Mysteriet med luftskeppet

Redan före andra världskriget använde sig amerikanska flottan av små luftskepp (”blimps”) för havsövervakning. Det var luftskepp med ofta endast två eller tre mans besättning. Luftskeppen var fyllda med den säkra gasen helium och flög på bara några hundra meters höjd över havsytan. Farten var omkring 40 knop och dessa blimps hade några få sjukbomber för att kunna anfalla upptäckta japanska ubåtar. De hade en räckvidd på 3500 km och kunde ligga uppe i luften i 12 timmar. Således betydligt längre än flygplan.

Efter Japans anfall på Pearl Harbor utökades förstås all verksamhet med blimps. USA befarade under en tid någon form av japanskt anfall mot den amerikanska västkusten. Japanska ubåtar tog sig ända fram till kusten och sänkte där en handfull amerikanska handelsfartyg. En japansk ubåt hade till och med i februari 1942 från övervattensläge lyckats skjuta ett antal granater mot Kaliforniens största petroleumindustri, vilket var första gången som det amerikanska fastlandet anfölls sedan engelsmännen bombarderade New Orleans under kriget 1812.

Flottan anskaffade efter krigsutbrottet ytterligare ett antal blimps för att utöka havsövervakningen av kusten och havsområdet nära kusten. Bland annat rekvirerades några av de små luftskepp som däcksfabrikanten Dunlop redan utnyttjade i sin marknadsföring. Dessa små luftskepp brukade flyga som stora annonspelare över stora idrottsevenemang. En av dessa bimps var den farkost som fick den militära beteckningen L-8. Farkosten hade två eller tre mans besättning och medförde två stora sjunkbomber på vardera 150 kg (typ Mark 17), vilka hängde i bombställ på sidan av farkostens hytt (gondol). Dessutom var denna bestyckad med en kulspruta (8 mm), 300 patroner samt även rökgranater för att markera fynd och andra upptäckter på havsytan. Taktiken var att besättningen skulle försöka upptäcka japanska ubåtar (snorklar, ubåtstorn, oljeutsläpp m.m.) samt markera läget med rökgranater för att underlätta för ytattackfartyg att anfalla den upptäckta ubåten. Blimpen kunde själv från luften fälla två sjunkbomber, vilka var konstruerade för att detonera på ett visst förinställt vattendjup.

Blimpen L-8 tillhörde Airspace Patrol Squadron 32. Befälhavaren var 27-årige underlöjtnanten Ernest Dewitt Cody och 38-årige meniga andremannen Charles Ellis Adams. Cody hade gått ut från krigsskolan Annapolis 1938. Båda var gifta och hade utmärkta omdömen från tidigare tjänstgöringar i flottan. Cody, som var befälhavare, hade endast 756 timmar flygtid på LTA-farkoster (LTA står för lighter-than-air), men den 11 år äldre Adams hade 2 281 timmar på LTA-blimps. Cody hade utmärkt sig genom att med blimpen L-8 i början av april 1942 lyckats flyga ut 145 kg reservdelar till det amerikanska hangarfartyget Hornet (CV-8), vilka reservdelar var nödvändiga i förberedelserna för det amerikanska anfallet med bombplan av typen B-25B. Den 18 april lyfte nämligen 16 bombflygplan av typen B-25B Mitchell från Hornet och anföll Tokyo (har i historieböckerna omtalats som the Doolittle Raid eller the Tokyo Raid). Det var det första amerikanska flyganfallet mot det japanska fastlandet och anfallet fick stor psyklogisk effekt eftersom det visade att Japan låg helt oförsvarat för luftangrepp.

Den 16 augusti 1942 inträffade ett av de konstigaste mysterierna i flygets historia. Två besättningsmän på blimpen L-8 startade från Treasure Island i San Francisco Bay tidigt på morgonen med uppdrag att spana efter japanska ubåtar. När fastkosten skulle stiga upp var det tre besättningsmän ombord, förutom Cody och Adams även mekanikern J Riley Hill, vilken förberett blimpen för dagens flygning. Då blimpen skulle starta uppmärksammande besättningen dock att den var för tungt lastad och Hill beordrades då att stiga ur. Slutligen startade L-8 omkring kl. 06.00 med endast två besättningsmän. Den sista radiokontakten med blimpen kom kl 07:50, när den låg cirka 8 km öster om Farralone Island. Besättningen meddelade på radio att de skulle undersöka en oljefläck. En sådan på havsytan kunde indikera att det fanns en ubåt i den positionen. ”Standby…” var det sista någon hörde över radion från besättningen på L-8.

