Böcker jag vill läsa

Jag har ännu inte läst Stig Strömholms memoarbok. Jag gillar lärdomsgiganten Stig Strömholm, tidigare professor vid juridiska institutionen i Uppsala och även rektor för Uppsala universitet. I boken skildrar han en del om sin tid som tingsnotarie och fiskal. Ska bli intressant att läsa.

Herman Lindqvist kom nu i augusti 2017 ut med en bok över marskalk Gustaf Mannerheim. Herman skriver som alltid med en flygande penna och jag kommer att läsa den. Är intresserad av Mannerheim och har tidigare läst hans memoarer och även Jägerskiölds biografier. Lindqvist tar som vanligt ut svängarna och ger sig även på försöket att göra avslöjanden om marskalkens kärleksliv, vilket det gått rykten om i många år. Förra året kom Dag Sebastian Ahlander med en hyggligt omfattande biografi över Mannerheim. Den fick goda recensioner och kommer nu i dagarna (1 september 2017) ut även i paperback. Det är oskick det där att förlaget först ska klämma ut så mycket av marknaden som möjligt genom att ge ut kartonnageböcker för att ett år senare skumma av marknaden en gång till genom utgivning som paperback. Dag Sebastian Ahlander är inte vem som helst utan själv tidigare diplomat och en tid stationerad i S:t Petersburg som generalkonsul under de intressant åren då Sovjetunionen upplöstes. Tidigare har han skrivit en rad böcker i historiska ämnen. För övrigt är han son till legenden Björn Ahlander, som bland annat var SR:s utrikeskorrespondent i Washington och även han författare. Uppenbarligen är sonen både fascinerad av och kunnig om Gustaf Mannerheim, som redan var 50 år gammal och general i den tsarryska armén när han tvingades lämna landet till följd av revolutionen. Då visste han inte att han skulle komma att bli den starke ledare som ledde det finska folket genom tre svåra krig. När Mannerheim lämnade sin aktiva tjänst i den finländska armén kunde han konstatera att han fullgjort flera tjänsteår i ryska armén än i den finländska. Som skildras i boken hade Gustaf Mannerheim kämpat sig igenom familjekatastrofer, en svår uppväxt, ekonomiska bekymmer och gjort karriär som general i den kejserliga ryska armén. Hufvudstadsbladet skrev i sin recension av boken bland:  ”Med sitt förstående och vältaliga grepp tjusas åtminstone jag av diplomaten Ahlanders verk, som av allt att döma krävt mycket arbete. Inget liv är svartvitt, men Gustaf Mannerheims är allt annat än grått.

Just nu håller jag på med Gustaf von Platen bok ”Nittonhundra, vällust och framtidstro”, vilket är en bred skildring av det svenska samhället precis vid övergången från 1800-talet till det nya 1900-talet. Buster kan skriva, det vet jag sedan gammalt. Hans essäbok är, enligt min mening ett förstklassiskt exempel på vad man kan uppnå genom att återge det som är läsefrukten av att ha tagit sig igenom ett antal arbeten på respektive område. Boken består av ett antal kapitel som handlar om mycket olika företeelser. Det som är gemensamt är att tidsepoken är kring förra sekelskiftet. Man kan säga att allt utspelar sig under tiden 1890 – 1910. Till och med ryska revolutionen 1917 får vara med på ett hörn. Uppenbarligen har Buster med nyfikenhet och med anteckningsblocket vid sin sida plöjt igenom några böcker på respektive område. Han läste ju obehindrat engelska och franska, möjligen även tyska. Boken skrev han sedan han som pensionär bosatt sig i Frankrike. Han hade knappast dragit sig tillbaka till en pensionärstillvaro utan att fortsatte att skriva, som han alltid hade gjort.

Buster tog en fil. kand. 1940 vid Lunds universitet och därefter var han under några år konstkritiker vid bland annat Expressen samt var chefredaktör för tidningen Allt. År 1949 reste han till Paris och var där i två år korrespondent för saliga Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. När han återkom till Sverige blev hand chefredaktör under 14 år för Vecko-Journalen (1951 – 1965), Veckans Affärer under tre år och slutligen chefredaktör för SvD 1974 – 1982. Det sägs att det var hans insatser som chefredaktör som räddade tidningen från nedläggning. Han lyfte tidningen inte bara upplagemässigt utan över ekonomiskt och kvalitativt. Buster skrev som pensionär ett antal mycket läsvärda böcker. I en tecknade han sin nära vän Stig Ahlgren, medarbetare på bland annat Vecko-Journalen. Han skrev även en intressant bok om Gustaf V:s äktenskap samt den omtalade essäboken om millennieskiftet för över hundra år sedan (”Nittonhundra”). Sina gena memoarer kom att om fatta tre delar, alla högst läsvärda. Samlingsnamnet för dem var Resa till det förflutna och den första hade undertiteln Lättsinne i allvarstid (1993), del två Prövningar i framgångstid (1994) och den tredje delen Att få börja ett nytt liv(1996).

Jag kan rekommendera läsning av Busters memoarer i tre delar. De är snärtigt skrivna med humor och gott humör. Bland annat berättar han hur han fick tillfälle att titta i titthålet i celldörren och på så sätt titta på landsförrädaren Quisling. Han berättar också hur han som redaktionschef sände ut en ung kvinnlig journalist för att betitta Ernst Wigfors privata bostad – detta under förevändning att hon kom från hälsovårdsnämnden och letade efter mjölmaskar. Ernst Wigfors var då landets finansminister.

