omfattande, men  värd att läsas. Detta även om den på slutet blir lite långrandig och ”gammelmansmässig”. Till saken hör att jag haft Strömholm som lärare och tenterat för honom. Jag har även mött honom i andra sammanhang, bland annat som reservofficer. Med nöje och intresse har jag läst hans böcker i ”Dalen-serien”.

2. Herman Lindqvist kom nu i augusti 2017 ut med en bok över marskalk Gustaf Mannerheim. Herman skriver som alltid med en flygande penna och jag kommer att läsa den. Är intresserad av Mannerheim och har tidigare läst hans memoarer och även Jägerskiölds biografier. Lindqvist tar som vanligt ut svängarna och ger sig även på försöket att göra avslöjanden om marskalkens kärleksliv, vilket det gått rykten om i många år. Förra året kom Dag Sebastian Ahlander med en hyggligt omfattande biografi över Mannerheim. Den fick goda recensioner och kommer nu i dagarna (1 september 2017) ut även i paperback. Det är oskick det där att förlaget först ska klämma ut så mycket av marknaden som möjligt genom att ge ut kartonnageböcker för att ett år senare skumma av marknaden en gång till genom utgivning som paperback. Dag Sebastian Ahlander är inte vem som helst utan själv tidigare diplomat och en tid stationerad i S:t Petersburg som generalkonsul under de intressant åren då Sovjetunionen upplöstes. Tidigare har han skrivit en rad böcker i historiska ämnen. För övrigt är han son till legenden Björn Ahlander, som bland annat var SR:s utrikeskorrespondent i Washington och även han författare. Uppenbarligen är sonen både fascinerad av och kunnig om Gustaf Mannerheim, som redan var 50 år gammal och general i den tsarryska armén när han tvingades lämna landet till följd av revolutionen. Då visste han inte att han skulle komma att bli den starke ledare som ledde det finska folket genom tre svåra krig. När Mannerheim lämnade sin aktiva tjänst i den finländska armén kunde han konstatera att han fullgjort flera tjänsteår i ryska armén än i den finländska. Som skildras i boken hade Gustaf Mannerheim kämpat sig igenom familjekatastrofer, en svår uppväxt, ekonomiska bekymmer och gjort karriär som general i den kejserliga ryska armén. Hufvudstadsbladet skrev i sin recension av boken bland:  ”Med sitt förstående och vältaliga grepp tjusas åtminstone jag av diplomaten Ahlanders verk, som av allt att döma krävt mycket arbete. Inget liv är svartvitt, men Gustaf Mannerheims är allt annat än grått.

3. Just nu håller jag på med Gustaf von Platen bok ”Nittonhundra, vällust och framtidstro”, vilket är en bred skildring av det svenska samhället precis vid övergången från 1800-talet till det nya 1900-talet. Buster kan skriva, det vet jag sedan gammalt. Hans essäbok är, enligt min mening ett förstklassiskt exempel på vad man kan uppnå genom att återge det som är läsefrukten av att ha tagit sig igenom ett antal arbeten på respektive område. Boken består av ett antal kapitel som handlar om mycket olika företeelser. Det som är gemensamt är att tidsepoken är kring förra sekelskiftet. Man kan säga att allt utspelar sig under tiden 1890 – 1910. Till och med ryska revolutionen 1917 får vara med på ett hörn. Uppenbarligen har Buster med nyfikenhet och med anteckningsblocket vid sin sida plöjt igenom några böcker på respektive område. Han läste ju obehindrat engelska och franska, möjligen även tyska. Boken skrev han sedan han som pensionär bosatt sig i Frankrike. Han hade knappast dragit sig tillbaka till en pensionärstillvaro utan att fortsatte att skriva, som han alltid hade gjort.

