Polisen som rånade banken och jagade sig själv

En svensk polis rånade ensam ett bankkontor då han var i tjänst. Vid rånet hotade han med sitt eget laddade tjänstevapen. Rånet skedde mot ett bankkontor som han själv tidigare besökt i tjänsten och då instruerat personalen om hur de skulle bete sig om de blev utsatta för ett rånförsök. Under flera veckor efter rånet deltog han själv i jakten på den ensamme rånaren. Några timmar efter rånet var han ute i skogen med en hundpatrull i ett försök att få upp spår efter rånaren. Då var det alltså rånaren själv som försökte få upp spår efter sig själv, men misslyckades. Det här är några av ingredienserna i den helt otroliga och makabra berättelsen om den polisinspektör som kort före julaftonen 2004 rånade Nordeas bankkontor i centrala Söderhamn på närmare 700.000 kr. Detta är den mest fantastiska berättelsen i modern svensk kriminalhistoria.

Vi kallar honom Mats, trots att han i verkligheten heter något annat. Han växte upp i Malung, gick på skidgymnasium, gjorde värnpliktsutbildningen på regementet i Falun och arbetade sedan en tid som ABAB-väktare. Det var då som han inspirerades till att söka till Polishögskolan i Solna. Mats var 21 år gammal då han antogs till utbildningen och hans första placering blev sedan som polis i yttre tjänst i förorten Skärholmen i södra Stockholm. Hans chefer och kollegor ansåg honom vara framåt och initiativrik. Men kurskamraterna hade dock under utbildningen tyckt att han var mycket av en besvärlig besserwisser som ofta ifrågasatte vad lärarna sade. Mycket tidigt i sin karriär som polis blev han vapeninstruktör, handledare för poliselever och ingick snart även i länets s k. insatsstyrka.

Under år 1998 var Mats med om att beslagta en bil och när han sedan skulle återlämna bilen till ägaren passade han på att för egen del stjäla en vinkelslip som låg i bilen. Han åtalades och dömdes för egenmäktigt förfarande. Den förklaring han gav under utredningen var att han behövt vinkelslipen för att skära upp ett hänglås. Domen tycks inte ha påverkat hans karriär inom polisen på något sätt.

Som nybliven polis i Skärholmen köpte Mats tillsammans med flickvännen en villa i Vaxholm och de gifte sig ganska snart. Men 1997 träffade han en ny kärlek, en flicka som då bara var 17 år medan han då hunnit bli 28 år. Han skilde sig och villan i Vaxholm såldes. Flickan var från trakten av Söderhamn och de köpte därför en gammal kyrka, som var ett renoveringsobjekt, utanför Söderhamn. Efter en tid sökte sig Mats till polisen i Söderhamn och polismyndigheten där tog emot honom med öppna armar eftersom han hade vitsord att vara drivande och erfaren från en betydligt hårdare tjänst i Skärholmen än den som väntade i Söderhamn. Mats var med om att bygga upp och utbilda den insatsstyrka om organiserades även i Gävleborgs län. Han var också den som förde befälet över alla poliser från länet som deltog i kommenderingen till Göteborg under EU-toppmötet i juni 2001 mellan världsledare (”Göteborgskravallerna”).

