Engelska drottningen Victoria och hennes tid

Man talar ju om den viktorianska tiden och det stora brittiska imperiet under 1800-talet. Under en stor del av sin regenttid (1837 – 1901) gick drottningen klädd i svart och visade sig inte för allmänheten. Det har skrivits många biografier över drottning Victoria (1819 – 1901) då hon alltid väcker intresse. Herbert Tingsten var fascinerad av hennes tid och har skildrat både tidsepoken i Storbritannien och drottningen i boken ”Viktoria och viktorianismen” (1966). Den är läsvärd. Bland de främsta engelska biografierna i dag märks fler olika arbeten av Elisabeth Longford.

När Victoria föddes var Storbritannien världens rikaste och mäktigaste nation, som även ledde den väldiga industriella revolutionen. Det var alltjämt en mäktig stat och den största av kolonialmakterna fortfarande vid tiden för hennes död (1901), även om Tyskland då under ledning av Preussen trätt fram som en ny och enad mäktig stormakt i Europa. Tysklands seger över Frankrike i fransk-tyska kriget 1870 – 1871 hade chockat makteliten i Storbritannien och orsakat oro för tysk dominans av hela den europeiska kontinenten.

Resultatet av fransk-tyska kriget blev att Frankrike övergick från kejsardöme till republik (”tredje republiken”), medan det nyligen utrikespolitiskt förenade Tyskland blev ett kejsardöme. Det nya tyska rikslandet Elsass-Lothringen har genom historien varit ett omstritt område och detta var varken första eller sista gången regionen skiftade ägare. Krigsskadeståndet stimulerade den tyska ekonomin och medförde både snabbare industrialisering och en spekulationsdriven lågkonjunktur. Krigsförlusten orsakade en fransk revanschism som man inte kan förbise när det gäller att förklara orsakerna till utbrottet av första världskrigets 33 år senare.

England var under 1800-talet helt dominerande på världshaven även om de brittiska amiralerna med stigande oro iakttog den snabbt växande tyska örlogsflottan. Tyskland hade inte något annat skäl till satsning på en stor örlogsflotta än att den skulle utgöra ett hot mot den engelska dominansen över världshaven (”Rule, Britannia! Britannia, rule the waves: Britons never, never, never will be slaves”). Ingen kunde i slutet av 1800-talet förutse det fruktansvärda stora krig om första världskriget kom att bli. Tiden 1815 – 1914 var en lång fredsperiod och har kallats Pax Britannica, trots att det även under den tiden förekom många större och mindre krig runt om i världen, bland annat Krimkriget och fransk-tyska kriget.

Victoria var dotter till hertigen av Kent, som var den regerande engelska kungens fjärde son. Fadern stod därför långt ned i tronföljden. Vid hennes födelse kunde inte någon ana att hon senare skulle komma att bestiga tronen, vilket hon gjorde redan vid 18 års ålder. Hennes mor var den tyska furstinnan Viktoria av Sachsen-Coburg-Saalfeld.