4. Buster tog en fil. kand. 1940 vid Lunds universitet och därefter var han under några år konstkritiker vid bland annat Expressen samt var chefredaktör för tidningen Allt. År 1949 reste han till Paris och var där i två år korrespondent för saliga Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. När han återkom till Sverige blev hand chefredaktör under 14 år för Vecko-Journalen (1951 – 1965), Veckans Affärer under tre år och slutligen chefredaktör för SvD 1974 – 1982. Det sägs att det var hans insatser som chefredaktör som räddade tidningen från nedläggning. Han lyfte tidningen inte bara upplagemässigt utan över ekonomiskt och kvalitativt. Buster skrev som pensionär ett antal mycket läsvärda böcker. I en tecknade han sin nära vän Stig Ahlgren, medarbetare på bland annat Vecko-Journalen. Han skrev även en intressant bok om Gustaf V:s äktenskap samt den omtalade essäboken om millennieskiftet för över hundra år sedan (”Nittonhundra”). Sina gena memoarer kom att om fatta tre delar, alla högst läsvärda. Samlingsnamnet för dem var Resa till det förflutna och den första hade undertiteln Lättsinne i allvarstid (1993), del två Prövningar i framgångstid (1994) och den tredje delen Att få börja ett nytt liv(1996).

Jag kan rekommendera läsning av Busters memoarer i tre delar. De är snärtigt skrivna med humor och gott humör. Bland annat berättar han hur han fick tillfälle att titta i titthålet i celldörren och på så sätt titta på landsförrädaren Quisling. Han berättar också hur han som redaktionschef sände ut en ung kvinnlig journalist för att betitta Ernst Wigfors privata bostad – detta under förevändning att hon kom från hälsovårdsnämnden och letade efter mjölmaskar. Ernst Wigfors var då landets finansminister.

5. Förra helgen (augusti 2017) var det ”bokbord” på Drottninggatan här i Stockholm. Jo, jag var där och det blev några bokfynd. Några gamla kära böcker som jag inte kunde motstå frestelsen att köpa. En klassiker som jag gillar är Henry J. Schmandts lärobok ”De politiska idéernas historia”, Bonniers 1968, 518 s. Den finns bara i paperback på svenska och är svår att få ta i på antikvariaten. Boken användes som lärobok i statskunskap i slutet på 1960-talet och början av 1970-talet. Det är en bra översikt och är väl värd priset 10 eller 20 kr, vilket brukar vara det vanliga priset hos antikvariaten. Eller på loppis. Hos bokbörsen kan den kosta 60 kr. Som en starköl på krogen. Det är klart att jag redan hade den i mitt boklager. Men vill gärna någon gång ge mig tid att läsa om den. Jag har för övrigt fått tillstånd av professor Schmandts två söner att fritt använda mig av texterna i hans bok. Det kommer jag att göra någon gång i framtiden., 

6. Kjell Albin Abrahamsson avled för ungefär ett år (2016) sedan. Slutet kom då han satt i sin stuga i Jämtland och skrev på ytterligare ett manus till nästa bok. Det var hjärtat som svek, vilken Kjell Albin visste skulle ske. Boken blev inte riktigt klar, men var nästan klar. Kanske var det bara slutredigeringen som återstod. Den är nu utgiven under titeln. ”Stor var Lenin”. Kjell Albin kunde Östeuropa, särskilt Polen, och kände till mycket om Sovjetunionen. Han gömde inte undan sina politiska antipatier; han vände sig nämligen konsekvent mot sovjetmarxismen. En riktig ”eater” skulle man kunna säga (”a communist eater”). Själv har mött Kjell Albin några gånger och han framstod vid de tillfällena som ytterst sympatisk. Vid ett tillfälle ledde han en debatt i radion, i vilken jag deltog. Ännu har jag inte hunnit med att läsa hans starkt kritiska bok om Lenin och sovjetkommunismen. Det ska bli kul att läsa den, även om jag redan vet rätt mycket om just Lenin. Har konstaterat att det är kö på biblioteket för den som funderar på att låna den. Boken  var slut hos Hedengrens. Men så småningom kommer jag nog över även den. Kjell Albin Abrahamsson är alltid givande att läsa. Liksom Staffan Skott.

