Överstelöjtnanten som kanske räddade hundratals miljoner liv

Det har skrivits mycket om den ryske överstelöjtnanten Stanislaw Petrov (1939 – 2007), som sägs ha förhindrat ett fullskaligt kärnvapenkrig 1983 genom att inte rapportera om inkommande amerikanska robotar till sin närmaste överordnande. Det var under det kalla kriget då de båda supermakterna byggt upp kapacitet för att kunna anfalla motståndaren så snart som motståndaren sköt upp interkontinentala robotar (ICBM). De båda staterna hade också skaffat sig förmåga att kunna inleda ett stort anfall även efter att det egna landet anfallits. Denna andraslagsförmåga kom att i akademiska sammanhang gå under beteckningen ”Mutual assured destruction” (MAD). Vansinne var det på sitt sätt.

Den amerikanska anfallsförmågan bestod av tre oberoende delar, som ibland kallades ”triaden”. Det var intercontinentala kärnvapenbärande robotar (ICBM) som efter avfyrning från den den amerikanska kontinenten inte kunde omdirigeras eller destrueras. De gick mot det mål som var bestämt vid avfyrningen. Robotarna navigerades med trögnavigeringssystem (gyron), som inte kunde störas utifrån. Hade de varit möjliga att påverka robotarna utifrån, exempelvis genom radiosignaler eller någon form av annan strålning, hade motståndaren haft en chans att påverka robo­tarnas riktning. Robotarna var alltså inte möjliga att återkalla eller omdirigera på något sätt. Flygtiden var 20 – 40 minuter beroende på avstånd till målet i Sovjetunionen. Alla amerikanska ICBM var stationerade i glasbefolkade områden på den amerikanska kontinenten. Inga robotar var stationerade i Alaska eller på Hawaii. Närmare tusen robotsilos byggdes i präriestaterna (”The Great Plains”) från Texas till North Dakota, från New Mexico till Montana. Många silos låg i Wyoming och Montana. Silona var helt underjordiska och roboterna skyddas av mycket kraftiga stålportar. Det gick inte att tillföra nya robotar efter att de första avfyrats. Grupper av silos var alltid bemannade av minst två officerare och båda måste medverka för att avfyra robotarna efter order från stridsledningen. Man kan säga att robotarna avfyrades manuellt av de två officerarna i samverkan. Det var inte möjligt för endast en officer att avfyra roboten och sådan kunde bara avfyras om officeren mottagit rätt kod från högre befäl i organisationen.

Det andra benet i den amerikanska ”triaden” var posiedonrobotarna på de kärnkraftsdrivna ubåtarna. Poseidonrobotarna ersattes under några år med början från 1979 av Tridentrobotar. Dessa robotar vägde ca. 30 ton styck och hade 10 eller 14 stridsspetsar (MIRV) på vardera 40 kiloton sprängkraft (ekvivalent till trotyl). Sprängkraften hos Hiroshima-bomben var på ca. 20 ton. Det innebär att varje Tridentrobot medförde stridsspetsar som var ca. 40 eller 56 gånger kraftigare än bomben som fälldes över Japan. Varje ubåt medförde 16 robotar, vilket innebar att en ubåt medförde en sprängkraft som motsvarade ca. 720 Hiroshima-bomber. Under 1980-talet hade den amerikanska flottan omkring 30 ubåtar utrustade med Poseidon-robotar och senare Trident I-robotar.

Ubåtarna låg i beredskapslägen på ca. 100 m djup i norra Atlanten (troligen öster om Island och nordväst om Nord-Norge. Robotarnas räckvidd (Trident I) var 7 400 km. Det var en viss skillnad mellan de markbaserade interkontinentala robotarna och de ubåtsbaserade. De som sköts upp från silos kunde navigera utifrån att positionen för avfyrningen var känd. Robotarna från ubåtarna måste få avfyrningsdata som angav ubåtens position vid avfyrningstillfället. Det fanns en viss risk att data om avfyr­nings­positionen inte var helt precis. De ubåtsbaserade robotarna styrdes även de med trögnavigering för att inte göra det möjligt att störa ut dem. Men navigeringsdata uppdaterades under flygfärden för att uppnå så stor träffsäkerhet som önskvärd. Roboten hade utrustning som gjorde att det möjligt för ett speciell kamera att låsa på en förutbestämd stjärnbild och utifrån sådan data beräkna den exakta positionen och få roboten att vid behov justera kursen för att uppnå högsta möjliga träffsäkerhet. Träffsannolikheten hos Trident I har uppgivits ha varit ca. 100 m.

