Stasi i DDR och Sovjetunionen


Vi får inte glömma bort hur det var i Östtyskland (DDR) före den 9 november 1989. Den dagen föll Berlinmuren efter 28 år. Muren uppfördes den 13 augusti 1961 och benämndes i DDR officiellt för ”Den antifascistiska skyddsvallen”. Västvärlden hade inte fantasi och kraft nog att benämna den för något annat än ”Berlinmuren”, vilket ju  endast anger att muren ligger i staden Berlin. En beteckning som ”Fängelsemuren” eller något liknande, med en tydlig ideologisk konnotation, hade varit på sin plats. I media skrev man att muren ”gick rakt igenom Berlin”, vilket inte var hela sanningen. Den gick dessutom runt hela västra Berlin och stängde effektivt av alla möjligheter för de boende i Östberlin och övriga DDR att resa till väst. Dessutom var hela gränsen mot Västtyskland hermetiskt avspärrad. Det får vi inte glömma.

Ministerium für Staatssicherheit (MfS), vanligen omtalat som ”Stasi” var den östtyska säkerhetstjänsten åren 1950 – 1990. DDR:s säkerhetstjänst Stasi upphörde dock i praktiken att existera redan i december 1989. Stasis personal hann på slutet av organisationens existens med att destruera en stor del av de enorma arkiven, men mycket fanns kvar och en hel del går att rekonstruera. Strimlade dokument kan datatekniskt sättas ihop så att de går att läsa. Omedelbart efter Stasis upplösning inrättades en ”borgarkommitté” för att skydda och omhändertaga alla kvarvarande arkiv.

Stasis högkvarter i Leipzig kallades i folkmun för ”Runde Ecke” eftersom byggnaden hade oval form på framsidan ut mot gatan. Stasis distrikt i Leipzig omfattade en befolkning på 1,5 miljoner invånare och säkerhetstjänstens avdelning hade 2 400 heltidsanställda och 9 960 kontrakterade informatörer. Förutom dessa inofficiella ”medarbetare” fanns det ett stort antal ”förmånstagare” av högst skiftande kategorier. Det var personer som lämnade information och besvarade frågor mot olika slag av ekonomiska ersättningar och andra förmåner. Det kunde vara resor till semesterorter inom landet, förtur till bostäder, tillträde till utbildningar och gynnsam behandling i yrkeskarriären. Rekrytering av inofficiella ”medarbetare” och ”förmånstagare” skedde ofta genom att personen tillfrågades om denne kunde lämna helt oskyldiga uppgifter till Stasi. När personen sedan väl börjat samarbeta så fick de allt mer krävande uppdrag att ta reda på något. Tumskruvarna drogs åt. Stasis personal var helt enkelt specialister på utpressning och hot av många olika slag.

Stasis avdelning i Leipzig lyckades under de 50 år som den kontrollerade befolkningen fylla sitt arkiv med fem hyllkilometer av akter. Ett bevarat kortregister över inofficiella ”medarbetare” och ”förmånstagare” omfattade ca. 300 000 personer (på en befolkning av 1,5 miljoner invånare). Det betyder att 10 – 20 procent av befolkningen mer organiserat var rapportörer och med arbetare till säkerhetstjänsten. Stasi hade börjat bygga upp ett databaserat personregister, men hade inte kommit igång ordentligt med detta före den 9 november 1989 då allt brakade samman för Stasi och för hela DDR.

Stasi i distriktet Leipzig hade även en egen rapporteringsorganisation för att kontrollera sin egen personal och även de inofficiella medarbetarna. Agenter kontrollerade andra agenter för att förhindra läckor och otillåtna kontakter med oppositionella och med västvärlden. Ute bland allmänheten kallades ministeriet för ”ängslans ministerium”. Ett omskrivet exempel på överdriven nit och ängslan var personen som rapporterade att en viss cykel stod uppställd på allmän plats. På cykeln fanns en transportlåda med texten ”Det är förbjudet att lägga propaganda här”. Stasi ryckte ut och fotograferade lådan och satte cykeln under diskret bevakning. En utförlig rapport skrevs om detta tilltag som bedömdes vara statsfientlig verksamhet.

Stasi var enormt byråkratiskt och präglades av tysk noggrannhet. Varje form av väggklotter noterades noga. Klottret fotograferades och uppmättes. En gång hade någon vågat sig på att på en husvägg med stora bokstäver texta: ”SED + STASI är bankrutta”. SED var förkortningen för Tysklands socialistiska enhetsparti, d.v.s. det av Sovjetunionen kontrollerade kommunistpartiet i DDR. Klottret hade skrivits på ett rivningsfärdigt hus, som låg lite avsides. Polisens rapport var mycket ingående. I rapporten angavs att texten var placerad med övre delen 2,50 m högt upp på väggen och undre delen 1,70 m högt. Texten var utförd med vit färg och troligen anbringad med pensel. Bredden på bokstäverna var 3 – 4 cm och textens hela längd 1,80 m. Vidare angavs i den tekniska rapporten att texten var fullt synlig för alla som passerade huset. Stasi fick aldrig tag i någon gärningsman. Ärendet hade diarienummer ”K111/1 VPKA Leipzig i ZW med KD Leipzig Stad”.