7. Redan 1936 skrev Herbert Tingsten arbetet Den nationella diktaturen, som mycket kritiskt skildrar nazismen, den italienska fascismen och austofascismen bakgrund och framväxt. Den gavs sedan ut av Aldus/Bonnier 1965 i paperback, men då med titeln Nazismens  och fascismens idéer. Den gode Herbert Tingsten bidrog redan på 1930-talet med en skarp analys av fascismen och bidrog i någon mån till att upprätthålla den kritiska inställningen till nazismen, som de svensk politiska partierna ändå visade upp före och under kriget. Jag har läst boken för många år sedan, men vill gärna läsa om den igen. Man måste tänka på att Tingsten skrev boken fyra år före krigsutbrottet och innan mänskligheten drabbades av krigets alla katastrofer. Han hade klar blick för verkligheten den där Tingsten. Är man intresserad av att få veta vilken stämning det fanns i Europa före 1939 kan den här boken rekommenderas. Jag borde helt enkelt läsa om den, men jag tror inte tiden kommer att räcka till.

8. I mina gömmor har jag Herman Lindqvists biografi, eller skildring, av riksmarskalken Axel von Fersens liv i slutet av 1700-talet. En fängslande skildring som jag gärna läser om vid tillfälle, det var nämligen länge sedan jag läste den. Tycker nog att den är den bästa av Lindqvists alla böcker.

9. Nu har jag i min hand Timothy Snyders korta skrift ”Om tyranni” med underrubriken ”Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet”. Det är en stridsskrift från professor Snyder med varningar för risken att även en till synes stark demokrati erövras av tyranniska krafter. Han skriver i ljuset av, eller mörkret kring, president Trump. I tjugo korta avsnitt lämnat han rekommendationer vad den ansvarskännande medborgaren kan göra för egen del för att värna demokratin. Skriften har karaktär av pamflett. Den är bra. Men den är rapsodisk och argumentativ, vilket gör att den är möjlig att negligera av de mörka krafterna. Han nämner inte det destruktiva som kan iakttagas även hos de goda krafterna. Jag saknar ett komplement i form av en tillhörande ”long text”, som ger mer av all den bakgrundsfakta som finns att tillgå. Vi som under decennier har läst om 1900-talets historia känner till allt det där. Själv har efterlyst samhällets stöd till de intellektuella spjutspetsar som ändå har funnits i samhällskropparna. Jag tänker på Herbert Tingsten, Alf Ahlberg, Per Ahlmark, Torgny Segerstedt och andra. Vilket stöd fick de av samhället när deras röster behövdes mer än annars?

10. Professor Svante Nordin i Lund har nyligen (januari 2018) givit ut boken ”Hitler och München”, som är en av alla dessa böcker som skildrar olika delar av Hitlers liv. Den ska jag läsa och jämföra med vad jag har läst i några av de stora biografierna. Tack och lov att Nordins bok inte någon krigsskildring utan ett allvarligt försök att förklara varför nazismen slog rot och utvecklades i just München. Det är en liten nätt bok så den kommer jag att läsa snart och kommer därefter att kunna kommentera den utförligt. 

11. Rysslandskännaren Kalle Kniivilä har kommit ut med boken Tanjas gata. I den skildras människor liv och öden i Leningrad och S:t Petersburg under hundra år. Här skildrar han både det dagliga livet under revolutionen och 1920-talet samt naturligtvis belägringen under 900 dagar av staden. Då avled närmare en miljon människor, vilket vi Sverige nästan tycks ha glömt bort. Den boken måste jag bara läsa. 

12. Professorn i idéhistoria i Göteborg, Sven-Eric Liedman, skrev 2015 en stor biografi över Karl Marx. Liedman (emeritus) har själv hela sitt liv varit marxist och är en stor kännare av Marx´arbeten. Det är ett mycket ambitiöst arbete (över 800 sidor) som gavs ut på Bonniers förlag. Boken trycktes om i en andra upplaga, vilket tyder på att den nådde ut till en större publik. Boken såldes på bokrean i februari 2019. Marx läste och skrev enormt mycket och var en sann polyhistor. Hela tiden reviderade han sina texter och omprövade sina hypoteser och satser. Liedman omtalar Marx som de ofullbordade mästarnas mästare. Bara första bandet av de tre i hans storverk ”Kapitalet” gavs ut under hans livstid. Marx värjde sig mot rubrikordet ”marxism”. Liedmans bok är ett gott exempel på genuin forskning och stort bemödande från författarens sida. Detta utan att hans egen politiska uppfattning slår igenom i texten.

