Den långe rödhårige brevbäraren som försvann

Bosse Jansson var 27 år och bodde ensam i en liten lägenhet på Folkungagatan 63 i Stockholm. Han föräldrar hade omkommit i en bilolycka när han var i de nedre tonåren. Bosse Jansson var lätt att känna igen då han var kraftigt rödhårig och mycket lång. Några trodde att han var 2 m lång, men i själva var hon nog 1,96 eller något sådant. I april 1976 försvann han och har aldrig återfunnits eller återkommit.

Bosse Jansson jobbade som brevbärare på postkontor nr 2, som låg på Folkungagatan, bara kvarteret intill hans bostad. I dag ligger där en Lidl-butik. Jobbet som brevbärare innebar att han varje dag skulle infinna sig på jobbet kl. 06.00 för att sortera brevförsändelserna och sedan bära ut dessa i brevbärarens distrikt. Så snart som alla brev var utburna så var arbetsdagen slut. Kamratskapet bland brevbärarna var god och många kände honom. Han var också känd för att var mycket aktiv i vänsterrörelsen, som på den tiden var mycket livaktig. Ofta bar han slitna och ganska fula blå jeans. Inget hade lagt märke till att han haft någon flickvän och ingen trodde att han var homosexuell.

Många kunde vittna om att Bosse Jansson var intelligent och att han, förutom politik och samhällsfrågor, var mycket intresserad av kartor och av främmande språk. Han var kommunist och jobbade mycket aktivt inom Vietnamrörelsen. Vid de många möten som då organiserades var han ofta på plats och sålde olika tidningar och trycksaker. Bland annat sålde han tidskrifterna Gnistan och Clarté samt någon tidskrift om Albanien. När han gick runt där på demonstrationerna kunde många känna igen den långe unge mannen med det kraftigt röda håret. Ofta bar han en sorts rock med många stora fickor, i dessa rymdes de olika tidskrifter och trycksaker som han sålde. Bosse Jansson var också medlem i KFML-rörelsen, vilken var en mycket vänsterextrem organisation. Kamraterna noterade att han var mycket pålitlig när det gällde att komma till avtalade möten och för att hämta trycksaker till försäljning. Samtidigt var han tystlåten och berättade nästan inte något alls om sig själv. Han var språkbegåvad och hade goda kunskaper i engelska, franska och albanska. Det senare språket hade studerat själv och deltagit i utbildning i språket i Prestina i Kosovo. Han hade stort intresse för Albanien och hade rest dit ett antal gånger. Albanien var då en extremt hård diktatur och ett mycket slutet samhälle. Det sades att Bosse Jansson hade goda kontakter i Albanien. I de kretsar som intresserade sig för Albanien ansågs han vara en mycket kunnig expert på Albansk kultur och det politiska systemet i diktaturen. Privat var han skötsam och måttfull med alkohol och droger. Hans ekonomi var god eftersom han ärvt ca. 240 000 kr från sina föräldrar. Han rörde aldrig arvet utan levde på inkomsten som brevbärare.

Bosse Jansson satt i styrelsen för Svensk-Albanska föreningen och hade kontakt med en del albaner i Sverige. Vid den tiden fanns det dock ytterst få personer från Albanien i Sverige.

Bosse Jansson gillade att resa och reste ofta när han kunde ta ledigt. Resorna gick både till NATO-länder i Europa och till länder i Östblocket. Albanien hade han hunnit besöka flera gånger. När han försvann hade han börjat planeringen av en gruppresa till Albanien, vilken han själv skulle leda.

Lördagen den 3 april 1976 hade han deltagit i ett styrelsemöte i Svensk-Albanska föreningen i Kristineberg. Genom en omhändertagen SL-biljettt vet man att han reste med t-banan kl. 16.15. Troligen resta han då hem, men det vet man inte. Han nästa arbetspass var måndag morgon kl. 06.00. Men han kom inte till jobbet den morgonen. Hans kamrater ringde till honom och en gick även till hans bstad för att höra om han var sjuk eller om det hänt något. De fick inte någon kontakt med honom. Efter ytterligare några dagar lyckades en av arbetskamraterna, som då var mycket oroliga för honom, förmå polisen att med hjälp av låssmed gå in i lägenheten. Där fann man inte annat än att sängen var bäddad och det var inte alls någon oordning i lägenheten om 2 rum och kök. Där fanns hans plånbok och pass. I plånboken fanns kontant 374 kr och i lägenheten fann man även tre bankböcker och en beställning av en resa till Albanien. Polisen noterade att man inte kunde finna någon adressbok och inte heller något meddelande från Bosse Jansson. Inget var märkligt med hur det såg ut i lägenheten. Det enda som var något märkligt var att det låg ett par slitna tofflor kastade vårdslöst i tamburen. Bosse Jansson var ordentlig av sig och man var förvånad över att han skulle ha lämnat lägenheten med tofflorna på det sättet. Bosse Jansson hade en stor samling LP-skivor med folkmusik från runt om i världen. Samlingen var lämnad orörd.

Ganska snart skrev kvällstidningarna om försvinnandet, men det kom inte alls fram några tips eller ledtrådar. De som kände Bosse Jansson hade svårt att tro att han hade tagit livet av sig. Han hade inte haft några depressioner eller psykiska störningar. Inte heller hade han, såvitt man kände till, varit utsatt för några hot. Inte heller var det känt att han hade någon fiende. Men han var maoist och sympatiserade öppet med kommunistdiktaturen i Albanien. Dessutom var en erkänd expert på Albanien utanför landet. Vid den tiden fanns det en liten, men stridbar, grupp av albaner som var motståndare till den albanska regimen.

Försvinnandet har väckt stor uppmärksam genom åren. På Flashback på nätet har det under årens lopp skrivits mer än 90 000 inlägg. Dan Fränkel gav ut boken ”Brevbärarens sista möte”. Boken är skönlitterär, men bygger på de fakta som är kända kring försvinnandet. Anders Sundelin har också givit ut boken ”Brevbäraren som försvann”. Sveriges Radio har gjort ett längre reportage, som numer finns att tillgå om en pod.

Det har klarlagts att Bosse Jansson gjorde mycket omfattande resor och även en del märkliga resor. En gång reste han från Island till Stockholm över Berlin, trots att det hade varit både billigare och bekvämare att resa direkt till Stockholm. Han var i Berlin endast över dagen och då reste han kort över till Östberlin några timmar. Det har spekulerats över om han lämnade information till DDR:s underrättelsetjänst. Både ryssarna och övriga Warszawapakts-länder ville ha information om och inifrån Albanien. Eventuellt kan den albanska säkerhetstjänsten Sigurimi ha kommit på att Bosse Jansson lämnade information till östtyskarna. Han var ju ändå en av de ytterst få albansktalande utlänningar som reste ut och in i Albanien vid den tiden. Landet var i praktiken helt slutet och de enda besök som tilläts var några få turistresor för att få in en del hårdvaluta. Regimen var helt beroende av stöd från Kina. Man har bedömt att regimen avrättade över 6000 albaner under åren 1945 – 1991, satt 103 000 i fängelse och 65 000 i arbetsläger. Däremot är det inte känt att den albanska regimen avrättade motståndare utomlands. Svenska säkerhetspolisens aktmaterial om Bosse Jansson är fortfarande hemligstämplat. Men man får utgå från att inte häller säkerhetspolisen känner till vad som hände med den långe rödhårige brevbäraren på Södermalm som talade albanska och vurmade för regimen i Tirana.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.