Det tredje benet i den amerikanska kärnvapenstyrkan var bombflygplan med mycket stor räckvidd, vilken kunde förlängas genom lufttankning. På 1980-talet var det frågan om ett antal bombflygplan av typen B-54 H och typen B-1. Flygplanen bar fram kärnvapenbestyckade kryssningsrobotar, som hade förmåga att anflyga på låg höjd (20 – 30 m) genom att följa terrängen och ofta byta kurs. Det var svåra att bekämpa med jaktflyg och luftvärnseld. Flygplanen hade den stora fördelen att de kunde återkallas eller omdirigeras då de redan var på väg mot de förutbestämda målet, vilket gav en viss handlingsfrihet. Bombplanens existens medförde även att Sovjetunionen tvingades upprätthålla ett dyrbart och omfattande kvalificerat luftförsvar. Hotet att USA skulle kunna anfalla med flygplan upplevdes så stort att Sovjetunionen i flera årtionden byggde upp och vidmakthöll en omfattande och dyrt luftförsvar. Man kan något enkelt säga att de amerikanska bombförbandens egentliga funktion var att de tvingade ryssarna att lägga ned enorma resurser på luftförsvaret, vilka ekonomiska medel alternativt hade kunnat användas till andra delar av det militära försvaret. Eftersom USA hade en fullt fungerande andraslagsförmåga med sina markbaserade och ubåtsbaserade robotar kan man gissa att det främsta skälet faktiskt var att tvinga ryssarna att hålla ett mycket stort luftförsvar. Det kostade mindre för USA att hålla bombförband än för ryssarna att försvara sig mot angrepp med bombflygplan. Bombflygplanen skulle bära fram kryssningsrobotar och fälla dessa på förhållandevis stort avstånd från målet.

Ryssarna hade också interkontinentala robotar (ICBM) i underjordiska silos, kärnvapenbestyckade ubåtar och bombflygplan med medeldistans räckvidd. Ryssarna saknade dock bombflygplan med räckvidd att nå in över den amerikanska kontinenten. Däremot hade de ett mycket stort antal bombplan (TU-16 och TU-22) som hade räckvidd för att kunna anfall mål över hela Västeuropa. De hade inte förmåga att lufttanka.

För att upptäcka påbörjade robotangrepp (från landbaserade silos eller från ubåtar) hade Sovjetunionen byggt upp ett varningssystem i två delar. Dels spaningssatelliter som med IR-kameror som i realtid kunde upptäcka det ljussken som uppstår då de amerikanska robotarna avfyras från silos eller ubåtar. Robotarna från ubåtarna kunde avfyras från djupläge på ca. 20 meter, tryckas upp mot vattenytan med hjälp av tryckluft och sedan tända startraketerna när roboten hoppade upp i övervattenläge. Både avfyrningar från silos och från ubåt gav mycket signifikanta IR-mönster. Om detektering inte skedde vid själva starten hade båda sidor svårt att registrera inflygande robotar under själva flygfärden innan de kom in radarräckvidden.

Dessa ryska spaningsrobotar var av två slag (US-K och US-KMO). Dels sådana som passerade över den amerikanska kontinenten ett antal gånger per dygn (på lägre höjd). För att hela tiden kunna spana av kontinenten krävdes ständigt 4 – 9 satelliter i omloppsbana. Dels även sådana spaningssatelliter som var geostationära i en fast punkt rakt ovanför en viss del av den amerikanska kontinenten. Av satellittypen US-KMO sköt man upp 101 stycker fram till mars 2012. Den sista roboten av typen US-K sköts upp i september 2010. Förutom satellitspaning i realtid hade ryssarna, liksom amerikanerna, starka markbaserade spaningsradar med lång räckvidd och till och med förmåga att se bortom horisonten. Men de markbaserade radarstationerna kunde bara upptäcka inkommande robotar 10 – 20 minuter före det beräknade nedslaget i målet.

I hela detta avancerade tekniska system hade Stanislaw Petrov en central roll. Det var hans uppgift att bedöma om inkommande information var information om ett verkligt robotanfall.

