James Cook upptäckte Hawaii och fick en kniv i ryggen

James Cook (1728 – 1779) var upptäcktsresanden som på egen hand studerade matematik, navigation och kartritning, upptäckte Nya Zeeland och Hawaii samt slutade sitt liv 50 år gammal på Hawaii med en kniv i ryggen.

James Cook föddes som det andra barnet i en syskonskara på åtta barn. Fadern James Cook var skotsk lantarbetare i Yorkshire, vilken senare blev förman på en gård. Modern, Grace Pace, var från trakten. Faderns arbetsgivare uppmärksammade den unge pojkens begåvning och bekostade därför fem års skolgång i en lokal skola. På den tiden var det en förhållandevis lång skolgång. Därefter arbetade James som tonåring några år i det lantbruk där fadern var anställd. Vid 16 års ålder flyttade dock James på eget intitiativ till ett fiskeläge drygt tre mil från föräldrahemmet. Den byggnad (”Cooks´ Cottage”) som var föräldrarnas sista bostad finns bevarad. År 1934 monterades hela huset ned, tegelsten för tegelsten, och fraktades till Melbourne och byggdes där upp såsom det stått i England. I fiskeläget hade James tagit anställning hos en grönsakshandlare. Från sin arbetsplats i butiken hade James god utsikt över hamnen och havet. På den lediga tid han hade bedrev han intensiva studier i matematik och navigation. Efter ett par år blev han presenterad för två bröder, som var redare i Whitby. Rederiet hade några mindre fartyg som fraktade kol utefter den engelska kusten, framförallt på sträckan Tyre – London. James fick anställning som matros på bulkfartyg som transporterade kol. På sin fritid fortsatte han att bedriva studier i framförallt algebra, geometri, trigonometri, navigation och astronomi. Målmedvetet studerade han dessa ämnen för att kunna kvalificera sig som fartygsbefäl. Efter att under tre år ha gått som lärling och matros fick han plats på olika engelska fartyg som seglade på baltiska hamnar. James Cook har alltså seglat i Östersjön. Hela tiden bedrev han egna studier i olika ämnen som skulle vara till nytta för honom som fartygsbefäl. Är 1752 hade han hunnit bli styrman på koldepåfartyget Friendship. Ett par år senare (1755) erbjöds han att få eget befäl över ett fartyg, men omedelbart därefter ansökte han i stället om att få tjänstgöra i den brittiska örlogsflottan (”Navy”). I flottan fick emellertid börja som aspirant, trots att han redan var en mycket erfaren styrman och navigatör.

Vid den tiden rustade den brittiska armén och flottan för krigföring i Nordamerika (”Sjuårskriget”). James Cook började sin tjänstgöring i flottan ombord på HMS Eagle. I oktober 1755 var han med om hans fartyg erövrade ett franskt örlogsfartyg och sänkte ytterligare ett. Sitt första självständiga befäl i flottan fick han då han blev kapten på den lilla kuttern Cruizer, som deltog i Eagles patrullverksamhet. Sommaren 1757 examinerades han i England och erhöll behörighet att som kvalificerad navigatör självständigt ansvara för navigering av örlogsfartyg i den kungliga flottan.

När James Cook inte var till sjöss bodde han i East End i London. Han var gift och fick sex barn. En av hans söner förolyckades 1780 i en tornado i Västindien ombord på ett fartyg. Det finns i dag inte några ättlingar till James Cook eftersom samtliga hans sex barn avled innan de själva hade fått några barn.

Under sjuårskriget tjänstgjorde James Cook på HMS Pembroke. Med en avdelning från detta fartyg deltog han 1758 i erövringen från fransmännen av Fortess of Louisbourg. Han deltog även i belägringen av Quebec 1759. Vid dessa aktioner uppvisade han en framstående förmåga att genomföra spaningsuppdrag och genomföra utförliga karteringar. Han ansvarade för kartläggningen av S:t Lawrenceflodens hela sträckning, vilket gjorde det möjligt för general Wolfe att genomföra ett framgångsrikt dolt och överraskande anfall mot fransmännen.