Kung Georg III:s fyra söner gifte sig påfallande sent i livet. Arvprinsen, som stod närmast tronen (senare Georg IV) gifte sig mest för att få ett betydligt högre apanage och inte alls av kärlek. Prins George berättade senare i livet att makarna redan vid vigseln avskydde varandra och att de bara hade sexuellt umgänge tre gången, men de fick ändock en dotter som föddes nio månader efter bröllopet. Makarna hade separerat bara några veckor efter vigseln och levde sedan alltid åtskilda. Dottern döptes till Charlotte Augusta och prinsen bestämde i ett testamente tre dagar efter dotterns födelse att modern inte skulle få ha något som helst inflytande över dotterns uppfostran och utbildning. Dessutom bestämde han i testamentet att all hans kvarlåtenskap skulle tillfalla hans älskarinna, dock skulle makan erhålla en shilling. Dottern växte upp under strikta kontrollerade förhållanden och hade mycket begränsad kontakt med sina föräldrar. Prinsen hade bestämt att modern aldrig skulle få träffa dottern ensam utan att det alltid skulle vara hovbetjänter närvarande. Modern fick heller aldrig tala med dottern om något som hade med hennes utbildning och uppfostran att göra. I maj 1816 gifte sig Charlotte Augusta med prins Leopold av Sachsen-Coburg-Saalfeld. I slutet av augusti blev hon hastigt sjuk under en operaföreställning och det tillkännagavs senare att hon fått missfall. Hon fick ytterligare ett missfall. I april 1817 tillkännagavs det att prinsessan åter var gravid. Hon åt mycket under graviditeten och gick upp kraftigt i vikt. När tiden för förlossningen närmade sig sattes hon på rekommendation av sina läkare på fasta för att förhindra att fostret blev för stort. Prinsessan genomgick även flera åderlåtningar. Den 5 november 1817 födde hon efter 50 timmars förlossningsarbete ett dödfött barn, en son. Prinsen som varit med under förlossningen var helt utmattad och, då han fick veta att barnet var dött, tog han opium och lade sig till synes avsvimmad i en säng. Modern, som inte ätit på länge, fick något att äta och förklarade att hon kände sig bra. Men snart började hon dock kräkas och blödde kraftigt. Läkarna försökte väcka prinsen, men han kunde inte väckas eftersom han låg i opiumrus. Blödningarna kunde inte stoppas och prinsessan Charlotte Augusta avled endast 22 år gammal. Hon var då den tredje i tronföljden. Hennes far, kronprinsen, avled själv tre år senare utan att ha fått något annat barn. Hade Charlotte Augusta då levt hade hon själv blivit kronprinsessa och senare kunnat bli drottning. Charlottes död ledde till att tronen stod utan direkta arvingar efter kungen och fick till följd att hennes ogifta farbröder, vilka alla fanns i tronföljden, snabbt gifte sig för att deras avkommor skulle bli tronföljare. Hennes farbror Edward av Kent var den ende av bröderna som fick ett barn; det var prinsessan Victoria, vilken senare blev drottning. Charlottes far gifte inte om sig efter hustruns död och fick inte några fler barn. Efter Charlottes död och det dödfödda barnet tog förlossningsläkaren, Sir Richard Croft, tog sitt liv eftersom han ansåg att han misslyckats med att använda förlossningstång. Charlottes make, prins Leopold, erbjöds den belgiska tronen då landet blev självständigt 1830, och regerade som kung Leopold I av Belgien åren 1831 – 1865.

När Victoria var elva år gammal avled hennes farbror barnlös, vilken var kungens äldste son (kronprinsen). Den näst äldste av kungens söner hade avlidit barnlös ett par år tidigare. Detta fick till följd att den tredje av sönerna tillträdde tronen vid kungens död. Även dennes son (Vilhelm IV) var barnlös, vilket medförde att Victoria därför kom att står närmast i tronföljd. Hennes egen far hade avlidit redan när Victoria endast var åtta månader gammal. Eftersom Victoria endast var 11 år gammal när hon blev kronprinsessa, tronarvinge närmast efter kungen, antog parlamentet en särskild lag (Regency Act 1831) som fastslog att hennes mor, tyska furstinnan Viktoria Sachsen-Coburg-Gotha, skulle bli regerande förmyndare i det fall som dottern skulle bli regent före 18 års ålder. Hennes make, prins Edward, och far till Victoria, hade avlidit redan 1820.

Edward hade vid 51 års ålder gift sig med ärkefurstinnan av Leiningen, Viktoria av Sachsen-Coburg-Salfeld, då hon var 32 år gammal. Hon var änka efter Emich Carl av Leiningen (1763 – 1814) och med honom hade hon en son och dottern Feodora (1807 – 1872). Ett år efter giftermålet med Edward födde hon Victoria, vilket innebar att den lilla prinsessan redan hade två halvsyskon. Victorias far Edward avled i lunginflammation. Victorias mor, som alltså även hon hette Victoria, hade en bror, Ernst, vilken fick sonen Albert (1819 – 1861). Denne Albert var den prins som Victoria gifte sig med 1840, men som sedan avled vid 42 års ålder i tyfoidfeber. Albert hade då redan fått nio barn med drottningen. Viktoria gifte sig alltså vid 21 års ålder med sin egen kusin efter att hon blivit drottning vid 18 års ålder. Den mycket högtidliga kröningen ägde rum påföljande år när hon var 19 år.

Victoria uppfostrades av sin tyskspråkiga mor, av tyska barnjungfrur och senare av den tyska friherrinnan Louise Lehzen som var hennes informator och som hon stod närmare än sin egen mor. Tyska var därför hennes egentligen modersmål och hon fick under uppväxten undervisning i engelska. I vuxen ålder var i hon varje fall helt tvåspråkig och dessutom mycket kunnig i både franska, italienska och latin. Det har sagts att hon utan svårigheter talade mycket god franska. I sitt äktenskap med Albert talade makarna främst tyska med varandra. I sin engelska hade hon en påtaglig tysk brytning och två talpedagoger försökte få henne att komma bort från brytningen. Katalogen över hennes privata bibliotek uppvisar ett stort antal tyska böcker från hennes barndom och ungdomsår.

