Sovjetiska spärrtrupper under kriget

Det är allmänt känt att den sovjetiska armén under kriget var fullständigt hänsynslös mot sina egna soldater. Det förekom att infanterisoldater tvingades deltaga i livsfarliga anfall utan vapen. Ordern var att de skulle överta vapnen från kamrater som stupade och fullfölja anfallet med de övertagna vapnen. Många tusen tvingades möta tyskarna utan några egna vapen. Det är också allmänt känt att röda armén hade särskilda NKVD-förband som hade till uppgift att agera som spärrförband med de egna trupper som flydde, retirerade eller helt enkelt vägrade gå till anfall. Dessa spärrförband föraktades och hatades av alla ryska soldater. De som tjänstgjort i spärrförbanden blev efter kriget högt dekorerade, men de ville aldrig erkänna att de tjänstgjort i specialförbanden som hade till uppgift att vid behov skjuta egna soldater. Spärrförbanden omtalades aldrig i den officiella sovjetiska historieskrivningen. Det är först efter 1991 som det kommit fram mer detaljerad information om NKVD-förbanden.

Vladimer Dajnes, överste och chef för militärhistoriska avdelningen i ryska armén, har skrivit en bok om straffbataljoner och spärrförband. I boken framträder veteranen Samuil Ulsjerov och berättar han att han som ung soldat i ett spärrförband ibland sköt 10 – 20 soldater per dag, vissa dagar färre. I den begränsade omfattning som spärrförbanden ens tidigare alls omtalades var det som en form av militärpolis som endast skulle ha haft till uppgift att förhindra desertering och gripa soldater som försökte rymma bakåt. Men den främsta uppgiften var i själva verket att med vapen driva de egna trupperna fram mot fiendens linjer, kulsprutor och minfält. Först i vår tid har det kommit fram fakta om dessa spärrförband (”zagraditelnye otrjady”).

Redan under inbördeskriget hade Trotskij organiserar spärrförband med uppgift att tvinga infanteristerna att gå till anfall. Ett av kraven från matroserna under Kronstadtsupproret 1921 var att spärrtrupperna skulle upplösas. Även i vinterkriget november 1939 – mars 1940 använde sig den sovjetiska armén spärrförband från säkerhetstjänsten NKVD (senare med namnet KGB).

Enligt historikern A. Tjerkasov fanns det under andra världskriget omkring 60 000 man i säkerhetstjänstens spärrförband. I början av kriget utgjordes trupperna endast av personal från säkerhetstjänsten NKVD, men senare bildades det även spärrförband med soldater från den reguljära armén. De var organiserade i 200 – 300 spärrgrupper av olika storlekar. Spärrförbanden hade bättre utrustning än de vanliga infanteristerna. Utmärkande var att alla i spärrförbanden hade kulsprutepistoler (kpist), vilka bara fanns i litet antal i den vanliga armén. De flesta soldater i armén hade endast äldre repetergevär som bara kunde avfyra ett skott efter varje mantelrörelse. NKVD-förbanden hade på grund av kpistarna en betydligt större eldkraft än de vanliga soldaterna. Spärrförbanden hade också tunga kulsprutor och även en del bepansrade fordon, även stridsvagnar förekom i begränsad omfattning i NKVD-förbanden.

I början av kriget på östfronten var antalet tillfångatagna och desserterade ryska soldater mycket stort. Professor Viktor Korol vid universitetet i Kiev har omtalat att det bara under de första veckorna efter den 22 juni 1941 gick 1,5 miljoner soldater över till tyskarna med vapen i hand och även artilleripjäser och stridsvagnar. Ytterligare en miljon deserterade och en miljon sökte skydd i skogarna. Under hela kriget tog tyskarna över 5 miljoner krigsfångar. Över hälften av dessa avled i fångenskap på grund av hårt arbete, hunger och sjukdomar. Ryssarna hindrade Röda Korset att sända förnödenheter till de tyska krigsfångarna, trots att Sovjetunionen enligt folkrätten var skyldig att värna om fångarna och ta emot den hjälp som erbjöds. Enligt Vikotr Korol finns det tillförlitlig dokumentation att spärrförbanden mellan den 22 juni och 10 oktober 1941 avrättade 10 201 egna soldater. Av dessa sköts 3 321 inför egen uppställd trupp. Avrättningarna skedde ofta omedelbart före förväntad strid i syfte att sätta ytterligare skräck i de egna soldaterna. Några desertörer eller sådana som endast sagt något olämpligt fördes fram och ställdes upp framför truppen, som var uppställd i U-formation. Offren sköts inför truppen och alla tvingades titta på avrättningarna. Syftet var att injaga mer skräck för NKVD och de politiska kommissarierna (politrukerna) än för tyskarna. Soldaterna gick till anfall i dödsskräck för de kpistbeväpnade spärrförbanden. Den som vägrade springa framåt, eller vände om, blev skjutna av spärrförbanden. Det förekom även att hela kompanier avrättades därför att de inte lyckats genomföra ett anfall. Enligt spärrförbandens egna rapporter hejdade de under krigets tre första månader 657 364 desertörer och soldaterna som gripits av panik. Så exakta siffror fanns i förbandens egen rapportering. NKVD rapporterade att omkring 25 000 soldater fängslats och att övriga organiserats i nya förband, som sänts till fronten.

