Gustaf Dalén och AGA-fyren

En fyr till havs var förr i tiden inte bara till för att varna för klippor och andra grund. De hade även till uppgift att möjliggöra noggrann navigation med hjälp av enslinjer med andra fyrar och kännetecken på kusten. Det fanns även fyrskepp och ljusbojar långt från kusterna. Den som revolutionerade fyrväsendet var den svenske ingenjören och uppfinnaren Gustaf Dalén. Han uppfann även den berömda AGA-spisen och mycket annat. Sammanlagt fick han 99 patent beviljade och dessutom nobelpriset i fysik.

Gustaf Dalén (1869 – 1937) var son till Anders Johansson och Lovisa Dahlén på gården Skräddaregården i Stenstorp när Skara och Hjo. Familjen var tämligen välbeställd eftersom den välskötta gården låg på den bästa jorden på Västgötaslätten och var på 25 hektar odlad gjord. Anders Johansson var en ansedd karl på bygden. Ordföranden i kommunalstämman, ledamot i kyrko- och skolrådet och dessutom helnykterist. Makarna fick fem barn, fyra söner och en dotter. Deras ambitioner för barnen var höga och alla blev framgångsrika på olika områden. Den äldste sonen blev kontraktsprost, en son blev ögonläkare och professor och systern blev lärarinna. Den yngste sonen blev jurist. Gustaf, som liksom syskonen tog moderns familjenamn (utan bokstaven h) blev ingenjör, uppfinnare och nobelpristagare.

Redan som pojke försökte sig Gustaf på olika uppfinningar. I skolan trivdes han inte och var inte någon framstående elev. Efter den vanliga skolan gick Gustaf utbildning vid en folkhögskola och utbildade sig i mejerihantering och trädgårdslära vid lantmannaskolan i Stenstorp. Därefter kom Gustaf att arbeta på föräldragården, men det visade sig att han var mer intresserad av att syssla med olika uppfinningar. En dag sa ha till sin far att skulle sluta på gården för att helt ägna sin tid till tekniska uppfinningar. Fadern ska då helt kort ha svarat: Du gör som du vill.

En av Gustafs första praktiskt användbara uppfinningar var en enkel fettprovare för att mäta fetthalten i den mjölk som bönderna levererade. Bönderna tyckte att det inte var rimligt att fick lika mycket betalat för fet som för mager mjölk. En fettprovare kallades också för en butyrometer. Vid den tiden var Gustaf de Laval (1845 – 1913) i Stockholm en mycket välkänd uppfinnare och framgångsrik företagare. Denne hade bland annat utvecklat separatorn till en världsprodukt. Med den kunde man enkelt separera grädden från mjölken.

Det var 1892 som den unge lantarbetaren Gustaf Dalén tog ångtåget till Stockholm för att visa upp sin fettprovare för den 24 år äldre uppfinnaren och riksdagsmannen Gustaf de Laval, som då bodde i en magnifik lägenhet på Strandvägen i Stockholm. Under det avtalade besöket tog Dalén fram sin uppfinning ur ett paket och förevisade konstruktionen för den berömde uppfinnaren. Gustaf de Laval mumlade barskt: ”Mycket märkligt, mycket märkligt” och lämnade sin besökare ensam i rummet. Snart var han dock tillbaka med några ritningar och en patenthandling. Han förklarade för den unge lantbrukaren från Stenstorp i Västergötland att han minsann själv redan uppfunnit en fetthaltsprovare och dessutom redan erhållit patent på uppfinningen. De två samtalade sedan om sina uppfinningar och kunde tillsammans konstatera att de Lavals uppfinning var mer komplicerad eftersom den var konstruerad så att svavelsyra skulle avskilja mjölkens fett. Daléns uppfinning byggde i stället på tekniken att mjölken skulle skakas. Den unge uppfinnaren var förstås besviken på att de Laval redan hade uppfunnit en fetthaltsprovare, men samtidigt måste han ha varit stolt över att han själv lyckats konstruera en apparat som var enklare och minst lika exakt som de Lavals uppfinning. Dalén dristade sig till att fråga om han kunde erhålla anställning hos de Laval. Denne, som själv hade en omfattande teoretiskt utbildning (civilingenjör och därtill filosofie doktor i Uppsala), förklarade att Dalén först borde skaffa sig en gedigen teoretisk teknisk utbildning. de Laval förklarade dessutom att har man i grunden inte teoretiska kunskaper ”så stannar man i växten”. de Laval sade också att Dalén var välkommen tillbaka när han genomgått sådan utbildning. Denne tog fram sitt visitkort och gjorde några korta anteckningar på kortet, som han överlämnade till unge Dalén med orden: Ta med dig de här kortet när du kommer tillbaka nästa gång så att jag kan dra mig till minnes det hela. Dalén följde den store uppfinnarens råd, lånade pengar av sin blivande svärfar och började studera vid Chalmes i Göteborg, där han avlade civilingenjörsexamen. Därefter reste han till Zürich och studerade vid den polytekniska högskolan. Uppenbarligen var han styv i tyska språket. Efter de fullbordade högskolestudierna fick han till slut anställning hos de Laval. Där fick han till en början ansvaret för en del av de turbinexperiment som de Laval då höll på med. Samtidigt anställde de Laval Gustafs studiekamrat från Chalmers, Henrik von Celsing, som ingenjör. Denne var son till Lars Celsing, som blivit ihågkommen för sitt ständiga uttalande av visdomsorden: För Gud och Lars-Gustaf Celsing är inget omöjligt. Sonen Henrik von Celsing lär ha varit säregen på sitt sätt och har själv blivit ihågkommen för att han en gång ledde den tama älgkon Lotta utefter Drottninggatan i Stockholm. Älgkon var inkörd och kunde användas för att dra både vagn och släde.