All verksamhet i Stasi var fylld av mängder av förkortningar, som var svåra att förstå för den oinvigde. Sedan arkiven öppnats för allmänheten har det givits ut en form av handbok som förklarar de förkortningar som rikligt förekommer som anteckningar i Stasis aktmaterial. Det är svårt att förstå anteckningarna om man inte kan tyda förkortningarna. Handboken omfattar omkring 800 förkortningar och då rör det sig bara om de mer eller mindre officiella förkortningar som Stasis personal var tvungna att lära sig att använda vid upprättandet av promemorior och alla andra anteckningar som gjordes. Därutöver användes ett antal hemliga förkortningar och mängder av täcknamn och täckbenämningar. Det är i dag svårt att tyda en del anteckningar eftersom hemliga förkortningar har använts, vilket särskilt var fallet när det gällde de viktigaste och känsligaste registren. När Stasis personal 1989 systematiskt började destruera akter och register inledde de med de känsligaste och hemligaste handlingarna. Det finns uppgifter om att mycket känsliga akter om höga politiker och tjänstemän i DDR aldrig återfunnits. Man vet att det fanns sådant material, men det måste snabbt ha destruerats eller förts i säkerhet av den ryska säkerhetstjänsten KGB, som nära samarbetade med Stasi. Akten om Olof Palme har inte återfunnits trots att en sådan helt säkert fanns.

Palme besökte DDR 1984 i ett mycket uppmärksammat officiellt besökt på premiärministernivå. Han talade då upprepade gånger om ”vänskap och samarbete”. Enligt rapporteringen i svenska och utländska media uttryckte Palme vid besöket inte ett enda ord av kritik mot den diktatoriska förtryckarregimen i DDR. Uppenbarligen måste det ha funnits en mycket omfattande akt i Stasis arkiv om Palme. Inget av detta har återfunnits och det är inte känt vad som hände med arkivmaterialet. Även statsminister Ingvar Carlsson besökte 1989 officiellt DDR och inte heller aktmaterialet som måste ha upprättats om honom har återfunnits. I september 1987, två år före sammanbrottet, gjorde tre svenska statsråd ett officiellt besök i DDR. Det var jordbruksminister Mats Hellström, miljöminister Birgitta Dahl och bostadsminister Hans Gustafsson. Inte heller över dessa personer och deras besök har några akter kunnat återfinnas.

Stasi gjorde allt som stod i dess makt för att hemlighålla den egna verksamheten. Det var en medveten metod för att försöka förhindra att ”statens fiender” och främmande makter skulle få information inifrån Stasi. Organisationens huvudkontor i de olika städerna var i och för sig kända av allmänheten, men annars har man först efter sammanbrottet fått närmare inblick i Stasis organisation och verksamhet. Ytterst få av de anställda och de inofficiella medarbetarna finns noterade med sina egna namn. De bar i stället täcknamn och sådana användes även i kontakterna mellan kollegor och chefer inom Stasi. Anställda i Stasi kunde därför i åratal arbeta nära sina arbetskamrater utan att känna till deras verkliga namn, vilket var det namn som de helt naturligt använde privat utanför tjänsten. För att så långt som möjligt undgå upptäckt arbetade sällan anställda på den ort där de bodde. De som arbetade på fältet som spanare försökte ibland tillfälligt ändra sitt utseende. I en källarvåning i centrala Leipzig fanns en hel sminkavdelning med peruker, lösnäsor, smink och mängder av kläder som gjorde det möjligt för personalen i yttre tjänst att ständigt förändra sitt utseende. I folkmun kallades de därför ibland för ”lösnäsorna”. Stasis personal fick lära sig att skugga en person genom ibland att röra sig framför i stället för att gå efter en person som de övervakade. Ibland var det flera personer som gick före, vilket kunde ge mycket komiska effekter när flera vände samtidigt och gick tillbaka. Rapporteringen var alltid mycket noggrann och ingående.

Runt om i staden Leipzig hade Stasi hundratals hemliga våningar och rum. Det var där som rapportörer fick lämna sina rapporter och blev samtidigt utfrågade av Stasis personal. Många gånger hölls inte regelrätta förhör utan Stasi bad personer komma för ”samtal”. Få vägrade att infinna sig till den angivna adressen för ”samtal”. Ibland varnade Stasi personer för kontakter med vissa personer och kontakter med utlandet och utlänningar. Något som kan liknas vid de ”säkerhetssamtal” som SÄPO ibland håller med statsanställda som kan bli utsatta för kontakter från främmande underrättelsetjänster, men som ändå hade en helt annan innebörd i DDR.

