Den märkliga fyrplatsen ”Märket”

”Märket” är ett vindpinat stort skär nordväst om Ålandsöarna i södra Kvarken. Skäret, eller ön, är 350 lång och 150 m bred. På ön finns ett ganska stort övergivet fyrhus. Eftersom ön ligger exakt på gränsen mellan Finland och Sverige tillhör halva ön republiken Finland och den andra halva konungariket Sverige. I själva verket utgör utgör Märket en brytpunkt i den gränsdragning som man tvingades göra 1809 när Finland bröts loss från Sverige efter att ha varit en del av vårt land i över sexhundra år. Gränsen i havet drogs rakt över den lilla ön utan att man angav gränsens sträckning närmare. Ön ligger på position N 60 gr 18 min E 19 gr 08 min.

Ön är svår att angöra eftersom vattnet kring ön är grunt och det finns bara enliten inbuktning där man kan angöra skäret med mindre båtar. Gränsen över ön är den enda landgräns som finns mellan de två länderna, förutom gränsen i norr utefter älvarna Torne, Muonio och Könkämä.

Det hade kunnat bli så att ön i sin helhet, tillsammans med alla andra öar och skär i ögruppen Åland, blivit svensk. I samband med att Finland blev självständighet 1917 (ej längre ett tsarryskt storfurstendöme) anordnades en folkomröstning bland den åländska befolkningen om ögruppen skulle tillhöra Sverige. Praktiskt taget alla ålänningar ville tillhöra Sverige, men Finland ville inte följa folkomröstningen utan påkallade att frågan skulle avgöras genom skiljedom av Nationernas Förbund (föregångaren till Förenta Nationerna). Skiljedomen meddelades 1921 och innebar att Ålandsöarna skulle bli kvar som en del av Finland, men att Åland skulle tillerkännas ett långtgående självstyre och att svenska språkets ställning skulle garanteras. Historiskt sett har ålänningarna ansett sig som svenskar och Finland omtalas alltjämt ibland av ålänningar som ”riket”. För övrigt brukar skiljeförfarandet inför Nationernas Förbund omtalas som ett mycket lyckat exempel på fredlig konfliktlösning mellan två stater. Ålands garanterade ställning befästes genom den s.k. Ålandskonventionen som bland annat stipulerar att ögruppen ska vara permanent demilitariserad och neutral, dock att Finland ska ha rätten att försvara ögruppen och dess neutralitet. Ålandskonventionens signatärmakter är Finland, Sverige, Estland, Lettland, Polen, Tyskland, Danmark, Storbritannien, Frankrike och Italien. Ryssland (Sovjetunionen) tillhörde inte signatärmakterna.

Under 1700- och 1800-talet utgjorde Märket och stor fara för sjöfarten eftersom det inte fanns någon fyr och inte heller något utmärkning. Ön är mycket låg, vilket gör att den är svår att se i skymning och vid sjögång. Många fartyg förliste vid Märket.

Redan 1836 utredde de finländska myndigheterna möjligheterna att uppföra en fyr på Märket. På den tiden måste alla fyrar vara bemannade med fyrvaktare för att säkerställa att fyren inte slocknade. Utredningen kom fram till att det var alltför svårt att bygga en fyr på ön. Först 1862 restes i stället en enkel 11 m hög järnmast med en stor tunna i toppen som ett sjömärke. Ett märke på Märket. Men förlisningarna fortsatte. Först 20 år senare beslutade myndigheterna att ändå försöka uppföra en fyr (tsar Alexander III hade då tillstyrkt byggandet). Bygget påbörjades, men fick tvärt avbrytas i maj 1885 då en mycket kraftig nordlig storm raserade det som redan byggts och dessutom förde bort det byggnadsmaterial som under stora svårigheter hade transporterats till ön. Byggnadsarbetarna rädda sig till livet genom att gå i den båt de hade tillgång till och med hjälp av taljor hissa upp båten i järnmasten, som stod emot stormen. Men fyrbygget kunde dock färdigställas sommaren och hösten 1885. Fyren tändes för första gången den 10 november 1885. Själv fyrbyggnaden fick en höjd av 14,3 m och fyrens ljus sändes ut från 16,8 m höjd. Förutom själva fyrhuset uppfördes två förrådsbyggnader, vilka förbands med gångbro som skulle göra det möjligt att gå till förråden även vid svårt storm. Nere vid den lilla viken byggdes ett dass i kraftig betong och det var en verklig ”vattenklosett” eftersom avlopppet gick rakt ned i havet. Förmodligen var det Finlands första vattenklosett, dock utan spolanordning. Den första svenska spolbara vattenklosetten installerades i Göteborg år 1906 och de första i Stockholm år 1909. Men Märkets speciella vattenklosett, utan spolning, uppfördes ju i Finland. Det är en ren skröna att fyrvaktarna var tvungna att gå över till Sverige när de skulle göra sina behov. Så var det inte eftersom klosetten låg i Finland. Däremot låg själv fyrhuset i Sverige – om man ens visste var gränsen var.