James Cook goda förmåga att strategiskt utforska okända områden utnyttjades 1765 – 1767 för att kartlägga Newfoundlands brutna och tidigare helt outforskade kust. James Cook använde sig av lokala lotsar och sjöfarare för att i detalj notera grund och andra hinder för sjöfarten. När James Cook under fem sommarsäsonger vistades vid Newfoundlands kust för kartläggning utnyttjade han tiden även till att göra omfattande astronomiska observationer, vilket det möjligt för honom att beräkna ortens longitud. Hans resultat presenterades för vetenskapsakademien Royal Society 1767. James Cook var en föregångsman inom lantmäteri och sjömätning eftersom han var först med att utföra trianguleringar med mycket stor exakthet. Hans mycket goda resultat, som han lyckades uppnå trots svåra yttre omständigheter, uppmärksammades både av flottan och av Royal Society. Hans sjökort över Newfoundlands farvatten kom att användas av sjöfarten i området i tvåhundra år. Efter utforskningen av Newfoundland skrev James Cook att han hade för avsikt att utforska och resa längre än någon annan gjort före honom.

I maj1768 gav adminralitet James Cook i uppdrag att föra befälet över en stor vetenskaplig expedition till Stilla havet. Avsikten var att göra veteskapliga studier av Venuspassagen av solskivan. Sådana observationer från andra platser runt om i världen skulle sammanställas och göra det möjligt att beräkna avståndet till solen. Som chef för expeditionen befordrades James Cook till löjtnant och fick även ekonomisk ersättning av Royal Society. Expeditionen avseglade den 26 augusti 1768, seglade runt Kap Horn och seglade över Stilla havet för att nå Tahiti den 13 april året därpå. På Tahiti registrerades Venuspassagen. Det visade sig dock att man inte kunde göra så exakta mätningar som man hade hoppats på. Dittills hade James Cook inte alls känt till vad expeditionen skulle göra efter observationen på Tahiti. Först då fick han öppna det förseglade kuvertet som innehöll utförliga instruktioner om expeditionens fortsatta färdväg. Uppdraget visade sig bestå i att segla söderutför försöka upptäcka den stora kontinent som man på den tiden trodde skulle finnas i södra Stilla havet. Australien hade upptäckts redan 1606 av den nederländske upptäcktsresanden Willen Janszoon. Senare samma år hade även spanjoren Luis Vaz de Torres nått fram till Australien. Den första europeiska bosättningen i Australien ägde dock rum först 1788, hela 182 år efter kontinentens upptäckt. Det året ankom elva fartyg från England med straffångar som deporterades till Australien. Fångarna kom från England och Irland. Tiden 1788 – 1868 transporterades omkring 162 000 fångar till olika straffkolonier i Australien. Av dessa fångar var ca. 2 500 kvinnor.

James Cook seglade först mot Nya Zeeland och lyckades de båda öarnas kustlinjer. Det 22 km breda sundet mellan öarna kallas alltjämt för Cook´s straight. Nya Zeeland hade upptäckts av nederländaren Abel Tasman, men det var James Cook som 1769 lyckades beskriva öarnas geografiska utsträckning och visa att ögruppen består av två stora öar. Våren 1770 seglade James Cook västerut och nådde som de första européerna Australiens östkust. Den 23 april 1770 besättningen på Endeavour för första gången observera en grupp australiska urinvånare. En vecka senare gick en grupp av besättningen från fartyget i land. I sina anteckningar kallade James Cook platsen för ”Botany Bay” eftersom botanisterna som var med på expeditionen hade funnit många intressanta växter just där. Det var den brittiske botanisten Joseph Banks och den svenska botanisten Daniel Solander (1733 – 1782), den senare en av Linnés lärjungar, som började systematisera den australiensiska floran. Joseph Banks (1743 – 1820) var den brittiske botaniskt som sedan kom att vara president i Royal Society under hela 41 år. Det var också han som senare ledde anläggandet av Kew Garden i London. Själv förde han med sig 30 000 plantor från sina expeditioner och han har tillskrivits upptäckten av 1400 av dessa. Omkring 80 olika växter bär i den ena eller andra formen hans namn. Det var dessutom Joseph Banks som föreslog den brittiska regeringen att straffångar skulle sändas till Australien.