Kung Vilhelm IV tyckte direkt illa om Victorias mor och ska en gång offentligt ha sagt att han tänkte leva så länge att Victoria uppnådde 18 års ålder och därför skulle kunna tillträda tronen utan sin mor som förmyndarregent. Han lyckades med det och avled först några månader efter att Victoria uppnått myndig ålder. Så snart Victoria förstått att hon blivit drottning och regent sade hon ”I will be good”.

Den unga drottningen motsatte sig ett av statspolitiska skäl arrangerat bröllop. Men hennes mor och andra arrangerade ändå så att hon fick träffa prins Albert av Coburg, vilken var hennes egen kusin. Själv var hon inställd på att inte dela den politiska sfären med sin blivande prins som en form av medregent. Prins Albert såg bra ut, var belevad och förde sig väl i salongerna. Prinsarna av Coburg kallades ibland för ”Europas hingstar” eftersom de ofta blev fäder till barn i de kungliga ätterna runt om i Europa. Det visade sig dock att Albert inte hade några politiska aspirationer för egen del utan att hans stora intresse i stället var jakt. Det är allmänt omvittnat av samtiden att det blev ett lyckat och kärleksfullt äktenskap. Omkring nio månader efter bröllopet födde drottningen en dotter, som även hon enligt släkttraditionen döptes till Victoria efter sin mor och mormor. Totalt blev det åtta barn innan hennes käre prins Albert avled redan 1861 vid endast 42 års ålder. Han sörjdes djupt av drottningen och hovsorgen var lång och mycket djup och allvarlig. Drottningen klädde sig i svart hela den återstående delen av sitt liv, förutom en kort tid före sin egen död då han klädde sig i vitt.

Efter makens död isolerade sig drottningen och visade sig inte för allmänheten förrän efter flera år. Detta ledde till republikanska strömningar både hos allmänheten och hos ledamöterna i parlamentet. Prins Albert ritade och initierade bygget av ett mindre slott, Osborne House, på Isle of Wight där makarna vistades under långa tider. Drottningen vistades även långa tider på slottet Balmoral i Skottland utan att visa sig för allmänheten och parlamentets ledamöter.

Drottningen gillade att bada, vilket var mycket ovanligt för damer vid den tiden. På Osborn House konstruerade man ”därför något som kallades ”badmaskin”, som var en stor badhytt på hjul som på räls rullades ut i vattnet till lämpligt vattendjup. Drottningen kunde i hytten byta om till ”badklänning” (baddräkt var otänkbart) och sedan osynligt för alla stiga ut på en trappa på badmaskinen och gå ned i vattnet. Troligen kunde hon inte simma, men hon sänkte i varje fall ned kroppen i vattnet.

Makarna levde tämligen isolerade både på Osborn House och på Balmoral. Hon kritiserades av samtidens politiker att hon inte i tillräcklig omfattning bodde i Buckingham Palace och visade sig offentligt. Men det förekom dock att hon färdades i öppen vagn genom London. Hon utsattes för sju mer eller mindre allvarliga attentatsförsök, dock utan att någon gång träffas eller skadas. Alla attentatsmän var på något sätt psykiskt störda.

Makarna var okonventionella för sin tid. De sov tillsammans i samma säng, vilket högreståndspersoner inte gjorde,  och de arbetade med sin omfattande skriftväxling (brevkorrespondens) sida vid sida vid två likadana skrivbord i arbetsrummet i Osborn House. Där satt den brittiska drottningen, senare även kejsarinna av Indien, och styrde tillsammans med sin regering en femtedel av jordens yta vid ett skrivbord. Bredvid henne satt då ofta maken, den tyske prinsen som hon nästan alltid talade tyska med.

Många upptäckter och platser i imperiet uppkallades efter henne, exempelvis Victoriafallen som upptäcktes av upptäcktsresande Livingstone. Under hennes regenttid utvecklades industrialismen närmast språngartat. Drottningen själv blev road av att färdas med tåg och hon var fascinerad av telegrafens möjligheter att förmedla skriftliga meddelanden över stora delar av det väldiga brittiska samväldet. Det var prins Albert som tog initiativet till den första stora världsutställningen i London år 1851, vilken på alla sätt blev en stor framgång för brittiska entreprenörskap och även för kungahuset. Då utställningen stängde efter fem månader hade över 6 miljoner besökare sett utställningen.

