Enbomsligan i Norrbotten

Den stora spionhistorien i början på 1950-talet var Enbomsligan i Boden. Ledaren var journalisten Fritiof Enbom, som tillsammans med andra dömdes till livstids straffarbete för spioneri.

Fritiof Enbom föddes 1918 i en liten by utanför Boden. Tidigt visade han vad som på den tiden kallades läshuvud och han fick även ta realexamen. Efter värnpliktsutbildning vid A8 i Boden arbetade han vid SJ i Boden och Bjurå. I Bjurå träffade han aktiva kommunminister och sympatisörer. Enbom och hans kamrater kom att åtalas för spioneri vid Stockholms rådhusrätt. År 1947 blev han journalist på Norrskensflamman och redaktör vid tidningens lokalkontor i Boden.

Enbom hade en intellektuell framtoning. Han var intresserad av konst, filosofi och kultur i allmänhet. När han som skrev krönikor i den kommunistiska tidningen Norrskensflamman skrev han ibland under med signaturen ”Fula fisken”. Redan under kriget, när han arbetade som stationskarl i Boden, ska han ha blivit rekryterad av den sovjetiska underrättelsetjänsten och lämnat information om de tyska permittenttågen och annan järnvägstrafik. Senare gjorde Enbom påfallande ofta resor till Stockholm och det berättades att han spred ut rykten till närstående att han reste till Stockholm för att hämta pornografiska tidningar som sedan såldes i Norrbotten. Detta ska han ha nämnt för att han inte ville att det skulle ställas frågor om vad han egentligen gjorde i Stockholm. I polisutredningen blev det utrett att han hade vissa kontakter med personer på den sovjetiska legationen i Stockholm.

Enbom, även kallad Bodenspionen, dömdes 1952 för spioneri till livstids straffarbete. I målet stod även flera av Enbom angivna ”kumpaner” åtalade och dömdes. Enbom själv erkände att han lämnat information till Sovjetunionen om Bodens fästning och det som i militära sammanhang kallades för ”Bodenlinjen”. Senare har det diskuterats om det var hela var en rättsskandal som ha påverkats av stämningen under det kalla kriget. Målet inleddes märkligt nog vid rådhusrätten samma dag som ryskt flyg sköt ned DC-3:an. Många har menat att Enbom bara var en neurotisk mytoman som ville framstå som en betydelsefull sovjetisk spion. Enbom överklagade aldrig tingsrättens dom och levde fram till 1974. Hans medåtalade överklagade domen.

Förutom Enbom ansågs banarbetare Hugo Gjersvold som farligast. Han var en tidigare försvarsanställd som blivit skild från sin tjänst på grund av öppna kommunistsympatier. Enligt åklagaren i målet hade de åtalade långt framskridna planer på organisera en femtekolonn av civilanställda kommunister med vars hjälp Bodens fästning skulle kunna intas vid ett sovjetiskt anfall genom Finland.

Spionmålet hade en ovanlig upprinnelse. Säkerhetstjänsten hade inte haft några som helst misstankar mot Enbom. Det hela började att med att han själv berättade för det par som var hans hyresvärdar. I alla andra spionmål brukar säkerhetstjänsten under lång tid ha bedrivit systematisk spaning, men så var det inte alls i det här fallet. Vid husrannsakan mot Enbom bostad fann man en icke funktionsduglig kortvågssändare, en pistol och en del märkliga mottagna vykort med korta hälsningar från någon som kallade sig Elsa. Denna Elsa kunde aldrig identifieras. Vid vallning i terrängen kunde Enbom peka ut en plats där det fanns gömt en burk med 1000 kr. Att någon hade en kortvågssändare på 1940-talet var ovanligt och ledde till misstankar om otillåtna kontakter med utlandet. Enbom hade, såvitt man kände till, inte någon utbildning i att hantera radiosändaren och själv uppgav han att han aldrig använt den. Sändaren var av en modell som hade påträffats hos andra ryska spioner i andra länder. Vid teknisk undersökning av radiosändaren visade det sig att den aldrig hade kunnat fungera eftersom flera vitala delar i sändaren helt enkelt saknades.

