Amerikansk flygspaning mot Sovjetunionen

Sovjetiskt jaktflyg (MIG-15) sköt den 13 juni 1952 ned ett svenskt signalspaningsplan av typen Tp 79 (DC-3:a) som tillhörde svenska flygvapnet. Händelsen är mycket omskriven. Det svenska planet låg på hög höjd nordost om Gotska Sandön över internationellt vatten. Troligen sände inte besättningen ut något nödmeddelande, varför det har antagits att de sovjetiska flygplanen helt överraskande anfallit utan att ens ge någon varningseld eller annan varning. Sikten bakåt och uppåt baköver är obefintlig i en DC-3:a. Det var klart väder så de ryska piloterna måste ha identifierat den svenska flygplanet före beskjutningen. Flygplanet hade tydliga nationalitetsbeteckningar och det var mitt på dagen (sommardag). Vädret var mycket bra. Beskjutningen skedde med automatkanoner, jaktrobotar fanns inte på  den tiden. Beskjutningen bör har skett på 200 – 600 m avstånd. Piloterna kan inte ha undgått att se de svenska nationalitetsbeteckningarna under beskjutningen. Flygplanstypen var mycket välkänd och DC-3:or fanns även i det sovjetiska transportflyget. USA hade under kriget nämligen levererat sådana transportflygplan till Sovjetunionen och dessa var i tjänst även i början av 1950-talet.

Det normala hade varit att ett av flygplanen flugit fram och lagt sig nära framför nosen på transportflygplanet samtidig som det vingtippat och visat vilken kurs som transportflygplanet skulle ta. Om detta inte åtlyddes borde ett av flygplanen ha avgivit varningseld riktad vid sidan om och framför transportflygplanet (eventuellt med spårljus). Hade de sovjetiska piloterna gjort så hade den svenska besättningen helt säkert på radio meddelat händelsen till markkontrollen. Så skedde inte.

Nedskjutningen av det svenska signalspaningsflygplanet skedde samma dag som huvudförhandlingen inleddes i Stockholms rådhusrätt mot de fem personerna i ”Enbomsligan”, som stod åtalade för spioneri för Sovjetunionens räkning. Detta sammanträffande i tiden har sällan uppmärksammats i allt som skrivits om nedskjutningen. Det har dock spekulerats i om det fanns något samband. Än mer uppseendeväckande var att ryskt jaktflyg (två MIG-15) tre dagar senare, även då utan förvarning, sköt ned det stora obeväpnade Catalina-flygplan (Tp 47) som spanade i området efter vrakdelar från det först nedskjutna planet. Föraren av Catalina-planet lyckades landa planet på havet och besättningen gick i livbåtarna. Catalinan sjönk. Besättningen räddades av ett västtyskt handelsfartyg och kunde sedan utförligt berätta att två sovjetiska MIG-15 flera gånger hade anfallit deras flygplan och träffat med automatkanonerna.

Från DC-3:a återfanns en livbåt med splitter från granater som med stor säkerhet skjutits från ett av de anfallande flygplanen. Den svenska utredningen kunde visa att den metallurgiska sammansättningen av fragmenten var sådana att det var sannolikt att det var en rysk projektil. Jämförelser hade kunnat göras. Vid den tiden erkände inte Sovjetunionen nedskjutningen av DC-3:an, men senare har anfallet erkänts och personer som uppger sig ha varit piloterna har framträtt i intervjuer. Inte heller nedskjutningen av Catalinan erkändes då av Sovjetunionen, men har senare erkänts.

Det är viktigt att uppmärksamma att USA och Storbritannien vid den tiden inte accepterade att Sovjetunionen hävdade en territorialvattengräns räknad 12 nautiska mil ut från de baslinjer som varje nation själva drar upp. Avståndet motsvarar 22 km. Storbritannien hävdade då de historiska 3 nautiska mil (bedömd räckvidd för sjöartilleri under 1700-talet), medan Sverige hävdade 4 nautiska mil. Men Sverige respekterade den sovjetiska gränsen på 12 nautiska mil. Dessa olika uppfattning om territorialhavets omfattning har betydelse vid bedömningen av nedskjutningarna.