I en utställning om Stasis verksamhet, som öppnades i Leipzig efter murens fall, kan man få veta hur organisationen samlade in ”luktprover” för framtida efterspaningar. I ett stort antal burkar, med ett slag av brun väv i botten, förvarades olika plagg och liknande som burits eller varit i kontakt med personer som Stasi trodde att man i framtiden eventuell skulle behöva söka efter med spårhund. Glasburkarna, som såg ut som vanliga syltburkar, var mycket noga etiketterade med namn (ofta täcknamn) på den som hade samlat in luktprovet, tjänstestället, fyndplats, fyndmaterial och naturligtvis datum. Avsikten var att Stasi senare skulle kunna låta en spårhund lukta på det som fanns i burken för att därefter omedelbart kunna spåra upp den person som lämnat luktspår efter sig. Det finns uppgifter om att en hund skulle kunna klara av att spåra upp en person tio år efter att luktprovet omhändertagits och lagrats på burk. På en av burkarna i museet i Leipzig står det noga antecknat att burken innehåller ”arbetsunderbyxa”. I praktiken ska det ha varit så att Stasis agenter ofta smög omkring i omklädningsrum på idrottsanläggningar och badhus för försöka plocka strumpor, kalsonger och trosor från personer som Stasi bedömde att man borde hålla under uppsikt på även i framtiden. Strumpor med fotsvett var tydligen särskilt lämpliga att lägga i en glasburk för att sedan utgöra framtida luktprover för Stasis spårhundar. Det var väl känt att Stasi hade många hundar i sin organisation på samma sätt som nazistiska Gestapo nyttjade många schäferhundar. Det fanns en stor avskräckningseffekt i just schäferhundar. De som förlorade en strumpa i omklädningsrummet i badhuset hade anledning att misstänka Stasi. Det var dessutom så att Stasi när som helst kunde gå in i en lägenhet och bostadshus för att göra hemliga besök eller genomföra husrannsakningar utan att den boende ens efteråt fick kännedom om besöket. Stasi och den vanliga polisen hade nämligen tillgång till serienycklarna till alla dörrlås som fanns monterade i lägenhetsdörrar i hela DDR. Alla lås var nämligen tillverkade av endast ett par fabriker i DDR och dessa hade lämnat serienycklar till polisen. Det förekom inte alls att privatpersoner i DDR fick tag i dörrlås som tillverkats i västvärlden.

Men det vara inte bara strumpor, underkläder och andra plagg som samlades in av Stasi. Man försökte att samla in luktspår även från dörrhandtag, stolar och föremål som den misstänkta personen skulle ha vidrört. Det här var innan det fanns möjlighet att göra DNA-jämförelser och identifieringar. Stasis ”luktarkiv” var bara avsett för spårning med hundar med känsliga nosar. Om det verkligen gick att spåra en person flera år efter att han blivit av med en strumpa på ett badhus är okänt. Med med tanke på den grundlighet som Stasi arbetade skulle det vara förvånande om det inte gick att spåra en person med hjälp av gamla luktprov. I annat fall hade ju all insamling av luktprover varit helt meningslös.

Det är väl känt att det förekom omfattande avlysning av de egna medborgarna i alla kommunistiska öststater och förstås även av besökande utlänningar och diplomatisk personal. Av utställningen i Leipzig framgår att det i källarvåningen i teleförvaltningens huvudkontor i staden fanns möjlighet att samtidigt övervaka 2000 telefonlinjer. Under de årliga stora bokmässorna i staden, med många besökare, var alla tekniska möjligheter till avlyssning utnyttjade. Under andra tider på året övervakade man kontinuerligt ca. 1000 telefonlinjer från avlyssningscentralen i källaren mitt i staden. Där fanns 360 bandspelare tillgängliga för samtidig inspelning av samma antal telefonsamtal. Inspelningar av telefonsamtal användes även för att att lägga upp ett ”ljudarkiv” över rösterna från övervakade personer. Dessa ljudfiler märktes upp med karaktäristiska data som frekvenser, toner, dialekter etc.