I förhören berättade Enbom villigt om sina kontakter med ryssarna och detaljer i kommunikationen med dessa. Vykorten från ”Elsa” innehöll standardfraser och dateringen på korten angav om nästa möte skulle äga rum den andra söndagen i innevarande månad eller påföljande månad. Enbom berättade att det fanns en överenskommelse om att han skulle lägga information i en s.k. terrängbrevlåda i ett stenröse på Djurgården i Stockholm. Han kunde också lämna meddelanden genom att placera en böjd hårnål på en speciell plats på ett stängsel på Östermalms idrottsplats. Budskapet var olika om nålen var böjda i en ögla eller vriden till en spiral.

Enbom berättade villigt att kontakterna med ryska legationen skedde med en ytterst hemlig kod som byggde på hänvisningar i texten till en viss bok. Enbom förklarade att han hade en roman av Elsa Eschillius med titeln ”En vecka i Skåne” (utgiven 1934) och att det var den boken som han och ryssarna använde sig av.

Domarna Stockholms rådhusrätt fäste tilltro till Enboms egen berättelse och den 31 juli 1952 dömdes de sex inblandade till straffarbete mellan åtta månader och livstid: Fritjof Enbom och Hugo Gjersvold livstid, Martin Enbom sju år, Fingal Larsson fem år, Artur Karlsson ett år och åtta månader och Lilian Ceder åtta månader. Martin Enbom var trädgårdsarbetare och bror till Fritjof. Lilian Ceder var Fritjof Enboms sekreterare på Norskensflammans lokalredaktion i Boden. I pressen omtalades hon som spionens hemliga älskarinna. Domarna överklagades av Hugo Gjersvold, Artur Karlsson och Fingal Larsson. Hovrätten fastställde rådhusrättens livstidsdom mot Hugo Gjersvold och domen på ett år och åtta månaders straffarbete mot Artur Karlsson. Däremot frikände hovrätten Fingal Larsson eftersom det visserligen kunde anses styrkt att denne för Enbom förrått militära hemligheter, men att detta inte skett med hans vetskap om att de skulle utlämnas till främmande makt. Åklagaren överklagade hovrättens friande dom mot Fingal Larsson till Högsta domstolen, som dömde honom till två års fängelse.

Ingen av de inblandade hade någon förutsättning att kunna göra iakttagelser om militära installationer och utrustning, vilket får anses vara en förutsättning för att någon skall kunna dömas till ett längre straff för spioneri. Enbom var journalist, hans bror Martin var värnpliktig furir, senare trädgårdsmästare, Hugo Gjersvold chaufför och hade tidigare varit furir, Fingal Larsson hade gått från att vara buskröjare till banbiträde vid SJ och Lilian Ceder var sekreterare på tidningsredaktionen. Den ende i ärendet som syns ha haft vissa kunskaper var Artur Karlsson som av allt att döma var agentrekryterare för Komintern (den internationella kommunistiska organisationen som styrdes från Moskva). Karlsson var kommunist, bokförläggare och ledamot i kommunfullmäktige i Halmstad.