Vittne på två närliggande fartyg, fiskebåten Daisy Gray och ett Liberty-fartyg Albert Gallatin såg att L-8 cirklade över platsen i cirka en timme. De kunde se att L-8 fällde en rökgranat och tycktes använda en MAD-bom, Magnetic Anomoly Detector, för att försöka upptäcka om det fanns något stort metallföremål under oljefläcken (ubåt). L-8 fortsatte sedan att cirkla över platsen och gick ned mot ytan. Den tycks då ha tappat sin ballast och steg uppåt i riktning mot San Francisco i stället för till Farralone Islands, där det fanns en radiostation, eller norrut till Reyes Point. Då man inte på länge hört något från L-8 sände försvaret upp spaningsflyg från Moffert Field samt beordrade alla flygplan i området att spana efter luftskeppet. Besättningen på ett flygplan från bolaget Pan Am på väg mot San Francisco upptäckte kl 10:20 blimpen L-8 då den i färdades mot Golden Gate Bridge. Den tycktes flyga på ett normalt och kontrollerat sätt. Omkring kl 10:30 såg vittnen att blimpen plötsligt steg dramatiskt upp i molnen och med stor stigvinkel. Omkring kl. 10:50 såg flera vittnen blimpen färdas längs kustvägen. En ledig sjöman körde på motorvägen då han fick se blimpen och hann med att ta ett foto av farkosten. Mannen observerade att luftskeppet har förlorat en del gas och såg hopsjunket ut. Fotografiet fick betydelse i den senare utredningen. Blimpen drev fram lågt över vattenytan. Två män som badade försökte få fatt i rodret när farkosten gled fram över dem. Den drevs av vinden in över land, över några sanddyner och in på en golfbana. När den stötte i maken lossnade sjunkbomben på högre sida av gondolen och föll till marken utan att explodera. Den andra sjunkbomben hängde kvar.

Vid denna tidpunkt fick flottan ett anonymt telefonsamtal i vilket någon sa att ”en blimp har kraschat på golfbanan och att ”besättningsmännen har räddats”. En lastbil sändes ut från flygfältet Moffet Field för att hämta besättningen och luftskeppet. Men när lastbilen var på väg fick flottan ytterligare ett anonymt telefonsamtal i vilket någon sade: ”Flygarna finns inte ombord på den kraschade blimpen”.

Kastvindar fick farkosten att åter lyfta och driva iväg mot Daly City. Polisen och brandkåren följde efter blimpen och jagade den hela vägen tills den slutligen långsamt sjönk ned på Belleview Avenue i Daly City. När farkosten lade sig ned på en gata hade den trasslat in sig i de elledningar som fanns över gatan. Brandkåren anlände snabbt och fann då inga spår av besättningen. De upptäckte också att en av de två dörrarna på gondolen var helt öppen.

Flottans personal som anlände till platsen kort därefter kunde konstatera att motorerna var påslagna och att det fanns mycket bränsle kvar i tankarna. De hemliga kodböckerna ombord fanns kvar, liksom fallskärmarna, livräddningsflotten, en pistol, radioanläggningen samt högtalaren som användes för att anropa fartyg.

Flottan bildade två dagar senare en utredningsgrupp under ledning av befälhavaren Francis Connell. Utredningen hörde vittnen och flottans personal som ansvarade för underhållet av blimpen. Undersökningen visade att radioanläggningen fungerade utan anmärkning och att motorerna inte hade något fel. Det var allmänt känt att en besättning som befann sig i nöd alltid skulle försöka meddela sig med markstationen över radion. Hade gashöljet skadats så att läcka uppstod fanns det goda möjlighet för besättningen att rädda sig med fallskärm. Det fanns även en livräddningsflotte ombord. Vittnenas bedömning var att de två männen fallit över bord sedan någon av dem av misstag hade öppnat dörren. Utredningen kunde inte lämna något slutligt svar på vad som var orsaken till olyckan. Men samtidigt slog utredningen fast att dörren inte av misstag kunde ha öppnats inifrån. Låsmekanismen var gjord så att den inte skulle kunna öppnas inifrån av misstag.

Vittnenas uppgifter talade för att besättningen i en olycka kan ha fallit ut genom den öppna dörren. Men låsmekanismen skulle inte ha gjort det ens möjligt. Kanske hade dörren aldrig varit helt stängd under flygningen. De två anonyma telefonsamtalen fick aldrig någon förklaring och det var inte någon som gav sig tillkänna.

Mysteriet med de två försvunna besättningsmännen har aldrig fått någon förklaring och har föranlett mängder av spekulationer. En förklaring skulle dock kunna vara att en av dem höll på att falla ut från gondolen och att den andre då försökte rädda honom, varvid båda föll ut från L-8. Några kroppar har aldrig återfunnits.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.