Linnés lärjunge Daniel Solander var den första vetenskapligt skolade person som satte sin fot i Australien som deltagare i James Cook första expedition. Solander var prästson från Piteå. Efter omfattande studier i Uppsala reste han 1760 till London för att där arbeta med klassificeringen av växter enligt Linnés berömda sexualsystem. År 1763 började han katalogisera de botaniska samlingarna i British Museum och året därpå valdes han in Royal Society. Tillsammans med sin personlige assistent, finländaren Herman Spöring var han den botanist som började dokumentera den australiska floran, vilket han fick tillfälle att göra under de sju veckor som fartyget Endeavour tvingades ligga för ankar efter att ha seglat på grund i Stora Barriärrevet, vilket rev expeditionen var först att upptäcka. Fartyget låg för reparation på den plats som i dag har namnet Cook town (ett litet samhälle med endast 2 700 invånare). Solander deltog även i 1768 års expedition och fick då tillfälle att vistas i Nya Zeeland under sex månader. Solander var den förste svensk som seglade jorden runt. Senare deltog han i andra forskarexpeditioner till Island, Hebriderna och Orkneyöarna. Solander avled i London 1782 i en ålder av endat 49 år efter att ha drabbats av hjärnblödning. Hans assistent Spöring avled 1771 ombord på Endeavour under segling från Java till Godahoppsudden.

James Cook seglade norrut efter Australiens ostkust, med gick på grund den 11 juni 1770. Fartyget skadades svårt och det tog sju månader att stranden reparera fartyget för att möjliggöra fortsatt resa. Den 22 augusti 1770 hade man nått den nordligaste punkten av Australien, som befälhavaren benämnde Cape York. Fartyget seglade därefter genom det sund som i dag kalla Torres Strait (efter den spanske upptäcktsresande Torres) och nådde till Batavia (namnet på Djakarta fram till 1945). Många i besättningen insjuknade i malaria, men expeditionen lyckades i varje fall segla runt Godahoppsudden och nådde Sankt Helena den 30 april 1771 och kom hem till England den 12 juli 1771. Efter återkomsten tryckte James Cook sina resejournaler och han nådde genast betydande berömmelse och anseende i vetenskapliga kretsar. Kort efter återkomsten till England befordrades han till commander (närmast att jämföra med kommendörkapten). År därpå (1772) fick James Cook ett nytt uppdrag av Royal Society att leda ytterligare en expedition för att åter försöka finna den stora kontinent (”Terra Australis”) som man alltjämt trodde låg söder om Nya Zeeland. James Cook hade tidigare seglat runt de två stora öar som Nya Zeeland består av. Därigenom hade han också visat att ögruppen inte var en del av en större kontinent. Han hade dessutom kartlagt Australiens hela östkust och dessutom visat att den nya världsdelen tycktes utgöra en helt egen kontinent. Trots det var många forskare i England alltjämt av uppfattningen att det skulle finnas en ännu större kontinent längre söderut.

Cooks andra expedition avseglade med två fartyg. James Cook förde befället på HMS Resolution och Tobias Furneaux (1735 – 1781) på HMS Adventure. Under långa tider under expeditionen hade inte fartygen inte kontakt med varandra. Första gången som expeditionens fartyg inte seglade tillsammans var nära fyra månader och andra gången som de kom bort från varandra var under nio månader. Furneaux kartlade på egen hand bland annat Tasmanien. Fartyget Resolution var byggt 1770, 34 m långt och med en bredd på 9,3 m och djupgående på 4 m. Besättningen uppgick till 112 man, inklusive 20 marinsoldater. Cooks andra expedition innebar en världsomsegling på långt sydligare latituder än någonsin tidigare. Den 31 januari 1774 passerade expeditionen den södra polcirkeln och nådde 71 grader 10 minuter sydlig bredd. Cook nådde nästan ända fram till Antarktis fastland, men drivisen hindrade fartyget från att nå ända fram. Cook återvände därefter till Tahiti för att proviantera och därefter göra ett nytt försök att nå fram till den eftersökta kontinenten. Men även den gången hindrade ismassorna expeditionen att nå fram till Antarktis. Därpå seglade Cook norrut till Nya Zeeland 1774 och därefter mot Kap Horn. Därifrån seglade han åter söderut i ett tredje försök, betydligt längre i väster , för att nå den omtalade kontinenten. Under den resan tog han i den brittiska regentens namn besittning av South Georgia (upptäckt 1675 av den engelske upptäcktsresande Anthony de la Roché) samt även Clerke Rocks och South Sandwich Islands (”Sandwich Land”).