Förutom övervakning av ett par tusen telefonlinjer i enbart Leipzig hade Stasi installerat avlyssningsutrustning i bostäderna hos många av de som regimen ville övervaka. Avlysningen av bostäderna kunde tillgå på olika sätt. Vanligt var att Stasi skaffade sig tillträde till en grannlägenhet, borrade ett eller flera hål i väggen och placerade mikrofoner i de dolda hålen eller också placerades mikrofoner i tillgängliga ventilationstrummor och öppningar. Mikrofonerna var sedan kopplade till det vanliga telefonnätet, vilket gjorde att Stasi när som helst kunde avlyssna vad som sades i rummet (även ljud från älskande par som tumlade om i sängen). Ett annat sätt var att Stasis tog sig in i den misstänktes bostad och där placerade ut en eller flera mikrofoner som anslöts till telefonnätet. Det var inte alls ovanligt att privatpersoner hittade ”dolda” mikrofoner i sina bostäder. Många kände till att ljudkvaliteten i avlyssningsutrustningen var ganska dålig. För att omöjliggöra avlyssning kunde det räcka med att sätta på en vanlig radio med hög volym, helst med ett program där det var röster som talade. Personer i rummet kunde då med låg röst samtala med varandra utan att bli avlyssnade. Men det var förstås misstänkt bara detta att ha en radio högt på samtidigt som man hade besök av någon eller överhuvudtaget samtalade med någon i rummet. Den avdelning inom Stasi som enbart i Leipzig sysslade med avlyssning av privatbostäder och hotellrum bestod av ett hundratal tjänstmän.

Stasi öppnade naturligtvis alla brevförsändelser som de fann anledning att granska. Bara i Leipzig fanns det en avdelning med 133 tjänstemän som bara var sysselsatta med att öppna och läsa brev. Varje dag öppnade man och läste mellan 1 500 och 2 000 brev. På avdelningen fanns det specialbyggda arbetsbord med inmonterade rör från vilken varm ånga kunde släppas ut för att öppna kuvert. Om kuvert var igenklistrade med mera beständigt lim kunde sådana kuvert överlämnas till särskilda experter i kemi som osynligt kunde öppna de flesta slag av kuvert. En hel del försändelser togs dock omhand och nådde aldrig adressaten. Efteråt har det sagts att praktiskt taget alla brev till och från utlandet granskades av Stasi. Brev med särskilt intressant innehåll kopierades eller fotograferades. Ibland lade man brev som skriftprov till ett särskilt arkiv över olika personers handstil, ett arkiv vid sidan om arkivet över luktprov och röstinspelningar. Stasis förutvarande personal har berättat att 3 – 5 procent av alla granskade försändelser omhändertogs och lades till en persons akt. Alla slag av brev med klagomål eller protester mot politiker eller myndigheter stoppas alltid. Brev till släktingar i västvärlden med önskemål om ekonomisk hjälp stoppades. Det förekom att släktingar och vänner i väst sände västvaluta i kuvert till medborgare i DDR. Alla sådana försändelser stoppades om man lyckades finna dem. Pengarna beslagtogs och mottagarna sattes under bevakning. Ett sätt att skapa stora problem för någon i DDR var att i brev från utlandet sända honom ett större belopp i dollar. Personen sattes då under hård bevakning.

I akterna i arkivet i Leipzig har man återfunnit ett brev från tolvåriga Sabina som tillskrev musikgruppen ABBA och bad om autografer. ABBA fick aldrig det brevet utan det lades i en särskild akt hos Stasi. DDR försökte hindra ungdomar i landet att få smak för västerländsk musik. Besökarna av utställningen i Leipzig om Stasis verksamhet i staden kan läsa om skolpojken som skrev en uppsats i skolan om bilar. Han var mycket intresserad av bilar och hade en hel del kännedom även om bilar i väst. I uppsatsen skrev han mycket kritiskt om den östtyska folkbilen Trabant. Han skrev bilen var oförskämt dyr (20 000 östmark), att den tekniskt var undermålig i jämförelse med exempelvis Volkswagens minsta lilla bil (Polo). Läraren läste uppsatsen och kom på att det kunde röra sig om statsfientlig verksamhet och överlämnade därför uppsatsen till skolans rektor. Denne överlämnade uppsatsen till Stasi. Det blev förstås en polisutredning och föräldrarna förhördes ingående. Familjen sattes också under bevakning. Allt detta finns noga antecknat i en akt hos Stasi. Men det finns dock inte antecknat något om pojken skulle ha haft fel då han i skoluppsatsen påstod att en Polo var mycket bättre än en Trabant.

Efter DDR:s sammanbrott hade det skrivits en hel del om Stasis organisation, verksamhet och många intervjuer har gjorts med tidigare anställda i organisationen. Dessa visar i allmänhet inte någon ånger eller skam över att de utförde omfattande övervakning av ofta helt oskyldiga medborgare i det egna landet. Tjänstemännen berättar i stället att de var stolta över den grundliga utbildning som de fick inom Stasi samt att de arbetade i en mycket effektiv organisation med god anda mellan de anställda – trots att de sällan kände till kollegornas riktiga namn eller var dessa bodde. Tydligen umgicks de anställda inte med varandra på fritiden. De intervjuade betonade ofta att de lade ned mycket obetald övertid, vilket gick ut över äktenskapen och barnen. En och annan av de intervjuade påstod att Stasi var den effektivaste organisationen i hela DDR och förmodligen den enda arbetsplats där man arbetade hårt. Av intervjuerna med de tidigare anställda har det framgått att många inom organisationen de sista åren förstod att DDR skulle kunna braka ihop totalt, men de hade små möjligheter att söka andra anställningar. Stasi tolererade inte några avhoppare som hade med sig information inifrån organisationen och som alltså kände till hur Stasi arbetade. Den som en gång börjat arbeta för Stasi var fast för alltid. Det har alltid varit samma förhållanden inom sovjetiska NKVD och KGB. Förmodligen även inom sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU. Hade man varit anställd där kunde man inte söka sig till någon annan verksamhet.

