Danske kungens resa till norra ishavet

Många av oss har nog en hygglig överblick över den allmänna sven­ska historien. Sämre är det nog med kunskaperna i Danmarks historia. Under hela medeltiden och långt in i modern tid fanns det bara två politiska och ekonomiska maktcentra i Norden. Danmark med Köpenhamn och Sverige med Stockholm. Finland var ju en del av Sverige och Danmark härskade över Norge, Island och ­. Den som vill läsa på om Danmarks historia får i första hand hålla sig till Alf Henrikssons två band om landets historia. Framställningen är kronologisk och tämligen torr, dock finns det en hel del intressanta episoder och kuriosa insprängd i texten.

Man får inte glömma att Danmark i freden 1658 i Roskilde tvinga­des lämna ifrån sig hela Skåne, vilket befolkningsmässigt, ekonomiskt och politiskt utgjorde omkring en tredjedel av hela Danmark. En betydande del av de maktägande danska adelsätterna hade sina gods och rötter i Skåne. För övrigt är Skånes integration med resten av Sverige närmast unik i världshistorien. På bara ett par mansåldrar hade de danska undersåtarna i Skåne blivit lojala undersåtar till den svenske konungen. Alla danska präster skicka­des hem till Danmark och under lång tid fick endast svenska präs­ter inneha prästerliga ämbeten i Skåne. De skånska godsen överläts till stor del till svenska adelsätter. Svårast var det att få folket i Skåne att lära sig tala något som liknade rikssvenska.

Den unge danske kungen Kristian IV (1577 – 1648) företog bara 22 år gammal en mycket omskriven sjöresa till Nordkap och Norra Ishavet. Vid den tiden härskade alltjämt Gustav Vasas söner i vårt land.

I slutet av 1500-talet behärskade den danska flottan den norska kusten och Danmark hade ambitionen att kontrollera all sjöfart till och från norra Norge och all annan sjöfart i polarhavet, vilket inne­bar att försökte kapa alla fartyg som seglade till och från Arkhangelsk i Ryssland. Vid den tiden hade viss handel inletts med Ryssland. En del brittiska och nederländska handelsfartyg bedrev handel med Ryssland. Det berättas att den unge danske kungen vid ett möte med sina rådmän våren 1599 helt plötsligt själv bestämde att landet skulle organisera en expedition till Nord-Norge och att själv skulle leda expeditionen. Konungen skulle resa tillsammans med en täm­ligen stor grupp av uppvaktande hovmän och adelsmän. Två av dessa har skrivit detaljerade dagböcker, vilka gör att eftervärlden har god kännedom om vad som inträffade under den dramatiska resan. Syftet med kungens resa var att hävda dansk överhet över norra Norge och kusten öster därom bort mot Kolahalvön. Ryssland och Sverige hade redan 1595 på kartan delat upp området sins­emellan.

Den kungliga expeditionen avreste redan vid middagstid den 17 april 1599 från Köpenhamns redd. Eskadern omfattade åtta av flottans största fartyg. Flaggskepp var fartyget Victor med kungen och hans stab ombord. De övriga fartygen hette Gideon, Josaphat, Raphael, S:t Michel, Hector, Duvan och Papegojan. Efter ett kort besök på slottet Kronborg (Helsingör) avseglade eskadern mot Syd-Norge. Kungen bestämde omgående att de vanliga hovetiket­ten inte fick tillämpas ombord utan kungen själv skulle endast till­talas ”kapten” och omtalas om Christian Frederikssen. Kungen be­stämde även att adelsmännens klädsel skulle vara enkel och ledig. Redan under seglatsen mot Norge förklarade den unge och nöjes­lystne kungen att den stora kajutan på fartyget Victor skulle kallas Kapernaum (Jesus hemstad vid Gennesaretsjön norra strand). Där skulle hovmännen och officerarna dricka och spela om pengar, menade kungen. Den 19 april hade eskadern nått i höjd med Molle­sund och den 24 april nådde man fram till Lister och Norges sydli­gaste udde. Kungen höll styvt på regeln att ingen fick tilltala honom med ”ers majestät” utan endast med ”kapten”. Kungen bestämde att hans egen bror Ulrik fortsättningsvis endast fick till­talas ”matros Ulrik”.

Eskadern seglade norrut och redan den 25 april passerade man Bergen och nådde snart Trondheim. Samma dag som fartyget anlände till Trondheim störtade en matros ned från stormasten på Victor. Han överlevde och vaknade upp efter några dygn i medvets­löst tillstånd.

När fartygen lämnade Trondheim gick man in i hårt väder. Nat­ten mellan den 28 och 29 april var stormen så svår att man på Vic­tor tvingades reva alla segel utom storseglet. Dagboksskrivarna noterade att det var ljust nästan hela dygnet, solen var under hori­sonten endast en timmer kring midnatt. Många blev rejält sjösjuka och en av dagboksförfattarna noterade att matrosen Ulrik var en ”god liggare”. Flera blev liggande flera dygn helt utslagna i sjö­sjuka. Stormen varade i fem dygn och därefter blev det helt stilla. Besättningen fick se den första valen och alla uppmanades att efter bästa förmåga hålla utkick efter ”ett stort havssvalg”. Det var näm­ligen en utbredd uppfattning att det i de norra havet fanns ett stort hål i vilket hela fartyg kunde dragas ned och gå förlorade. Besätt­ningen upptäckte dock aldrig något sådant hål, trots att de spanade hela tiden.

Varje dag hölls det högmässa ombord på Victor och kungen deltog alltid. Men just den 3 maj uteblev han dock och passade hovpredikanten Anders Bentsen på att i predikan inflika att sjöre­san ”inte var klok” då det aldrig kunde vara tillrådligt att lämna vårvärmen i Köpenhamn för att resa till det ytterst kalla och ogäst­vänliga norra havet.” När Bentsen sade detta ropade köksmästaren Hans Bülow högt: ”Där, du präst, slog du huvudet på spiken”.