Den rapport över sina resor som James Cook avlämnade vid hemkomsten tog slutligen död på alla spekulationer om att det skulle finnas en stor kontinent söder om Australien och Nya Zeeland. Det var på Cooks andra expedition som han utprovade och hade stor praktisk nytta av den kronometer som John Harris hade utvecklat. Med de exakta tidsangivelserna kunde Cook med stor precision bestämma sin longitudposition, vilket tidigare varit mycket svårt att göra. För att bestämma longituden måste man känna den exakta tiden. På den tiden kunde sjöfarare lätta bestämma sin latitud än att bestämma sin longitud. Det var därför som de norska vikingarna, som skulle segla till Island, först seglade utefter den norska kusten upp till i höjd med Trondheim för att sedan segla rakt västerut för att nå Island. De behövde då endast hålla samma latitud och behövde inte bekymra sig om longituden.

När Cook återvände till England befordrades han till ”post-captain” och blev chef för ett hedersregimente förlagt till Greenwich. Cook blev vid denna hemkomst ännu mer firad och berömd. Han tilldelades en guldmedalj för att han kunnat genomföra expeditionen utan att en enda man hade fått skörbjugg. Cook var känd för att vara en human chef som såg till att manskapet fick en så allsidig kost som var möjligt. Annars var skörbjugg på den tiden ett mycket stort problem på långresor. I det brittiska överhuset hylladeshan som Europas främste upptäcktsresande (the great navigator).

Royal Society planerade för nya expeditioner. En sådan skulle ha som mål att utforska om det fanns en nordostpassage norr om Kanade. James Cook anmälde sig frivilligt att leda även en sådan expedition, som skulle segla från Stilla havet förbi Alaska för att försöka nå fram till Atlanten genom passage norr om Sibirien. Samtidigt skulle an annan brittisk expedition segla från Atlanten för att försöka nå fram till Stilla havet norr om Sibirien, men i motsatt riktning.

Cooks tredje och sista expedition ägde rum 1776 – 1779. Först seglade expeditionen runt Godahoppsudden till Tahiti. Där lämnade man av infödingen Omai, som förts till London med den andra expeditionen. Därefter seglade man först till Hawaii. Cook förde åter befäl på HMS Resolution och kapten Charles Clerke var befälhavare på HMS Discovery. Expeditionen utgjorde de första européerna som kom i kontakt med befolkningen på Hawaii. En del historiker menar att spanjoren Ruy Lopez de Villalobos upptäckt ögruppen redan 1542, men det är ifrågasatt. Möjligen var det Cook som upptäckte Hawaii. Från Hawaii seglade de två fartygen nordost för att om möjligt försöka finna vägen till en nordostpassage. De nådde Oregons kust omkring 44 min 39 sek nordlig nordlig latitud. Cook kallade platsen för Cape Foulweather därför att vädret var så uruselt att de tvingades segla söderutför att först senare återupptaga försöket att längre norrut. Expeditionen blev liggande i en månad i den vik som idag benämnes Resolution Cove (efter fartygets namn). Där bytte de varor med indianerna, men det visade sig att dessa inte var intresserade av de billiga smycken och annat som urbefolkningen på Hawaii tidigare varit förtjusta i att få i utbyte mot de egna varorna. Indianerna var mest intresserade av att få yxor, metallverktyg och annat för praktiskt bruk. När expeditionen åter började segla norrut efter kusten kartlade man hela kuststräckan ända upp till Berings sund. På den tiden hävdade kolonialmakterna alltid överhet över alla landområden som deras expeditioner hade lyckats upptäcka. Cook förklarade därför kuststräckan upp till Berings sund för brittiskt territorium. Härigenom fylldes så att säga tomrummet mellan de spanska och de ryska kolonisatörerna på den amerikanska kontinentens västkust. Berings sund hade kartlagts av dansken Vitus Bering (1681 – 1741), vilken för övrigt själv dog i skörbjugg på en obebodd ö i Berings sund (kallas i dag för Berings Island och där ligger han begravd).