Enbom blev så att säga sin egen åklagare och huvudvittne mot sina åtalade kommunistiska kamrater, vilka han själv dragit in händelseutvecklingen. Hela utredningen byggde på vad han själv berättade under julhelgen 1951 för makarna Lodin om att en Artur Karlsson var chef för något som kallades Grupp Sverige. Enbom var vid tillfället berusad och berättade utförligt att han  själv var chef för Grupp Norr samt om gruppmedlemmars underrättelseverksamhet, som bedrevs på uppdrag av ryssarna. Inga misstankar om spioneri hade före anhållandet riktats mot Enbom eller någon av de övriga inblandade. I ett normalt spionärende brukar ett anhållande föregås av ett omfattande spanings- och utredningsarbete, ofta med tvångsmedel, t.ex. telefonavlyssning, för att samla och säkra bevis. Så var det inte i detta fall. Åklagaren hade när han fattade beslutet om att anhålla Enbom endast den information, som kommit från de samtal hyresvärden Jan Lodin haft med den misstänkte och de samtal säkerhetstjänsten och åklagaren sedan haft med Lodin. Polisen bedrev visserligen efter julhelgen 1951 spaning på Enbom, med det gav inte någon ytterligare information Det var först vid husrannsakan i februari som man anträffade pistolen, den obrukbara radioutrustningen och vykorten, som var undertecknade Elsa. Paketet i terrängbrevlådan som innehöll 1000 kr anträffades först vid vallningen i utredningens slutskede. Utredarna och åklagaren kunde således vid utredningens början bara att stödja sig på Enboms egen berättelse och då uppstår frågan om det han berättade var fantasier och påhitt. Det var känt att Enbom var road av att läsa spännande böcker om spioner.

Redan då kände man till en del om hur det sovjetiska underrättelseorganisationen arbetade (modus operandi) och det kan bidraga till att bedöma sanningshalten i Enboms erkännande och berättelse. De enda konkreta bevisen som fanns mot Enbom och de övriga sex åtalade vid rättegången var en pistol, den obrukbara radioutrustningen, vykorten som var undertecknade ”Elsa” och slutligen paketet i terrängbrevlådan som innehöll 1000 kronor. Om man jämför Enbomärendet med vad som är känt om den sovjetiska underrättelsetjänstens sätt att arbeta i andra sammanhang finner man att hans uppgifter om hur han fick radioutrustningen kan vara riktig. Det var vid den här tiden inte ovanligt att GRU-officerare överlämnade agentradioutrustning till en agent och gav honom i uppdrag att själv skaffa sig en telegrafist. Däremot stämmer inte hans berättelse med vad hans frånskilda hustru sade beträffande den tidpunkt, då han sade sig ha fått radion av sin ryske ”handledare”. Hon berättade nämligen vid förhör att hon såg radiosändaren redan i början av maj 1943 i samband med att familjen efter giftermålet flyttade in i en ny bostad. När hon då nyfiket hade frågat vad det var för något hade han svarat ”att det var ett minne från Spanien”. I själva verket hade han aldrig varit i Spanien. Själv sade vid förhören att han fått radion vid mötet med ”ryssen” den 18 augusti 1943, alltså ca tre månader senare. En annan iögonfallande detalj i Enboms berättelse som gör att hans berättelse kan ifrågasättas är att det fanns en pistol i den väska där radioutrustningen var nedpackad. Det är inte känt att sovjetiska rekryterade agenter skulle ha haft tillgång till vapen i fredstid. Elsa-vykorten kan dock bekräfta att han fick meddelanden med vykort.

Även om Enboms berättelse starkt kunde ifrågasättas är det ändå troligt att han haft kontakt med en ryska GRU-officerare, vilket bland annat styrkts av den berättelse som den avhoppade NKVD-officeren Vladimir Petrov gav. Dessutom är tillvägagångssättet med vykort, undertecknade med mans- eller kvinnonamn, en vanligen använd kommunikationsmetod mellan en agent och en underrättelseofficer. Vidare kunde Enbom vid vallningen tydligt peka ut de platser där han träffat sina uppdragsgivare. När Artur Karlsson 1941 för första gången tog kontakt med Fritjof Enbom stod det svenska kommunistpartiet under Kominterns ledning. Partiet hade accepterat att följa de av Lenin författade 21 teserna för Komintern och den 14:e tesen hade följande lydelse:

”De partier, som önskar tillhöra Kommunistiska Internationalen, måste utan förbehåll stödja varje sovjetrepublik i dess kamp mot kontrarevolutionen. De kommunistiska partierna måste föra en otvetydig propaganda för förhindrande av transport av ammunition och (militär) utrustning till sovjetrepublikernas fiender samt bedriva propaganda, legalt eller illegalt, bland de trupper som utsändes mot sovjetrepublikerna”

