Amerikanska flygvapnet tappade atombomber

På 1960-talet hade amerikanska flygvapnet (USAF) under långa tider ständigt 12 bombflygplan i luften beredda att flyga an mot den ryska gränsen. Besättningarna var beredda att anfalla förutbestämda mål i Sovjetunionen. Flygplanen bar kärnvapen och lufttankades så att de hela tiden hade möjlighet att påbörja en lång anflygning mot avlägsna mål i Sovjetunionen. Om de hade bränsle för återflygning var nog mer osäkert. Kalla kriget innebar att högsta beredskap upprätthölls på många håll. I Östtyskland stod sovjetiska pansarförband beredda med fulltankade stridsvagnar med stridsammunition inne i vagnarna. Beredskapstiden för dessa förband vara bara några få timmar. Amerikanska arméförband och förband från andra Nato-länder höll också hög beredskap i Europa. De amerikanske flygplanen i luften bar var och en fyra vätebomber med en sprängstyrka på vardera 1,1 megaton, vilket innebar att de var ca. 60 gånger kraftigare än bomben över Hiroshima. Hela bombflygplanets last motsvarande ca. 240 Hiroshima-bomber.

På förmiddagen den16 januari 1966 låg ett amerikanskt bombflygplan av typen B-52 G på 9 450 m höjd över Medelhavet utanför den spanska kusten. Flygplanet med sju mans besättning, som startat från en bas i USA, hade varit i luften 12 timmar och hade redan lufttankat en gång. Amerikanska flygvapnet hade vid den tiden tillgång till en stor flotta av stora tankningsflygplan för att i lufttanka bombflygplanen. Den aktuella dagen skulle B-52:an rutinmässigt tanka över Medelhavet en andra gång från ett tankflygplan av typen K-135. Tankplanet flögs av major Emila Chapla och flygplanet hade tungt lastat nyss startat från en amerikansk flygbas i Spanien. Ett tankplan av typen KC-135 kunde medföra 91 ton bränsle, som kunde pumpas över till ett annat flygplan.

Tekniken gick ut på att bombplanet sakta skulle flyga in bakom tankplanet, som låg på stabil rak kurs på hög höjd. Bombplanet skulle ligga något under och sakta komma fram mot den stora tankningsbom som fanns på tankplanen, vilken manövrerades av en operatör inne i tankplanet. När bombplanet lagt sig under och något bakom tankplanet skulle bombplanets förare försiktigt manövrera planet så att bommen kunde svängas in och greppa i det uttag som fanns på främre delen av bombplanets översida. Tankplanet hade 150 000 liter bränsle i sina tankar.

När bombplanet närmade sig bakifrån uppmärksammade Chapla att planet hade för hög fart och kom dessutom in för högt. Han ropade ut en varning över radion, men precis då flög bombplanet in i tankplanet. Tankningsbommen slog kraftigt i bombplanet och träffade en bärande del av bombplanets vänstra vinge, vilken slets loss. Chapla lyckades till en början manövrera tankplanet, men tappade sedan kontrollen. Tankplanet exploderade därefter och hela besättningen omkom genast. Kaptenen på bombplanet insåg genast att hela planet skulle brytas sönder på hög höjd eftersom hela vänstra vingen slitits loss. Han och två andra besättningsmän sköt ut sig genom de särskilda utskjutningsslussar som fanns på B-52. Några sekunder senare exploderade även bombplanet, flygkroppen singlade ned i en stor vid spiral och delar av planet bröts loss. Besättningen på en annat bombflygplan som låg ca. 1 km bakom kunde se hela förloppet.

Bland det som lösgjordes från flygplanet var de fyra kärnvapen som planet haft i sin last. Det var fyra stycken 7 m långa vätebomber med vardera en sprängstyrka på 1,1 megaton (TNT). Resterna av flygplanet hade slagit ned i närheten av den spanska fiskebyn Palomares. USA underrättade genast de spanska myndigheterna om vad som inträffat samt även att det funnits kärnvapen ombord. Man kunde även uppge att planet störtat nära Palomares och att ett stort antal amerikanska experter var på väg till området. De spanska myndigheterna spärrade av stora områden nära byn, men informerade varken civilbefolkningen eller lokalbefolkningen om att fyra kärnvapen hade fallit ned på någonstans. De spanska myndigheterna ville undvika panik hos befolkningen. Men det dröjde inte länge förrän både spansk och all världens media gick ut med uppgifter om att allt talade för att bombplanet hade haft vätebomber ombord. Det var allmänt känt att de amerikanska bombplanen ständigt låg i luften för att omedelbart kunna sättas in mot sovjetiska må, vilket innebar att de måste bära kärnvapen. Dessutom visade den stora skaran av amerikanska experter att det rörde sig om mycket ovanlig händelse.