I mitten av augusti 1778 seglade Cooks expedition genom Berings sund. Expeditionen nådde ända upp till 70 grader 44 min nordlig latitud, varefter man seglade ned utefter den sibiriska kusten (Nordkap ligger på 71 grader 10 min). I början av september 1778 påbörjades sedan resan söderut mot Hawaii. Det finns uppgifter om att Cook under återresan var mycket irriterad och eventuellt hade svåra magplågor. Han tvingade besättningen att äta valrosskött, vilket besättningsmännen redan tidigare förklarat vara oätbart. Detta bidrog till starkt missnöje bland besättningen och James Cook var själv mycket irriterad och uppträdde ovanligt hårt mot sina underlydande.

Expeditonen återkom till Hawaii 1779 och man seglade runt ögruppen i hela två månader för att ytterligare kartlägga ögruppen. Därefter gick man iland på Hawaiis huvudö och det visade sig att befolkningen där just då firade en skördefests till den polynesiske guden Lonos ära. Det har spekulerats i om det var så att utbefolkningen betraktade James Cook och hans besättning som utsända av själva guddomen. Besättningen blev nämligen mycket väl bemött under den månad som expeditionen stannade på Hawaii. Kort tid efter att expeditionen lämnat Hawaii hamnade de i ett kraftigt oväder och den främre masten på fartyget Resolutionen bröts av och man tvingades därför till ögruppen för att få tillfälle att reparera skadorna. Det visade sig att då att urbefolkningen helt plötsligt var fientligt inställda mot expeditionen. En grupp infödingar förde bort en av expeditionens landstigningsbåtar (en barkass). I ett försök att tvinga infödingarna att återlämna båten begav sig James Cook själv till det närliggande samhället och grep egenhändigt infödingarnas kung för att föra ombord denne på ett av fartygen. Detta gjorde James Cook troligen för att hålla kungen som gisslan för att tvinga infödingarna att återlämna båten. Kungen gick till en början med frivilligt, men flera präster gick med och försökte förmå kungen att inte gå ombord på fartyget därför att de förstod att det kunde vara en fälla. En prästman håll fram en stor kokosnöt framför Cook för att åtminstone distrahera honom. När Cook därefter skulle hjälpa till med att skjuta ut den lilla båten från stranden, med kungen ombord, slogs han av en inföding i huvudet med en klubba och stacks sedan med en dolk i ryggen av en av kungens närmaste män. Cook avled omedelbart och även de fyra sjömän som var med honom dödades omedelbart. Hela dramat följdes i kikare från expeditionens två fartyg. Cooks kropp bars iväg och infödingarna genomförde genast en begravningsritual på sätt som var traditionellt för döda kungar och andra herremän. Kroppen styckades och kokades så att skelettet blev rent, vilket var en del av den traditionella religiösa ceremonin. En del av av benen överlämnades därefter fredligt till engelsmännen för att de skulle kunna genomföra begravning till sjöss.

Efter James Cook död övertog Clerke befälet över expeditionen och genomförde ytterligare ett försök att finna vägen till Nordostpassagen. Dock avled Clerke i tuberkulos den 22 augusti 1779 och John Gere, som varit med redan i Cooks första exepdition, övertog befälet. James King övertog befälet på det andra fartyget (Discovery). Expeditionen återkom till England först i oktober 1780. James King färdigställde Cooks redogörelse över expeditionen, vilken trycktes och vann spridning. Man har därefter alltid talat om Cooks tre expeditioner till Stilla havet.

Fartyget HMS Endeavour var en 30 m lång bark med ett djupgående på 3,45 m. Vid god vind var hastigheten som högst 7 – 8 knop. Fartyget såldes av flottan 1775 till en privat ägare och fick då namnet Lord Sandwich. Fartyget seglade därefter med timmer från Östersjöhamnar till England. Sedan hyrdes fartyget in av flottan för trupptransporter under amerikanska frihetskriget för att till slut sänkas av den egna besättningen under blockaden av Narragamsett Bay (Rhode Island) 1778. Vraket har inte med säkerhet kunnat lokaliseras, men man tror att det är ett av de fem vrak som ligger i Newports hamn. Delar av fartygets utrustning har bärgats. En kopia av fartyget har byggts.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.