Afrikanen Badin vid svenska hovet

Under medeltiden var det vanligt att furstar höll sig med dvärgar vid sina hov. Dessa kunde vara gycklare och ha till uppgift att roa de kungliga. På 1700-talet förekom det även att furstar hade afrikaner och andra färgade som kuriosastycken vid hovet. Mest känd i vårt land är ”morianen” Badin, men det har även förekommit några andra svarta vid det svenska hovet under årens lopp. Ordet ”morian” användes på den tiden för att benämna ”negrer”.

Någon gång omkring 1760 fick landshövdingen Anders von Reiser som gåva en ung svart ”slavpojke” av en ostindiefarare vid namn Ekeberg. Hur denne hade fått tag i pojken är oklart, men det är möjligt att han köpt pojken av en dansk sjökapten. Danska fartyg deltog vid den tiden i slavhandeln till Nordamerika och Karibien. Det mesta talar för att pojken var född i den danska kolonin Saint Croix, en koloni i Jungfruöarna i Västindien (Saint Croix och andra öar i Västindien var dansk koloni 1733 – 1917 då kolonin såldes till USA för 25 milj USD). Det är även oklart när han var född. I de flesta skriftliga källor anges att skulle vara född 1747, men vissa källor anger i stället att var född 1750. Anders von Reiser behöll dock inte slavpojken, något slaveri förekom inte i Europa vid den tiden, utan överlämnade honom som gåva till drottning Lovisa Ulrika (den tyska prinsessa som gift sig med Adolf Fredrik, kung 1751 – 1771). Gåvan togs emot av drottningen med stor glädje och intresse. Drottningen var väl bevandrad i Rousseaus lära om ”vildmänniskan” och även hans lära om moderna uppfostringsmetoder. Genom gåvan fick drottningen en egen ”vilde”, som hon kunde pröva samtidens rousseaunska modeläror på.

Rousseau förklarade i sina böcker att människan tidigare i historien levt i ett primitivt lyckotillstånd, vilket tillstånd upphört genom kulturens nedbrytningsprocess. Men hos barnen och hos ”naturmänniskan” fanns rester kvar av det ursprungliga lyckliga naturtillståndet. Detta skulle man kunna förstå när man iakttager en ”vildmänniska”. Drottningen såg den svarta tioåringen som ett naturbarn som hon inte ville skulle fostras in i den samtida kulturen. Uppenbarligen betraktade hon pojkens uppfostran som ett enda stort och spännande experiment.

Kungaparet hade själva fyra barn. Gustav född 1746 (senare Gustav III), Carl född 1748, Fredrik Adolf född 1750 samt dottern Sofia Albertina född 1758. Kungaparet tog den svarta pojken som fosterbarn och familjens egna barn fick därigenom honom som lekkamrat och bror. Pojken fick sitta med vid kungafamiljens måltider och kunde då uppträda mycket störande. Det finns många beskrivningar av hans gränslösa beteende och upptåg. Särskilt prinsessan Sofia Albertina fäste sig dock vid sin svarta ”bror” och lekkamrat. Senare i livet kom hon att vara den som uppträdde som beskyddare av den svarta pojken. Förutom åldern rådde det oklarhet om hans namn. Redan innan han överlämnades till drottningen kallades han för Badin, vilket då var ett vanliga förekommande låneord från franskan, vilket betyder ”upptågsmakare” eller också ”spelevink”. Ordet badinger betyder upptåg. Han kallades allmänt för Badin. Pojken var nämligen känd för att var mycket livlig och att han tyckte det var roligt att skoja med omgivningen genom många hyss. Det fanns dock trovärdiga uppgifter om att hans familjenamn var Couchi, vilket även är det namn som han som vuxen använde sig av; Badin Couchi.

Drottningen bestämde att Badin skulle ges en helt fri uppfostran vid hovet utan några som helst tillrättavisningar eller bestraffningar. På den tiden var detta en mycket okonventionell uppfostran. Badin tycks ha fått göra vad han ville på slottet. Den kungliga familjen vistades mestadels på Drottningholm, men tidvis även på Stockholms slott. Personer som hade inblick i den kungliga familjens förhållanden har i dagböcker och memoarer berättat hur den svarta pojken sprang runt i alla gemak, korridorer och hemliga gångar på slotten. Ständigt roade han alla i sin omgivning med sina spratt och upptåg. Ingen tycks så väl ha känt till slottens alla rum, skrymslen och lönngångar som Badin. Trots allt fick han dock en grundläggande utbildning i läsning och skrivning, räkning och kristendomskunskap. Rikskanslern greve Fredrik Sparre förde dagbok och skrev bland annat följande om den svarte morianen: ”Dess sinnelag är, som alla morianer, mycket hastigt, som så mycket mindre kan vara underligt som vid hans uppfostran den regeln skall följas, att låta honom göra mesta tiden vad han vill, åtminstone aldrig låta näpsa honom med någon kroppsaga”. De kungliga barnen fick ibland aga, men aldrig ”morianen”.

Man tillät Badin att tilltala de kungliga med ordet ”du”, vilket var helt otänkbart att någon annan skulle få göra. Prinsarna och prinsessorna fick inte ens säga ”du” till sina egna föräldrar, vilket för övrigt var den kutym som gällde långt in på 1900-talet i högborgerliga familjer. Tilltalsordet var i stället ”far” och ”mor”. I hovet tillät man den unga svarta pojken att vara grov i munnen med ord som aldrig skulle ha tolererats att någon annan använde sig av. Pojken roade den kungliga familjen och hovfolket med grovheter och fräckheter. En gång frågade en hovfunktionär vad han skulle göra och då svarande han: ”Jag ska gå och skita”. Till ett sådant svar skrattade man gott inom hela hovet, man betraktade honom som ett naturbarn utan någon som helst kulturell fernissa. Badin var som kunglig fosterson lekkamrat med de kungliga barnen och han brukade i samvaron med barnen kalla kronprins Gustav för ”Gustav den skurk” och prins Fredrik för ”Munsjör Snus”.