Det är viktigt att även uppmärksamma att USA och Sovjetunionen vid den tiden bedrev närgången signalspaning mot den polska och baltiska kusten. Det är känt att USA inte drog sig för att kränka sovjetiskt luftrum (även luftrummet över land) för att fotografera hamnar och försvarsinstallationer samt för att få radarbilder som skulle kunna användas för det egna bombflygets navigering in över Sovjetunionen. Vid den tiden planerade USA för att kunna anfalla in i Sovjetunionen med bombflygplan med kärnvapen. Amerikanerna flög medvetet över den sovjetryska gränsen för att ”väcka upp” de sovjetiska spaningsradarstationerna och den luftvärnsradar som annars inte var i kontinuerlig drift.

Drygt två år före nedskjutningen av de två svenska flygplanen, den 6 mars 1950, hade ryskt jaktflyg uppträtt mycket närgånget och aggressivt mot ett amerikanskt signalspaningsflygplan (en Boeing RB-17) som tillfälligt var baserat på den amerikanska flygbasen i Wiesbaden, Västtyskland. Det amerikanska flygplanet låg vid tillfället 32 km väster om den ryska hamnen i Liepaja. Den svenska signalspaningen, som hela tiden avlyssnade radiotrafiken hos det sovjetiska luftförvaret, bör ha fått kännedom om händelsen. I varje fall kände svenska försvaret till att de amerikanska signalspaningsflygplanen i allmänhet låg betydligt närmare den ryska territorialvattengränsen än de svenska spaningsplanen. Det kan ha haft betydelse att USA inte erkände den ryska territorialgränsen på 12 nautiska mil. Sverige hävdade då 4 nautiska mil (numera 12 nautiska mil), men respekterade alltid den sovjetiska gränsen på 12 nautiska mil. De sovjetiska jaktplanen öppnade den gången inte eld mot de amerikanska flygplanet.

Men den 8 april 1950 sköt dock ryskt jaktflyg ned ett amerikanskt signalspaningsplan på nästan samma position utanför Liepajas hamn. Det var ett spaningsplan av typen PB4Y-1 Privateer, ett fyrmotorigt spaningsflygplan för långdistansövervakning av havsytan. Det var en version av bombflygplanet B-24 Liberator som under kriget byggts i 739 exemplar och hade mycket lång räckvidd. De användes bland annat för signalspaning även efter kriget. Privateer-planet tillhörde Navy, medan Boeing RB tillhörde flygvapnet. Den svenska signalspaningen (FRA) kunde senare meddela att de ryska jaktförarna från den egna stridsledningen på radio fick klara order att skjuta ned det amerikanska flygplanet. Flygplanet och hela besättningen saknades. Förare på planet var löjtnant Howard W. Seeschaft (USN) med 2 800 flygtimmar, varav 1766 på Privateers. Flygplanet hade 10 mans besättning. En elfte besättningsman skulle ha flugit med, men lämnades kvar i Wiesbaden eftersom han hade fått magbesvär. Flygplanet hade anmält att man var på ”en route” kl. 13.01 till flygledningen i Köpenhamn och hade därefter inte sänt något ytterligare meddelande. De betyder att planet gick radiotyst för att undvika radiopejling från rysk sida. Amerikanska flygvapnets ”Flight Service” i Frankfurt larmade 22.30 att planet, som då inte återvänt via Köpenhamn, saknades. På morgonen 05.45 startade tre PB4Y-1 från Västtyskland för att söka av området i östra Östersjön. Senare har det klarlagts att anfallet utfördes av fyra ryska jaktplan av typen La-11, som var ett propellerplan byggt för att kunna flyga som eskortjakt till bombföretag. Maximal hastigheten var 650 km/h och kan i någon mån jämföras med amerikanska P-51 Mustang (J26 Mustang i svenska flygvapnet). Eventuellt var det FRA som kunde informera att nedskjutningen utfördes av fyra plan av typen La-11, men det är inte öppna uppgifter. USA:s officiella inställning är alltjämt att besättningsmännen troligen togs till fånga och sedan hölls i ryska läger till dess de avled. Men det tycks inte finnas någon bevisning för detta även om det förekom uppgifter från personer som suttit i ryska arbetsläger att dessa berättat om att de mött amerikanska flygare. I april 2000 restes en minnessten i Liepaja över de 10 saknade besättningsmännen på det nedskjutna amerikanska planet.