De omhändertagna Stasiarkiven – flera hyllmil med akter – finns i dag tillgängliga för forskning. Privatpersoner kan dock bara få tillgång till sådant arkivmaterial som berör dem själva eller nära anhöriga. För att få del av arkivmaterial måste man ansöka hos den särskilda myndigheten och lämna en förklaring till varför man vill ta del av uppgifter i arkiven. Väntetiden är lång för att få beslut om arkivhandlingar görs tillgängliga. Forskare och journalister har dock större möjligheter att få tillgång till arkiven, dock under vissa villkor. Svenska journalister har begärt ut akterna för Olof Palme och Ingvar Carlsson, men endast fått besked att några sådana akter inte har återfunnits. Min gissning är akterna undanförts till den sovjetiska säkerhetstjänsten (KGB), som arbetade nära Stasi. Men Stasi hade dock viss tid på sig att destruera eller undanföra de känsligaste arkiven. Det är klarlagt att arkiven var mycket välordnade och uppdelade på ett stort antal olika avdelningar och sektioner. Allt var dock bara manuellt sökbart. Om några arkiv var mikrofilmade är okänt. Tekniken fanns i varje fall tillgänglig även i DDR. Ett rimligt antagande är i varje fall att informationen undanfördes och säkrades på något sätt. Trots att den nuvarande tyska federala staten tillämpar restriktioner vad avser allmänhetens tillgång till arkiven (för att skydda tredje man) är öppenheten helt unik. Någon motsvarande insyn har inte tillämpats gjorts möjlig såvitt gäller kommunistpartiets arkivet i Moskva eller arkiven hos den ryska säkerhetstjänsten (Tjekan, NKVD, KGB, FSB). Inte heller har allmänheten tillgång till Gestapos arkiv.

Det är intressant att notera att Stasi i sin tur stod under noggrann och sträng kontroll av den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB (numera med beteckningen FSB). Det var ju ryssarna som vann kriget och inledningsvis ockuperade östa delen av Tyskland. KGB hade lokalkontor runt om i DDR. Den ryska personalens uppgifter var inte bara att kontrollera all sovjetisk militära personal (med familjer) som var stationerad i DDR under det kalla kriget utan även Stasis personal och viktiga personer i DDR. Kontrollen av personalen i de ryska väpnade styrkorna måste dock i första hand ha skett genom försvarsmaktens egen säkerhetstjänst. Så sent som under 1991 fanns sovjetisk militär personal stationerad på 276 platser i DDR och personalen uppgick till 338 000 försvarsanställda jämte 208 000 anhöriga (varav 90 000 barn). Det sovjetiska försvaret disponerade över 47 flygbaser och flygfält och 116 militära övningsfält. Sovjetunionen hade organiserat sin ”ockupation” och kontroll av de östeuropeiska satellitstaterna (som var självständiga stater) genom att tillsätta nationella kommunistiska regeringar och genom att säkerställa att ryssarna alltid hade full kontroll över säkerhetstjänsten i varje stat. Det var en form av ”indirekt kontrollerad ockupation”. För invasionen 1968 av Tjeckoslovakien fanns det praktiskt tagit inte några sovjetiska trupper i landet.

För Sovjetunionen var det helt avgörande att hela tiden själv kontrollera de nationella säkerhetstjänsterna. Maktövertagandet i Prag 1948 skedde genom ett snabbt sovjetisk övertagande av kontrollen över den tjeckoslovakiska säkerhetstjänsten (se ”Järnridån” av Anne Applebaum, 2014). En tid hade Sovjetunionen även kontrollen över Finlands säkerhetstjänst, vilket inte är så känt i Sverige.  I Finland kallas åren 1944-1948, då kommunisterna bland annat hade makten över inrikesministeriet och den finska säkerhetspolisen (genom Yrjö Leino) för ”Farans år”