13. Professor Gunnar Åselius skrev 2007 en liten översiktlig skrift med titeln ”Kalla kriget”. Det är en kunnig och välbalanserad överblick de motsättningar mellan stormaktsblocken som redan då kallades för ”kalla kriget”. Den kan rekommenderas för genomläsning. Jag har visserligen en del frågetecken och kritik på enskilda punkter. Men det förtar inte intrycket att det är utmärkt skrift att använda sig av i undervisning på olika nivåer,  även högskolorna. SNS förlag. 90 s.

14. Nu sommaren 2019 är jag inte i ett intensivt skede då jag sträckläser tyska böcker med stöd av den svenska originaltexten eller den svenska översättningen. Jag har med nöje lästa några av Astrid Lindgrens ungdomsböcker på tyska, vilka jag kan rekommendera. Nyligen har jag läst Emil i Lönneberga (tre böcker), Saltkråkan samt även Barnen i Bullerbyn och Mera om oss barn i Bullerbyn. Jag har också med nöje lästa några av Ulf Starks ungdomsböcker. Nyligen läste jag ”Ein Sommer mit Percy und Buffalo Bill”. Under våren hängav jag mig åt att läsa Wilhelm Mobergs Utvandrarna på tyska (utmärkt översättning). Närmast i tur står att läsa den norska ungdomsboken ”Sofies värld” (Jostein Gaarder) på tyska samt även Hedric Smith bok från 1977 ”Ryssarna”. Jag har nämligen kommit över den i tysk översättning. Smith bok är en klassiker när det gäller skildring av livet i Sovjetunionen i mitten av förra seklet. En av de bästa enligt min mening. Har var under några år korrespondent för New York Times (NYT) i Moskva. Självklart var han rysktalande, vilket var en förutsättning för att kunna skriva den inträngande boken.

15. Mycket lovvärt har flygvapenchefen lagt ut en lista över publikationer (sommaren 2018) som han rekommenderar för genomläsning. Se:

https://blogg.forsvarsmakten.se/flygvapenbloggen/2018/07/10/flygvapenchefens-laslista-2018/

Det är inte någon tio-toppen-lista för hängmattan utan i stället en bred översikt över arbeten om luftkrigföring och doktrin. Vi vet ju alla att i alla stater anses det vara helt förödande att försöka genomföra markstrids- och sjöstridsoperationer utan att ha luftherraväldet inom operationsområdet. Det är helt enkelt en grundförutsättning för att ens kunna påbörja en operation. Britterna hade svårt att etablera luftherravälde över Falklandsöarna och fick också några svåra förluster. En bitter lärdom kan man tycka. Men britterna, om några, var väl medvetna om behovet av luftherravälde. Det var dock stora svårigheter att klara av att etablera luftherravälde över Falklandsöarna.

Flygvapenchefen skriver visserligen inte, men han hade kunnat skriva.: ”Tanken föregår alltid handlingen – och tankarna finns i böckerna”. Läs och begrunda. Det sägs att Putin läser rätt mycket. Trump har nog aldrig öppnat en bok. Det senare var en sidokommentar som inte hör hemma här.

16. Jag läser nu Elisabeth Åsbrinks bok ”1947” med stor behållning. Den är mycket speciell. Jag får uppfattningen att hon har suttit och läst tidningslägg och plockat upp intressanta notiser och artiklar. Hon har blick för sådant och tekniken är intressant då man så här långt senare vill förmedla en bild och en känsla av hur det var i det krigsdrabbade Europa bara tre år efter krigsslutet. Man ska ju inte glömma att krigsskadorna var så omfattande att det var först omkring 1960 som det mesta av ruinerna var borta. Elisabeth Åsbrinks ambition är att med små korta miniessäer, eller tidningsnotiser, lyfta fram något som är signifikant för året 1947. Hon skriver utmärkt och urvalet är intressant. Men jag måste ändå fråga mig hur det kommer sig att boken har nått så stor internationella framgång. Ett svar är nog lättillgängligheten.