De två unga ingenjörerna hos de Laval bildade snart en egen ingenjörsfirma för att bedriva egen verksamhet vid sidan om sitt arbete i de Lavals bolag. Deras bolag fick namnet ”Ingenjörsfirman Dalén & Celsing” och ändamålet med bolagets verksamhet angavs vara att ”utföra acetyleninstallationer i alla storlekar”.

Dalén befordrades snart till överingenjör i de Lavals företag Svenska Karbid & Acetylen AB. På sin lediga tid drev han och den tidigare studiekamraten utvecklingsarbete i det egna gemensamma bolaget. Dalén var nu så etablerad och ekonomiskt oberoende att han kunde gifta sig med sin ungdomskärlek Elma Persson. Han var då 32 och hon 29 år gamla. De hade träffats redan i tonåren och då ska Gustaf ha sagt ”den flickan ska jag ha”. Han fick dock lova flickans far att vänta med att gifta sig med henne till dess han hade en tryggad försörjning. När de gifte sig sa han till sin Elma: ”Många barn ska vi ha, minst tolv stycken”. Fyra barn blev det i varje fall i det långa och till synes lyckliga äktenskapet. Två pojkar och två flickor.

Dalén inrättade ett laboratorium hemma i köket på Scheelegatan i Stockholm och i våningens ”herrum” hade han ställt upp ett mindre gasverk. Dalén var intensivt sysselsatt med att finna lösningar på den risk för explosion som alltid förelåg vid hantering och lagring av acetylengas. Acetylen hade framställts första gången 1892 och amerikanen Leopold Willson och fransmannen Henri Moisson. Acetylengas framställdes genom en reaktion mellan kalciumkarbid och vatten. Ett kg karbid ger ca. 280 liter acetylengas. Karbid framställs genom upphettning av finmald kalksten och rent kol (antracit eller träkol) med hjälp av en elektrisk ljusbåge (bågljus). Det som utmärker acetylengas är att gasen i blandning med komprimerad luft är mycket explosiv. År 1896 uppfann Gustaf Dalén den s.k. AGA-massan, en porös massa med små kapillärer, vilket gör att risken för explosion av gastuber med acetylengas blir minimal.

I sin experimentverkstad uppfann Dalén bland annat också klippljusapparaten, solventilen och den automatiska glödnätsutbytaren. Det var i första hand dessa konstruktioner som lade grunden för det framgångsrika företaget AGA AB (AB Gasackumulator) och dess AGA-fyrar. Dess blev kända för att de med stor driftsäkerhet fungerade upp till ett år utan någon som helst tillsyn eller ens byte av gastuber.