Stasi leddes tiden 1957 – november 1989 av Erich Mielke (1907 – 2000). Hans bakgrund och karriär klargör med stor tydlighet vilken kategori av personer som Sovjetunionen använde sig av för att kontrollera en annan stats säkerhetstjänst. Erich Mielke var född 1907 som son till en outbildad snickare, som var medlem i kommunistpartiet (tidigare det socialdemokratiska partiet). Hans mor avled redan när han var fyra år gammal. Erich Mielke har lämnat en handskriven redogörelse till sovjetiska KGB om sin uppväxt och bakgrund. I den uppger han att båda hans yngre bror Kurt och hans två systrar var kommunistsympatisörer. Erich Mielke ansågs i skolan begåvad och fick ett stipendium till det välsedda läroverket ”Köllnisches Gymnasium”, men relegerades senare på grund av låga skolresultat. Möjligen kan det ha sin förklaring i att han redan som 16-åring hade anslutit sig till den socialdemokratiska (senare kommunistiska) ungdomsorganisationen. Redan från 23 års ålder var han under tre år lokalkorrespondent för den kommunistiska tidningen ”Röda Fanan”. Kort tid efter att han upptagits som partimedlem gick han även med i kommunistpartiets (KPD) väpnade skyddskår (Parteiselbstschutz). Erich Mielke fick då utbildning i användandet av vapen och hantering av sprängmedel. Enligt några källor fick han då även viss utbildning av äldre partikamrater i teknik och taktik för hemlig underrättelsetjänst och attentat. De som undervisade i dessa ämnen hade genomgått utbildning i den hemliga M-skolan i Moskva (se John O. Koehler, The United Story of the East German Secret Police).

Omkring 1931, två år före det nazistiska maktövertagandet i Tyskland, ägde omfattande kravaller ofta rum i Berlin. Nazisterna gav sig med våld på sina politiska huvudmotståndare, vilka var socialdemokraterna och de fick då stöd av kommunisterna. Polisen försökte ingripa, men ofta utan resultat. Gatustriderna var återkommande och ofta våldsamma. Inte utan grund menade kommunisterna att polisväsendet sympatiserade med nazisterna och använde våld för att bekämpa kommunisterna. Kommunistpartiets avdelning i Berlin leddes av den senare välkände Walter Ulbricht. Partiledningen hade som mål satt upp att kommunisterna skulle mörda två poliser för varje kommunist som dödades i kravallerna. Två kommunistiska riksdagsledamöter kontaktade Erich Mielke och Erich Ziemer och gav dem order att skjuta två poliser. Kommunisterna hade dessutom bestämt att attentat skulle utföras just mot poliskaptenen Anlaug, som de ansåg hade gått hårt fram mot kommunisterna i Berlin och ofta genomförde husrannsakningar som störde partimedlemmarna. Gemenligen kallades han för Schweinbacke (grisansiktet). Den andre polismannen som skulle mördas var översergeanten Max Willig. Kommunisterna lockade till sig polismännen genom att arrangera kravaller på Bülov Plats. Den 9 augusti 1931 väntade attentatsmännen i en port nära biografen Babylon i centrala Berlin, vilken låg vid Bülov Plats. När poliserna kom i närheten ropade någon av attentatsmännen ”Grisansiktet!” till Anlauf. Då han vände sig om sköt både Mielke och Ziemer honom samtidig i bröstet på mycket nära håll. Offret föll ned död framför fötterna på dem. Polissergeant Willig, som var med Anlauf, skadades av skott i vänster arm och i magen. Han lyckades dock att få fram sin Luger-pistol och tömde ett helt magasin mot de två attentatsmännen, dock utan att träffa. Han fick tillbringa några veckor på sjukhus, men blev helt återställd. Dessutom befordrades han till löjtnant på grund av det stora mod och rådighet som han visat vid attentatet. De två attentatsmännen hade enligt den uppgjorda planen flytt in i biografen och sedan ut genom en nödutgång från biografsalongen. Efter mordet samlades de och några partivänner på ölkrogen Lichtberger Hof. Erich Mielke ska då ha firat händelsen och sagt ”I dag celebrerar jag ett uppdrag som jag har utfört denna dag”.

Attentatsmännen uppmanades av riksdagsledamoten och kommunisten Klippenberg att genast försöka fly från landet därför att polissergeanten Willig kanske skulle kunna identifiera dem. Klippenbergs hustru var också aktiv kommunist och det var hon som förde attentatsmännen till den belgiska gränsen. Agenter för Komintern (den internationella kommunistiska organisationen) var underrättade och stod klara för att hjälpa attentatsmännen i flykten. Dessa agenter mötte attentatsmännen i Antwerpen och där fick de pengar och nya falska pass. De reste därefter omedelbart med ett handelsfartyg till Leningrad och mötte där andra agenter från Komintern, som förde dem till Moskva. Under år 1932 var Erich Mielke sedan elev i Kominterns militärpolitiska skola (Lenins Internationella Skola) i Moskva. Under den tiden använde han sig av täcknamnet Paul Bach. Det var mycket vanligt att revolutionärer och kommunister arbetade under täcknamn. Både namnen Lenin och Stalin är täcknamn. Efter avslutad utbildning rekryterades Erich Mielke till OGPU, vilket var den sovjetiska säkerhetstjänstens namn under åren 1923 – 1934. Organisationen var efterföljare till den ökände Tjekan och föregångare till NKVD och KGB. I dag är namnet FSB.