Allt skedde på uttrycklig order av Stalin personligen. Denne var fullständigt hänsynslös mot de egna soldaterna och medborgarna. Många av de order och direktiv som utfärdades var länge hemliga. Vissa blev kända först under 1980-talet. I ett direktiv från den 12 september 1941 (nr. 001919) gav noggranna instruktioner hur spärrförbanden skulle vara organiserade och hur de agera för att upprätthålla ytterst hård stridsdisciplin bland de ryska soldaterna. Den 28 juli 1942 kom den kända fruktansvärda ordern nr 227 (”Inte ett steg bakåt”), som innebar att alla som gav sig till fånga eller deserterade omedelbart skulle skjutas. Ordens genomförande medförde att mycket stort antal självmord bland de ryska soldaterna. Stalin uttalade upprepade gånger att han ansåg att arméns officerare inte klarade av att upprätthålla tillräckligt hård stridsdisciplin. Han sa att det var en stort olycka att det inte fanns tillräckligt många hårdförda och beslutsamma officerare. Själv hade han före kriget beordrat att att tiotusentals erfarna officerare skulle avrättas eller sändas till strafflägren i Gulagarkipelagen.

Ofta placerades spärrgrupperna vid vägar, broar, knutpunkter och andra ställen i geografien där man kunde förvänta sig att dessertörer skulle försöka ta sig igenom för att komma bort stridszonen. Dessertörerna försökte därför att ta sig fram i skogarna under stora umbäranden. Många försökte att under långa tider gömma sig och överleva i skogarna. Det finns många berättelser om ryska soldater som levde i kojor och gömslen i skogarna.

Författaren Viktor Astafjev (1924 – 2002) har i romanen ”Krigsskådeplatsen” skildrat de ryska truppernas anfall i september 1943 över floden Dnepr. Han deltog själv i anfallen och skadades svårt. Den motstående stranden försvarades av tyskarna, som hade grävt ned sig i värn. De ryska förberedelserna för flodövergången var närmast befintliga. Några båtar eller pråmar fanns inte. Det var inte möjligt att bygga broar. Soldaterna beordrades att simma över mittfåran genom att hålla sig fast vid stora påsar av tältduk som hade fyllts med halm. Soldaterna i straffkompanier hade inte ens tillgång till några halmfyllda tältpåsar. Många av soldaterna kunde inte ens simma. Ingenjörsförbanden hade inte lyckats ta sig fram utan befann sig på minst en veckas avstånd. De provisoriska flottarna av halm började dock sjunka redan efter ett par hundra meter. De ryska soldaterna låg under beskjutning av tyskarna. Många av soldaterna förstod att de inte skulle klara sig över floden och vände därför om för att försöka rädda livet. NKVD-förband hade grupperat på den ryska stranden med tunga kulsprutor för att kunna beskjuta alla ryska soldater som försökte sig ta sig tillbaka till stranden.De siktade mot soldaterna som klamrade sig fast vid halmsäckarna och stockar samt annat som flöt. Författaren Viktor Astafjev, som själv var soldat vid flodövergången, har berättat att av de omkring 25 000 soldater som beordrades ut i floden lyckades bara 4 000 – 6 000 att ta sig över floden. Alla andra drunknade eller sköts till döds av NKVD-förbanden. I den officiella sovjetiska historieskrivningen har övergången beskrivits som ett hjältedåd då soldaterna lyckades ta sig över utan några båtar. I Kiev står en skulptur som symboliserar det påstådde hjältedåd – övergången av Dnepr. I verkligheten var det en stor katastrof och en medveten masslakt av de egna soldaterna.

I skildringen av spärrtruppernas verksamhet omtalas ofta även straffbataljonerna. Det var förband dit soldater och officerare kommenderades när de begått disciplinbrott och andra brott. Ryssarna hade ett stort antal straffbataljoner, vilka sattes in i strider som var ytterst riskfyllda och farliga. Det har ofta sagts att soldaterna i straffbataljonerna i allmänhet bara överlevde tre anfall, medan officerarna i bataljonerna bara överlevde ett eller två anfall. Bataljonerna användes ofta för att röja minfält. Amerikanerna hade under kriget haft stora problem att röja tyskarnas minfält. Efter kriget träffade general Eisenhower och den ryske marskalken Zjukov. Eisenhower frågade hur ryssarna hade lyckats ta sig genom de tyska minfälten. Zjukov förklarade helt sonika att de ryska trupperna beordrades att anfall genom minfälten och de som överlevde fick bilda ett brohuvud. När personminorna exploderat sändes minröjare fram som röjde stridsvagnsminorna. Därefter kunde stridsvagnarna köra genom minfältet. Det vanliga var att personminor blandades med stridsvagnsminor för att försvåra och fördröja röjningen av stridsvagnsminorna. Eisenhower trodde först inte det var sant det som han fick höra, men blev sedan informerad om att det var så som ryssarna gjorde för att ta sig fram genom minfält. Den militära ledningen var helt skoningslös mot de egna soldaterna. När soldaterna beordrades att gå in i ett minfält skuldra vid skuldra stod spärrtrupper bakom med kulsprutor beredda att skjuta alla som vägrade att in i fältet. De ryska förlusterna var enorma. Under kriget dog omkring 12 miljoner ryska soldater. USA förlorade 218000 armésoldater jämte 102 000 av den flygande personalen. För att förstå hur Stalin kunde driva sina egna soldater i döden bör man komma ihåg att en stor del av officerskåren avrättats, eller sattes i läger i Sibirien. Ukraina hade utsatts för en avsiktlig och planlagd svältkatastrof som dödade 5 – 10 miljoner egna medborgare. Flera miljoner ryssar dödades i inbördeskriget. Många gör bedömningen att Sovjetunionen inte hade kunnat vinna kriget om inte NKVD-förbanden satt skräck i den egna soldaterna genom att skjuta tiotusentals. De västallierades soldater stred av övertygelse att förde en kamp mot en diktatur och demokrati. De ryska soldaterna stred inte på grund av övertygelse utan för att de hade NKVD:s kulsprutor i ryggen.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.