Den ryske förrädaren Oleg Gordievsky

Oleg Gordievskij (f. 1938) var son till en välrenommerad KGB-officer och senare kom han själv att gifta sig med en KGB-officer och få två barn. I skolan var han en mönsterelev med de högsta betygen. Han lärde sig tidigt tyska. På högskolenivå utbildade han sig vid MGIMO, som var den sovjetiska utrikesförvaltningens prestigefyllda utbildning i internationella affärer. Hans första utlandsstationering i utrikesdepartementets tjänst började i Berlin i augusti 1961, vid samma tid som Berlinmuren uppfördes. Redan då ska han ha börjat intaga en kritisk inställning till den sovjetryska politiken. Efter två år övergick han till tjänstgöring i KGB med placering i Köpenhamn. Inför den tjänstgöringen hade han fått utbildning i norska, danska och svenska. Det innebär att han hörde hemma i den ”skandinaviska avdelningen” inom utrikesförvaltningen. Han var intelligent med intellektuella intressen och det som i Ryssland och i Frankrike kallas för intellektuell.

Jorn Bro var under åren 1969 – 1977 operativ chef i den danska säkerhetstjänsten. Han har berättat att den danska säkerhetstjänsten redan från det att Oleg Gordievskij anlände till Köpenhamn identifierade honom som en trolig KGB-officer. Oleg Gordievskij var mycket intresserad av det danska samhället, han hade utpräglade intellektuella intressen samt även mycket intresserad av västerländsk musik. Han och hans fru gick ofta på jazzklubbar i Köpenhamn. Den danska säkerhetstjänsten övervakade honom och andra anställda på den sovjetiska ambassaden. Särskilt intresserade blev de när de uppmärksammade att Oleg Gordievskij ofta besökte kyrkogårdar och tog kontakt med präster. De misstänkte att han försökte finna identiteter på avlidna personer för att kunna stjäla identiteter för att användas av KGB-agenter. Tjänstgöringen i Köpenhamn blev tämligen lång (1965 – 1970) och han lärde sig tala god danska.

Mikael Lyubimov tjänstgjorde i KGB åren 1959 – 1980 nådde graden överste. Från och med 1967 var han andreman i KGB i Köptenhamn och därför närmaste chef över Oleg Gordievskij. Lyubimov har även han i intervjuer senare berättat att Oleg Gordievskij var mycket intresserad av vad som hände i det danska samhället och var en klart intellektuell person. Begreppet används på ett särskilt sätt i Ryssland och i Frankrike. Närmast kan det förklaras med att personen läser böcker och gärna samtalar om sådant som ligger bortom den vardagliga horisonten. Oleg Gordievskij kunde i danska bibliotek läsa böcker som han aldrig kunnat få läsa i Moskva. Enligt Lyubimov var det i danska bibliotek som Oleg Gordievskij kunde läsa om förhållanden i Sovjetunionen som han aldrig känt till trots den långa och kvalificerade utbildningen i utrikesdepartementet och i KGB.

I augusti 1968 invaderade Sovjetunionen och andra Warszawapaktsländer Tjeckoslovakien och 72 civila dödades under kravallerna. Över 250 skadades allvarligt. Oleg Gordievskij tog del av nyheterna från Prag. En dag ringde han från en telefon på ambassaden till sin hustru i Moskva och talade om den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien. Han fördömde kraftigt invasionen och grät i telefonen. Det framgick tydligt att han var emot invasionen och ansåg den vara ett stort övergrepp av den sovjetiska regimen. Senare har Oleg Gordievskij sagt att han visste om, eller utgick från, att telefonsamtalet avlyssnades av den danska säkerhetstjänsten. Han menar att det var ett sätt för honom att signalera till danskarna att han inte sympatiserade med Moskvas officiella politik. Telefonsamtalet avlyssnades mycket riktigt av den danska säkerhetstjänsten och det noterades nogsamt att KGB-officeren ovarsamt i telefonsamtal med hustrun klargjort att han i högsta grad var upprörd över det politiska övergreppet. Senare har man i den danska säkerhetstjänsten diskuterat om Oleg Gordievskij av ren ovarsamhet ringde samtalet på en telefon som möjligen var övervakad eller om det var en medveten signal till danskarna att han inte sympatiserade med den officiella ryska politiken. Man visste inte hur man skulle förstå att han så ovarsamt och öppet klargjorde sin ideologiska inställning i en för Sovjetunionen viktig säkerhetspolitisk fråga. Danskarna hade dock noterat att Oleg Gordievskij kunde vara en KGB-officer som skulle kunna rekryteras i framtiden och man övervakande honom noga.