År 1905 bodde Gustaf Dalén med familjen på Kungstensgatan 52 i Stockholm. En sommarnatt det året uppmärksammade en skara nattvandrare att det då och då kom ett kraftigt blixtrande ljus från ett av fönsterna i bostadshuset. Alla andra fönster var nedsläckta. . Vid den tiden var det inte längre ovanligt med elektriskt ljus i den del hus, men de flesta hade inte någon elektricitet i sina bostäder och var inte alls vana vid elektriskt ljus. Nattvandrarna skrämdes av det blixtrande ljuset och befarade att det var något fel på det elektriska systemet och att brand skulle utbryta. En poliskonstapel tillkallades och knackade på dörren till den lägenhet från vilken ljuset tycktes komma. Ingen öppnade dörren, men flera grannar kom ut i sommarnatten och kunde berätta för konstapeln att det var en ingenjör Dalén som bodde i lägenheten med sin familj. Grannarna kände till att Dalén brukade göra en mystiska experiment i sin lägenhet. Sedan konstapeln hade bankat ytterligare en stund på dörren öppnades den där stod ingenjören själv. Konstapeln frågade om det kunde vara så att det blivit någon kortslutning i det elektriska systemet, vilket kunde vara orsaken till det oroväckande kraftiga blinkande ljuset. Det enda som sa till konstapeln var att ”allt är som det ska” och med detta nöjde sig polismaktens företrädare. Det mystiska ljusskenet härrörde från en experimentapparat som stod på ett bord i ett av rummen. Apparaten gjorde att en brinnande gaslåga med korta intervall tändes och släktes med distinkta klipp. Apparaten var föregångare till den senare mycket framgångsrika uppfinningen av ”klippapparaten”, som kanske var den viktigaste av de uppfinningar som behövdes för att konstruera den sedermera berömda AGA-fyren.

Dalén utförde även experiment för att få fram säkra och tillförlitliga gaslampor som alternativ till den nya elektriska belysningen. Men klippapparaten var en av hans första och och mest betydelsefulla uppfinningar. Senare under hösten 1905 satte Dalén upp en fyr på Skeppsholmen i Stockholm som sedan stod där och blinkande till sjöfararna och alla Stockholmare. Gustav Dalén brukade ta en kvällspromenad för att på avstånd betrakta den egna blinkande prototypen till en riktig fyr. En kväll hade han sin hustru med sig på kvällspromenaden och pekade på fyren och sade till Elma: Den där ska vi tjäna pengar på.

Världens sjöfart ropade vid den tiden efter ljusstarka pålitliga fyrar för att leda fartygen genom trånga passager och förbi farliga grund. Fyrarna var även viktiga för en säker navigering. Det fanns visserligen redan tidigare gasfyrar, men de förbrukade stora mängder gas eftersom de brann dygnet runt med fast sken och de var dessutom opålitliga. Gustaf Dalén hade inte bara konstruerat ”klippapparaten”, som gjorde bara små gasmängder förbrukades vid varje blink från fyren, utan även en solventil som gjorde att gaslågan bara brann under den mörka delen av dygnet. På så sätt kunde gasförbrukningen minskas till ett minimum. Redan genom att ”klipparen” klippte av gaslågan minskade förbrukningen till omkring 10 procent av den tidigare förbrukningen. Genom nyttjande av olika inställningar av ”klipparen” kunde dessutom varje enskild fyr tilldelas en individuell signal med olika långa blinkningar i olika intervall. På så sätt kunde de olika fyrarna lätt särskiljas. För sjöfarten innebar de nya AGA-fyrarna en verklig revolution i en tid då alla navigation endast skedde med hälp av kronograf, sextant och högst otillförlitliga sjökort. Med de nya fyrarna kunde dessa identifieras på mycket stort avstånd och ofta kunde krysspejlingar göra för att någorlunda säkert bestämma fartygets position.

Genom ”klipparen” hade Gustaf Dalén redan kunnat minska gasförbrukningen och med hjälp av solventilen lyckades han ytterligare minska gasförbrukningen. Solventilen drar nytta av det fysikaliska förhållandet att en mörk metallstav vid belysning utvidgar sig mer än en ljus metallstav. En svart metallstav monterades invid tre ljusa metallstavar och låg an mot ett membran som i sin tur rörde sig då den mörka metallstaven utsätts för ljus. I AGA-fyren brann hela tiden en mycket liten gaslåga (”evighetslågan”). När mörker inträder drar den mörka metallstaven ihop sig så att membranet släpper ut gas, som antänds av evighetslågan. När det ljusnar på morgonen utvidgas den mörka staven av ljuset och membranet stänger gastillförseln till ”evighetslågan”. Gustaf Dalén kunde presentera sina uppfinningar (klipparen och solventilen) år 1907. Den store amerikanske uppfinnaren Thomas Alva Adison (1847 – 1931) fick uppfinningen beskriven för sig och sade då genast att det hela inte skulle fungera. Tyska patentverket beviljade inte patent eftersom man under granskningen kommit fram till att uppfinningen inte skulle kunna fungera.