17. Jag har kommit på att det är stor skillnad mellan att obehindrat kunna läsa ett främmande språk och att kunna konversera och skriva på språket. Dessutom föreställer jag mig att det många gånger kan räcka med att man med lätthet kan läsa språket. I varje fall om man samtidigt kan göra sig förstådd på engelska. Förhoppningsvis kan man då klara av även en konversation. Min slutsats är att jag borde öva upp min förmåga att läsa tyska. Det gör jag nu genom att läsa översättningarna till tyska av svenska deckare och även annan översatt litteratur. Just nu håller jag på med att ta mig igenom ett antal deckare av Åke Edwardson. Som genre betraktat gillar jag inte deckare. Jag bryr mig faktiskt inte om vem som mördat vem och varför. Men språket i deckarna är enkelt och det är gott om dialoger. Det är därför jag läser hans deckare. Nu har jag tagit mig igenom fem deckare och fler kommer det nog att bli. Men inte är de bra. Men höglitterär litteratur på tyska är för svår för mig. Thomas Mann får helt enkelt vänta.

18. 2019-11-23 I dag recenserar Martin Kragh Anne Applebaums bok ”Röd hungersnöd. Stalins krig mot Ukraina”. Översättning av Hjalmar Manfred Svensson. Den kom på engelska 2018 och jag läste den då. Kraghs recension är välvillig, vilket är helt riktigt. Men varför tog det så lång tid att få den översatt till svenska? Till norska översattes den snabbt? Dessutom borde läsaren av dagens anmälan i SvD få veta om den finns översatt till ryska och om den finns tillgänglig för ryssarna och ryskläsande publik. Hennes tidigare, mycket lovordade böcker, om Gulag och Järnridån 1945 – 1956, finns översatta till ryska. Men praktiken har de inte varit tillgängliga för ryssar att läsa. Det är ju så att få ryssar läsa engelska och därför är det närmast ett anständighetskrav att böckerna görs tillgängliga för ryska läsare.

19. Jag har för många år sedan läst professor Richard Pipes (1923 – 2018) stora arbete om den ryska revolutionen. Han var polsk jude som lyckades fly med sin familj till USA i oktober 1939 krigsutbrottet och senare blev han professor i rysk historia vid Harvard universitet. Han var under hela sin akademiska karriär starkt kritisk mot den kommunistiska regimen i Sovjetunionen, vilket förvisso präglar de 23 böcker som han skrev. Hans arbete om den ryska revolutionen kom ut på engelska i två band 1990. Därefter gavs det ut en bearbetning i ett band, vilket 2001 översattes av Staffan Skott. Som bekant är Staffan Skott synnerligen kunnig om sovjetiska förhållanden och intager, även han, en kritisk syn på kommunismen. Professor Pipes var ledare för ”Team B” som sattes upp av CIA med ett antal akademiker för att analysera Sovjetunionens strategiska kapacitet och de mål som de militära och politiska ledarna hade under kommunisttiden. Team B skapades på initiativ av dåvarande försvarsminister Donald Rumsfeld som ett alternativ till en grupp CIA-tjänstemän som kallas Team A.  Försvarsministerns hopp var att gruppen skulle göra en mycket mer aggressiv bedömning av Sovjetunionens faktiska militära kapacitet. Det var inte överraskande att gruppen kom fram till att den nationella säkerhetsbedömningen av Sovjetunionens kapacitet och avsikter, som CIA gör årligen, underskattade både sovjetisk militärstrategi och  strategiska avsikter. Pipes analys är ytterst intressant och Staffan Skott översätter som alltid bra och får fram en behaglig text. Den som vill lära sig mer om den ryska revolutionen bör absolut sätta av tid att läsa Pipes arbete, gärna då i Staffan Skotts svenska översättning. Pipes är visserligen kontroversiell i sin bedömning av den sovjetiska kommunismen, men han är kunnig och alltid läsvärd.

20. Friherre Georg Gripenberg (1890 – 1975) var en av Finlands främsta diplomater. Han var Finlands ambassadör i Stockholm 1943 – 1956. Han utgav kort tid efter sin ambassadörstid i Stockholm en minnesbok med titeln ”En beskickningschefs minnen 1: Finland i världskriget 1939 – 1940”. Den gavs ut 1959.  Nu har Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia, 2019 givit ut beskickningschefens dagböcker från andra delen av kriget under titeln Dagbok 1943–1946. Journalisten och Sovjetkännaren Anna-Lena Laurén har på ett intressant sätt presenterat dagböckerna i en anmälan i DN den 14 januari 2020 under rubriken ”Så såg Finlands sak ut från Sverige under finska fortsättningskriget”. Jag har läst Gripenbergs memoarbok och vill försöka få tid att även läsa dagböckerna. Enligt Laurén bör man läsa dessa om man är intresserad av nordens moderna historia. Det bör man ju vara.