År 1973 befordrades Oleg Gordievskij till ställföreträdande chef för KGB:s politiska avdelning vid ambassaden i Köpenhamn. Danskarna övervägde om de skulle våga sig på ett kontaktförsök för att se om han var möjlig att rekrytera. Men den danska säkerhetstjänsten ansåg sig inte ha tillräckligt erfaren personal och alltför begränsade resurser för att hantera en värvad källa inifrån ambassaden. Danskarna hade emellertid nära samarbete med brittiska SIS ( känt öven under den mera populära benämningen MI6, som härrör från kriget) och informerade britterna om möjligheten att försöka rekrytera Oleg Gordievskij. SIS står för Secret Intelligence Service. Även SIS övervakade noga Oleg Gordievskij och kände till att han löptränade nästan varje morgon och ofta spelade badminton. Det gjordes flera kontaktförsök, som dock misslyckades. En gång vidtalade man en danska som spelade badminton att försöka inleda en relation med ryssen. De träffades och han drack två drinkar på en bar och tog sedan stillsamt adjö utan att visa något intresse för henne. På en bjudning på den Västtyska ambassaden sände danskarna fram en man som var gay som föreslog att de två skulle gå iväg tillsammans till en bar. Oleg Gordievskij visade dock inte något intresse och man drog därför slutsatsen att han inte var homosexuell. SIS beslutade till slut att göra ett försök att kontakta honom direkt i den badmintonhall där han brukade spela. Det var den högste SIS-agenten i Köpenhamn som själv tog kontakten. Först började han byta några ord med ryssen i omklädningsrummet och på banan. Till slut förklarade han vem han var och föreslog att de skulle träffas på en annan plats. Kontakten gick bra och Oleg Gordievskij förklarade att han var villig till en andra kontakt, vilken snart skedde på ett av de stora hotellen i Köpehamn. Oleg Gordievskij förklarade omgående att han inte ville att danskarna på något sätt informerades eftersom han visste att KGB hade kontakter inom den danska säkerhetstjänsten. Det innebar att SIS inte informerade de danska myndigheterna om mötet på ett hotell i Köpenhamn med en högt uppsatt KGB-officer på den sovjetiska ambassaden i staden. Mötet ägde rum 1974 och föll väl ut. Som villkor för att lämna information krävde Oleg Gordievskij att vissa villkor skulle iakttagas. Han skulle aldrig övervakas, han skulle aldrig fotograferas, hans medarbetare på ambassaden skulle inte hamna i svårigheter och han skulle aldrig erbjudas betalning för sina tjänster. Förklaringen till att han ville samarbeta var att han av ideologiska skäl hade kommit att inta en starkt kritisk inställning till den sovjetiska regimen och hela den ryska politiska samhällsordningen. SIS gick med på att följa de villkor som Oleg Gordievskij hade angivit.

