Emil i eken på Djurgården

Emil Bylund (1921 – 2004) var en udda person. Han bodde nämligen i en ek på Djurgården i centrala Stockholm. Emil blev känd för hela svenska folket när han år 1970 intervjuades i ett TV-program och då blev omtalad som ”Emil i eken”. Det var också så som han ibland senare kallade sig själv. TV-programmet har sänts i repris under 2020. Själv berättade Emil att han bott i eken i sju år, även under vinterhalvåret. Journalisten som besökte honom i hans ”hem” kunde berätta att han verkligen tycktes bo i en stor ihålig ek inne i en skogsdunge mitt på Djurgården, inte långt från Skansen.

Visserligen finns det en stort antal stigar över hela Djurgården, men det är fullt möjligt att finna en ostörd liten plats dit det nog aldrig kommer någon. Jag skulle nästan våga påstå att man skulle kunna tälta inne i skogen mitt på Djurgården en hel sommar utan att bli upptäckt – i varje fall upptäckt av polis eller någon från Djurgårdsförvaltningen. Har man en mörkgrönt litet tält inne i ett buskage så kan man nog tälta även på Djurgården, vilket dock är förbjudet. Emil i eken fick i varje fall bo där ostört i sju år. Många tvivlade nog på att kunnat ligga där på en plastöverdragen madrass och bara några filtar under vintermånaderna. Men det hela blev aldrig riktigt klarlagt. Kanske var det så att han stränga vinternätter sov i någon portgång eller hos någon kompis. Emil Bylund höll på dagarna till bland lodarna kring Karlaplan och i närheten av Djurgårdsbron. I dag finns det inga uteliggare i det området av staden, men kanske fanns det några på 1960-talet.

Prästen Hans-Erik Lindström (f. 1944) var under 1970-talet präst i Katarina församling på Södermalm i Stockholm. Senare blev han välkänd som ”pilgrimsprästen” eftersom han ledde otaliga pilgrimsvandringar och skrev ett 25-tal böcker om bland annat vandringar samt i diakonifrågor. I en av hans första vandringsböcker skildrade han ett möte med Emil i eken (”I en portgång på Söder, 1989, andra uppl. 1992). Lindström berättade i boken att han av en tillfällighet stötte samman med Emil Bylund på Djurgårdsbron och att det var Emil som tog initiativet till att bjuda hem honom till sitt ”hem” i eken. Som den diakonipräst han är tog han inbjudan på allvar och infann sig med en välfylld matkorg för att bli visad den ihåliga eken och få ett samtal med Emil Bylund. Lindström berättar bland annat följande från sitt möte med Emil i eken.

”Jag vet inte riktigt varför han frågade mig och varför jag följde med, men snart stod vi intill en ihålig ek, som visade sig vara hans bostad. Trädet var avhugget i toppen, genomsågat av en blixt och nertill var en öppning, stor nog för en man av Emils längd att kunna ligga raklång i. Jordgolvet vid roten var täckt av en plastöverhöljd madrass, några filtar och en kudde. En bit från golvet fanns ett slags fack, som fungerade som skafferi med en ostbit, en halv limpa och en nästan tom vinflaska. Jag prövade madrassen, låg ett litet tag och frös nästan genast. Jag hade svårt att tro på honom. 7 år. Inte var det möjligt för någon att överleva 7 år i en ihålig ek, utan att frysa ihjäl. Han berättade att han aldrig ens hade varit förkyld. Skryt, tänkte jag först, bara skryt. Men när jag såg närmare på honom – medelålders, robust och väderbiten – förstod jag att han skulle gått under för länge sedan, om han inte härdats av väder och vind.

När sedan återkommer med den välfyllda utflyktskorgen kan Lindström berätta följande om det fortsatte mötet.

”Vi sätter oss på gräset alldeles utanför eken och tar för oss av kaffekorgen. “Däruppe bor mina fåglar”, säger Emil och mumsar på en stor bulle. Han pekar mot ekens avhuggna parti. Jag ser ett par talgoxar sitta helt oförskräckta nära oss. De verkar nästan tama. En pilfink slår sig ner en bit ifrån. “De väcker mig varje morgon. Så brukar de flyga in i eken och få lite frukost av brödsmulor. De är ett trevligt sällskap, förstår du”. Han sneglar på mig, som om han undrar om jag förstår. Och visst förstår jag. Jag har ju själv känt längtan efter att få leva nära naturen, vara nära det ursprungliga – jorden, träden, fåglarna och den bara himlen. Jag ville t o m bli skogvaktare en gång. Men djupare inne i mig ligger den fantastiska glädjen över allt skapat och samhörigheten med naturen. Att vara vän med skapelsen, med “broder” myra, “syster” talgoxe och “herr” broder ” sol.

Emil ser att jag förstår och fortsätter: “Hit kommer ett muspar, herr och fru mus, om kvällarna. De har varit mina trogna vänner i snart ett år nu. De kommer för värme och gemenskap. När jag ligger här” – så lägger han sig ner och visar – “då kryper de upp på magen. Sedan klättrar de innanför kavajen och kryper upp i armhålan. Där sover de hela natten och mår bra. Deras sovplats är lika varm som i en bastu”. Han ser mig åter i ögonen med skälmsk blick, som jag inte blir riktigt klok på. Så berättar han vidare: “Brevbäraren kommer ibland hit med brev och kort. Vet de adressen? Jo, breven är adresserade till Emil i eken, Djurgården, Stockholm. Och de kommer fram. Ja, jag är väl ensam om att bo i en ek, så brevbäraren har inte så många att välja på. Det är bra med brev, men det är mest från polarna förstås. “Han slår urskuldande ut med armarna och ler lite resignerat. “Men vilka polare de är!”. Han lyser upp igen. “Fast jag får inget från Loffe förstås. Han bor däruppe”. Emil pekar ut en stor buske på en slänt strax ovanför eken. Gräset är tillplattat under grenarna. Det syns att det brukar bo någon där.

– – –

Emil i eken är skärslipare till professionen. Han berättar för mig om det osäkra men spännande arbetet att hitta nya marknader. Han ringer frimodigt på dörrar i utvalda kvarter, för att ta upp beställningar på knivar och saxar. Sedan tar han sin brynsten och med stor skicklighet slipar han eggen vassa som rakblad, för att dagen därpå återlämna dem till ägarna.”

Jag kan inte undgå att notera att posten tydligen nådde fram till honom där i eken på Djurgården. Det skulle PostNord AB i dag inte klara av.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.