Inte heller besättningen i det amerikanska planet hade sänt något nödmeddelande varför man antog att planet anfallits utan tidigare förvarning. Det ansågs vara en internationell regel att jaktplanen först skulle vingtippa framför det okända flygplanet för att förmå detta att ändra kurs och i det fall som detta inte åtlyddes skulle varningseld kunde tillgripas. Först därefter ansågs till tillåtet för identifierande jaktflygplan att skjuta verkanseld.

Kort efter nedskjutningen av Privateer bekräftade Sovjetunionen på den diplomatiska vägen att man skjutit ned planet. Den sovjetiska utrikesministern påstod att det amerikanska flygplanet hade öppnat eld då de ryska jaktplanen optiskt signalerat till besättningen att ändra kurs för att gå in för landning på något flygfält i Baltikum. Enligt USA och vad som var allmänt känt saknade det amerikanska planet beväpning. En besättningsman ombord hade dock med sig en vanligt pistol (kaliber 0.38). Men planet hade avancerad avlyssningsutrustning ombord och föraren hade säkert inte åtlytt eventuella anvisningar om att landa i Baltikum. Men piloten hade inte sänt något radiomeddelande om närvaro av ryska jaktflygplan. Ryssarna hade naturligtvis ett intresse av att komma över den tekniska utrustningen i planet. USA genomförde omfattande eftersökning i området med flyg och fartyg utan något resultat. Fiskebåtar fann dock två tomma livbåtar och en del flytande vrakdelar från flygplanet. Inga av besättningsmännen återfanns. Senare tillgängliga dokument har visat att ryssarna själva använde 45 fartyg och båtar under tiden 22 april – 14 juni i sina försök att lokalisera flygplansvraket. Feodor Ivanovich Shinkarenko (senare generalöverste) har själv senare berättat att det var han som beslutade att de ryska jaktflygarna skulle skjuta ned det amerikanska flygplanet. I en intervju 1992 uppgav denne att jaktpiloterna på grund av molntäcke inte hade kunnat se när det amerikanska planet slog i vattnet, men att det aldrig återfanns några kroppar eller överlevande besättningsmän. Han uppgav att i det fall som man funnit kroppar, eller överlevande, så hade han med säkerhet fått kännedom om det.

Den ryska flottan fick order om att försöka lokalisera vraket för att visa upp vrakdelar för FN:s generalförsamling. Ryssarna ville om möjligt göra ett politiskt nummer av att, som de påstod, det amerikanska planet kränkt ryskt luftrum. Shinkarenko uppgav att han fick kännedom om att man funnit vrakdelar, men att Stalin personligen, sedan han informerats om fyndet, givit order om att vrakdelarna inte skulle visas upp för FN:s generalförsamling. Det har antagits att Sovjetunionen inte ville klargöra hur mycket av vraket som man lyckats bärga. Det gavs inte någon information om att någon av besättningsmännen skulle ha lyckats rädda sig med fallskärm. Men 1956 gjorde USA en diplomatisk demarche till Sovjetunionen sedan olika personer berättat att det skulle ha suttit amerikanska flygare i ryska fångläger (Gulag), vilket kunde innebära att ryssarna hade, eller hade haft, några överlevande från besättningen i fångenskap. Den amerikanska demarchen avsåg specifikt besättningsmän från den nedskjutna Privateer och från ett amerikanskt ett spaningsflygplan av typen TB-29, som sköts ned av ryssarna över japanska sjön den 13 juni 1952. Efter tre veckor svarande ryssarna att det inte fanns några tillfångatagna amerikanska besättningsmän alls i Sovjetunionen. Man ska uppmärksamma att nedskjutningen över japanska sjön skedde samma dag som den svenska DC-3:an sköts ned och rättegången inleddes i Stockholm. Om det finns något samband är oklart, men tidssambandet kan tyckas vara ett märkligt sammanträffande.