År 1861 uppkom det rykten att drottningens äldste son, kronprinsen Edward, på kadettskolan skulle ha varit tillsammans med en skådespelerska i sängen. Albert reste genast till sonen för att förhöra honom om ryktet och tillrättavisa honom. Sedan han återvänt till slottet Windsor efter resan insjuknande han tyfus och avled endast 42 års gammal efter en kort tids sjukdom. Drottningen menade att sonen Edward var ansvarig för makens död eftersom sonen misskött sig och föranlett att fadern känt sig tvungen att företaga en resa under vilken han, som drottningen trodde, hade blivit smittad. Efter dödsfallet gick drottningen in i ett långt nästan livsvarigt sorgearbete. Alla i hovet och de som besökte drottningen skulle under lång tid vara klädda i svart och det var inte tillåtet att skratta i drottningens närvaro. Drottningen visade sig inte offentligt på flera år. Hon lät uppföra flera statyer av Albert, en av dessa täcktes med bladguld. Drottningen bestämde först några veckor före sin död att hon skulle vara klädd i vitt, liksom alla vid hovet.

Vid slottet Balmoral uppfördes en mindre byggnad som kallades ”änkans hus”. Där bodde drottningen ensam långa tider med endast två betjänter. Vid den tiden kom hon att fästa sig vid en betjänt, John Brown. Han var alltid i tjänst och de var ofta tillsammans och det gick rykten om deras relation. Elaka tungor började viskande tala om drottningen som ”Mrs Brown”. John Brown vistades ofta i ”änkans hus” och vid något tillfälle var han där över några nätter när de två betjänterna hade kommenderats bort från huset. Detta bidrog till ytterligare ryktesspridning. Det var John Brown som beledsagade drottningen då hon red på damsadel, vilket innebar vissa besvär för henne då hon var kort och korpulent samt endast 152 cm lång.  En särskild damsadel konstruerades för att drottningen inte skulle falla av hästen.

Drottningen var mycket flitig med brevskrivning och det har beräknats att hon under sin livstid måste ha skrivit närmare 50 miljoner ord. På den tiden, då det var mödosamt och tog lång tid att resa, var brevskrivningen det enda sättet att korrespondera med släktingar och andra furstehus. Drottningen skrev även en bok som gavs ut 1868 i vilken hon beskrev sitt liv i Balmoral och högländerna. I boken nämns inte John Brown. Det var den första bok som en regent publicerat och fick stor spridning då den såldes i över 100 000 exemplar. I boken nämner hon inte heller att betjänten John Brown på ¨kvällen före insomnandet” brukade servera henne ett glas mjölk med en del whisky. Hur mycket whisky som var passande visst nog bara drottningen och John Brown.

Drottningen blev 81 år gammal och överlevde sju av sina barn och två barnbarn. Hon avled i hjärnblödning på Osborne House på Isle of Wight i närvaro av stora delar av sin familj. Vid dödsögonblicket låg hon stödd av kuddar och vid hennes ena sida satt hennes livmedikus och på den andra satt hennes dotterson, kejsaren Wilhelm VIII av Preussen och Tyskland. Kejsaren höll hennes hand. Denne hade kommit till hennes dödsbädd oombedd. Drottningen ansågs ha en särskilt nära relation till Wilhelm eftersom han var hennes första barnbarn. Det var 13 år före utbrottet av det stora kriget mellan England och Tyskland. Kriget fick till följd att kejsaren tvingades abdikera och bosatte sig i Nederländerna som privatman. Kejsaren levde till 1941. Vid den tyska invasionen av Nederländerna satte tyskarna ut hedersvakter kring den förre kejsarens gods och skyddade honom. Under första världskriget hade Hitler varit korpral i den tyska kejserliga armén. Det var drottning Victoria som ändrade ättens namn från det tyskklingande Sachsen-Coburg-Salfeld till palatsets namn Windsor.

Drottningen hade skrivit en 15 sidor lång redogörelse för hur hon ville att henne begravning skulle genomföras. Hovet följde hennes önskemål. En hovfunktionär bad familjemedlemmarna att lämna rummet och i den enkla kistan lades några bevarade morgonrockar från prins Albert vid ena sidan om drottningens kropp. I höger hand placerades ett foto av John Brown och i kistan lades även en hårlock av honom samt John Browns mors vigselring. I instruktionen om hur begravningen skulle genomföras hade drottningen om John Brown skrivit ”he was more to me than anyone else”. Det rum där drottningen avlidit stod igenlåst i femtio år.

Efter drottningens död skrev dottern Beatrice om en del partier i drottningens omfattande dagböcker, i vissa fall till rena förfalskningar. Stora delar av de ursprungliga dagböckerna brändes. Först under senare år har huvuddelen av drottningens mycket omfattande korrespondens blivit offentligt.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.