Hans informationsöverlämning började med att han tog med sig filmer med avfotograferade dokument från ambassaden och överlämnade dessa till en SIS-agent vid ett snabbt möte på stan och fick sedan tillbaka filmerna en halvtimme senare. På så sätt kunde han återställa filmerna på ambassaden. Det rörde sig om handlingar av olika slag som på mikrofilm fördes mellan Moskva och ambassaden i Köpenhamn. På dessa filmer fanns information om KGB:s agenter och kontaktperson i de nordiska länderna samt även information om hur KGB hade organiserat arbetet på ambassaden. Information omfattade även personer som i största allmänhet var informatörer till KGB. Allt detta pågick under fyra år och slutade med att Oleg Gordievskij år 1978 blev omplacerad till en tjänst hos KGB i Moskva. I den befattningen fick han ännu större tillgång till omfattande information om KGB:s agenter och kontakter i hela västvärlden. Under dessa fyra år hade han dock inte någon kontakt med SIS eller någon annan västerländsk underrättelsetjänst. SIS avvaktade för att se vad som skulle komma att hända med honom.

Nästa utlandsplacering 1982 för Oleg Gordievskij blev överraskande nog London. Själv tycktes han ha varit oförberedd på en placering i Storbritannien. Han tog kontakt med sin tidigare chef och vän, överste Ljubiov, som också han var överraskad över att Oleg Gordievskij skulle placeras i London. Denne talade de nordiska språken och tyska, men hade mer begränsade kunskaper i engelska. Oleg Gordievskij frågade efter råd och Ljubiov rådde honom att börja läsa Somerset Maugham för att lära sig förstå engelsmännen och det engelska samhället. Om Oleg Gordievskij verkligen läste Somerset Maugham är dock okänt.

Ganska snart efter att Oleg Gordievskij anlänt till London tog han själv en ny kontakt med SIS. Den brittiska underrättelsetjänsten hade alltid en telefonlinje öppen och bemannad. Oleg Gordievskij hade tidigare fått information om hur han skulle göra för att återupptaga kontakten med SIS. Efter det att han själv kontaktat SIS ordnades ett ”safe house” i form av en lägenhet i västra London (i Baywater). I en intervju 2007 berättade Oleg Gordievskij att han i lägenheten träffade brittiska kontakter en gång i månaden och att mötena alltid ägde rum på hans lunchrast och aldrig varade med än 50 minuter. Den information som Oleg Gordievskij lämnade över i London avslöjade bland annat att KGB hade hemliga kontakter med högt uppsatta politiker och fackföreningsledare. Oleg Gordievskij var en enormt viktig källa för SIS. År 1983 utnämndes Oleg Gordievskij till överstelöjtnant i KGB och befordrades till ställföreträdande chef vid KGB:s kontor i London. Att den brittiska säkerhetstjänsten fick information direkt från den högt uppsatte KGB-officeren vid den ryska ambassaden var något som endast en mycket liten grupp inom SIS kände till. Eftersom Oleg Gordievskij lämnade information om agenter och informatörer som fanns i hela västvärlden började CIA att intressera sig för den information som man fick från britterna. De ville även veta vem som var källan till den värdefulla informationen från London.