Den 17 december 2004 var Mats i tjänst och befann sig i polishuset i Söderhamn. Hans ekonomi var körd i botten. Han bodde med sin hustru och deras ettårige son i huset som måste repareras och byggas om. En mängd räkningar var obetalda och han hade nyligen gjort stora investeringar i villan och då tvingats lånat pengar av sina svärföräldrar. Julen närmade sig och Mats kände sig mycket hårt pressad. Före lunch den dagen frågade han sin närmaste chef om de kunde äta lunch tillsammans, men chefen hade inte tillfälle till det just den dagen. Efter att ha ätit lunch på egen hand körde han iväg från polisstationen i den civila polisbil som han förfogade över. Bilen parkerades vid Resecentrum i centrala Söderhamn, inte långt från Nordeas bankkontor. Mats hade själv för inte så länge sedan ansökt om ett lån hos Nordea, men inte fått något lån. Hans privatekonomi var verkligen riktigt dålig. Då Mats parkerat den civila polisbilen vid Resecentrum tog han på sig en civil jacka och tog även med sig det ”flamskydd” som ingår i polisens skyddsutrustning för att täcka och skydda ansiktet mot eld och flammor. Flamskyddet kan också användas som en rånarhuva. Mats drog vid ingången till banklokalen på sig rånarhuvan (flamskyddet) och rusade in i banklokalen och skrek på engelska, som bankpersonalen senare kunde berätta om, att det är ett rån och att de pengar som han begär ”inte är deras pengar”. Personalen berättade även efteråt att rånaren hade ett pistolliknande föremål i handen (det visades sig senare att det var hans tjänstevapen, en SIG Sauer P226 9 mm med magasin för 15 patroner). En bankanställd lade upp en hög med mynt på disken, men rånaren skrek att han skulle ha ”alla sedlar” och att de skulle stoppas i den svarta plastsäck som han hade med sig i handen. Personalen var så rädda att de inte vågade trycka på någon av de larmknappar till polisen som fanns under disken. Mats hade själv instruerat dem att de alltid skulle försöka trycka på en larmknapp om de blev utsatta för ett rånförsök. När rånaren lämnade banklokalen med knappt 700 000 kr i plastsäcken ropade han käckt ”Merry Chrismas!” till personalen. Vad han inte visste, eller i varje fall inte tänkte på, var att en del av sedlarna var ”betade”. Det innebar att sedelnumren på de överlämnade sedlarna hade antecknats av banken. Avsikten var att dessa sedlar i första hand skulle lämnas ut vid ett rån. När rånaren Mats, polisinstruktören, fått ned sedlarna i plastsäcken rusade han ut ur banklokalen, vände sig mot vänster och sprang till synes helt oplanerat fram till en kvinna i 70-årsåldern som just stannat sin bil för att lägga ett brev på postlådan. Dörren på förarplatsen var öppen och bilens ägare försökte först köra ifrån platsen, men rånaren Mats grep tag i henne och drog ut henne ur bilen. Men kvinnan hann få med sig sin handväska som legat i passagerarsätet. I baksätet låg dock en tårta i en kartong som hon nyss hämtat från ett konditori. Mats hoppade själv in i hennes bil och körde i hög fart iväg i riktning mot stadens Resecentrum. En ledig gymnasielärare råkade emellertid sitta i sin bil i närheten av banklokalen och han såg hur rånaren rusade ut från banklokalen, tog kvinnans bil och körde iväg. På försiktigt avstånd följde läraren i sin bil efter rånarbilen. Under den våldsamma men korta bilfärden mot Resecentrum körde rånaren in i en rondell med hög fart och mötte där en poliskollega som var på väg till jobbet i polishuset. Kollegan blev upprörd över den hänsynslösa körningen, men insåg att han inte har någon chans att följa efter bilen. Klockan var några minuter efter kl. 14 då Mats parkerade den stulna bilen på Resecentrums parkeringsplats nära den civila polisbil som han kort tid tidigare hade ställt där. Då hade han redan tagit av sig ”rånarhuvan” och den civila jackan som han haft på sig under rånet. Återigen var han en uniformerad polis. En uniformerad polis som satt vid ratten i den rånarbil som all tillgänglig polispersonal i Söderhamn och östra Hälsingland just då jagade. Läraren som på avstånd iakttagit vad som skett såg nu till sin förvåning en man i polisuniform gå ut från rånarbilen till en annan bil (som var en civil polisbil).

Rutinmässigt satte Mats på polisradion när han lämnat rånarbilen och satt sig bakom ratten i den civila polisbilen. Som alltid kopplade han in kanal 62 och fick då höra att det en kort stund tidigare skett ett väpnat rån mot Nordeas kontor i centrala Söderhamn. Men det kände han ju redan till. Över radion blev alla poliser beordrade att spana efter den ensamme rånaren. Därmed inleddes den mest bisarra polisjakt som någonsin förekommit i vårt land. Mats satte upp lösa blåljus på instrumentbrädan i sin civila polisbil och körde fram till bilen i vilken vittnet, gymnasieläraren, satt. Under förevändning att det skulle vara en rutinkontroll stoppade Mats lärarens bil och talade om att det varit ett rån mot bankkontoret och frågade läraren om han har sett något. Vittnet, som ju tidigare följt efter rånarbilen, utbrast då spontant och utan att tänka sig för: ”Det var ju du! Det var ju du som kom med rånarbilen!”. Mats sa förstås emot och såg förvånad ut. Han tog upp ett anteckningsblock och började anteckna att vittnet felaktigt pekat ut polismannen själv som vittne. Mats var nervös och hans händer skakade så mycket att han tappade både pennan och anteckningsblocket på marken. Vittnet fick därefter åka iväg och han körde då direkt hem, där han fortsatte att förvirrat grubbla över vad han hade sett och fått uppleva inne i Söderhamn den eftermiddagen. Han fick det inte att gå ihop detta att polisen själv hade kört rånarbilen.