Attentatet mot de två polismännen i Berlin väckte stor uppmärksamhet och 15 personer i kommunistpartiet och sympatisörer greps och dömdes för medhjälp till mordet och mordförsöket. Erich Mielke och Ziemler hade dock lyckats fly. Av de som åtalades dömdes tre till döden och de andra till fängelse mellan 9 månader och 15 års straffarbete. En av de dömda fick dödsstraffet omvandlat till livstids fängelse därför att han hade varit samarbetsvillig under utredningen av attentatet. En annan av de tre hängde sig själv i cellen. Den tredje avrättades genom halshuggning den 22 maj 1935. Hade Erich Mielke gripits hade han säkert avrättats.

Det är känt att Erich Mielke under sin tid i Moskva ofta uttryckte sin beundran av Dzerzhinsky (den polske adelsman som grundade Tjekan, som var den kommunistiska säkerhetstjänsten och terrororganisationen direkt efter revolutionen). Erich Mielke omnämnde sig själv gärna som ”tjekist” och han deltog på olika sätt i Moskvarättegångarna (skenrättegångar som genomfördes som politiska propagandanummer). Åren 1936 – 1939 befann sig Erich Mielke i Spanien under täcknamnet Fritz Leissner och deltog i spanska inbördeskriget såsom, vilket var den officiella beteckningen, ”äldre GRU-agent”. GRU var förkortningen för den militära underrättelsetjänsten, som nära samarbetade med NKVD. Efter kommunisternas nederlag i Spanien flydde han över gränsen till Frankrike, där han dock internerades. Han lyckades dock fly med hjälp av kommunistiska kontakter och flydde vidare till Belgien. Polisen i Berlin fick kännedom om att han uppehöll sig i Belgien och den allmänne åklagaren i Berlin begärde att belgiska myndigheter skulle lämna ut Erich Mielke för lagföring. Belgien vägrade dock med förklaring att mordet på polismannen var en politisk handling och att belgisk lag inte gjorde det möjligt att lämna ut en person som var misstänkt för att politiskt brott.

Sedan är det oklart var Erich Mielke gjorde under andra världskriget. Själv har han berättat att han hade infiltrerat Organisation Todt, nazisternas stora organisation för att utföra arbetet med stora infrastrukturella projekt, varvid arbetet ofta utfördes av krigsfångar. Det var Organisation Todt som uppförde koncentrationsläger, byggde vägar i Norge och stora delar av befästningsverken i ”Atlantvallen”. Men det har ifrågasatts om Erich Mielke verkligen var verksam i Organisation Todt under kriget och i så fall under täcknamnet Richard Hebel. Dock måste han på något sätt ha utmärkt sig på något sätt under kriget för vid krigsslutet tilldelades han flera av de högsta utmärkelser som fanns i Sovjetunionen. Bland annat fick han Leninorden två gånger, Stora fosterländska krigets orden av första klass samt Röda fanans order. Så många utmärkelser av högsta dignitet utdelades knappast till någon tysk som under kriget skulle ha infiltrerat Organisation Todt. En del menar i stället att han troligen under kriget tjänstgjorde som NKVD-officer bakom de tyska linjerna. Dessa partisangrupper var oerhört hårdförda både mot tyskar och rysk militär personal. Erich Mielke visade flera gånger att han kunde alla partisansånger utantill och kunde sjunga dem på perfekt ryska. Självklart var han rysktalade efter utbildningen i Moskva.

Redan i april 1945 (före den tyska kapitulationen) kom Erich Mielke med ett flygplan till det sovjetiska erövrade området i Tyskland. Med på flygplanet var även andra tyska kommunister som Walter Ulbricht (1893 – 1973), ledare för det östtyska kommunistpartiet 1950 – 1971, Ernst Wollweber (1898 – 1967), inrikesminister i DDR 1953 – 1955, Wilhelm Zaussier (1893 – 1958), vilken hade blivit medlem i kommunistpartiet i Moskva 1932 och fått sovjetiskt medborgarskap 1946. I Spanien hade Zaussier haft ställning som general och han var sedan inrikesminister i Östtyskland 1950 – 1953. Flygplanet var alltså fullt med de tyska kommunister som bott i Moskva och fått sin utbildning där. Sovjetledningen avsåg att använda sig av dessa för att bilda en kommunistisk regering i Berlin, vilken skulle styras skoningslöst från Moskva.

Walter Ulbricht hade efter 1933 levt i Paris och i Prag. Åren 1937 – 1945 hade han bott i Moskva och även han var naturligtvis rysktalande. Det var Walter Ulbricht som i egenskap av partiledare i Berlin hade beordrat de två kommunistiska riksdagsledamöterna Heinz Neuman och Hans Klippenberg att ”göra något åt” polisens brutalitet mot kommunister under demonstrationerna och kravallerna i Berlin. Neuman och Klippenberg valde då att uppdraga till de två attentatsmännen att skjuta de två utpekade polismännen. Ulbricht sa en gång om kommunistpartiets kontroll av DDR: Det måste se demokratiskt ut, men vi måste kontrollera allt”.

