Chefen var boktjuven på Kungliga biblioteket

Kungliga Biblioteket (KB) är landets nationalbibliotek och det är där som landets största och värdefullaste samling av handskrifter finns bevarade i bergrum under Humlegården i Stockholm. Det var där som Lars 1995 blev chef för handskriftsavdelningen. Han var den som stal handskrifter och böcker som han sålde för många miljoner hos ett auktionshus i Hamburg. Den 8 december 2004 släppte Lars ut gas från sin spis i lägenheten på Surbrunnsgatan i Stockholm och sprängde sig själv och hela lägenheten i luften.

KB-mannen har varit och är alltjämt en gåta. Man känner inte till någon annan förklaring är ett stort penningbegär, men man vet inte vart pengarna tog vägen. Men vet inte hur mycket han fick in genom försäljningen av de stulna böckerna. En bedömning har varit att han fick in 9 miljoner kr. Lars, som egentligen hade ett annat vanligt mansnamn, växte upp som enda barn till ett par som bodde i en villa utanför Eskilstuna. Modern var lärare och hon har senare berättat att sonen var intelligent och framåt. Det gick bra för honom i skolan och direkt efter gymnasiet började han läsa vid Uppsala Universitet. Redan 1978 hade han läst klart alla kurser i idé- och lärdomshistoria.Vid 22 års ålder och en fil.kand.-examen i bagaget började han även att läsa jurdik i Uppsala. Under studietiden i Uppsala tillbringade han mycket tid på universitetsbiblioteket Carolina Redeviva (landets äldsta bibliotek), där han visade särskilt intresse för bibliotekets äldre samlingar, pregamentband och planschverk. Det intresse var naturligtvis ovanligt för en juris studerande. På något sätt kom han vid den tiden kontakt med Åke Lilliestam, som var överbibliotekarie på Karolinska Institutets bibliotek i Stockholm. Kontakten ledde till att Lars under ett halvår anställdes för att systematisera de äldra samlingarna på biblioteket. Efter att Lars långt senare avslöjats som den store boktjuven fällde Åke Lilliestam ändå följande omdöme: ”Han var en av de mest begåvade personer som jag har träffat”. Direkt efter juristexamen studerade han två år till bibliotekarie vid Bibliotekshögskolan i Borås. Han satt också ting i två år vid Nyköpings tingsrätt. Det klarlades senare att den unge juristen och biblioteksmannen hade passat på att stjäla ett antal värdefulla böcker då han under att halvår var anförtrodd att systematisera de äldre samlingarna på KI:s biblioteket. Förmodligen var det där som han började sin långa bana som boktjuv. Stölderna pågick under 17 år.

Lars hade högflygande planer för sin egen karriär och blev rasande då han 1989 inte erhöll en professur i bok- och bibliotekshistoria vid Lunds universitet. Han menade att de sakkunniga helt missbedömt hans akademiska meriter i jämförelse med meriterna hos de andra sökandena. Lars skaffade sig snart kontakter i Tyskland och började sälja dyra stulna bokverk genom ett auktionsverk i Hamburg. Han sålde även en del stulna böcker på auktion i Köln. Vid kontakterna med auktionshusen i Tyskland uppträffe han under namnet Karl Fields. Namnet hade han finuerligt hittat på därför att han var intresserad av Karlsfeldt och satt i styrelsen för Karlfeldtssällskapet. Han använde sig även av en påhittad adress i Danmark. Auktionshusen i Tyskland tycks inte ha gjort några som helst ansträngningar att kontrollera hans identitet. Lars publicerade sig i olika biblioteksämnen. Efter hans död sa den tidigare riksbibliotekarien Tomas Lidman: ”Han skrev oerhört väl”.

Lars gifte sig med Marie, som kom från Jämtland och studerade juridik i Uppsala. De fick två söner och bodde i mitten av 1990-talet i en sexrumslägenhet i Uppsala.

Åren 2000 -2001 drabbades KB av den ökände engelske kartjuven Peter Bellwood, vilken åkte runt till stora bibliotek i hela världen och skar ut kartor, planscher och likande ut äldre böcker. Hans framfart tvingade KB att bygga en specialläsesal för 2 milj kr för att om möjligt förhindra framtida stölder ur äldre dyrbara böcker. Det var Lars som fick uppdraget att ansvara för hela säkerhetsarbetet kring den nya läsesalen. Ingen visste då att han redan var fullt verksam som boktjuv på biblioteket. .