Det var flera uppfinningar som kombinerades i den revolutionerande AGA-fyren. Förutom klipparen och solventilen utnyttjades en särskild massa (”AGA-massan”) som omslöt gasen i en porös massa i tryckbehållaren för att göra hanteringen och förvaringen av gasen säker. Dessutom använde man sig av roterande linser och automatiska glödnätsbrytare i fyrarna. AGA:s fyrar var försedda med s.k. fresnellins som koncentrerade ljusstrålen. Världens första fyr med fresnellins var den franska fyren Cordoun år 1823. Den första fyren i Sverige som försågs med fresnellins var Vinga fyr 1840. AGA-fyrarna blev efterfrågade på världsmarknaden och beställningar strömmade in från hela världen. Men storstrejken 1909 slog hårt mot Gustaf Daléns företag och en tid var bolaget till och med på obestånd. Bolaget räddades dock av en grupp finansiärer. Det verkliga genombrottet för bolaget kom först 1912 då bolaget fick beställning på samtliga fyrar till Panamakanalen som då byggdes. Bolaget hade lagt ned stor kraft för att få det prestigefyllda uppdraget att leverera fyrar till den nya kanalen, som skulle korta ned färdvägen mellan de två stora oceanerna. Det tog USA tio år att bygga Panamakanalen och från 1907 var det den amerikanska armén som ansvarade för arbetet. Fyrarna till Panamakanalen byggdes av AGA i en verkstad i Järla i Nacka. Bolagets försäljningsdirektör Axel Nordvall började redan 1907 att resa runt i världen för att demonstrera och sälja AGA-fyrar. Samma år bildade AGA ett dotterbolag i USA, vilket ansågs vara en förutsättning för att kunna får beställningar av den amerikanska staten. Nordvall koncentrerade sig på att etablera goda kontakter med de myndigheter i respektive land som ansvarade för fyrväsendet. Den viktigaste personen när det gällde den amerikanska marknaden var Arthur V Connover, som då var vice chef för den federala myndigheten Bureau of Lighthouses i det amerikanska handelsdepartementet. Axel Nordvall lyckades till och med att förmå Connover att lämna den höga statliga befattningen för att i stället bli direktör för AGA:s amerikanska dotterbolag. Det lyckades för AGA att ta hem den stora beställningen på alla fyrar och bojar för hela Panamakanalen. Det var den tidens mest omtalade ingenjörsprojekt. Beställningen var värd 250 000 dollar, vilket i dag motsvarar över 700 miljoner svenska kronor. AGA:s aktier sköt i höjden på den svenska börsen. Den amerikanska försäljningen omfattade 35 stora fyrar och även ett stort antal lysbojar. När det första fartyget officiellt passerade genom kanalen den 15 augusti 1914, två veckor för krigets utbrott, var alla fyrar och ljusbojar på plats. Allt hade tillverkats i Nacka och på Lidingö och skeppats till Panama. Där hade det satts upp av AGA:s amerikanska dotterbolag. Det var en oerhörd prestigevinst för AGA och Gustaf Dalén att få leverera alla fyrar till den tidens största byggprojekt. Men redan tidigare hade boalget fått stora order från statliga myndigheter runt om i världen. Exempelvis hade Chile redan 1910 beställt AGA-fyrar för att förbättra fyrsystemet efter landets 4270 km långa och svårnavigerade kust. En bidragande faktor till den beställningen var säkert att beslutet om anskaffning gjordes av den svenskfödde kommendören Albert Holmgren som då var i tjänst i Chile.

Sedan AGA-bolaget räddats av finansiärerna och AGA-fyrar börjat säljas i stort antal blomstrade företaget. Verksamheten expanderade så kraftigt att den helt flyttades till Lidingö där det också uppfördes flera moderna bostadshus för de anställda. Eftersom många arbetare bodde på Södermalm anordnade bolaget en egen båtlinje direkt från Södermalm till Lidingö för att förkorta de anställdas resväg till arbetet. Gustaf Dalén lät då även bygga en stor egen villa i närheten av fabriken. Villan kallades Ekbacken och Gustaf Dalén, som då hade fyra barn, granskade nog arkitektritningarna tillsammans med hustrun, och ska då ha sagt: ”I huset får det inte finnas något rum som är så fint att barnen inte kan få ha kuddkrig där”.

