Svenska bokstaven ö blev turkiskt ö

Någon har noterat att det bara är i svenska språket som vi har samtliga de tre bokstäver å, ä och ö som självständiga bokstäver med just den grafiska utformningen. Tyskan har förvisso också bokstaven ö, men den är då symbolen för ”umlaut” (omljud) av bokstaven o och är därför inte någon självständig bokstav. Just bokstaven ö i svenska språket bör undersökas närmare.

Bokstaven ö förekommer endast i några få språk; svenska, finska, estniska, isländska, turkiska, azerbajdzjanska och ungerska. I flera av dessa språk är ö en s.k. tilläggsbokstav som anger en form av tillägg med särskilt ljudvärde till bokstaven o (som då kan betraktas som en grundbokstav). Bokstaven ö har alltså ett annat ljudvärde, men är ”i grunden” samma bokstav som o. Så är det inte i svenska språket.

Det har spekulerats en hel del kring hur det kommer sig att det turkiska språket använder sig av bokstaven ö. Kanske är det en svensk som ligger bakom att bokstaven kom in i språket.

Johannes Kolmodin kan ha varit mannen som införde den självständiga bokstaven (ej endast ett annat ljudvärde på bokstaven o) i det turkiska språket. Detta språk är nära besläktat med andra turktatariska språk som förekommer i Östeuropa. Språket liknar något finskan, ungerskan, mongoliskan och koreanskan. Ljudvärdet i den turkiska bokstaven ö är densamma som i motsvarande svenska bokstav. Detta kan tyckas vara lite märkligt.

Johannes Kolmodin (1884 – 1933) var språkvetaren som blev svensk diplomat i Konstantinopel. Staden ändrade namn till Instanbul år 1930 samtidigt som den turkiska regeringen krävde att man i utlandet alltid skulle använda sig av de turkiska namnen på alla städer i landet. Han föddes i prästsläkten Kolmodin, som även uppvisade ett stort antal officerare. Det var tidigare inte ovanligt att prästsöner blev antingen präster eller officerare. Superintendenten Israel Kolmodin (1643 – 1709) var en berömd präst i släkten Kolmodin. Det var denne Kolmodin som reviderade den tidens psalmbok och skrev den kända psalmen ”Den blomstertid nu kommer”. Johannes Kolomodin var sjäv prästson och bror till generallöjtnanten Rudolf Kolmodin (1896 – 1978) och även bror till översten Gustaf Kolmodin (1893 – 1975). I släkten fanns det anmärkningsvärt många präster, professorer och officerare.

Johannes Kolmodin var högt begåvad och utpräglat intellektuell. Han började studera vid Uppsala Universitet 1901 och bedrev studier där i hela åtta år. I Uppsala studerande han olika språkvetenskapliga ämnen, men ägnade även mycket tid åt studentlivet. En tid var han ordförande i studentföreningen Heimdal och var under lång tid mycket aktiv i den kända Juvenalorden. Johannes Kolmodin var mycket social och knöt lätt an till nya vänner. Under studietiden blev han mycket god vän med bland annat Sven Hedin, Harald Hjärna, Sven Lidman och Adrian Molin. Direkt efter de omfattande studierna i Uppsala reste han med sin far till Östafrika där fadern skulle göra en inspektionsresa av missionsverksamheten som där bedrevs av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Under den långa resan studerade Johannes Kolmodin språk och folkloristik samt började att på egen hand lära sig turkiska. Han var mycket receptiv och kunde snabbt lära sig nya språk. Efter en längre vistelse med fadern i Etiopien begav han sig till Konstantinopel för att forska i arkiven där. Ett skäl till att han lärt sig turkiska var att han önskade att i de turkiska arkiven söka efter material om Karl XII:s långa vistelse i Turkiet åren 1709 – 1714. Han var en stor beundrare av den svenske hjältekungen och hoppades att i arkiven kunna finna material som gav ett ljus över kungens mångåriga vistelse i Turkiet.

Efter en tid i Konstantinopel, där han uppenbarligen måste ha förbättrat sina kunskaper i landets språk, begav han sig till Berlin för att där bedriva studier i det turkiska språket. Tyska kunde han sedan länge. Är 1914 doktorerade han i Uppsala och tiden 1914 – 1921 innehade han en docentur i semitiska språk i Uppsala. Redan 1917 återvände han dock till Konstantinopel för att åter studera arkivmaterial om Karl XII. Då han där hade nära kontakter med svenska legationen i huvudstaden utnämndes han först till honorärattaché (oavlönad) för att bli anlitad som dragoman vid beskickningen. Det har senare omtalats att han därigenom kom att bli vårt lands siste dragoman. I och med detta knöts han allt närmare den diplomatiska representationen i Konstantinopel (Ankara hade dock blivit huvudstad redan 1923). Som en utpräglat intellektuell och utåtriktad person hade han mycket lätt att knyta vänskapsband med framstående turkiska politiker och kulturpersonligheter. Vid olika tillfällen kom han att tjänstgöra som chargé d´affaires och från 1923 innehade han en befattning som legationssekreterare och var tiden 1928 – 1931 förste legationssekreterare.