Stanislaw Petrov föddes 1939 i Vladivostok. Fadern var stridspilot under kriget och modern var sjuksköterska. Stanislaw Petrov genomgick en kvalificerad teknisk utbildning vid de sovjetiska flygvapnens radiotekniska högskola i Kiev (det fanns fem olika flygvapen i Sovjetunionen). Efter den kvalificerade utbildningen började han 1970 i den militära organisation som bemannade övervakningssystemet som skulle kunna följa all robot- och flygverksamhet i NATO. Han var alltså flygingenjör och den ledningscentral (916:e detacherade radiotaktiska enheten) i vilken han tjänstgjorde hade till uppgift att övervaka den amerikanska kontinenten och världshaven efter tecken på uppskjutning av robotar. Enheten erhöll telemetisk information från ett antal satelliter samt även information från ett långräckvidigt markbaserat radarsystem. För övrigt brann anläggningen den 10 maj 2001 och blev operativ igen först i augusti samma år. På grund av branden kunde inte satelliterna styras och härigenom förlorade man kontrollen över fyra av dessa. I anläggningen tjänstgjorde under normala förhållanden omkring 100 män och kvinnor. I anläggningen fanns en för den tiden kraftfull dator (M-10) som hade kapacitet att omedelbart beräkna kurs och fart på alla upptäcka robotar. I september 1983 hade anläggningen och det tekniska systemet varit i drift i ca. ett åt, men det förekom en helt del tekniska brister och fel. Detta visste Stanislaw Petrov om.

Särskilt i början av 1980-talet varit det mycket spänt mellan de två maktblocken. Sovjetunionen leddes av den ålderstigna tidigare KGB-chefen Andropov (1914 – 1984). Han hade varit chef för KGB 1967 – 1982, vilket tveklöst innebar att han måste fullkomligt ha tillägnat sig den alarmistiska syn på västvärlden som var den förhärskande synen inom KGB:s ledning och bland KGB:s officerare. Reagan (1911 – 2004) var amerikansk president under praktiskt taget hela 1980-talet. Hans administration genomförde en kraftfull upprustning presenterade planer på ett omfattande robotförsvar (”Stjärnornas krig”). Presidenten talade om Sovjetunionen som ”ondskans imperium”. Efteråt har det berättats att Andropov och hans säkerhetspolitiska rådgivare verkligen allvarligt fruktade ett amerikanskt försök att inleda ett angrepp med kärnvapen. Det förhållandet att läget var synnerligen spänt visades vid det tillfälle år 1983 då Sovjetunionen medvetet och med jaktflyg sköt ned ett civilt koreanskt passagerarflygplan. På grund av navigeringsfel hade planet helt felaktigt kommit in i sovjetiskt luftrum. Nedskjutningen innebar att 269 civila omkom, bland dessa fanns några amerikanska kongressledamöter och även andra amerikanska medborgare. I september samma år skulle NATO (med USA) genomföra en mycket stor övning på Nordatlanten och i Europa. Syftet för övningen var att öva ett kärnvapenanfall efter det att ryssarna redan hade anfallit Västeuropa. Ryssarna kände till övningen och följde noga varje moment i övningen.

Tre veckor efter nedskjutningen av det koreanska passagerarflygplan (”Flight 007”) gick Stanislaw Petrov på ett kvälls- och nattpass i den robotförsvarscentral som övervakade de amerikanska robotsystem. Anläggningen hade benämningen Serpuchov-15 och var belägen några tiotal kilometer söder om Moskva. Det fanns två sådana stora anläggningar i Sovjetunionen vid den tiden. Den ena låg söder om Moskva och den andra (Pivan-1) inne på Kamtjatkahalvön i fjärran Östern. I en försvarscentral arbetade ca. 200 personer vid varje tillfälle. Den operativt ansvarige var Stanislaw Petrov. Allt var mycket hemligt och varken han eller någon annan fick berätta för någon var de arbetade eller med vad. Stanislaw Petrov hade aldrig berättat för sin fru, eller sina två barn, om vad han arbetade med eller var hans arbetsplats låg. De visste bara att han var militär och att det hela handlade om rymden och satelliter.

Den 25 september 1983 gick Stanislaw Petrov på sitt kvällspass kl. 20.00. Han var den högste operativa befattningshavaren i försvarscentralen. I anläggningen tog man emot information från de två systemen av spaningssatelliter och även information från de markbaserade radarstationerna för spaning efter inkommande robotar. Om USA avfyrade sina ICBM långt inne i på den amerikanska kontinenten skulle satelliterna omedelbart upptäcka IR-strålningen från startraketerna oavsett om det var moln, regn eller natt. När information kom om robotstart i USA skulle informationen på ett visst föreskrivet sätt först kontrolleras i 30 säkerhetssteg. Om kontrollerna visade att det verkligen rörde sig om robotstarter skulle den politiska och den militära statsledningen omedelbart informeras. Beslut att starta de ryska kärnvapenrobotarna skulle tagas på högsta politiska nivå. Den högsta militära operativa ledningen benämndes SPRN och var en ledningscentral ca. 100 km norr om Moskva. Larmet gick även dit automatiskt och därför förde Stanislaw Petrov, helt enligt föreskrifterna, ett samtal över krypterad telefon med den operative ledaren i SPRN.