Under den tid då fyrplatsen var bemannad var det fem man som tjänstgjorde i två veckor för att därefter bli avlösta och lediga under två veckor. Men vintertid blev tjänstgöringen i praktiken ofta betydligt längre eftersom det under vissa tider var nästan omöjligt att komma in till Märket med båt. Ibland kunde samma fyrpersonal få tjänstgöra i flera månader i sträck. På fyren fanns det gott om proviant, bastu och ett bibliotek. Fyrplatsen var bemannad ända fram till 1977. Därefter och alltjämt fjärrstyrs allt från en avlägset belägen plats och fyren drivs med solpaneler och ackumulatorer. På den tiden det fanns personal på fyren hade dessa inte bara till uppgift att sköta driften av själva fyren utan skulle också passa radiostationen och med kikare hålla uppsikt om närområdet. Det senare var särskilt viktigt under åren 1919 – 1932 då det i Finland rådde totalförbud mot tillverkning och försäljning av spritdrycker. Smuggeltrafiken över Ålands hav var omfattande och som lyckades smuggla sprit till Finland gjorde stora pengar. Även under krigsåren var det viktigt för fyrpersonalen att hålla utgick eftersom de förekom en hel del ryska ubåtar som även uppträdde i övervattensläge. Det är säkert även en skröna att fyrvaktarna gick över till den svenska delen av ön när de ville ta sig en sup.

Sverige lär inte ha brytt sig så mycket om vad som hände på Märket, som i praktiken betraktades som finländskt efter som det var Finland som byggt fyrhuset och bemannade fyren. Men det uppmärksammades dock så småningom att fyrhuset stod på svensk mark, vilket innebar att det var ett ”svartbygge” och dessutom av ett grannland. Svenska utrikesdepartementet uppmärksammades på det hela 1981. Resultatet blev att det gjordes en gränsrevision 1982 mellan de två länderna. Gränsen över ön ritades om så att alla byggnader hamnade på den finländska sidan. Strecket drogs i zick-zack-mönster som en omvänt S-tecken. Antalet kvadratmeter på vardera sidan blev oförändrat. Hade inte linjen ritats i en krångligt mönster hade resultatet kunnat bli att den ena staten hade varit tvungen att överlämna ett antal kvadratmeter, vilket hade varit svårt i statsrättsligt avseende. Samförståndsandan var dock mycket god och snart kunde lantmätare från båda länderna borra hål i berggrunden och sätta fast järnkoner för att markera gränsen. Gränsen drogs så att det är möjligt att stå på Sveriges östligaste punkt (i Mellansverige) och då ha finländskt mark väster om sig!

Det förhållandet att gränsen går genom Märket innebär att svenskt och finländskt territorium, sjöterritorium och luftrum, möts utan något däremellan liggande fritt hav (”internationellt vatten”). Tidigare förekom omfattande övningsverksamhet då flygflottiljen F16 ofta övade i sina övningsområden nordost om Gräsö. Det hände då och då att jaktflygplanen flög in över Märket, vilket inte var tillåtet eftersom ön även är finländskt territorium. Under det s.k. kalla kriget var det noga med att det ”neutrala” Sverige höll sig noga till reglerna och kränkte det finländska luftrummet. Svenska flygvapnet satte en ära i att snabbt rapportera oavsiktliga och förargliga överflygningar av Märket till Försvarsstaben, som i sin tur genast underrättade Utrikesdepartementet. Ambassaden i Helsingfors framförde därefter skyndsamt någon form av diplomatisk ursäkt till republiken Finland. Kränkningarna föranledde inte några diplomatiska förvecklingar mellan de två grannländerna. Sverige kände till att Sovjetunionen ständigt hade ögonen på Finland och inte skulle tillåta några avsteg från de regler som gällde för en strikt alliansfrihet. Det kan tilläggas att de svenska kränkningarna inte var ovanliga, men att det finländska flygvapnet aldrig, eller ytterst sällan, kränkte svenskt luftrum eller flög nära Märket. En förklaring till det var förstås att det finländska flygvapnet inte övade i området och att Åland är demilitariserat.

I dag finns det bara fjärrstyrda kameror på Märket som håller uppsikt över både sjöfart och besökare. Övervakningen sker från den finländska sidan. Svenska försvaret och kustbevakningen övervakar området med kameror och radar från närbelägna Understen. Kamerorna och radarn fjärrstyrs från sjöbevakningscentralen i Musköbasen.

Nu är det inte bara gränsen mellan två stater som delar skäret. Den svenska delen av skäret delas nämligen genom gränsen mellan Östhammars och Norrtälje kommuner. Var den gränsen går vet inte någon. Den finländska delen av Märket tillhör i varje fall Eckerö kommun, en av Ålands 15 kommuner.

Den som landstiger på Märket är välkommen att skriva in sig i den gästbok som ligger framme. Skulle man hamna på ön och vara i sjönöd då finns det proviant att tillgå, vilken enligt uppgift till stor del ska bestå av finländsk ärtsoppa. Möjligen bättre eller sämre än den svenska. Där finns även en nödradiostation.

Varje sommar brukar en eller flera grupper med glada radioamatörer besöka Märket och därifrån sända kortvågsradio till andra radioamatörer. Märket har nämligen tilldelats en egen ”nationell” anropssignal och ön kallas därför bland radioamatörerna för ett eget ”radioland”. Anropssignalen är OJ0, varvid det sista tecknet är en nolla (läses därför Oscar Juliett Nadazero). När svenska radioamatörer besöker Märket sänder de med anropssignalen OJ0SM. Den som fångar upp kortvågssignalerna från sändarna kan skriva till radioklubben och få då i retur ett s.k. QSL-kort som bevis på att man lyckats ratta in en sändning från den obebodda ön som tillhör både Sverige och Finland.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.