Gustaf Dalén fick 1912 Nobelpriset i fysik för sin uppfinning av solventilen. Blockhusuddens fyr på Djurgården i Stockholm var den första fyren i världen (1912) som var försedd med solventilen. När den fyren skulle elektrifieras 1980 kunde man konstatera att solventilen fungerat utan problem och utan reparationer i 68 år. Världens första AGA-fyr med acetylengas och ”klippare” var fyren Gåsfelten i inloppet till Ronneby hamn. Även den fungerade klanderfritt i många år.

Gustaf Dalén hade löst problemet med hantering och förvaring av den explosiva acetylengasen. Genom att innesluta gasen i en porös massa i acetonlösning hade han lyckats göra hanteringen i stort sett säker. Han strävade dock mot att gastuberna skulle bli helt säkra att hantera och utförde därför en hel del olika experiment med komprimerad gas i olika typer av behållare och under olika temperaturer. Fredagen den 27 september 1912 begav sig Gustaf Dalén i sin egen bil till ett gammalt stenbrott vid Alby gård i Fittja. Tidigare på morgonen hade ett tiotal ingenjörer från AGA redan kommit till stenbrottet med en lastbil och ett tiotal gasbehållare av stål. Planen för dagen var att göra flera försök med att mäta trycket i behållarna när dessa hettades upp. En rejäl timmerbrasa antändes och olika stålbehållare med gas hettades upp så att de blev rödglödgade. De första behållarna sprängdes utan att gasen hade upphettats särskilt mycket. Man ville veta vad som hände om även gasen blev upphettad. Några andra behållare placerades på annat sätt och då kunde man konstatera att behållarnas smältproppar utlöstes och att gasen brann på ett kontrollerat och förväntat sätt med en klar vit låga. Smältpropparnas funktion var att smälta vid en viss temperatur och därigenom göra det möjligt för gasen att långsamt och kontrollerat tränga ut ur behållaren utan att förorsaka en explosion. Gasen brann med en lugn svag blåaktig låga och man var nöjd med experimentet. Därför gick man vidare med att testa en behållare med 50 liter gas. Efter upphettning började en mindre mängd gas att tränga ut ur behållaren, men den antändes dock inte. Ingen av de närvarande ingenjörerna förstod hur det kunde komma sig att gasen inte brann. Manometern visade att trycket i behållaren var det förväntade. För säkerhets skull väntade männen på avstånd i en halvtimme innan några gick fram till den upphettade behållaren. Först gick kemisten Arvid Gyllsdorf fram till behållaren för att fylla en tom vattenflaska med den utströmmande gasen för att senare kunna analysera gasen på laboratoriet. Men ville få en förklaring till varför gasen in hade antänts. Gustaf Dalén gick då också fram och ställde sig intill Gyllsdorf. Det skulle han inte ha gjort. Just då exploderade gascylindern med fruktansvärd kraft. Explosionen var så kraftig att den hördes över flera mil. Gustaf Dalén blev liggande på marken med brinnande kläder. Händerna var svårt brända och ena ögat var helt utslitet. Han var dock vid medvetande. Gyllsdorf och de andra hade klarat sig oskadade. När läkare kom till platsen vägrade Gustaf Dalén att få en morfinspruta eftersom han utgick från att att bara hade några timmar kvar att leva. Han sa därför att han inte ville ha något morfin för att han villa vara klar i huvudet om han fick tala med sin hustru en sista gång. Hustrun Elma infann sig på sjukhuset och då sa Gustaf att hans tid var slut och att han önskat få se sina barn växa upp. Under några dygn svävade han mellan liv och död. På sjukhuset lyckades han dock diktera sitt testamente. Men han överlevde. Dock förlorade han synen på båda ögonen. Hans äldre bror Albin Dalén, som var landets främste ögonspecialist och professor, försökte på alla sätt rädda i varje fall ledsynen på det öga som fanns kvar. Men synen kunde inte räddas utan Gustaf Dalén fick leva resten av livet, 25 år, helt blind.

