Moensaken i Norge

Den nästan dövstumme 35-årige Fritz Moen dömdes 1978 och 1981 för att ha mördat två kvinnliga studenter i Trondheim vid två helt olika tillfällen med ett års mellanrum. Flickorna kände inte varandra. Efter ett resningsförfarande frikändes Fritz Moen 2004 för det andra av mordet. Han avled 2005 och på begäran av hans halvbror inleddes efter dödsfallet även ett resningsförfarande avseende det första mordet. Den avlidne frikändes även för det mordet. De båda domarna och frikännandena har uppmärksammats mycket i Norge och allmänt omtalats som Moen-saken som ett exempel på ett justitiemord. Fritz Moen avtjänade sitt långa straff innan resning beviljades.

Den 20 år gamla studenten Sigrid påträffades den 11 september 1976 död bakom en bensinstation i en välbeställd stadsdel i Trondheim. Det visade sig att hon utsatts för våldtäktsförsök och mördats. Drygt ett år senare anmäldes det att den 20-åriga studenten Torunn från Kongsberg saknades. Två dagar senare fann man hennes kropp vid en bro över älven i Trondheim. Än hon var mördad. Båda flickorna hade omedelbart före morden varit på fest på Studentkåren i Trondheim. Dagen efter att man funnit den döda Torunn greps Fritz Moen som misstänkt för mordet på henne. Han var praktiskt taget dövstum och bodde på en institution i Trondheim. Efter två dagar i arresten erkände han, genom en dövtolk, mordet på Torunn. Hans berättelse var dock osammanhängande, svårförståelig och motstridig. Ett halvår senare dömdes Fritz Moen av lagmansrätten till fängelse i 20 år jämte ytterligare tio år därefter med förvaring (”sikring”). Domen överklagades till Högsta domstolen som dock endast ändrade den på så sätt att fängelsestraffet bestämdes till 16 år. Tiden för förvaring blev densamma.

Tre år senare (1981) åtalades Fritz Moen även för mordet på Sigrid. Två dagar efter att åklagaren givit in stämningsansökan höll lagmansrätten sammanträde i åtalsfrågan. Försvararen Olav Hestenes hävdade i sin plädering att det redan hade begåtts ett justitiemord mot hans klient. Lagmannen reagerade kraftigt på detta och tillrättavisade advokaten i skarpa ordalag. Han accepterade inte att en advokat uttalade sig så. Tre månader senare avkunnades dom och Fritz Moen dömdes till fängelse 21 år för de två morden sammantaget. Tidigare dom om ytterligare 10 år med förvaring efter fängelsetiden stod fast. Fritz Moen överklagade, men Högsta domstolen tillät inte att målet prövades där.

Hela 20 år efter den första domen började den tidigare TV-journalisten Tore Sandberg att engagera sig i den alltjämt mycket omskrivna Moen-saken. Han hade själv rapporterat i norsk TV om rättegångarna mot Fritz Moen. Genom det omfattande arbete som Tore Sandberg utförde på eget initiativ och utan ersättning kunde advokaten John Christian Elden ge in resningsansökningar i de två mordmålen.

I Norge har Högsta domstolen en särskild avdelning som prövar resningsansökningar och i det fall som resning beviljas förordnas en advokat att företräda den tidigare dömde. Advokaten får därmed betalt för sitt arbete oavsett utgången i resningsmålet. I Sverige får ett ombud bara ersättning i de få fall då lagakraftvunna domar ändras efter ett resningsförfarande. Högsta domstolen medgav resning i Sigrid-målet (det första av morden), men inte i det andra målet. Ett år senare frikändes Fritz Moen för modet på Sigrid. Omedelbart efter frikännandet sände advokaten Elden in en ny ansökan om resning även i Torunn-målet. Sex månader senare avled Fritz Moen. Han hade hittats död i en fåtölj framför TV-apparaten på sitt rum på den institution där han bodde. Troligen hade han avlidit av en hjärtattack. När han dog hade han varit sysselsatt med att fylla i tipskuponger, tippning var hans stora passion. Han blev 63 år.

Nio månader senare låg en 67 år gammal man inför döden på ett sjukhus. Vid tiden för de två morden hade han bott i Trondheim. Inför personalen berättade han flera gånger att det var han, inte Fritz Moen, som hade våldtagit och dödat de två flickorna. En präst och polis tillkallades av personalen och även inför dessa erkände han de två morden på ett trovärdigt sätt. Ett halvår senare meddelade Högsta domstolen resning även i Torunn-målet. Redan två månader senare frikändes Fritz Moen även för det mordet, men då hade han varit avliden i 18 månader. Två veckor senare tillsatta regeringen en särskild utredning för att granska förfarandena och prövningarna av de två målen. Knappt ett år senare avlämnade utredningen sin rapport som innehöll mycket allvarlig kritik mot polis, åklagare samt även domstolarna. Utredningen visade att objektivitetsprincipen inte iakttagits, att polisens utredningsmän och åklagarna inte ens hade dokumenterat och presenterat uppgifter som skulle kunna vara till fördel för den tilltalade och att man hade betraktat Fritz Moen som gärningsman långt innan polisutredningen var avslutad.

Fritz Moen var född 1943 i Sarpsborg. Fadern var en tysk soldat i Norge och modern en ogift norsk kvinna. Fadern dödades något år senare när han tjänstgjorde på östfronten. Fritz Moen föddes gravt hörselskadad och hade sedan hela livet bara kvar rester av hörseln. Han lärde sig inte att tala som barn och hade hela livet mycket svårt att göra sig förstådd. Modern lämnade bort honom mycket tidigt till vård på barnhem och senare i livet bodde han på olika institutioner. Han hade mycket lite kontakt med sin mor. Hon gifte om sig och Fritz Moen hade inte någon kontakt med sina yngre halvsyskon eller med moderns nye man. Under hela sitt liv var han mycket ensam och kände sig utanför eftersom han inte kunde prata med andra. Han bedömdes ha normal intelligens med ett gott minne. I tonåren var han med på en ungdomsfest och kände då att han blev retad. Ungdomarna hade druckit. För att hämnas tog han då utan lov en pojkes moped och började köra mot den ort där han tidigare bott på en institution. Men han körde av vägen och in i ett träd. I kollisionen fick han en allvarlig skallfraktur och ett fult ärr i ansiktet. Skallskadan ledde till att han blev helt förlamad i en arm. Han saknade sedan hela livet rörlighet i armen.

Vid den tiden fanns det inte möjlighet till jämförelse av DNA, men blodgrupp kunde bestämmas. På ett av offren hade man funnit blodspår med annan blodgrupp än offret och Fritz Moen. Denna omständighet tillmättes märkligt nog inte någon betydelse av domstolarna. Fritz Moen hade också alibi för den först bedömda tiden för ett av morden, men polisens utredning kom då fram till att mordet troligen ägt rum vid en annan tid, vid vilken Fritz Moen inte hade alibi.

Efter frikännandet betalade norska staten skadestånd med 13 milj kronor samt betalade även 4 milj kr till en fond för forskning i frågor som kan medverka till att hindra andra felaktiga domar. Det belopp som dödsboet fick skänktes till det vårdhem där Fritz Moen bott under lång tid. Norges statsminister beklagade i ett offentligt uttalande de felaktiga domarna och bad som företrädare för staten om ursäkt för det inträffade.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.