Uppsalakidnappningen

Vid jultiden 2011 utspelades ett drama i Uppsala. En läkarstudent och en psykologstudent sövde ned en juriststudent och höll honom sedan fången i ett nedkylt hus nära Robertsfors utanför Umeå. Det var frågan om människorov och utpressningsförsök. Offrets familj var nämligen förmögen och gärningsmännen hade hoppats på att få ut ett stort lösenbelopp, som de dock inte lyckades få ut. Kriminalfallet har i media gått under benämningen ”Uppsalakidnappningen”. Eftersom det nu snart har gått tio år sedan händelsen finns det anledning att åter berätta om den makabra historien. Berättelsen innehåller flera märkliga omständigheter. De två huvudgärningsmännen fick vardera tio års fängelse av hovrätten. Den person som mest fungerade som ”fångvaktare” fick sex års fängelse.

Någon gång kring nyårsaftonen 2011 började man på sociala medier fråga var en 25-årig manlig student i Uppsala höll till, eftersom han helt oförklarligt varit borta sedan den 29 december. Han skulle ha träffat en kvinnlig studentkompis, men när han inte kom så gick hon hem till hans lägenhet på Luthagen i Uppsala. Lägenheten var olåst och där hängde lägenhetsnycklarna på en krok. Men studenten var borta och han hade inte lämnat några spår efter sig.

Som förberedelse inför människorovet hade de två som var huvudgärningsmän gjort en ”mindmapping” på ett papper med olika tänkbara handlingsalternativ. Tydligen hade de lagt ned en hel del tid för att överväga vilka möjligheter och risker som fanns. Läkarstudenten hade rest till Linköping där han köpt en bil för 3000 kr och med den körde han till Mölndal. Bilen var så dålig att den kokade när han kom fram till Mölndal. Där hyrde han en skåpbil, som dock bara hade sommardäck trots att det var mitt i vintern. Han körde därefter bilen till Uppsala där den skulle användas för att stuva in offret som skulle sitta fasttejpad i en rullstol.

Under polisutredningen framkom det en hel del märkliga omständigheter. Psykologstudenten kände offret och han hade tidigare visat intresse för henne. Tillsammans med läkarstudenten, som hon var tillsammans med, planerade hon att kidnappa offret för att sedan pressa hans familj på något stort belopp. Det är oklart vem som kom upp med idén. Offrets föräldrar och övriga familj hade stora förmögenheter i form av ett fastighetsbolag i Linköping, vilket de två gärningsmännen kände till.

Psykologstudenten föreslog offret att hon skulle komma hem till honom och ta med något som de tillsammans skulle äta. Hon gick hem till honom den 28 december och bjöd honom på en medhavd köttfärspaj, som blandats rejält med sömnmedel. Offret sa först att han tyckte köttfärspajen smakade beskt och att han inte vill äta mer av den. Psykologstudenten förklarade då att hon bakat pajen enligt sin mammas recept och att den kanske inte hade blivit så bra. För att inte såra henne åt han i varje fall upp en del av köttfärspajen. Rätt snart blev allt dimmigt för honom och då passade psykologstudenten och läkarstudenten, som då hade släppts in i lägenheten av sin medgärningsman, att med hjälp av silvertejp spänna fast offrets fotleder, handleder och överarmar. Stora tejpbitar sattes även över hans mun och ögon. Han placerades i en för ändamålet särskilt anskaffad rullstol och rullades mitt i natten i centrala Uppsala ut till den hyrda skåpbilen. Med skåpbilen gick resan mitt i natten mot Umeå  där de två gärningsmännen ett par veckor tidigare köpt ett gammalt förfallet skolhus. Detta låg i Älglund, nära Robertsfors inte långt från Umeå och hade bara kostat 50 000 kr. Nycklarna till skolhuset hade med posten sänts till en tredje medarbetare som i pressen senare kom att benämnas ”fångvaktaren”. Det var en lättlurade och klart underbegåvad person. Planen vara att hålla offret gömt i skolbyggnaden en tid och samtidigt utöva utpressning mot hans familj. Fångvaktaren var den som som skulle se till att offren inte rymde.

Offrets familj försökte engagera polisen att spana efter offret, men polisen menade att det inte fanns några tecken på att det rörde sig om brott. Familjemedlemmarna lät sig dock inte nöja med det utan gjorde egna efterforskningar. De lyckades komma in i studentens dator och fann att han hade installerat appen ”Find my phone” och med den appen försökte de lokalisera var hans telefon befann sig. Men de fick till en början inte fram någon information.