I början av november 1912 kunde han komma hem från sjukhuset och den 12 november ringde telefonen i villa Ekbacken. Gustaf Dalén fick besked att han tilldelats årets Nobelpris i fysik. Nobelkommitténs motivering till priset löd: ”Gustaf Dalén tilldelas nobelpriset i fysik för uppfinningen av självverkande regulatorer i kombination med gasackumulatorer till belysning av fyrar och ljusbojar. Gustaf Dalén skänkte bort halva prissumman. Alla anställda på AGA fick en extra veckolön och han donerade ett stort belopp till Chalmers högskola för att skolan skulle dela ut stipendier till studenter. Som blind fortsatte han att tillsammans med sonen Gunnar att leda AGA fram till sin död 1937. Hela tiden försökte han att ta ett stort socialt ansvar för arbetare och tjänstemän i bolaget. Han lät uppföra moderna bostäder med hög standard till de anställda och dessa erbjöds att deltaga i ett vinstdelningsprogram samt att på fördelaktiga villkor köpa aktier i bolaget. Under lång tid var han ledamot i stadsfullmäktige i Lidingö stad. Dessutom visade han stort intresse för att samhällsekonomi i stort och skrev bland annat debattartiklar i syfte att få Sverige att lämna guldmyntfoten, vilket landet gjorde 1931. Regeringen anlitade honom 1931 som ledamot i finansminister Wigfors valutakommitté.

AGA utvecklades under Gustaf Daléns och sonens ledning till en storkoncern med mycket bred verksamhet vid sidan om AGA-fyrarna. Bolaget sålde exempelvis även radiomottagare, medicinsk utrustning till sjukhus, kuvöser, filmprojektorer, olika slag av mätutrustningar och hjärt-lungmaskiner. Den sista stora uppfinningen var den senare legendariska AGA-spisen, som Gustaf Dalén utvecklade då han var helt blind. enligt berättelserna om honom ska idén ha väckts hos honom då han satt i en andraklasskupé med sin hustru. Den helt blinde Gustaf ska då ha sagt den tidens järnspisar krävde mycket vedeldning och var besvärliga att elda. Hustrun bekräftade att det var så och dessutom ett väldigt slöseri med den dyrbara spisveden. Gustaf sammanfattade samtalet med orden: ”Det där ska vi minsann fundera på när vi kommer hem. Nu sover vi ett slag”. Tydligen funderade uppfinnaren sedan ordentligt på problemet och resultatet blev konstruktionen av den senare legendariska AGA-spisen. Ursprungligen var den tänkt att fungera som en koksspis, men det visade sig att den även gick bra att elda den med vanlig brännved. Den var bränslesnål och lätt att sköta. Dessutom hade den flera ugnar för matlagning. På grund av att den var så välisolerad räckte det att mata den med koks eller ved endast en gång per dygn. Spisen blev en mycket stor försäljningsframgång runt om världen. Det förekom att man i platsannonser i vilka man sökte hembiträden särskilt framhöll att det i köket fanns en AGA-spis. Då skulle den platssökande förstå att det skulle bli lätt att sköta spisen i köket.

Spisen lanserades på marknaden så sent som under år 1929 och den tillverkades mycket länge i bland annat England. Det var där så populär att engelsmännen felaktigt fick för sig att det en brittisk uppfinning. Så småningom slogs Gustaf Daléns koksspis ut på marknaden av den elektriska spisen, trots att den hade flera fördelar framför den moderna konkurrenten. Det har berättats att en schweizare fick se spisen och blev intresserad av att själv köpa en sådan. Dock hade han inte några uppgifter om tillverkaren, men visste att det rörde sig om en svensktillverkad spis. Han lyckades få tag i ett foto av en spis och bestämde sig för att skriva till tillverkaren med hjälp av den text som fanns ingjuten på spisen. Han adresserade ett brev på följande sätt:

An die F:a

Luckan skall Vara

Stängo

Schweden

Postverket, som på den tiden klarade av det mesta, vidarebefordrade brevet till Stånga på Gotland. Postmästaren i Stånga hade själv en AGA-spis hemma och visste att det på spisens asklucka, ingjutet i godset, stod: ”Luckan skall vara stängd”. Brevet kom fram till AGA på Lidingö.

Gustaf Dalén drabbades till sist av prostatacancer. Under de sista dygnen på sjukhus lindrades han plåga genom att han fick lustgas. Den portionerades ut till honom med hjälp av en klippapparat som han själv uppfunnit och utvecklat många år tidigare och som hans bolag hade tillverkat. Han ligger begravd på kyrkogården på Lidingö.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.