21. I dag (februari 2020) har jag läst översten Lars Winbergs memoarbok ”En officer och en tjänsteman”, med underrubriken ”Några minnesanteckningar från ett liv med flygvapnet”. Den är utgiven på eget förlag och är förhållandevis omfattande (388 s.). Lars Winberg började som stridsledningsofficer i flygvapnet (radarjaktledare) och kom sedan att vara lärare och kurschef på flygvapnets krigsskola (F20) och Militärhögskolan. En tid arbetade han med planeringsarbete på flygstaben och därefter var han under några år attaché i Bern. Sin karriär avslutade han som chef för F14 (flygvapnets Halmstadsskolor). Memoarboken skildrar, i varje fall i kortform, en hel del chefer i flygvapnet och även i andra delar av försvarsmakten. Boken rekommenderas för den som både känner och vill känna flygvapnet som försvarsgrenen under 1960 – 1990-talen. Lars Winberg drar sig inte för att kritisera en del chefer, säkert på goda grunder. Hans uppriktighet, särskild när det gäller alla turer kring planerna att lägga ned F14, är intressant och förmodligen vällovlig. Det skulle vara intressant att läsa även memoarer av andra som var involverade. Men några sådana memoarböcker finns tyvärr inte. För övrigt kan jag konstatera att det är få som skriver sina memoarer – förutom en hoper f. d. statsråd förstås.

22. Jerk Fehling var en gång i tiden chef för FMV:s enhet för flygteknisk underrättelsetjänst. Efter sin pensionering gav han ut en memoarbok som mycket handlar om försvarets (flygvapnets) tekniska underrättelse-tjänst. Boken har följdriktigt titeln ”Flygunderrättelseboken” (2007). Boken beskriver många intressanta händelser på ett ingående sätt, vilket först senare blev möjligt med hänsyn till sekretessen. Det var gjordes många ingående undersökningar av främmande materiel. Analyser av signalspaningsunderlag, uppgifter om telekrigföring etc, presenteras överskådligt. Det är märkligt hur mycket en liten väl kvalificerad grupp kan åstadkomma om den inte omgärdas av en alltför överdriven byråkrati, skriver författaren. Det borde beaktas i organiserandet av vårt nya, krympta försvar.

Författaren var från 60-talet och många år framöver var chef för den flygtekniska underrättelsetjänsten inom försvarets materielverk (FMV). Vad det handlade om var att han var chef för den enhet om 7- 12 personer som hade till uppgift att hålla reda på utvecklingen inom sovjetiskt flyg samt följa upp även den mer dagsaktuella verksamheten över Östersjön och och i vårt närområde i övrigt. Det handlar naturligtvis en hel del om sådant som låg under sekretess då, men som till stora del i dag är öppen information. Boken är personligt skriven och berättar om hans egen utveckling inom flygvapnet (som han på sätt och vis i praktiken tillhörde trots att han och enheten var placerad på FMV. Själv är jag inte obevandrad inom området. Men intresse noterar jag att han hyste respekt och viss beundran för den sovjetryska flygplansindustrin, vilken uppfattning inte alla delade. Där var han klarsynt. Men han skriver inte något om underrättelsesamarbetet med NATO-länderna. Antingen anser han att detta fortfarande ligger under sekretess (det troliga) eller också vill han helt enkelt inte berätta hur det var. Men vi andra måste utgå från att det låg i NATO:s intresse att förse oss med sådan information att vårt land kunde förbereda försvaret på ett optimalt sätt. Vårt försvar var ju inriktad för att möta hotet från öster.

23. Jag läser nu överstelöjtnant Marco Smedbergs bok om taktik och strategi. Krigföring: från Austerlitz till Bagdad. Den är kursbok på militärhögskolorna. Min kommentar och min reflektion är att den är allmänt hållen och beskrivande. Samtidigt är den bra för den som inte har grunderna i strategi, operativ ledning och taktik. Men visst är den allmänt hållen. Språkligt är den välskriven. Smedberg (f. 1954) är författare till ett antal böcker i bland annat militärhistoria. Han har varit officer i pansartrupperna och generalstaben. men är även filosofie magister och numera överstelöjtnant i reserven samt ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien sedan 2001. Redaktör för tidskriften Militär Historia tiden 2009–2014.