Allt talar för att Artur Karlsson var rekryterad som Kominternagent, vilket också bekräftades av den avhoppade NKVD-officeren Vladimir Petrov, och att Karlsson hade till uppgift att söka efter lämpliga personer som kunde förse Sovjetunionen med information om den tyska transittrafiken genom Sverige. Enbom berättade t.ex. att han i december 1947 och i mars 1948 rest till Stockholm, men inte lyckats få kontakt med ryssen Zavaruchin på den avtalade mötesplatsen. En tid senare, efter de två misslyckade resorna, fick han ett brev från Karlsson som i förtäckta ordalag uppmanade honom att sköta kontakterna bättre med sina uppdragsgivare. Vid förhöret med Enboms tidigare hustru berättade hon att Enbom fått brev från en Artur Karlsson i Halmstad och Karlsson bodde vid den här tiden i Halmstad.

Paketet med den påstådda belöningen på 1 000 kronor i terrängbrevlådan är däremot oförklarligt. Erfarenheten från avslöjade sovjetiska spionfall ger vid handen att man aldrig använder samma låda för både uppdrag och belöning. Det har som en teori framförts att Enbom själv skulle ha lagt paketet i lådan för att imponera på någon utomstående, kanske på värdparet Lodin. Men teorin motsägs av det faktum att Enbom hade dålig ekonomi och att 1 000 kronor i början av 1930-talet, var en tämligen stor summa pengar. Trots ett gott signalement och intensiva spaningar under 1950-talet lyckades man aldrig, i det glest befolkade Norrbotten, identifiera den av Enbom omtalade ”cigarettmannen”. Det mest troliga är att mannen i fråga bara existerade i den spionlitteratur som Enbom älskade att läsa. Det kan inte uteslutas att Enbom och hans kommunistiska kamrater i själva verket utsattes för ett rättsövergrepp och att de hårda domarna hade påverkats av den kommunist- och rysskräck, som grasserade i världen i början av det kalla kriget, inte minst genom senator Joseph McCarthys beryktade kommunistjakt i USA i början av 1950-talet. En jakt som sammanföll i tiden med Enbom-affären och i sin tur ledde till ett mediedrev mot de svenska kommunisterna och Sovjetunionen under Stalins sista år vid makten. Enbom lämnade under förhören ett massa uppgifter som måste ha framstått som rena fantasier. Han berättade att han deltagit som frivillig i spanska inbördeskriget, att agentradio var ett minne från Spanien, att han varit sista länken i en atomspionkedja och fört amerikanska atomhemligheter från Norge till ryska gränsen, att han i Kemi inför ögonen på en gråtande hustru och hennes barn kidnappat hennes man, att han i Boden supit ett antal officerare under bordet och sedan pumpat dem på militära hemligheter, att det skulle finnas en spioncentral i det hus där Lilian Ceder hade en skrivbyrå, Tage Wickströms lämplighet som spion samt ”cigarettmannen”, tyder på att allt detta bara var fantasier. Om man jämför de straff som utmättes i de tidigare spionfall före kalla kriget finner man att straffen i Enbomsmålet blev mycket hårdare. Även en jämförelse med andra spiondomar, kort efter andra världskriget, där det förelåg bevisning, t.ex. domen mot Gestapo-agenten kanslibiträdet Elsa Bartel, som hade ställning som ”agent in place” visar på ännu större skillnad i straffmätningen. Kanske var det så att ryssarna rekryterade både Enbom och Gjersvold blev rekryterade, men att ryssarna ganska snart insåg att de var totalt värdelösa som informatörer och att Enbom dessutom levde i en fantasivärld.