Det hela uppdagades genom att personalen på KB våren 2004 fick en beställning av en forskare i Tyskland. Denne sökte efter en samling grafiska blad av grafikern Henry Lewis (Das Illustrirte Mississippithal) från 1850-talet. Verket kunde under återfinnas, men någon visste att KB hade haft verket i sina samlingar. Det fanns inte heller något kort över verket i någon av de vanliga kortkatalogerna (namn-, real- och slagordskorten). Men det fanns ytterligare en kortkatalog i en annan katalog, vilket var svårt att känna till för den som inte kände till kortlådan. Det var detta som var hel början på en systematisk jakt på stulna och förkomna böcker på biblioteket. Under utredning fann man att den misstänkte tjuven i vissa fall hade glömt att riva bort något av korten i de vanliga och parallellt förda kortkatalogerna. Minst sex gånger hade tjuven visserligen rivit ur korten, men gjort det så slarvigt att blivit kvar en liten pappbit var nere i kortlådan.

I november 2004 hade man i den hemliga utredningen kommit fram till att det måste vara själva chefen för handskriftsavdelningen som var tjuven. Utifrån de verk som stulits kunde man förstå att tjuven måste vara mycket kunnig och känna till vilka verk som betingade höga priser på den internationella bokmarknaden. Genom kataloger och uppgifter på nätet kunde man få kännedom om priser på olika verk. Man visste att Lars hela tiden noga följde med i vad som såldes på de stora bokauktionerna.

Lars visste att man på biblioteket sökte efter böcker som borde finnas i samlingarna. Vid ett tillfälle erkände han för en anställd att han stulit böcker, men att han skulle sluta med det. Han ville att hon inte skulle rapportera om det hon fått höra av honom. Samma dag som han erkänt brottet ville han bjuda henne på middag på en restaurang. De åt tillsammans på en pizzeria på Östermalm och då pratade han inte alls om bokstölder utan om sitt och hennes liv. Den kvinnliga anställde rapporterade inte till sina chefer vad hon fått höra av chefen för handskriftsavdelningen. Men ganska snart kunde några chefer på KB konfrontera Lars med de allvarliga misstankar som kommit fram under den hemliga interna utredningen på biblioteket. Lars erkände direkt att det var han som stulit böcker, men han önskade att det hela skulle ”stanna inom huset”. Han sade: ”Ni behöver väl inte föra det vidare?” Men chefen för KB polisanmälde genast och Lars greps av polisen och häktades den 7 november 2004. Tre veckor efter häktningen förklarade hustrun att hon ville skilja sig. De hade då redan levt isär i närmare tre år.

Efter frigivningen den 3 december begav sig Lars till sin lilla bostadsrätt på Surbrunnsgatan i Stockholm. På kvällen den 8 december tejpade han för alla ventilationsöppningar och springor i lägenheten och satte sig ned med penna och ett kollegieblock. Han drog en lodrät linje ned över sidan och i en av de två spalterna skrev han ned det som han fann talade för att leva vidare. I den andra skrev han ned vad som talade för att han skulle avsluta sitt liv. När han hade gjort uppställningen och tänkt över det hela öppnade han alla gaskranar på gasspisen. Det fanns dock en säkerhetsventil som gjorde att gas inte kunde strömma ut om gasen inte förbrändes. Därför högg han på något sätt av den metallförstärkta gasledningen till spisen. Sedan drog han fram en madrass och lade sig på den nedanför spisen. Han måste ha hört att gas strömmade ut i rummet. Ingen kan veta om han sov den natten.Vid 04.30-tiden var det så mycket gas i lägenheten att en explosion kunde uppkomma. Troligen var det en gnista från kylskåpets termostat som fick den gasbemängda luften att explodera med våldsam kraft. I utredningen av explosionen räknade man fram att sprängkraften motsvarade ca. 2 kg trotyl. Ingen annan omkom, men hela husfasaden slog ut och skadorna på vinden och taket var omfattande. Lägenheten låg på översta våningen. Det dröjde flera dygn innan man fann mannens kvarlevor i de nedfallna byggnadsmassorna. I bråten fann man kroppen och kollegieblocket med anteckningar av vad som talade för och emot att leva vidare. Argument pro et contra hade den lärde mannen kanske sagt eller tänkt.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.