Amerikanen David Major tjänstgjorde som FBI-agent åren 1970 – 1994. I en intervju har han berättat att den nye ledaren i Sovjetunonen, Jurij Andropov, levde under uppfattningen att det endast var en tidsfråga innan västmakterna skulle anfalla Sovjetunionen med en massiv kärnvapenattack. Andropov hade, innan han blev partisekretare och den verklige ledare, varit chef för KGB åren 1967 – 1982. Han var skolad i KGB:s anda och ideologi. Han blev sedan kommunistpartiets generalsekreterare 1982 – 1984. Den sovjetiska ledningen beslutade att dra igång den största spionverksamheten under hela det kalla kriget. Aktionen kallades på den sovjetiska sidan för ”Ryan”. Alla ryska agenter och informatörer beordrades att nogsamt söka efter tecken som kunde tyda på att västmakterna förberedde ett anfallskrig. Agenten höll noggrann uppsikt över om tjänstemännen på brittiska försvarsdepartementet och om de militära staberna arbetade övertid och hade ljuset tänt i tjänsterummen kvällar och nätter. De försökte ta reda på om beredskapslagren av blod fylldes på och om det beställdes ovanligt mycket pizza till staberna under kvällarna. Andropov och hans jämngamla politiska ledare var helt enkelt drabbade av paranoia. I september 1983 var de helt övertygade om att ett anfall var nära förestående. NATO genomförde i november 1983 en stor övning i Europa under namnet Able Archer. Ryssarna grupperade ut ett hundratal SS20-batterier med robotar som var och en hade en sprängkraft 45 gånger bomben i Hiroshima. Den sovjetiska baltiska flottan intog högsta beredskap. Ryssarna befarade att övningen var ett försök att hemlighålla en verklig uppbyggnad inför ett planerat anfall. Oleg Gordievskij var informerad om hur den sovjetiska politiska och militära ledningen bedömde situationen och kontaktade därför sina handledare inom SIS för att informera om det allvarliga läget i relationen mellan de två supermakterna. Han menade att britterna inte förstod hur uppskrämda de ryska ledarna var och hur stor risken var för en ödeläggande storkonflikt. Samtidigt framförde han att de ryska ledarna inte förstod på hur västvärldens ledare agerade. Det fanns stor risk att ett storkrig skulle kunna utbryta av rent misstag. Thatcher informerades om den uppkomna kritiska situationen. Thatcher förstod allvaret och hade mycket nära kontakt med den amerikanske presidenten Ronald Reagan. Hon framförde att han genast borde tona ned den hårda retoriken som han använde i sina framträdanden. Även amerikanerna förstod hur allvarlig situationen var och Reagan började uttala sig mer försonande om Sovjetunionen. Genom s.k.”back-channels” lyckades amerikanerna framföra trovärdig information till ryssarna att det inte förelåg några planer på anfall. Situationen hade varit allvarlig, vilket mest berodde på att Andropov hade paranoida föreställningar om att det förelåg en omedelbar risk för anfall mot Sovjetunionen. USA hade förlitat sig på uppgifterna från den brittiska källan, men vill ändå veta vem som var källan. För att på alla sätt skydda källan vägrade britterna att ens informera sin närmaste allierade, USA. CIA hade kunnat dra slutsatsen att informationen kom från en specifik källa, förmodligen från en enskild person. Britterna försöka skydda sin källa genom att tala om ”ett flertal trovärdiga källor”. Men CIA gjorde misstaget att inte nöja sig med den information som britterna ville lämna utan uppdrog till chefen för kontraspionaget inom CIA att försöka ta reda på den inflytelserika källa som britterna uppenbarligen hade tillgång till. Uppdraget lämnades till chefen Aldrich Ames. Vad inte CIA visste och inte heller misstänkte var att Ames var agent för KGB. Genom uteslutningsmetoden kom Ames fram till att källan måste vara en högt uppsatt KGB-officer med placering i London. Enligt hans bedömning pekade allt på Oleg Gordievskij. Ames informerade KGB om vad han kommit fram till. Den 17 maj 1985 hemkallades Oleg Gordievskij under förklaringen att han skulle befordras. Om så var fallet skulle han utnämnas till överste. Oleg Gordievskij blev orolig och informerade sin kontaktman hos SIS, men kom fram till att han ändå var tvungen att resa till Moskva. Hade han vägrat hade det kunnat uppfattas som ett erkännande av att han lämnade information till SIS. När han anlände till Moskva fördes han till ett av alla de ”safe houses” som myndigheten har tillgång till runt om i staden. Han drogades och förhördes under hårda former, men han torterades inte. Uppenbarligen fick de inte ur honom något erkännande eller annan information av intresse. KGB beslöt då, enligt vad Oleg Gordievskij själv uppger, att ändra taktik och i stället spela ”cat and rat-game”. Oleg Gordievskij sattes i husarrest utan att behöva utföra några arbetsuppgifter. Men fortfarande var han misstänkt.