Förra helgen (augusti 2017) var det ”bokbord” på Drottninggatan här i Stockholm. Jo, jag var där och det blev några bokfynd. Några gamla kära böcker som jag inte kunde motstå frestelsen att köpa. En klassiker som jag gillar är Henry J. Schmandts lärobok ”De politiska idéernas historia”, Bonniers 1968, 518 s. Den finns bara i paperback på svenska och är svår att få ta i på antikvariaten. Boken användes som lärobok i statskunskap i slutet på 1960-talet och början av 1970-talet. Det är en bra översikt och är väl värd priset 10 eller 20 kr, vilket brukar vara det vanliga priset hos antikvariaten. Eller på loppis. Hos bokbörsen kan den kosta 60 kr. Som en starköl på krogen. Det är klart att jag redan hade den i mitt boklager. Men vill gärna någon gång ge mig tid att läsa om den. Jag har för övrigt fått tillstånd av professor Schmandts två söner att fritt använda mig av texterna i hans bok. Det kommer jag att göra någon gång i framtiden., 

Kjell Albin Abrahamsson avled för ungefär ett år (2016) sedan. Slutet kom då han satt i sin stuga i Jämtland och skrev på ytterligare ett manus till nästa bok. Det var hjärtat som svek, vilken Kjell Albin visste skulle ske. Boken blev inte riktigt klar, men var nästan klar. Kanske var det bara slutredigeringen som återstod. Den är nu utgiven under titeln. ”Stor var Lenin”. Kjell Albin kunde Östeuropa, särskilt Polen, och kände till mycket om Sovjetunionen. Han gömde inte undan sina politiska antipatier; han vände sig nämligen konsekvent mot sovjetmarxismen. En riktig ”eater” skulle man kunna säga (”a communist eater”). Själv har mött Kjell Albin några gånger och han framstod vid de tillfällena som ytterst sympatisk. Vid ett tillfälle ledde han en debatt i radion, i vilken jag deltog. Ännu har jag inte hunnit med att läsa hans starkt kritiska bok om Lenin och sovjetkommunismen. Det ska bli kul att läsa den, även om jag redan vet rätt mycket om just Lenin. Har konstaterat att det är kö på biblioteket för den som funderar på att låna den. Boken  var slut hos Hedengrens. Men så småningom kommer jag nog över även den. Kjell Albin Abrahamsson är alltid givande att läsa. Liksom Staffan Skott.

Redan 1936 skrev Herbert Tingsten arbetet Den nationella diktaturen, som mycket kritiskt skildrar nazismen, den italienska fascismen och austofascismen bakgrund och framväxt. Den gavs sedan ut av Aldus/Bonnier 1965 i paperback, men då med titeln Nazismens  och fascismens idéer. Den gode Herbert Tingsten bidrog redan på 1930-talet med en skarp analys av fascismen och bidrog i någon mån till att upprätthålla den kritiska inställningen till nazismen, som de svensk politiska partierna ändå visade upp före och under kriget. Jag har läst boken för många år sedan, men vill gärna läsa om den igen. Man måste tänka på att Tingsten skrev boken fyra år före krigsutbrottet och innan mänskligheten drabbades av krigets alla katastrofer. Han hade klar blick för verkligheten den där Tingsten. Är man intresserad av att få veta vilken stämning det fanns i Europa före 1939 kan den här boken rekommenderas. Jag borde helt enkelt läsa om den, men jag tror inte tiden kommer att räcka till.

I mina gömmor har jag Herman Lindqvists biografi, eller skildring, av riksmarskalken Axel von Fersens liv i slutet av 1700-talet. En fängslande skildring som jag gärna läser om vid tillfälle, det var nämligen länge sedan jag läste den. Tycker nog att den är den bästa av Lindqvists alla böcker.

Nu har jag i min hand Timothy Snyders korta skrift ”Om tyranni” med underrubriken ”Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet”. Det är en stridsskrift från professor Snyder med varningar för risken att även en till synes stark demokrati erövras av tyranniska krafter. Han skriver i ljuset av, eller mörkret kring, president Trump. I tjugo korta avsnitt lämnat han rekommendationer vad den ansvarskännande medborgaren kan göra för egen del för att värna demokratin. Skriften har karaktär av pamflett. Den är bra. Men den är rapsodisk och argumentativ, vilket gör att den är möjlig att negligera av de mörka krafterna. Han nämner inte det destruktiva som kan iakttagas även hos de goda krafterna. Jag saknar ett komplement i form av en tillhörande ”long text”, som ger mer av all den bakgrundsfakta som finns att tillgå. Vi som under decennier har läst om 1900-talets historia känner till allt det där. Själv har efterlyst samhällets stöd till de intellektuella spjutspetsar som ändå har funnits i samhällskropparna. Jag tänker på Herbert Tingsten, Alf Ahlberg, Per Ahlmark, Torgny Sergerstedt och andra. Vilket stöd fick de av samhället när deras röster behövdes mer än annars?

Professor Svante Nordin i Lund har nyligen (januari 2018) givit ut boken ”Hitler och München”, som är en av alla dessa böcker som skildrar olika delar av Hitlers liv. Den ska jag läsa och jämföra med vad jag har läst i några av de stora biografierna. Tack och lov att Nordins bok inte någon krigsskildring utan ett allvarligt försök att förklara varför nazismen slog rot och utvecklades i just München. Det är en liten nätt bok så den kommer jag att läsa snart och kommer därefter att kunna kommentera den utförligt. 

Rysslandskännaren Kalle Kniivilä har kommit ut med boken Tanjas gata. I den skildras människor liv och öden i Leningrad och S:t Petersburg under hundra år. Här skildrar han både det dagliga livet under revolutionen och 1920-talet samt naturligtvis belägringen under 900 dagar av staden. Då avled närmare en miljon människor, vilket vi Sverige nästan tycks ha glömt bort. Den boken måste jag bara läsa. 

Annonser