Fullt klart är att USA och Storbritannien i nära samarbete under 1950- och 1960-talen planerat flög in över Sovjetiskt område för att testa och klarlägga det sovjetiska luftförsvaret. Den 17 april 1955 flög ett amerikanskt plan av typen RB-47E från 4th Strategic Reconaissance Squadron (från AFB Eielson) in över Kamtjaktahalvön och blev nedskjuten av två sovjetiska jaktflygplan av typen MIG-15. Besättningen på tre man omkom.

USA konstruerade senare ett särskilt flygplan, Lockheed U-2, för att kunna på hög höjd flyga över sovjetiskt territorium för höghöjdsfotografering. Sådana höghöjdsflygningar skedde regelbundet och ryssarna kände till flygningarna, men hade till en början inte några luftförsvarsrobotar som nådde upp till de amerikanska planen (U-2). Det amerikanska planen opererade på 21000 m höjd, men hade ett maximal höjd på 24000 m, vilket var i stort sett 8 000 m högre höjd än vad de ryska jaktplanen kunde nå upp till. USA byggde totalt 104 flygplan av typen U-2. Flygplanstypen flög första gången 1955 och redan i juni 1956 gjordes den första spaningsflygningen in över Polen och DDR. Den 4 juli 1956 (USA:s nationaldag) gjordes den första spaningsflygningen, i strid med folkrätten, in över sovjetiskt territorium. Anflygningen skedde mot Leningrad där det stora ubåtsvarvet fotograferades. Dagen därpå flög man in igen för att fotografera flygbaser för att försöka ta reda på hur många bombplan av typen M-4 Bison som ryssarna hade baserade på olika baser. Ytterligare en flygning gjordes samma dag för att räkna antalet M-4 Bison, men även för att fotografera robotfabriker i Kaliningrad och Khinki. Amerikanerna fotograferade under flera flygningar nio sovjetisk flygbaser, men kunde inte alls finna några M-4 Bison. Man måste förstå att ryssarna inte hade hangarer för att ställa upp flygplanen i (annat än för verkstadsarbeten) utan antalet borde därför kunna kontrolleras genom flygfotografering. Från mitten av 1960-talet övertog spaningssatelliterna uppgiften att ständigt kontrollera på vilka baser som de ryska bombflygplanen stod uppställda. Från senare delen av 1950-talet hade ryssarna omkring 1 200 fyrmotoriga stora flygplan av typen TU-16, vilka praktiskt taget alla stod utomhus året runt. Flygplanen flögs på vinterhalvåret bort från baser i norra Ryssland och Sibirien för att stå skyddade på överbelagda baser i Ukraina och andra i södra delen av unionen. Sedan satellitspaningen blev effektiv i mitten på 1960-talet hade USA (och därmed NATO) daglig information om var de ryska bombplanen stod uppställda. Detsamma gällde det stora antalet transportflygplan (främst av typen AN-12). Det finns anledning att tro att även Sverige fick kännedom om beläggningen på de ryska baserna. För övrigt var det samma förhållande med de amerikanska bombflygplanen (främst B-52) och transportflygplanen. Även dessa kunde och kan genom satellitspaning räknas. Ombaseringar kan indikera förberedelser för stora övningar eller anfall i krig. Den svenska militära flygplanen står nästan alltid i hangarer så dessa kan man inte räkna från luften, vilket det för övrigt knappast finns något intresse för.

Sovjet hade radar, vilket amerikanerna ansåg sig veta att de inte hade, som kunde upptäcka överflygningarna med U-2. De saknade länge någon luftförsvarsrobot som kunde nå upp till 21 000 m. Men på arbetarrörelsens stora dag, den 1 maj 1960, lyckades ryssarna att skjuta ned en U-2 över Sverdlovsk (Jekaterinburg efter år 1991). Flygplanet, med endast en pilot, hade startat i Pakistan och skulle enligt planen landa i Bodö i norra Norge. Det har sagts att Nikita Chrustjev stod på hederstribunen på Röda torget under högtidligheterna då han fick informationen om att man lyckats skjuta ned en U-2 samt att piloten Francis Gary Powers tagits till fånga. Det var första gången som USA försökte sig på att flyga tvärs över Ryssland från söder till norr och under flygningen fotograferades viktiga fabriker och militära installationer kring Sverdlovsk och i Uralbergen.