USAF och spanska myndigheter sökte efter de fyra bomberna från luften och även på marken. USA flög in en division spaningsflygplan från Storbritannien för att noga fotografera av områdena kring den lilla fiskebyn. Det visades sig att tre av bomberna kunde lokaliseras inom 24 timmar. De hade fallit ned ganska nära byn. Bomberna hade inte kunnat detonera eftersom det hade krävt att besättningen hade armerat dessa genom manuella åtgärder. Det fanns flera olika system av säkringar för att förhindra detonation. Första bomben hittades genom flygspaning och den hade åstadkommit en tydlig stor krater. Själva bomben var delvis begravd i jorden. Höljet var sönderslitet, men läckaget av plutonium och uran var mycket begränsat. Den andra bomben, som låg nedtryckt i marken på kulle nära byn, hittades några timmar senare. Även på den bomben var det yttre höljet uppslitet. Den tredje bomben hittades lite senare av en av männen i byn. Bomben hade slagit ned nära mannens hem och han blev mycket förvånad när han såg att det kom upp svag rök från kratern. Mannen försökte undersöka fyndet genom att röra vid det och även sparka på den långsträckta metallbehållaren. Själv hade han förstås inte en aning om att det var en vätebomb som han sparkade på och förargade sig över. Först senare fick han höra talas om det störtade amerikanska flygplanen och att ett av planen hade haft vätebomber ombord.

Det fjärde bomben kunde man inte finna. Den hade inte fallit på land nära fiskebyn, utan i stället ute till havs. Fiskaren Simon Orts hade ensam varit ute och fiskat då han fick se ett långt rörformat föremål som hängde i två fallskärmar på väg ned mot havets yta. Föremålet slog i vattnet nära hans båt. Simon Orts fortsatte dock att fiska hela dagen. Det var först efter återkomsten till hamnen som han informerade polisen om vad han hade sett ute till havs. Men den spanska polisen kände inte alls till att det störtat två amerikanska flygplan samt att amerikanska försvaret höll på att finkamma området nära byn i sin jakt på ett kärnvapen.

De amerikanska experterna som kommit till byn fick i varje fall reda på att fiskaren hade iakttagit något stort föremål som fallit ned i havet. Experterna förklarade att bomben varit utrustade med en stor fallskärm (huvudskärm) och även en mindre reservskärm. Båda hade utvecklats. Hela konstruktionen var sådan att huvudskärmen skulle ha förmåga att hålla bomben flytande i det fall den landade i vatten, men den hade trots det direkt sjunkit ned i havet. Fiskaren ville vara behjälplig och försökte förklara var bomben enligt hans uppfattning hade slagit ned. Det möjliga området bedömdes ha en area av ca. 8 km2. Djupet inom området varierade mellan 30 och 1 700 m.

Amerikanska försvaret, som benämnde hela sökoperationen för ”The broken arrow”, satte genast in 20 fartyg och ca. 2 000 man i uppgiften att söka efter den försvunna bomben. Omkring 125 röjdykare anlitades och eftersökning utfördes med ett batyskop (undervattenskammare utan eget maskineri) och två miniubåtar. Det var viktigt att snabbt finna bomben innan de eventuellt skulle täckas av sand och växtlighet. Det fanns risk att höljet ganska snart skulle komma att läcka ut radio­aktivitet till vattnet. Det fanns även en viss risk att säkerhetsanordningarna i bomben skulle skadas av saltvattnet och till och med kunna få bomben att detonera. Det tog två månader innan besättningen på miniubåten Alvin upptäckte bomben på en klippavsats på 740 m djup. På platsen lutade havsbotten ca. 70 grader. När man sedan åter gick ned kunde man inte återfinna den tidigare lokaliserade bomben. Men efter ytterligare ett dygn av intensivt sökande kunde man dock finna den. Men egentligen upptäckte man först fallskärmarna och kunde sedan följa linorna till dess att man kom fram till bomben. Först tre veckor senare hade den amerikanska personalen lyckats säkra bomben och kunde fira upp den till ett ställe där djupet var betydligt mindre. Till slut kunde bomben hissas upp till ett örlogsfartyg och transporteras till USA.

Under det om fattande arbetet med att sanera området kring byn grävde man upp stora volymer matjord och den kontaminerade jorden transporterades därefter till USA. De amerikanska myndigheterna betalade ut ersättning till byborna för utebliven skörd och skador på fastigheterna. För att visa att området inte var farligt att vistas i badade den amerikanske ambassadören i Madrid, tillsammans med den spanske turistministern, i havet utanför byn.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.