24. Jag har läst översten Lars Winbergs två memoarböcker ”En officer och en tjänsteman” och ”Min lyckliga resa”. Den senare kan sägas vara en uppsummering och uppdatering av den första boken. Det är lovvärt att han, som varit strilbataljonchef, militärattaché i Bern och Rom, skolchef för officershögskolan och slutligen chef för skolförbandet F14, skrivit ned sina minnen. En hel del intressanta detaljer får man del av. Bland annat att försvarsministern Thage G. Peterson en gång hade fundering på att flytta på ÖB Owe Wiktorin eftersom denne inte ville anpassa sig till de politiska förutsättningarna.

25. Sedan mer än ett halvår läser jag intensivt böcker på tyska. Det jag läser är översättningarna till tyska av svenska populärförfattare. Böcker av ett slag som jag knappast skulle komma på att läsa om jag inte hade ambitionen att förbättra min förmåga att läsa tyska. Engelska har jag inte några problem att läsa, men min tyska har varit skral. Min ambition är att träna upp mig så mycket att jag utan några svårigheter och med behållning kan läsa böcker och tidningar på tyska samt ta del av tyskspråkiga radioprogram och TV-program. Det är en lång väg till dess jag kan läsa Det Spiegel med full behållning, men jag är på god väg. De böcker jag läst nu senast är sju kriminalromaner av Åke Edwardson. Snart lär man sig hans stil och får gång på höra talas om alla soluppgångar, solnedgångar och den täta dimma som ofta ligger över Göteborg. Det mesta utspelar dig i Göteborg och kriminalinspektör Winter utför mycket märkliga åtgärder i tjänsten. Åtskilliga som skulle rendera honom disciplinstraff om han skulle vara anställd hos den svenska polisen. Eller är han inte till och med kriminalkommisarie? Som deckarförfattar borde man kunna ta reda på den svenska polisens gradbeteckningar. Men böckerna är bra för mig därför att de innehåller mycket vardagsspråk och långa dialoger. Det gör att jag lär mig naturligt vardagsspråk. Men böckerna är triviala och helt enkelt dåliga. Eller också är det jag som helt saknar förmåga att tillgodogöra mig kriminalromaner.

Nu har jag även läst klart Jan Guillous första bok i serien ”Det stora århundradet”. Boken ”Brobyggarna”, som är över 700 sidor. Den tyska översättningen att bra och författaren skriver raka meningar utan några aforismer eller alluderingar. Det är helt enkelt en pojkbok för vuxna. Han kan skriva den där Jan. Men det han skriver är torftigt och mycket trivialt. Jag begriper inte att folk ens vill läsa hans böcker. Men jag jobbar vidare med att läsa eländet på tyska. Det hjälper mig att komma ännu djupare in i det tyska språket. Tydligen har Jan Guillou skrivit sammanlagt åtta böcker i serien och kommer med en ny till hösten. Just nu känns det som om jag ska ge mig på ytterligare några böcker om de tre fiskarsönerna från Vestlandet i Norge. Fantasi har han, författaren. Nu har jag givit mig på den andra boken i serien. Den handlar om brodern Sverre som är homosexuell och flyttat till England. Språket är enkelt och det är bra för mig när jag tränar hårt på min tyska.

