Nikolaj Bucharin, rysk revolutionär ledare

Nikolaj Bucharin var född 1888 i Moskva och han avrättades 52 år gammal i mars 1939 under de stora politiska skenrättegångarna mot bland annat en del av de egna kommunistiska ledare. Bucharin var en av de främsta ledarna för bolsjevikpartiet. Vladimir Lenin kallade honom ”hela partiets favorit”. Han var också en marxistisk teoretiker och många av hans böcker och skrifter har blivit översatta till svenska. Under slutet av 1920-talet ledde Bucharin den sovjetiska högeroppositionen mot Josef Stalin. Under lång tid var han chefredaktör för dagstidningen Pravda och han var även ledare för den internationella ryskledda revolutionära organisationen Komintern.

Nikolaj Bucharin drogs till bolsjevismen under 1905 års revolution i Tsarryssland och anslöt sig så tidigt som 1906 till bolsjevikpartiet. Redan 1908 blev han medlem i det s.k. Moskva-partiet. Han studerade nationalekonomi i Moskva 1907, satt 1909–1911 fängslad som revolutionär och förvisades till Sibirien, men lyckades rymma därifrån och gick i exil och fortsatte därefter sina studier i Wien 1912–1913. Det var 1912 i Schweiz som han lärde han känna Lenin och aktivt började samarbeta med denne såväl politiskt som teoretiskt i marxistiska skrifter. Bucharin framträdde då som den främste marxistiske teoretikern vid sidan om Lenin. Efter en äventyrlig vistelse 1914 i Österrike och Schweiz kom Bucharin med falskt pass till Sverige 1915. Här medarbetade han i tidskriften Stormklockan, deltog 1916 i ungsocialisternas kongress i Stockholm, men utvisades i beslut av Stockholms rådhusrätt efter omkring en månads häktning (rannsakningshäktet Långholmen) på grund av antimilitarisk propaganda. Revolutionärerna kände väl till reglerna i den svenska asylrätten, som hindrade att någon utlämnades till ett land där de kunde komma att bestraffas på grund av sin politiska åskådning. För att undvika utvisning till Ryssland förklarade Bucharin under polisförhöret att hans politiska vilja var att uppmuntra revolutionärt arbete för att störta den nuvarande samhällsordningen. För att vara säker på att hans politiska övertygelse rätt återgavs i polisens protokoll upprättade han ett eget förhörsprotokoll som överlämnades till polisen. Båda förhörsprotokollen finns bevarade. Bucharin dömdes inte för något brott i Sverige, men utvisades genom domstolsbeslut till Norge. Han hade nänligen kommit till Sverige från Norge. För gripandet hade han uppehållit sig några månader i Sverige och hade etablerat nära kontakt med en del svenska ungsocialister. Bland dessa märktes Zäta Höglund och Gustav Möller (som senare blev socialminister). Däremot lär han inte ha träffat Hjalmar Branting.

Under krigsåren befann han sig även i exil i Schweiz, USA, Canada och Norge. Det var under exiltiden som har skrev sitt mest kända arbete: ”Imperalismen – kapitalismens högsta stadium”.

Efter en kort vistelse i Norge och Danmark flyttade Bucharin samma år till New York, där han outtröttligt bedrev propaganda för revolutionär internationalism. Efter februarirevolutionen 1917 återvände han via Japan till Ryssland och var mycket aktiv i bolsjevikernas oktoberrevolution samma år. Han var då medlem i exekutivkommittén inom sovjeten i Moskva. Efter freden i Brest-Litovsk bedrev han en energisk revolutionspropaganda i Tyskland, varifrån han också utvisades. Han blev 1919 chefredaktör för tidningen Pravda, och därmed en synnerligen betydelsefull och inflytelserik partimedlem. Med vissa avbrott var han verksam som chefredaktör för tidningen fram till 1929. Under de första åren efter revolutionen var det han som ledde partiets propagandaverksamhet och utbildningsverksamhet. I den rollen skrev han de kända arbetena ”Dialektisk materialism” och ”Kommunismens ABC”. Boken ”Dialektisk materialism” var under lång tid huvudläroboken i marxism i alla de kommunistiska partierna runt om i världen som var anslutna till Komintern. Bucharin hyste stora förhoppningar om en kommande världsrevolutionen och fortsatte under 1920-talet engagemanget i den internationella organisationen Komintern, där han även var ordförande under åren 1927–1929. Men ursprungligen hade han dock motsatt bildandet av organisationen.

Efter Lenins död 1924 var det Bucharin som övertog Lenins plats i partiets exekutivkommitté och han var under en tid trolig efterträdare till Lenin i samma grad som Stalin och Trotskij var det. Bucharin tog emellertid sida för Stalin mot Trotskij, vilket han gjorde tillsammans med Lev Kamenev och Grigorij Zinovjev. Från att ha varit en kompromisslös vänsteroppositionell inom partiet, blev han genom de negativa erfarenheterna av krigskommunismens en av de främsta förespråkarna för den nya ekonomiska politiken (NEP), som var allt annat än kompromisslös. Det var bland annat detta engagemang inom partiets högeropposition som gjorde att Bucharin kom i konflikt med Stalin 1928. Redan året därefter lät Stalin avsätta honom från alla hans uppdrag inom Komintern, Pravda och centralkommittén.