När den amerikanske piloten Powers, som var ensam i flygplanet, var nära Sverdlovsk sköt ryssarna 14 stycken luftförsvarsrobotar av typen SA-2 mot flygplanet. En av dessa träffade Powers flygplan och en annan av robotarna träffade av misstag en ryskt jaktflygplan MIG-19 som gjorde ett försök att hissa upp till det amerikanska flygplanets höjd. Det råkade dessutom vara så att det samtidigt i luften fanns en nytt ryskt jaktflygplan (Su-9) som var under leveransflygning och var obeväpnat. Föraren beordrades att med maximal fart försöka träffa och ramma det amerikanska flygplanet. Det misslyckades, vilket troligen berodde på att spaningsplanet flög med fart Mach 0,6 och det ryska planet flög an med Mach 1,1. Den ryska piloten var beordrad att försöka flyga rakt in i det amerikanska planet, vilket högst sannolikt hade varit lika med självmord för hans egen del. Kanske var det därför som piloten misslyckades med att ramma det amerikanska flygplanet. Men det kan även ha varit så att Su-9 inte kunde hissa upp till den höga höjd som U-2 hade. Det har spekulerats om den amerikanske piloten hade tvingats gå ned till lägre höjd på grund av något tekniskt fel.

Efter robotträffen började de amerikanska flygplanet att virvla runt som ett löv med nosen uppåt. Powers fick upp huven och kastades sedan ut i luften av centrifugalkraften sedan han spänt loss sig.

Med sig  i fickorna på overallen hade han kartor, en pistol, en amerikansk liten flagga med texten ”Jag är amerikan” på 14 olika språk. Han hade med sig utländsk valuta, guldmynt och guldringar för att använda för att betala för hjälp om han försökte fly till fots. Dessutom hade han en nål laddad med det dödliga giftet curare. Nålen var dold instoppad i en silverdollarmynt. Giftet gav honom möjlighet att ta sitt liv om han blev svårt skadad efter fallskärmshopp eller om han blev utsatt för tortyr. Dessutom kunde nålen användas som ett mycket effektivt vapen att sticka i någon person.

När Powers hängde i skärmen lyckades han riva sönder sin flyktkarta och kasta bort den silverdollar som var preparerad med giftampullen, dock behöll han nålen. Han greps omgående och satt sedan i långa förhör. Det arrangerades en offentlig rättegång i Moskva där Powers visades upp för den internationella pressen. Han dömdes till tio års fängelse och arbetsläget för spioneri. Efter knappt två år i ryskt fängelse utväxlades han dock mot en rysk spion som dömts i USA.

Powers omkom 1977 då han vid 47 års ålder flög en helikopter för att en kameraman från ett TV-bolag skulle filma en skogsbrand i närheten av Los Angeles. Bränslet tog slut och Powers skulle göra en kontrollerad landning med frikopplad rotor, men när han kom nära den bedömda sättningspunkten upptäckte han några lekande barn och styrde då undan. Helikoptern förlorade dock lyftkraft för tidigt, kraschade och både Powers och kameramannen omkom omedelbart. Det var ett annat fotouppdrag än det över Uralbergen.

Det förekom många andra incidenter och ett antal andra nedskjutningar. Under 1950 sköt två ryska LA-11 ned en USN Lockheed P2V Neptune över japanska sjön. Ryska jaktflygplanet LA-11 var konstruerat för att vara långdistansjakt som hade förmåga att eskortera bombflyg över långa avstånd. Flygplanstypen är känd i flygarkretser för att den hade vadderat säte och armstöd för piloten samt ett rör med tratt för att kunna urinera i. Flygplanet hade en räckvidd på ca. 225 mil.