Den tidigare befattningen som dragoman kräver en förklaring. Själva ordet är en förvanskning av det arabiska ordet för ”tolk”. Den som anlitades som dragoman var dock inte bara tolk utan en form av agent eller förbindelseman vid de utländska beskickningarnas kontakter med de lokala regeringarna och myndigheterna i det osmanska väldet och även i det persiska safavidiska riket. Många gånger var dessa dragomaner synnerligen språkkunniga och lärda greker som levt länge i de turkiska eller persiska väldena samt kände till de nationella och historiska särdragen i kulturerna. Under 1800-talet anlitade den svenska legationen i Konstantinopel fortlöpande dragomaner för att biträda beskickningen i kontakterna med de turkiska myndigheterna och turkiska intressen. En del av dessa dragomaner tycks även ha blivit svenska medborgare. Institutet med dragomaner kan förklaras med de stora kulturella och politiska skillnaderna mellan den europeiska och den orientaliska kulturen. Skillnaden var så stor, ej endast språkligt, att det i praktiken var nödvändigt för kontakterna att anlita någon  förmedlare, (engelskan ”middleman”) som väl kände de båda kulturerna. Johannes Komodin kom som synnerligen lärd orientalist bli Sveriges siste dragoman.

Tydligen förelåg det inte några svårigheter för Johannes Kolmodin att få ledigt från sin befattning i Konstantinopel. År 1924 kom han nämligen att även anlitas som politisk rådgivare till den etiopiske kungen Ras Tafari (etiopisk kejsare 1930 – 1970 under namn Haile Selassie) och erhöll då i sin svenska diplomatiska tjänst ställning som legationsråd i disponibilitet. Senare kom han att vara rådgivare även till Haile Selassie när denne hade upphöjts till kejsare. Sverige var vid den tiden mycket aktivt med att på olika sätt understödja utvecklingen i Etiopien och kejsaren hade mycket nära kontakter med Sverige. Det var genom Johannes Kolomodins rådgivning som den etiopiska utrikesförvaltningen kom att organiseras efter mönster från den svenska utrikesförvaltningen. Johannes Kolmodin avled dock helt oväntat i Addis Abeba år 1933 i hjärnblödning vid endast 49 års ålder. Han begravdes under högtidliga former i Uppsala domkyrka och vilar på gamla kyrkogården i Uppsala.

Under sin tid i Konstantinopel hade Johannes Kolmodin fått uppleva president Mustaf Kemal Atatürks (1881 – 1930) stora ansträngningar att snabbt omvandla det traditionella turkiska samhället till ett modernt europeiskt land. En mycket viktig del i det stora reformprogram som han genomförde vara övergången 1928 från användningen av arabiska tecken (bokstäver) till latinska bokstäver i det turkiska språket. Det var då som bokstaven ö på något sätt kom in i skriftspråket för att ange ett ljud som helt liknar uttalet av den svenska bokstaven ö. Det som väcker särskilt intresse och spekulation är att Johannes Kolmodin som språkman ingick i den av Atatürk (ja, bokstaven ü är hämtad från tyskan) tillsatta språkkommission med språkvetare som hade till uppgift att arbeta fram ett förslag till hur det turkiska språket skulle kunna skrivas med latinska bokstäver. Kommissionen lade stor vikt vid att återgivningen med hjälp av latinska bokstäver skulle bli så fonetiskt korrekt som möjligt. Ljudet ö i turkiska språket kunde inte anges med något av de vanliga latinska bokstäverna. Men den svenska bokstaven ö har samma ljudvärde som i turkiska ord. Det ligger då nära till hands att gissa att ledamoten i kommission, dragomanen, språkvetaren och docenten Johannes Kolmodin var den som föreslog att man skulle nyttja den svenska bokstaven ö för att teckna det ljud i turkiska ord som har samma uttal. Under alla förhållanden måste han ha varit med i de diskussioner och överläggningar som ägde rum inom kommissionen. Med viss säkerhet kan man tro att den turkiska bokstaven ö inte hämtades från det umlaut som i tyskan tecknas med ö. Johannes Kolmodin var för övrigt själv tysktalande. Bokstaven ö föreslogs i varje fall av kommissionen för den mäktige landsfadern Ataürk, som gillade förslaget. Men det finns tyvärr inte någon dokumentation som utvisar att det var Johannes Kolmodin som tog fram den svenska bokstaven ö ur rockärmen i de diskussioner som kommissionen måste ha haft. Det fanns inte någon annan ledamot i kommissionen som hade kunskaper i svenska språket. Det har under åren spekulerats om det var Johannes Kolmodin som verkligen var upphovsmannen. Mycket talar för det. Han dog i förtid och ingen vet vad han skulle ha skrivit i sin memoarer om bokstaven ö, den sista bokstaven i vårt alfabet. I det turkiska alfabetet har bokstaven fått placering som nummer 19 av de 29 bokstäverna.

En sanning kan vara sann även om den inte är styrkt genom dokumentation. Många turkar tror att deras bokstav ö kommer från tyskan, vilket dock är mindre troligt. Mer troligt är att det var Johannes Kolomodin som trollade och lekte fram bokstaven från gömman i sin svenska skjortärm. Skjorta heter förresten ”gömlek” på turkiska.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.