Kungen gjorde vad han kunde för att upprätthålla disciplinen ombord. Några adelsmän hade blivit ertappade med att de satt och åt mitt i en lång predikan under högmässan. För detta tilltag be­stäm­de kungen att de skulle få vidkännas löneavdrag under en månad. Fylleriet ombord var utbrett.

Efter 26 dagars resa nådde eskadern Nordkapsklippan den 12 maj. Vid den tiden ansågs Nordkap var världens nordligaste punkt. I dag vet vi att den nordligaste punkten är ”Kaffeklubben” norr om Grönland (nord 83 grader 40 minuter). Besättningen gickinte iland på Nordkap utan eskadern seglade öster ut. Kungens personliga närvaro ansågs klargöra att Danmark tillägnade sig överheten över områdena åt öster bort mot Ryssland. Detta var viktigt för Danmark därför att brittiska fartyg hade börjat segla på isfria Arkangelsk. Landet ville också ha kontroll över det rika valfisket i området.

Redan två dagar efter det att eskadern passerat Nordkap träffade man två engelska handelsfartyg som utan motstånd kapades (som pris). De engelska besättningarna måste ha blivit förvånade över att på ishavet möta åtta stora danska örlogsfartyg med självaste kungen ombord. Danskarna fick i Vardö veta att det skule finnas ytterigare två engelska fartyg längre åt öster. Kungen gav genast order att de engelska fartygen skulle eftersökas och uppbringas. Två dygn senare lyckades då fram till ett brittiskt fartyg och även detta kapades. Vädret slog om och det både snöade och haglade, men trots detta fortsatte eskadern sin resa. Vid åttatiden på kvällen seglade amiralskeppet Victor på en grynna och satt fast. Några sjömän firades ned i det kalla vattnet och kunde genast konstatera att det uppkommit en fem meter lång kraftig skada på själva kölen. Men den kraftiga sjögången gjorde att fartyget ändå så småningom kom loss från grynnan och kunde segla vidare. Danskarna upptäck­te då ytterligare två brittiska fartyg i hamnen Olenia. En stort del av besättningen på amiralsfartyget och fler av de andra danska farty­gen, gick i roddbåtar och äntrade det brittiska fartyget Charitas. Under skrik och skjutande tog fartygets befälhavare, Willum Tell, till fånga och låstes in i en hytt på amiralsfartyget. Besättningen på det andra brittiska fartyget gavs sig utan motstånd. Den ryske be­fall­ningsmannen i Olenia, med sällskap, bjöds till en stor segerfest ombord på kungens fartyg. Där anordnades en riklig fest med stort tillgång på spirituosa. En av dagboksskrivarna beskrev att de ryska gästerna blev så berusade att de lämnade fartyget ”som svin och bestar”. Danskarna blev därefter själva inbjudna till ryssarna och serverade vad dagboksskrivarna kallade ”qvas”, vilket var en brygd på mjöl och vatten. Ryssarna anordnade till den danske kungens ära en tvekamp mellan två ryska kämpar, som helst nakna och insmor­da med tranfett kämpade våldsamat utan vapen.

Den 29 maj var eskadern åter till havs och kunde då borda ett nederländskt handelsfartyg. Vid det slagsmål som uppstod vid bord­ningen råkade danskarna skjuta ihjäl den nederländske kapte­nen, vilken därefter begravdes i land. När den danske fartygspräs­ten skulle hålla tal över den avlidne var prästen onykter och be­grän­sade minnesorden till följande: ”Var han är född vet jag inte och inte heller vem som var hans föräldrar. Hur han levt är mig inte bekant. Men jag vet exakt hur han dog, men eftersom ni också vet det så slutar jag nu mitt tal. Amen.”

Eskadern påbörjade hemresan i början av juni och drabbades även då av ett kraftigt och långvarigt oväder. Fartygen drev under tio dagar. På grund av brist på ved ombord kunde besättningen bara få varm mat en gång om dagen. Kungen och hans mannar hade fått uppfattningen att häxor och trolldom tidigare lyckats förstöra flera av flottans skepp. Eftersom stormen var så hård började man leta efter orsaken till vädrets vrede i någon form av trolldom. Det kom då fram att en av matroserna hade tagit ifrån en trollkunnig kona hennes katt. Kvinnan, som bodde i Finnmark, hade bölat och bett att få tillbaka sin katt, men matrosen tog ändå med sig katten om­bord. Matrosen erkände att han tagit katten utan lov att kvinnan nog var en trollkona. Därmed var saken helt utredd. Matrosen straf­fades och katten bands fast i ett träkar, fick med sig lite mat sattes ut i det stormiga havet. Kort därefter stillnade stormen och hela besättningen var övertygad om att det var katten som hade fört troll­dom till fartyget.

Den 21 juni anlände hela eskadern till Bergen för ett längre uppehåll. Stadens borgerskap anordnade en galafest som varade i sex dagar och sex nätter. Stadens apotekare inbjöd en av dagarna till gille i sin bostad. Kungen var med, men han var så berusad att han lyckades slå sönder ett stort antal fönsterrutor hemma hos apotekaren. Efteråt bekostade kungen nya rutor och då blev det vackra rutor med en bild av kungens monogram.

Den 20 juli återvände hela eskadern till Köpenhamns redd och man kunde lugnt konstatera att alla i besättningen överlevt. Den ende som fått sätta livet till var trollkonans katt.

Christian IV var kung i nästan 60 år (1588 – 1648) och avled nästan 71 år gammal. Han fick 23 kända barn, varav sex var frille­barn.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.