Så sent som den 28 november 1973 flög en amerikansk II AF RF-4C, ett spaningsflygplan, rakt in i Sovjetunionen från Iran för att försöka hitta luckor i den ryska kedjan av radarstationer. Projektet kallades ”Dark gene” (en form av ELINT operation) och doldes genom att framstå som en CIA-operation. Flygplanet var amerikanskt, men flögs av en iransk pilot. I baksits satt emellertid den amerikanske flygöversten John Sanders, som var specialist i signalspaning och signalanalys. Flygplanet sköts ned av ryssarna över sovjetiskt område och båda besättningsmännen hamnade i fångenskap.

Det är även känt att fyra amerikanska flygplan sköts ned över ryskt territorium vid gränsen mot Iran. Två RF-5A som flögs av amerikanska piloter och två RF-4C flugna av iranska piloter, men med amerikanska signaloperatörer, sköts ned. Det flygplan där John Sanders satt i baksits anfölls av en rysk MIG-21, som avfyrade en Vympe K-13 jaktrobot. Jaktföraren försökte därefter komma i läge för att avfyra sina automatkanoner, men dessa visade sig inte fungera. Piloten begärde och fick tillstånd av den ryska stridsledningen att med sitt eget plan ramma det iranska planet. Han flög in med ena vingen i stabilisatorn på det iranska planet. Den ryske piloten störtade och omkom för att senare bli utnämnd till Sovjetunionens hjälte. De två besättningsmännen på det iranska planet sköt ut sig, överlevde och tillfångatogs. De överlämnades till Iran efter 16 dygn.

Nedskjutningen av de två svenska planen bör ses i ljuset av att USA och Storbritannien vid den tiden gjorde ett betydande antal planerade kränkningen av det ryska luftrummet för att utvärdera vilken radartäckning och vilken förmåga som det sovjetiska luftförsvaret hade. Vid ett tillfälle flög ett brittiskt flygplan medvetet in över den baltiska kusten och blev skadeskjutet. Det flög sedan hem till basen över svenskt territorium.

Efter nedskjutningen av Privateer den 8 april 1950 gjorde amerikanerna ett uppehåll med de flygburna signalspaningarna mot den polska och baltiska kusten fram till januari 1952. Den 23 januari 1952 genomförde sedan ett amerikanskt signalspaningsplan av typen P45-I IQ Mercator den första flygningen efter det långa uppehållet på nära två år. Flygningarna utgick från den amerikanska flygbasen i Wiesbaden, Västtyskland. Den skedde nattetid och flygplanet flög först upp över Östersjön i jämnhöjd med Dagö, vände och flög sedan söder ut längs Östersjöns mittlinje (”Route Extra”). I mörkret hade besättningen kontakt med det som man i mörkret bedömde som ryskt jaktflyg. Besättningen såg sedan att något av de ryska flygplanen sköt jaktraketer som passerade under det amerikanska flygplanet utan att träffa. Piloten tog genast ned planet till 900 m höjd och vände omedelbart in mot den svenska kusten. Under hela vägen mot Ölands södra udde såg den amerikanska besättningen flammor från motorernas avgasrör på flera främmande flygplan. Vid passage över Ölands södra udde uppfattade besättningen att planet åter anfölls med jaktraketer. Den svenska signalspaningen kunde konstatera att ryssarna haft radartäckning med hjälp av en sovjetisk spaningsradar av typ RUS-2 och även aktiverat en brittisktillverkad eldledningsradar som levererats till Sovjetunionen under kriget. Av uppfångad signaltrafik drog svenska försvaret slutsatsen att det hade varit frågan om sovjetiska jaktflygplan av typen Lavotjkin La-9 eller La-11. Det långt utdragna anfallet mot den första amerikanska spaningsflygningen på nästan två år inträffade ett halvår före nedskjutningen av den svenska DC-3:an och Catalinan. Det ligger nära till hands att anse att det måste ha funnits ett visst samband mellan alla dessa händelser vid tiden för nedskjutningen av den svenska DC 3-an. 

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.