Vackrast av alla kvinnor

Carin Ersdotter föddes 1814 i Djura i Dalarna och levde till 1885. När hon var 17 år gammal reste hon till Stockholm för att ta arbete, vilket vid den tiden var mycket vanligt för ungdomar från Dalarna. Både unga män och kvinnor från Dalarna brukade ofta arbeta några år i staden för att tjäna ihop en del inför giftermålet. Pojkarna och männen arbetade ofta som byggnadsarbetare. De var mycket uppskattade som säsongsarbetare. På den tiden byggdes inte huset under vintermånaderna utan under den varma årstiden.

Det började med att Carin kom till Stockholm försommaren 1832 och då fick arbete som ”mursmäcka”, vilket innebar att hon skulle blanda och bära fram bruk till murarna som byggde hus i staden. Det var ett tungt arbete då mursmäckorna tvingades bära tunga ämbar med murbruk högt upp på vingliga byggnadsställningar. Hon började på ett stort husbygge vid Brunkebergstorg. Redan när hon en tid arbetat på bygget omtalades hon allmänt som ”den vackra dalkullan”. Hon ansågs nämligen oerhört vacker. Men året därefter, sensommaren 1833, började hon som mjölkpiga på Järla gård i Nacka. Hennes arbetsuppgift där var att med häst och vagn köra mjölkkannor till Stortorget och sälja grädde och mjölk. Genom sin skönhet drog hon till sig stor uppmärksamhet och stora folkmassor samlades kring hennes på Stortorget. Mest var det män som flockades kring henne. Gång på gång tvingades hos fly undan för att gömma sig i något hus för att komma ifrån all uppmärksamhet.

Det skrevs i pressen om henne och hennes oerhörda skönhet, bland annat i Aftonbladet. På grund av vad som skrevs i tidningarna ökade intresset hos allmänheten ännu mer. Hon kallades till polisen som ville ha en förklaring till varför det blev så stor uppståndelse kring henne. Den enda förklaring som polisen kom fram till var att hon var så vacker att alla ville beskåda henne. Det var ju inte något brott att vara ovanligt vacker. Även utländsk press skrev om den vackra mjölkförsäljerskan på Stortorget i Stockholm.

Vid ett tillfälle samlades över ettusen personer på Stortorget för att titta på den undersköna dalkullan. All uppståndelse kring henne ledde till att hon tvingades sluta som försäljerska. I stället uppträdde hon genom att förevisas i Stockholms­ocietetens salonger. Hon brukade då få en present av herrskapet, det kunde vara en silversked och något annat av visst värde. Vid ett av dessa tillfällen fick Fredrika Bremer möjlighet att bese hennes skönhet. Fredrika Bremer tecknade av dalkullan i sin skissbok. Det skrevs även skillingtryck om hennes skönhet. Flera adelsmän friade till henne, men hon förklarade att hon redan var förlovad med en pojke hemma i Djura. Hon avporträtterades och var mycket omtalad både i Stockholm och runt om i landet som ”den vackra dalkullan”. En målning av hennes stående på Stortorget finns i dag på Stockholms Stadsmuseum. Några tidningar, bland annat en tidning i Tyskland, skrev att hon var en av de tre vackraste kvinnorna i Europa.

I början av maj 1834 skulle hon till slut lämna Stockholm för att återvända till sin hembygd. Dagen innan avresan kallades hon till slottet för att träffa kung Karl XIV Johan och kronprins Oskar. Även de kungliga ville beskåda hennes skönhet. Kronprinsen hade redan tidigare varit på Stortorget och skådat henne. Däreft eskorterades hon till Riddarhuskajen av Dalarnas riksdagsmän. Hon lämnade Stockholm med ångbåten Yngve Frej till Västerås. Men därifrån fick hon gå hela vägen hem till Djura, vilket var omkring 16 mil.

Enligt Aftonbladet väckte hon även stor uppmärksamhet bland den allmänhet som samlats i Västerås för att titta på henne. Det blev stor uppståndelse i staden då ”alla” ville beskåda henne. Väl hemma i Djura kunde hon visa upp tre vandelsintyg, som intygade att hon hela tiden levt dygdigt i huvudstaden. Ett av intygen var undertecknat av ägaren av Järla gård, Otto Wilhelm Staël von Holstein. Ett annat var undertecknat av trettiofyra personer ur den yppersta Stockholmssocieteten. En hel del rykten hade nått hennes hembygd redan före hennes hemkomst, vilket var förklaringen till att hon hade försett sig med hela tre intyg om sin vandel i storstaden. Trots intygen ville inte hennes fästman ,som väntat på henne, ha med henne att göra. Men året därpå gifte hon sig i varje fall med Margarets Daniel Andersson från Djurabyn Gråda och kallades därefter Margretas Carin Ersdotter. Carin födde sex barn och hennes man avled på nyårsdagen 1884 och dagen därpå avled även hon, 71 år gammal. Båda begravdes samtidigt på Djura kyrkogård.

År 2005 restes en staty av Carin på Järla gård (i bostadsområdet Järla sjö). Statyn är gjord av Peter Linde och kallas ”Pilt-Carin”, vilket möjligen var ett namn som användes på Järla gård då hon arbetade där. Hembygdsföreningen i Djura har samlat ihop pengar till en kopia av skulpturen, som nu står utanför Djura kyrka. I Järla gård finns även en gata uppkallad efter den vackra kullan, ”Vackra kullans väg”.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.