Erich Mielke åtalades 1992 för det gamla mordet på poliskaptenen Anlauf och mordförsöket mot polissergeanten Willig. Åtalet grundades på den gamla polisutredningen från 1934, utskrifter från förhören i rättegången samma år samt handskrivna memoarer som Erich Mielke haft liggande i sitt kassaskåp då han greps. År 1994 dömdes Erich Mielke till sex års fängelse, men han hade visat tydliga tecken på grav demens. Under huvudförhandlingen hade han vid ett tillfälle fått för sig att ordföranden var hans frisör och han förklarade att han då gärna ville bli klippt. Samma år slutfördes en polisutredning som visade att han var ansvarig för att medborgare skjutits till döds då de försökt ta sig över gränsen till väst, men domstolen sköt upp huvudförhandlingen därför att Erich Mielke var så dement att han inte kunde deltaga i en huvudförhandling. Vid en ålder av 87 år var han Tysklands äldsta fånge. Den tidigare Stasi-generalen och chefen för en mäktiga säkerhetstjänsten satt i fängsligt förvar. På grund av sin ålder och förvirrade uppträdande släpptes han dock fri redan 1995. Några menade att han bara spelade senil. Det berättas att man i hans cell satte upp en röd telefon av det slag som fanns hos cheferna inom Stasi, dock utan någon anslutning till omvärlden. Erich Mielke var så förvirrad att han pratade i telefonen och trodde då att han talade med någon Stasi-tjänsteman eller agent. Erich Mielke avled 92 år gammal på ett vårdhem i Berlin. Kroppen kremerades och urnan gravsattes på Zentralfriedhof i Berlin. Ett hundratal personer deltog i begravningsceremonin. Gravstenen saknar helt namn och inskription. Graven är inte heller placerad i den sektion på kyrkogården som redan 1951 inrättades för ”kommunismens hjältar”. Vid begravningen lades blommor och kransar på graven. Bara efter några timmar hade okända slitit sönder alla blommor och alla kransar. Ingen representant för FSB deltog, såvitt man vet, i begravningen. I Moskva var man antagligen förvånad över att Erich Mielke inte avrättades. Han hade ju många hundra människors liv på sitt samvete.

På sitt bankkonto hade Erich Mielke tillgångar i mark som motsvarade ca. 1,6 milj svenska kronor. Tidigare hade han en levt i en lyxbostad i Berlin med inomhuspool och han hade även ägt en lantegendom på 7 500 hektar där det fanns en stor jaktvilla, med filmsal och troférum. På jaktegendomen hade han tidvis betjänats av ett 60-tal personer. All egendom konfiskerades och förverkades. Efter frigivningen tvingades han först flytta in i en liten lägenhet på två rum och kök. Som alla Stasipensionärer fick han försöka leva på en pension som motsvarade 4 900 svenska kronor per månad.

I yngre dag hade Stasi-chefen varit idrottsman. Han var renlevnadsman som inte rökte och var mycket återhållsam med alkohol. Erich Mielke gifte sig 1948 med sömmerskan Gertrud Müller och hade samma år, två månader tidigare, fått sonen Frank Mielke med henne. Enligt uppgift adopterade paret den föräldralösa flickan Ingrid (född 1940). Senare i livet blev adoptivdottern kapten i Stasi och gifte sig med en löjtnant i Stasi. Sonen var verksam inom i Stasis egen sjukvårdsorganisation och denne var gift med en kvinna som också var anställd inom Stasi.

Erich Mielke var hela sitt liv övertygad kommunist. Under 1970-talet brukade han på middagar skåla för Josef Stalin, men ska senare ha slutat med detta tilltag. Han ville bli tilltalade ”Kamrat minister och armégeneral”.

Omedelbart under Erich Mielke lydde chefen för DDR civila utländska underrättelsetjänst, Markus Wolf (1923 – 2006). Avdelningen (Hauptverwaltung Aufkläring, HVA) hade en tämligen självständig ställning och leddes av den legendariske Markus Wolf (”mannen utan ansikte”), som var chef för underrättelsetjänsten 1952 – 1986. Även han var en av dessa tyska kommunister som övervintrat och utbildats i Moskva. Wolf, som var fullkomligt rysktalande, hade växt upp i Moskva och där gått i Karl Liebknecht-skolan, vilken var en elitskola för utbildning av de som förväntades arbeta inom Komintern. Vid DDR:s sammanbrott flydde Wolf till Moskva, men återkom till Berlin året därpå. Han dömdes till sex års fängelse och kom sedan, efter frigivningen, att avlida på den 17:e årsdagen av rivningen av Berlinmuren.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.