De två gärningsmännen körde upp skåpbilen till Umeå med studenten ordentligt fasttejpad i rullstolen. Det var uruselt väder och resan tog 12 timmar. De körde fast i snön flera gånger och en gång kanade de ned i diket. En bärgningsbil tillkallades och drog upp skåpbilen ur diket. Inne i skåpbilen hade offret nu vaknat, men kunde inte skrika på hjälp. Vid dikeskörningen hade han kastats omkull, fallit ur rullstolen och slagit huvudet i skåpbilens vägg. Färden fortsatte emellertid, men bilen fastnade en gång till i snön. En annan bilist hjälpte då till att få upp bilen på vägbanan igen. Nu lyckades offret inne i bilen skrika på hjälp och han ropade också sitt personnummer, men den hjälpande bilisten tycks inte ha hört något. Efter 12 timmar kom de i varje fall fram till Älglund och offret, som fortfarande var rejält fasttejpad, fördes in i ett nedkylt smutsigt källarrum där det bara fanns en gummimadrass på golvet och inte något mer. Han frös och fick under de fyra dygn han hölls fånge inte någon mat utan endast smältvatten och några kalla burkar med öl. När han placerades i rummet sa gärningsmännen att de skulle slå ut hans tänder och hälla kokande vatten på hans fötter om han inte medverkade till att de fick en lösensumma. De hotade även med att döda några av hans släktingar samtidigt som de noga förklarade att de hade tagit reda på detaljer om släktingarnas liv och var dessa bodde. Gärningsmännen talade engelska med låtsad rysk brytning och antydde att de var från Ryssland och att hela aktionen ingick i en större aktion.

Läkarstudenten åkte sedan från Älglund för att ta sig till Linköping, men väglaget var så dåligt att han åkte av vägen och körde fast igen. Där satt han fastkörd i snön i 18 timmar för att sedan få lift till Gävle. Därifrån tog han tåget till Linköping.

Gärningsmännen hade gjort sig av med alla offrets tillhörighet utom hans pass och hans mobiltelefon. Polisen hade ännu inte dragit igång någon spaning. Men familjen försökte själva söka efter offret eftersom de var helt övertygade om att det hade hänt honom något. När de två gärningsmännen befann sig i Stockholm tog läkarstudenten offrets mobiltelefon och sände ett sms från telefonen till offrets far. Det ska ha varit första gången som den mobilen användes av gärningsmännen. Då visste inte gärningsmännen att offrets mobil gick att lokalisera så snart den har slagits på. Familjens medlemmar såg då på appen ”Find my phone” att mobilen fanns någonstans på Malmskillnadsgatan i centrala Stockholm. Offrets bror, som befann sig i Stockholm, kastade sig i en taxi och åkte till den adress där familjen sett att mobilen var. En polispatrull i en civil bil kom till platsen, men det gick inte närmare att klara ut var mobilen fanns. Plötsligt visade dock appen hos familjen att mobilen börja röra sig. Offrets bror har då satt sig i polisbilen och färden gick norrut mot Uppsala. Polisen visste inte var mobilen fanns, men eftersom den rörde sig så utgick man från att den fanns i en bil. Först i närheten av Uppsala blev det så glest i trafiken att polisen, men hjälpt av fortlöpande information från familjen som de hade telefonkontakt med, tyckte att man kunde avgöra i vilken bil mobilen fanns. Det var en skåpbil. Den stoppades och när två personer kom ut från skåpbilen så kände brodern genast igen den kvinnliga studenten eftersom han i ett tidigare sammanhang träffat henne i sin brors närvaro. De två greps och anhölls. I förhör vägrade de dock att säga något om vad som hade hänt med offret. De förnekade all kännedom. I skåpbilen fanns en GPS-mottagare som har lagrat information om det geografiska läget av skolhuset i Älglund. Gärningsmännen hade ju redan varit där en gång och var förmodligen på väg dit igen. Men polisen missade att undersöka den data som fanns i mottagaren. Hade polisen tryckt på några knappar hade de genast fått fram uppgift till vilken plats som gärningsmännen hade planerat att resa. Då hade man kunnat rädda offret långt tidigare.

Vid husrannsakan hos gärningsmännen hittade man bland annat en ”mindmap” med detaljerad planering av hur människorovet skulle gå till. I deras datorer fann man även att de sökt information om hur man kan blanda sömnmedel i mat och hur man kan föra belopp från utländska banker till konton i Sverige. Läkarstudenten hade i sin mobil sökt på nätet med sökord som ”droger i mat”, ”recept köttfärspaj”, ”hur mycket Stillnoct är dödlig dos”.

De häktade gärningsmännen vägrade att berätta var offret fanns. Men ”fångvaktaren” lämnade efter några dygn det gamla skolhuset och gick iväg till ett par som bodde i närheten för att få mat och värme. Han var där en stund och bjöds på mat, men gick senare vidare. Paret ringde då polisen och berättade om det märkliga besöket. Fångvaktaren hade också ringt till sin far, som undrade var han höll hus, och han hade då berättat att han var i ett skolhus i Älglund. Med den samlade informationen kunde polisen ganska snart slå till med insatsstyrkan mot det gamla skolhuset och befriade den nedkylde och uthungriga studenten.

Båda gärningsmännen förnekade brott och gjorde gällande, sedan de överbevisats med att de fört bort offret, att det hela rörde sig om en form av practical joke som hade gått överstyr. Läkarstudenten ändrade under rättegången sin berättelse och gjorde gällande att ”bortrövningen” skett i samförstånd med offret eftersom han själv vill få uppmärksamhet och bli föremål för medias intresse. Domstolarna accepterade inte den förklaringen och de två dömdes mot sina nekanden till vardera tio års fängelse av hovrätten. Den så kallade fångvaktaren fick dock sex år.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.