26.  Nu har jag föresatt mig att försöka mig på att läsa Andrej Gromykos memoarer. Han var utrikesminister i Sovjetunionen 1957–1985 och statschef 1985–1988. Redan mitt undet kriget blev han av Stalin utsedd till ambassadör i Washington. Därefter hade han mycket tunga befattningar i utrikesförvaltningen i Moskva och även en tid ambassadör i London och även ambassadör vid FN-delegationen i New York. Det var han som var chefsideolog såvitt gällde säkerhetspolitiken och diplomatin i i Sovjetunionen ända sedan Stalintiden och fram till Gorbatjov maktövertagande. Gorbatjov placerade om honom till rollen som statschef. Jag vet ännu inte om boken (700 sidor) är läsvärd eller inte. Den skrevs förstås på ryska och finns översatt till åtminstone engelska, tyska och franska. Till svenska är den inte översatt och jag känner inte till om den är översatt till några av de andra stora världsspråken. Märkligt nog finns den inte i någon översättning på Kungliga Biblioteket i Stockholm. Vad jag kunnat finna finns det bara i två exemplar på engelska i Sverige. Ett exemplar på Anna Lindh-biblioteket (Försvarshögskolan) och ett exemplar på Riksdagsbiblioteket. Frågan är om jag ska våga mig på att köpa den i tysk översättning och läsa den med stöd av den engelska översättningen. Det förefaller ju vara en bok som man ”borde läsa” om man som jag är intresserad av Rysslands moderna historia.

27. Under andra världskriget (WWII) befann sig Sverige i ett mycket svår situation som neutral stat och i praktiken under avspärrning. Den svenska utrikespolitiken leddes av utrikesministern Christian Günther (ämbetsman utan partitillhörighet). År 2007 gav Henrik Arnstad ut en biografi över Günther under titeln ”Spelaren Christian Günther – Sverige under andra världskriget”. Den är läsvärd och bör, enligt min mening, läsas tillsammans med kabinettssekreterare Erik Boheman och ambassadör Gunnar Hägglöfs memoarer. När det gäller kunskap om den moderna svenska historien är skildringarna av Boheman och Hägglöf av stor betydelse. Flera andra diplomater har skrivit memoarer och skildrat ”beredskapsåren”. Men Christian Günther, som levde till 1966, har dock inte skrivit något om den svenska utrikespolitiken under krigsåren, vilket är mycket beklagligt. Man kan mena att han borde av uppmuntrats till memoarskrivande av regeringen, men skedde inte. Christian Günther, som yrkesdiplomat, skulle ha kunnat bidraga med insikter i vilka överväganden som regeringen och utrikesledningen gjorde under krigsåren. Han var sändebud i Rom 1946 – 1950 innan han gick i pension. Jag tycker att regeringen då i stället skulle ha uppdragit till honom att skriva en initierad redogörelse för den svenska utrikespolitiken under de år som han först var kabinettssekreterare och sedan utrikesminister. Men så blev det inte. Inte heller ministern Staffan Söderblom skrev sina memoarer, vilket är att beklaga. Professor Lars Ericson Wolke lämnade en välvillig recension av Henrik Arnstads bok i tidskriften Populär Historia, nr. 2, 2007.

28. Nu har jag läst Lennart Anderssons bok ”Fiender i öster!” med undertitel ”Svenskt jaktflyg under kalla kriget”. Ytterligare en av dessa böcker som försöker beskriva och förklara svenska försvarets verksamhet och planering under kalla kriget. Lennart Anderssons bok är mycket ambitiös. Han har lagt ned mycket arbete på att gå igenom numera öppna dokument om övningsbedömningar, krigsplaner och övningsförutsättningar. Men han har inte intervjuat de som som var med på den tiden. Lennart Andersson är en kunnig entusiast, men själv har han inte någon utbildning i flygvapnet och har aldrig tjänstgjort i vapnet. Det märks tyvärr eftersom han missat en del viktiga moment i det hela. Min uppfattning är att det inte är möjligt att fullständigt beskriva det som var utan att själv har varit involverat. Författaren har inte förstått att det svenska jaktflyget hade instruktioner är på alla sätt undvika kontakter med angriparens jaktflyg. Detta trots att jaktstrid ofta övades. Det var fel av stridsledningen att leda in svensk jakt till anfall mot angriparens jakt – även om vår jakt var stridsledd och att angriparens flyg inte var det. Under den tid som författaren skildrar var jaktflyget huvuduppgift att skjuta ned TU-16, TU-22 och transportflyg av typen An-12. Det var i stort sett den enda uppgiften. Men Sovjetunionen förfogade över ca. 900 TU-16 som temporärt kunde sättas in mot Skandinavien. Hade vi uppnått nedskjutningar på 4 procent var det godtagbart. Men detta förhållande har inte författaren förmedlat till läsarna.