Bara några timmar efter rånet deltog Mats i spårning i skogen med en hundpatrull. Spårningen pågick ett par timmar fram till mörkrets inbrott. Spårpatrullen drog fram över stock och sten. Hundföraren gick med draget vapen och var beredd att bekämpa den beväpnade rånaren som kunde gömma sig i skogen. Mats gick bakom hundföraren och även han hade vapen i handen. Mats varnade hundföraren: ”Var försiktig, rånaren kan vara beväpnad”. Att det var den beväpnade rånaren själv som gick bakom honom kunde ju inte hundföraren ens ana. När mörkret kom åkte hundföraren med hunden och Mats till polishuset. Efteråt kunde hundföraren minnas att Mats höll upp dörren för honom och hunden och att denne då hade en svart plastsäck i handen. Hundföraren kunde ju inte heller ana att det i den säcken låg hela bytet från rånet. Under lång tid hade Mats sedan alla sedlar gömda på sitt rum i polishuset, medan ett stort antal av hans kollegor jagade rånaren och sökte efter bytet från rånet. När Mats rörde sig i polishuset hade han nästan alltid med sig en liten svart väska i handen. Senare kom det fram att han i väskan hade haft alla sedlarna från banken och troligen även hela tiden sitt tjänstevapen.

Polisinsatsen för att försöka finna rånaren blev mycket omfattande. Personal inkallades från Gävle och Bollnäs. Tåg stoppades och genomsöktes och flera hundpatruller sändes ut i terrängen för att försöka få upp spår efter rånarna. Personalen utrustades med förstärkningsvapen (kulsprutepistol av typen MP5). Alla försiktighetsåtgärder vidtogs därför att man ju spanade efter en beväpnad rånare. Att det kunde röra sig om polisens egen vapeninstruktör hade de förstås inte en aning om.

Någon tipsade polisen att rånet utförts av någon ur en för polisen välkänd grupp missbrukare i Söderhamn. Polisledningen beslutade att göra ett tillslag mot den lägenhet där de misstänkta männen befann sig. I den polisstyrka som fick uppdrag att bryta sig in i lägenheten ingick Mats, vilket innebar att den verklige rånaren var den som var med och grep de misstänkta bankrånare. När polisen bröt sig in i bostaden var det Mats som bröt upp dörren med bräckjärn. En fotograf från lokaltidningen ”råkade” vara på plats när polisen bröt sig in och fotot hamnade förstås på första sidan i lokaltidningen. Det är förmodligen enda gången som en rånare själv avbildas på första sidan i en tidning just då rånaren är i färd med att försöka gripa den eller de som har rånat banken. De fyra män som greps i lägenheten förhördes, anhölls och häktades därefter av tingsrätten. Efter omkring en vecka släpptes de eftersom det inte fanns någon bevisning mot dem.

Det förvirrade vittnet, gymnasieläraren, hade sovit på saken och kommit fram till att det ändå måste vara så märkligt att det han med egna ögon sett verkligen var polismannen själv som i hög fart kört bilen från banken fram till parkeringsplatsen vid Resecentrum. Vittnet kontaktade därför polisen och berättade i telefon om sina iakttagelser . Den polis som tog emot uppgifterna fann att dessa verkade tillförlitliga och informerade genast sin chef med orden: ”Vi kanske har rånaren i våra egna led”. Det var så som den mycket hemliga och mycket speciella utredningen om misstanke mot Mats inleddes. Några få särskilt betrodda poliser fick i uppdrag att utreda om det kunde vara så att Mats var rånaren. Gruppen ville inte bli iakttagen på polisstationen utan de sammanträdde hemma hos en av utredningsmännen. Allt hölls mycket hemligt och alla anteckningar fördes i ett särskilt krypterat dataprogram, som inte någon annan i polishuset hade möjlighet att komma åt.

I polishuset var det under den här tiden flera som med förvåning iakttog att Mats alltid gick omkring i lokalerna med en mindre svart väska i handen, vilket var ett helt nytt beteende. Dessutom brukade han ganska ofta fråga kollegor om hur det gick med utredningen av Nordearånet. Annars brukade han inte vara särskilt intresserad av andra pågående utredningar, som han själv inte ledde. Den hemliga arbetsgruppen i polishuset arbetade i två månader utan att få fram någon annan bevisning än de uppgifter som gymnasieläraren hade lämnat. Uppgifterna bedömdes i och för sig vara trovärdiga, men ansågs inte räcka till för att gripa Mats och inleda förhör.