SIS kände bara till att Oleg Gordievskij rest till Moskva och därefter hade de inte haft någon kontakt med honom. Oleg Gordievskij själv har berättat att det fanns en möjlighet för honom att komma i kontakt med SIS. Hans avsikt var att han ville få hjälp att fly från landet. Oleg Gordievskij vände sig till sin vän och översten Ljubihov, som senare har berättat att Oleg Gordievskij då var helt förändrad. Hans händer skakade och han drack mycket. Tidigare hade han varit förhållandevis försiktig med alkohol. Oleg Gordievskij sa förstås inte något till Ljubihov om att han planerade att fly med hjälp av SIS. I en intervju senare har Ljubihov sagt att hade det kommit fram att Oleg Gordievskij lämnade information hade denne avrättats utan någon rättegång.

Oleg Gordievskij gav sig tillkänna för SIS genom att på en bestämd tid ställa sig på en bestämd plats utomhos med en plastkasse från ett varuhus i London i handen. SIS bekräftade att man uppfattat signalen genom att en man mötte Oleg Gordievskij på ett promenadstråk och då åt på en ”chocholate bar” av ett ovanligt märke, vilket Oleg Gordievskij var informerad om i förväg. När SIS fått veta att Oleg Gordievskij ville hoppa av planerade man snabbt ”Operation Pimlico” i juni 1985. Uppdraget var att få ut en överstelöjtnant i KGB från Moskva trots att han hade husarrest och var mycket misstänkt för högförräderi. Dessutom var Oleg Gordievskij en överstelöjtnant som under lång tid bott i London och kunde förmodas ha goda kontakter med engelsmännen. Uppdragit föreföll först omöjligt, men det var ytterst viktigt att få ut Oleg Gordievskij ur landet.

Det hela gick till så att Oleg Gordievskij tog tåget från Moskva till Leningrad och därefter buss till en plats ca. 50 km från den finska gränsen. Där gömde han sig i skogen och inväntade en bil med två personer från SIS. På utsatt tid den 19 juli 1985 kom mycket riktigt en Ford Sedan med diplomatisk personal till platsen där Oleg Gordievskij höll sig gömt. Han hoppade kvick in i bagageutrymmet och bilen vände åter mot den finska gränsen. Bilen måste, liksom alla fordon, passera fem ryska gränsposteringar. På i varje fall en av dessa släpptes spårhundar fram och sniffade på bilen och började gläfsa och skälla. De två personerna i bilens framsäte var rädda för att hundarna skulle markera för personen som låg under bagageluckan. Visserligen var det frågan om diplomatisk personal, men risken fanns att vakterna skulle ha krävt att få titta i bagageutrymmet. Kvinnan på passagerarplatsen, som tjänstgjorde i SIS, åt på chips och lyckades obemärkt släppa några chips genom bilfönstret. Detta räckte för att distrahera hundarna så mycket att de slutade skälla i närheten av bagageutrymmet. Bilen lyckades komma över till den finska sidan, men man ville ännu inte låta Oleg Gordievskij i bagageutrymmet komma fram utan körde vidare med honom dold. Men man hade kommit överens om att i bilens ljudanläggning spela den finske kompositören Jean Sibelius kända ”Finlandssvit” så snart man passerat gränsen. Där låg alltså Oleg Gordievskij hopkrupen i bagageutrymmet och blev himmelskt glad över att få höra just det musikstycket.

Oleg Gordievskij fördes till Storbritannien och fick omgående ny identitet. Han hjälpte beredvilligt västmakternas säkerhetstjänster med omfattande information om hur KGB arbetar för att rekrytera informatörer och ”mullvader”. Det dröjde sex år och till dess Sovjetunionen upplösts innan hans familj fick komma till honom i Storbritannien. Men då visade det sig att äktenskapet var under upplösning. Oleg Gordievskij lever i dag på hemlig ort i södra England med annan identitet. Dessutom med ständigt polisskydd.

För SIS var det en enorm framgång att lyckas få ut en överstelöjtnant i KGB, som var misstänkt för förräderi och dessutom hade husarrest. Egentligen var det ett omöjligt uppdrag som ändå lyckades. Vilka konsekvenser händelsen hade för ansvariga inom KGB vet vi inte.