Strax före midnatt kom det första larmet och kontrollerna gjordes. Sirenerna tjöt och röda lampor blinkade intensivt i ledningsrummet. Informationen uppgav att en robot hade skjutits upp från en silo i Montan. Stanislaw Petrovs uppgift var att genast ta ställning till om han skulle rapportera om uppskjutningen till den militära ledningen. Den information som det tekniska systemet lämnade angav att det var frågan om helt tillförlitlig information. Det var dock allmänt känt att systemet, som bara hade varit i operativt bruk sedan drygt ett år, ibland kunde ge felaktig information trots att systemet indikerade att det informationen var korrekt. Stanislaw Petrov var mycket väl medveten om bristerna i systemet och de felkällor som fanns. Det var han eftersom han varit med om att utveckla programvaran till datorerna och även medverkat vid författandet av de handböcker som fanns för handhavandet av systemet. Han hade i sin operativa befattning kunnat följa ett stort antal uppskjutningar från bland annat Cap Canaveral i Florida. Stanislaw Petrov hade fått lära sig och var övertygad om att ett amerikanskt angrepp mot Sovjetunionen aldrig skulle inledas med att endast en robot avfyrades. Man utgick från att ett anfall skulle ske genom att ett stort antal robotar avfyrades samtidigt. USA hade vid den tiden ett stort antal Minuteman-robotar i underjordiska silos framför allt i  Colorado, Nebraska, North Dakota, South Dakota, Missouri, Montana, Wyoming och i andra delstater i västra USA. I början av 1980-talet hade USA ett stort antal Minuteman-robotar skjutklara i silos. Dessa var byggda för att klara av en uppskjutning, vilket innebar att de inte kunde ”laddas om” med någon ytterligare robot. De robotar som du fanns var av typen Minuteman II och Minuteman III. Den senare typen blev operativ 1970 – 1975 och var då bestyckade med två eller tre stridsspetsar som kunde gå mot skilda mål under slutet av flygfasen (MIRVS). Varje stridsspets hade en sprängkraft av 170 kiloton. Under 1980-talet bestyckades en del Minutemans III med tre stridsspetsar med vardera en sprängstyrka av 335 kiloton och ett noggrannare navigeringssystem. Detta gjorde att de var avsedda att slå ut hårdgjorda robotsilos och ledningscentralet. Vid den tiden fanns det omkring 1 000 robotar av typerna II och III i lika många silos i det inre av USA (”Great Plains”).

Stanislaw Petrov kände även till att det vid den aktuella tiden var soluppgång i Montana och att varningssystemet hade en viss tendens att felindikera under gryningen. Allt detta ledde till att Stanislaw Petrov avvaktade med att ta kontakt med den militära ledningen i landet. Kort därefter kom dock indikering på start av ytterligare robotar. Varningssystemet angav att ytterligare fyra robotar hade avfyrats från silon i Montana. Informationen kom från flera ryska spaningssatelliter, vilket starkt talade för att det verkligen rörde sig om en robotstarter. Men efter fem indikerade robotar kom inte någon ytterligare information om fler robotar. Stanislaw Petrov höll fast vid uppfattningen att ett eventuellt amerikanskt anfall aldrig skulle inledas med uppskjutning av endast fem robotar och dessutom från samma område med silos i Montana. Man utgick från att det var ett amerikanskt intresse att slå tillbaka med full kraft eftersom det kanske inte skulle bli något tillfälle att anfalla en andra gång. Allt byggde på fullständig och omedelbar massiv avskräckning. Stanislaw Petrov visste också att han skulle få bekräftelse på att det var ett robotanfall med fem robotar när dessa kom in i radarsystemets räckvidd. Om radarsystemet inte fångade upp några robotar skulle det inte vara något robotanfall. Men det skulle dröja omkring 20 minuter innan robotarna kom in radarns räckvidd. Stanislaw Petrov avvaktade därför och kontaktade inte den högsta militära ledningen. Det var intensiva och gastkramande minuter. Men efter 20 minuter stod det klart att det inte var några robotar på väg mot Sovjetunionen. Radarn hade inte kunnat se några inkommande robotar. Stanislaw Petrov rapporterade då i stället om felindikeringen och att han hade gjort bedömningen att det inte rörde sig om ett verkligt anfall.