Det fanns övervakningskameror i banklokalen och polisen studerade naturligtvis noga bilderna från kamerorna. Flera som såg rånaren röra sig på bilderna sa att rånaren rörde sig på samma sätt som poliser lärt sig att uppträda i hotfulla situationer för att försöka skydda sig själva.

Mats var handledare för poliselever och vid ett tillfälle ett par månader efter rånet satt han i cafeterian i polishuset och skröt över hur bra hans nya bil var, han berättade att han köpt en nästan ny Volvo. Några kollegor hörde honom prata om sin nya bil och blev förvånade eftersom de kände till att han hade dålig ekonomi. Det visade sig vid kontroll att han nyligen köpt bilen i Stockholm av en privatperson för 220 000 kr. Polisen kontaktade förstås diskret säljaren av bilen och det visade sig tursamt att denne hade kvar det mesta av beloppet i sedlar. Banken hade ju anteckningar om sedelnumren och det visade sig därför genast att bilen hade köpts med rånarpengarna. Därmed hade utredningsgruppen tillräckliga bevis för att gripa och förhöra Mats om rånet. När Mats senare under förhören fick veta att banken hade antecknat sedlarnas nummer erkände han genast rånet. Han förklarade att han hade varit hårt pressad av sin dåliga ekonomi, särskilt inför julen, och att han helt plötsligt bara fick ett infall att råna banken utan någon planering eller förberedelse. Själv sade han att han förstod att det vara en helt befängd idé att som polis råna en bank.

Så snart polisen fått veta att Mats hade betalat bilen med sedlar från rånet skulle han gripas inne i polishuset. Under förevändning att hans chef ville prata med honom om hans handledning av poliseleverna fick man honom att gå till chefens rum. Med sig i handen hade han som vanligt den lilla svarta väskan. Så snart han steg in i rum nr 344 såg han att det fanns flera polismän där och han fick omedelbart höra att han var misstänkt för rånet mot Nordea. Han uppmanades att öppna den lilla väskan han bar med sig, men det vägrade han och höll hårt om väskan. En polisman slet då ifrån honom väskan. När den öppnades visade det sig att väskan innehöll hans tjänstevapen och några tjocka sedelbuntar. Mats sade inte något annat än att han med mycket låg röst bad att få gå på toaletten för att kissa. Det var det sista som han fick göra i polishuset i Söderhamn.

Under rättegången visade Mats bevarat självförtroende och bemötte trotsigt på olika sätt åklagaren, men han mötte aldrig de närvarande polisernas blickar. Under polisförhören hade han tillfrågats om vad han skulle ha gjort om polisen kommit efter honom i jakten på rånaren. Mats förklarade att han var så ”automatiserad” att han helt säkert skulle ha ”bekämpat målet”.

I tingsrätten dömdes Mats till fem års fängelse, med efter prövning i hovrätten fastställdes straffet till fyra år och sex månader. Domstolarna tog hänsyn till att han skulle förlora sitt arbete. Han avtjänade sitt straff och lever numera under ett helt annat namn i en helt annan del av landet. Många av hans kollegor i Söderhamn, som kände honom väl, befann sig under lång tid i ett chocktillstånd. Något sådant som att en polis rånar en bank och hotar personalen med det egna tjänstevapnet, samt därefter deltar i jakten på rånaren, var något för dem helt ofattbart. Under rättegången genomgick Mats en rättspsykiatrisk utredning (RPU), men läkarna fann inte att han varit utsatt för allvarlig psykisk störning vid tiden för brottet eller inte heller vid tiden för undersökningen.

Det har skrivits en hel del i pressen om polisen som rånade en bank och sedan aktivt deltog i jakten på sig själv. Sveriges Radio (SR) har gjort en pod om rånet och Mats har själv framträtt i intervjuer och berättat om det som han minns av händelserna.

När Mats hade börjat på Polishögskolan spelade SVT in ett program som sändes under namnet ”Polisskolan”. I programmet intervjuades ett antal poliselever om utbildningen och sina förväntningar om framtiden i polisyrket. En av de elever som intervjuades var Mats, som inför kameran bland annat sade: ”Man märker när man jobbar att alla människor ljuger”. Trettio år senare gjorde SVT en uppföljare och intervjuade åter igen de gamla eleverna av vilka de flesta fortfarande arbetar som poliser. Det gör dock inte Mats och han ställde inte heller upp för någon ny intervju för SVT. Hans gamla kamrater från Polishögskolan kunde i TV-programmet berätta hur chockade de under lång tid var över att en polis kunde råna en bank och sedan jaga sig själv.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.