Nu är Oleg Gordievskij inte den ende förrädaren som åkt i bagageutrymmet på en personbil över den finsk-ryska gränsen. Men han är förmodligen den ende som legat där hopvikt under ackompanjemang av Sibelius toner. Den svenske spionen Stig Berling reste på samma sätt till Sovjetunionen i mitten av oktober 1987, såvitt vi vet utan någon musik.

Stig Berling var dömd till ett långt fängelsestraff för grovt spioneri, men beviljades den 6 oktober 1987 så kallad beledsagad permission för att träffa sin hustru och övernatta hemma hos henne i lägenheten i Rinkeby. Paret åt först, tillsammans med tillsynsmannen, en god middag på Stallmästargården och åkte därefter vid 22-tiden till lägenheten. Där avlämnade tillsynsmannen paret med besked om att återkomma påföljande dag kl. 13.00. Men paret hade noga planerat Berglings flykt. Hustrun hade i förväg hyrt tre flyktbilar, varav en var uppställd utanför huset. SÄPO bevakade huset från en spaningsbil parkerad på framsidan av huset. Någon bevakning av utgången på husets baksida var inte ordnad. Vid midnatt gick hustrun, som då var förklädd, ut och åkte i väg med den hyrda bilen. Berling, även han förklädd och klädd som en joggare, gick ut genom garagevägen och upptäcktes inte av SÄPO:s spanare. Han joggade vid midnatt ut på Järvafältet utan att någon uppmärksammande honom. Hustrun körde till flyktbil nr 2, men upptäckte polisen där gjorde en kontroll av alla parkerade bilar. Hon vågade därför inte byta bil utan körde iväg till flyktbil nr. 3. Joggaren Berling sprang ganska länge innan han förstod att hustrun inte skulle komma till den avtalade platsen. Då sprang han upp på den stora genomfartsleden och lyckades stoppa en taxi som körde honom till Djursholms Östby. Då var klockan väl in på natten och dessutom fortsatte joggaren att jogga fram till Djursholms torg, vilken var den alternativa plats som makarna hade kommit överens om att träffas på om man tvingats avvika från den ursprungliga planen. Flyktbil nr 3 var uppställd bara 50 m från spionen Stig Wennerströms bostad i Djursholm. Hustrun hade kört till flyktbil 3 och plockade upp maken i Djursholm. Mitt i natten gick färden till Grisslehamn med avsikt att ta färjan över till Eckerö, vilket man också gjorde. De ankom till Eckerö kl. 13.00. Enligt planen uppsökte paret det ryska konsulatet i Mariehamn och fick där instruktion att ta färjan till Åbo och sedan köra till ryska ambassaden i Helsingfors. Detta ägde rum sedan svenska SÄPO fått kännedom om flykten. Kriminalvårdens tillsynsman hade som överenskommet kommit till hustruns lägenhet kl. 13.00 för att upptäcka att paret inte var hemma. Vid samma tidpunkt ankom de med en hyrbil till Eckerö. Svenska polisen utfärdade rikslarm först kl. 22.14 och den finländska säkerhetspolisen var förmodligen inte informerad tidigare, det är oklart om de ens informerades när rikslarm utfärdades. Rikslarm utgick först nästan 24 timmar efter att tillsynsmannen upptäckt att paret flytt. Paret tillbringade sedan en vecka på den sovjetiska ambassaden i Helsingfors innan Bergling stoppades ned i bagageutrymmet på en diplomatbil (personbil), kördes 20 mil till den ryska gränsen och utan kontroll in i Sovjetunionen. Någon musik fick han nog inte lyssna till där han låg i bagageutrymmet medan hustrun satt i bilen som passagerare. Man kan undra hur många det är som under årens lopp har åkt över den gränsen i bagageutrymmet på diplomatbilar. Min intuition säger mig att det inte bara har varit Oleg Goerdievskij och Stig Berling som gjort den resan.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.