Stanislaw Petrov hade avstått från rapportera till sina överordnade redan då det kom information om uppskjutningen utan medvetet väntat till dessa radarkedjan rapporterade att det man inte såg några robotar. Han hade visserligen meddelat att systemet larmade om robotuppskjutningar, men han hade endast sagt att han bedömde det som felaktiga rapporter förorsakade av tekniska brister i systemet, vilket han dock inte hade några indikationer på. Därigenom hade han brutit mot de stående instruktionerna och gjort sig skyldig till orderbrott. Men eftersom han själv hade omfattande teknisk utbildning (han var flygingenjör) och medverkat vid utvecklingen av programvaran hade han särskilda förutsättningar att självständigt bedöma tillförlitligheten i den tillgängliga tekniska informationen. Han har senare själv sagt att det hade kunnat utvecklas annorlunda om den tjänstgörande den natten varit en vanlig officer utan den tekniska utbildningen och erfarenheten som Stanislaw Petrov hade. Senare ryska utredningar visade att det rörde sig om felaktiga tekniska indikeringar förorsakade av mycket höga moln över Montana, vilka under gryningen belyste av solen på ett mycket ovanligt sätt.

Efter händelsen blev han utsatt för omfattande förhör med ingående frågor om varför han inte rapporterade uppåt i organisationen. Under långa förhör ställdes en mängd frågor om hur det hade kommit sig att han gjort bedömningen att det inte var frågan om ett robotanfall trots att informationen och datorerna larmade om uppskjutning av fem robotar i Montana. Han fick senare kritik för att han inte hade fört logganteckningar över händelseförloppet. Själv försvarade han sig med att han inte haft tid att föra anteckningar under de 20 minuter då han skulle försöka avgöra om det var frågan om ett verkligt anfall eller inte. Han hade fullt upp med att svara i telefon och skaffa fram ytterligare information. Det var först då radaroperatörerna bekräftade att det inte kom några robotar som han var säker i sin uppfattning att det var en falskt larm.

Stanislaw Petrov fick aldrig några utmärkelser och hyllades inte av myndigheterna. Hade flygvapnet öppet hyllat honom hade man samtidigt avslöjat att det fanns betydande brister och risker i systemet. Allt hemligstämplades och Stanislaw Petrov berättade aldrig för sin fru om den kvällen då han räddade världen från en fullständig kärnvapenkatastrof. Först på 1990-talet, då Sovjetstaten fallit, kom det fram uppgifter om händelsen. Senare har Stanislaw Petrov motvilligt ställt upp på intervjuer och även mottagit ett antal utmärkelser i västvärlden. Hemma i Ryssland har han förbigåtts med tystnad. Han deltog även i en dansk-svensk spelfilm (delvis dokumentär) som gått på biografer och sänts på TV. Den finns i dag tillgänglig på Youtube.

Stanislaw Petrov lämnade flygvapnet efter bara ett år eftersom han inte längre trivdes och att händelsen hade skrämt honom. En tid arbetade han som civil konsult i ett civilt företag (organisation) som var verksamt med att utveckla olika formera av programvara. Han levde sedan som änkeman under enkla förhållanden i en tvårums lägenhet i Fryazino 50 km nordost om Moskva. När en dansk journalist besökte honom för intervju fungerade inte hans telefon och inte heller ringklockan på dörren. Stanislaw Petrov levde helt isolerad och drack en hel del. Han avled 2007 och hade då inte fått något som helst tack från ryska myndigheter för sitt agerande, som möjligen räddade hundratals miljoner människor liv. Det säger mycket om sovjetsystemet och även om dagens ryska ledning.

De frågor som rimligen bör ställas är om det har förekommit några liknande händelser på den ryska eller den amerikanska sidan. Samt även om övervakningssystemen numera är så säkra att det är uteslutet med felindikeringar. Efter Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima är det svårt att säga att ett tekniskt system är helt säkert. Stanislaw Petrov har själv sagt i intervjuer att det var tur att det var han som var i tjänst den natten eftersom han hade djupa tekniska kunskaper, vilket inte andra officerare hade. Stanislaw Petrov var egentligen ingenjör och naturvetare (flygingenjör).

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.