Fritjof Enbom och Hugo Gjersvold avtjänade sina livstidsstraff på Långholmen och frigavs efter 10 år. År 1974 försökte advokat Henning Sjöström få resning i målet men fick avslag. Högsta domstolen ansåg att att det inte fanns anledning att bedöma att fel begåtts i målen. I samband med Gjersvolds resningsansökan gav den kände vittnespsykologen Åke Trankell ut boken ”Chef för grupp Norr – en dagdrömmares fantasier i skuggan av det kalla kriget”. I boken framställs Enbom som en neurotisk mytoman. Den 30 oktober 2001 ansökte Hugo Gjersvold på nytt om resning i målet. Han åberopade då Försvarshögskolans forskningsrapport från den 18 september 2001 avseende den så kallade Enbom-affären. Av rapporten framgår att de uppgifter Gjersvold lämnat till Fritjof Enbom inte varit till skada för vårt land. Rapporten avslutas med bland annat följande utlåtande: ”Att de uppgifter Hugo Gjersvold skriftligen av rätten befunnits ha lämnat till Fritjof Enbom varit av sådan beskaffenhet att de tveklöst och uppenbart inte inneburit någon som helst skada för rikets säkerhet att de uppgifter Gjersvold muntligen av rätten befunnits ha lämnat till Fritjof Enbom varit av sådan beskaffenhet att de var för sig eller sammantaget inneburit försumbar eller obefintlig skada för rikets säkerhet, även om de kommit främmande makt tillhanda, att övervägande skäl talar för att de uppgifter – såsom de framstår i de tidigare hemliga domsbilagorna – Gjersvold av rätten befunnits ha lämnat till Enbom sannolikt inte alls varit hemliga samt att det allvarligt måste ifrågasättas om Gjersvold haft en sådan ställning inom försvaret att han kan anses ha särskilt betrotts med kunskap om det hemliga sakförhållandet. Sedan Gjersvold avlidit i augusti 2002 begärde hans son Stellan att talan mot domen skulle fullföljas i HD. Någon resning blev det dock inte.

Enbom överklagade aldrig Rådhusrättens dom och framlevde efter frigivningen resten av sitt liv i avskildhet och avled 1974.

Journalisten Tomas Bresky gav 2008 ut boken ”Kodnamn Mikael – Spionaffären Enbom och kalla kriget!”, som utförligt och kritiskt granskar utredningen och målet mot Enbomsligans medlemmar.

Överstelöjtnanten Stellan Bojerud, forskare vid Försvarshögskolan, gav ut boken Livstidslögnaren, Sivart förlag. I boken görs en grundlig genomgång av materialet i förundersökningen och Bojerud gör gällande att domen mot personerna i Enbomsligan i helt felaktig eftersom Enbom i stort sett fantiserat ihop det hela – även om han har haft en del kontakter med personal på legationen.

Av särskilt intresse för förståelsen av Enboms och andras verksamhet är Bojeruds redovisning av vad man numera vet om hur det gick till när Sovjetunionen försökte värvade agenter i Sverige. Det skedde i fem steg: 1) sök­nings­fasen, 2) studiefasen med en granskning av den eventuellt tilltänkte kandidatens förmåga och pålitlighet, 3) närmandefasen, 4) vänskapsfasen med små testnings­upp­drag och först därefter slutligen 5) värvningsfasen. Bojerud menar att de ryska handledarna bara hade kommit till fas 2 eller möjligen fas 3.

Bojerud framhåller att de anklagade var kommunister. Boje­rud skriver att ”media trodde på Enbom” och polisen trodde på medierna, försvarsstaben trodde på polisen, åklagaren trodde på försvarsstaben, rätten trodde på åklagaren, svenska folket trodde på rätten – och hemligstämpeln. En del av försvarsadvokaterna begrep knappast vad det handlade om. Några sovjetkontakter hade visserligen förekommit, men någon spion var inte Enbom, enligt Bojerud. Han är starkt kritisk mot spionåklagaren, statsåklagare Werner Ryh­ninger.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.