Först vid 18 års ålder döptes Badin i slottskapellet på Drottningholm. Hela den kungliga familjen, förutom hertig Karl, var faddrar. Pojken fick vid dopet namnet Adolf Ludvig Gustaf Albrecht Badin Couchi. Hans förnamn hämtades från kungliga personer.

Badin, som han alltid kallades, var även välkänd utanför hovet. Än mer känd blev han långt senare när Magnus Jakob Crusenstolpe (1795 – 1865) skrev en hel romansvit om Badins framfart och inflytande på hovet. Crusenstolpe var domare, skriftställare och  rabulist. Han skrev romansviten när 1838 satt på Vaxholms fästning, dömd för majestätsbrott. Romanen hade titeln ”Morianen” med undertiteln ”Holstein-Gottorpiska huset i Sverige. Tidsbilder, började på fästningen”. Senast utgåvan av romanerna kom 1916 – 1917. Den bygger förvisso på en hel del historiskt material, men mycket är tillrättalagt och uppdiktat. Crusenstolpe skrev romansviten för att få inkomster och hade inte haft tillfälle att göra några några närmare undersökningar av den tid som han skildrade i romansviten.

Som vuxen måste Badin har lugnat ned sig en hel del och utvecklats till en lugn och omdömesgill person. Under många år var han i tjänst som hovbetjänt under fem kungar och flera drottningar. Det har berättats att han tillkallades då änkedrottningen Lovisa Ulrika låg för döden på Svartsjö slott den 17 juli 1782. Hon gav då i uppdrag till hovkvartermästaren Laurent och Badin att skyndsamt bege sig till Fredrikshovs slott på Östermalm i Stockholm för att bränna hela hennes bevarade stora brevsamling. De fick nycklarna till hennes låsta skåp och de två brände alla änkedrottningens brev i närvaro av hertiginnan Charlotta som vittne. Det är känt att kung Gustav III gärna hade velat läsa änkedrottningens korrespondens. Kungen och Badin hade visserligen som tonåringar varit kamrater och Badin tjänade även lojalt under kungen. När kungen fick vetskap om att alla brev hade bränts sa han mycket uppbragt till Badin: ”Vet du väl, svarta människa, att sådant kan kosta ditt huvud”. Badin hade då endast svarat: ”Det är i eders majestäts våld, men jag har ej kunnat handla annorlunda”.

Som vuxen uppskattades Badin inte bara inom hovet utan även av den tidens kulturella Stockholm. Badin hjälpte till exempel hovpoeten Bellman med olika berättelser och uppslag till epistlar. En av Bellmans dikter skrevs också till hans ära, Bellman skrev den ”i Hr Baddins namn”. Åren 1769 – 1770 var han anställd som dansör och harlekin i den franska teatertrupp som då på uppdrag av hovet gav föreställningar i Bollhuset i Stockholm. Badin finns även med som en gestalt i Strindbergs drama ”Gustav III”.

En anteckningsbok förd av Badin finns bevarad på universitetsbiblioteket Carolina i Uppsala. Det är frågan om enkla antecknar, men utvisar hans intresse för kläder och att han väl behärska franska språket. Badin hade ett stort bibliotek med kulturellt värdefull litteratur, varav många böcker på franska språket.

Badin var alltid ytterst lojal mot de fem kungar som han tjänade under och avlönades av. Hovmannen von Hauswolff skrev att Badin var ”i hög grad diskret och ehuru han noga kände den tidens händelser och det, som intill 1782 kunnat passera inom hovet, hörde man honom aldrig nämna något därom”.

Kungarna gav honom olika titlar. Således blev han kammarlakej, hovsekreterare, balettmästare och assessor. Det var Gustav III som utnämnde honom till assessor (titulärassessor), en titel som Badin dock inte ville använda sig av. Han ska ha yttrat: ”Har du sett en svart assessor?”. Helst ville han kalla sig bonde eftersom han av drottningen i gåva hade fått två mindre gårdar, en på Svartsjölandet och en i Sorunda. Han ägde även en annan mindre gård.

Badin utnämndes till stormästare och andra förtroendeposter i flera prestigefyllda mer eller mindre slutna och hemliga ordenssällskap såsom Par Bricole, Timmermansorden och Frimurarorden. Hos frimurarna hade han flera framstående uppdrag och han gick gärna omkring, även i staden, iförd frimuraruniformen. Det finns några kända målningar där han avporträtterats i uniformen.

Bandin var gift två gånger med svenska kvinnor. Den första hustrun Elisabeth Svart (!) avled och han gifte om sig med Eleonor Norell. Han fick inte några barn. Änkan efter honom benämndes i mantalslängden som ”morianänkan” sedan han avlidit 1822 i en ålder då han troligen var 72 eller 75 år gammal. Han begravdes på Katarina kyrkogård på Södermalm. I dag går det inte att lokalisera hans grav då det inte finns någon gravsten. I slutet av hans liv var han utblottad och det var Frimurarorden som bekostade hans begravning. Det var också känt att han på ålderns höst inte drog sig för att tigga efter understöd från de olika ordenssällskap där han var ledamot.

Badin var inte alls den ende afrikan som vid den tiden vistades vid hovet i Stockholm. De tycks ha förts till Stockholm av Ostindiska kompaniet eller andra stora handelskompanier. Såvitt man vet kom det aldrig några kineser till Stockholm, trots att intresset för Kina var mycket stort vid den tiden. En indier ska dock en tid ha vistats vid hovet.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.