I mitten av 1920-talet var den stora frågan i partiet hur produktiviteten i samhällsekonomin skulle höjas tillräckligt fort. Det fanns två politiska linjer som stod mot varandra. Vänsterlinjen företrädde av Bucharins tidigare gode vän Peobrasjenskij och till den linjen anslöt sig så småningom även Trotsky, Sinovjev och Kanarev. Linjen innebar att staten genom höga skatter och påbördor skulle pressa de självständiga bönderna mycket hårt för att öka effektiviseringen och möjliggöra kollektiviseringen av jorden. Denna linje kan sägas ligga till grund för Stalins senare genomförda tvångskollektivisering av jordbruksmark (och även skogsmark). Bucharin och en majoritet inom partiet motsatta sig dock denna politik och menade att den framkomliga vägen för att nå modernisering var att i stället bygga upp ett samarbete med bondeklassen. Bucharins linje vann majoritet vid partikongressen 1926. Men det visade sig snart att de högt uppsatta produktionsmålen inte alls kunde uppnås och detta kom att starkt påverka partiets politik. Stalin anslöt sig till den vänsterradikala linjen och på kongressen 1928 vann den linjen framgång framför Bucharins linje. På så sätt hamnade Bucharin, tillsammans med bland annat Miichail Tomskij och Allsej Rykov på den linje som framstod som en högerlinje. Under år 1930 blev många av de ledande kommunister som anslutit sig till högerlinjen berövade alla sina uppdrag och därefter uteslutna ur partiet. I Tyskland brändes hans politiska skrifter på bokbål redan 1933.

Först år 1937 uteslöts dock Bucharin ur partiet, arresterades och avrättades efter att ha ”dömts” i den sista stora moskva­rättegången. Stalins statsåklagare Wyshinskij beskrev under rättegången Bucharin som en korsning mellan en räv och en gris. Under fängelsetiden skrev Bucharin åtminstone fyra manuskript till böcker, bland dessa en självbiografisk novell (”Hur allt började”), en filosofisk avhandling (”Filosofiska arabesker”), en poesisamling och arbetet ”Socialism och kultur”. Manuskripten återfanns på 1990-talet i Stalins personliga arkiv och har numera publicerats.

Efter att dödsdomen över Bucharin fallit var det många utländska kulturpersonligheter som vädjade till Stalin om nåd. Bland dessa fanns den franske nobelpristagaren Romain Rolland. Denne jämförde Bucharins situation med situationen för den store franske kemisten Antoine Lavoisier, vilken giljotinerades under franska revolutionen. Han framhöll att det revolutionära Frankrike fortfarande beklagade avrättningen av Lavoisier. Rolland skrev direkt till Stalin och vädjade: ”För Gorkys sak ber jag om nåd även om det är så att han är skyldig. Jag ber dig att visa barmhärtighet”. Stalin skrev endast med handstil rakt över brev: ”Besvaras inte”. Bucharin sköts den 15 mars 1938 på NKVD:s Kommunarka skjutbana i utkanten av Moskva. Avrättningen väckte inte någon stor uppmärksamhet runt om i världen därför att den inträffade samtidigt som Tyskland genomförde ”anschluss” av Österrike. Genom avrättningen hade partiet gjort sig av med sin främste ideologiska teoretiker vid sidan om Lenin, vilket inte särskilt uppmärksammades  i den fria världen.

Det har senare framkommit att Bucharin skrev ett sista meddelande till Stalin. I detta skrev han; ”Koba, varför behöver du döda mig?” Koba var Stalins nom de guerre och Bucharin använde sig förmodligen av namnet för att påminna om hur nära de två en gång hade varit varandra. Det påstås att meddelandet hittades i Stalins skrivbord efter hans död 1953. Man hade förklarat att Bucharins familj inte skulle straffas, men hans hustru Anna Larina sändes ändå till arbetsläger i Sibirien. Men hon överlevde och kunde representera sin make när Sovjetunionen under ledning av Mikhail Gorbatjov rehabiliterade Bucharin år 1988.

NKVD:s ”skjutbana” i utkanten av Moskva var bara en av flera sådana ”skjutbanor”. Man tror att omkring 10 000 personer avrättades på den ”skjutbana” där Bucharin avrättades. Det fanns flera sådana ”skjutbanor” nära Moskva. Det är fel att tro att avrättningarna skedde under organiserad form med en ”exekutionspatrull”. Det ryska ordet ”rasstrel” har ofta översatts till ”avrättning av exekutionspatrull”, men ordet betyder bara avrättning genom skjutning. NKVD använde sig av metoden att skjuta offren på nära håll i nacken med pistol, ofta helt oväntat för offret. Därav uttrycket ”att få nio gram bly”. Nio gram var kulans vikt. Tidvis krävde myndigheterna att anhöriga skulle betala en avgift för patronen som använts.

Nikolaj Bucharin var även en mycket begåvad serietecknare som efterlämnade många teckningar av den tidens sovjetiska politiker. Teckningarna används ibland för att illustrera biografier över personerna. Den ryske historikern Jurij Zjukov har hävdat att Bucharins porträtt av Josef Stalin är det enda som har tecknats av originalet och inte utgår från ett fotografi.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.