Al Calpone, möbelhandlaren i Chicago

Brooklyn är som bekant en stadsdel (borough) i New York City. Stadsdelen har ca. 4 milj invånare och skulle, betraktad för sig själv, vara en av USA:s största städer. Hela Stor-New York har i dag ca. 14 milj invånare.

Det finns ett gammalt talesätt i Brooklyn: Man behöver inte ta sig över Brooklyn Bridge (till Manhattan) för att förverkliga sig själv. Alla möjligheter skulle alltså finnas i Brooklyn, som är en av New York Citys fem boroughs. En annan borough är Bronx, som fått sitt namn efter den svenske sjökaptenen Jonas Jonson Bronck från Komstad, Norra Ljunga socken i Småland. År 1639 etablerat hans sig som farmare på den plats där Bronx nu ligger (men det är en annan historia som jag berättar en annan gång).

En man som verkligen tog sig över Brooklyn Bridge för att skapa ett annorlunda liv var Alphonse Capone, född den 17 januari 1899 av italienska invandrare. I den senare historien blev han känd som maffiabossen Al Capone som, enligt många bedömningar, var ansvarig för över femhundra mord i Chicago och på andra orter.

Maffiabossen växte upp i ett hårt arbetande italiensk familj på Navy Street i dåvarande slumområdet Red Hook i Brooklyn. Föräldrarna Gabriel Capone och Teresa Railo hade anlänt med fartyget ”Werra” till Ellis Island 1895. Fadern hade varit frisör hemma i Neapel och hade redan före avresan till det nya landet lyckats lära sig att tala och förstå en hel del engelska. Ganska snart lyckades han även etablera en egen frisersalong i Red Hook. Gabriel Capone var känd för att var mycket skötsam och lugn. Det sägs att han aldrig slog sina barn, vilket vid den tiden var något ovanligt. Hans hustru var djupt religiös hela sitt liv. Paret var respekterat av alla som lärde känna dem. Den 17 januari 1899 föddes parets fjärde barn, en son som fick namnet Alphonse Gabriel. Totalt fick paret så småningom åtta barn.

Alphonse (Al) började skolan och det visade sig då att han tillhörde de allra bästa i sin klass. Men när han var 14 år slog hans lärarinna honom vid ett tillfälle och han slog tillbaka. Händelsen ledde till att han relegerades och någon ytterligare utbildning blev det sedan aldrig för honom. Familjen flyttade kort tid därefter till en annan del av Brooklyn. Det var där som han kom att växa upp och det var där som han träffade sin framtida hustru Mae. Det var också där som han lärde känna gangsterledaren Johnny Terrio. Under tonåren hade inte något fast arbete, men han arbetade bland annat i en godisbutik och i en bowlinghall. Han serverade en tid på  restaurangen The Harvard Inn på Corney Island, som ägdes av gangsterledaren Frankie Yale. Det var då som han tilldelades de tre ärr i ansiktet som var anledningen till att han som maffialedare senare kom att kallas ”Scarface”. Som servitör hade han lutat sig fram till kvinnan i ett par som han serverade. Han hade sagt ”Honey, you have a nice ass och I mean that as a compliment”. Det var bara det att kvinnans manliga sällskap, som var hennes bror, genast drog kniv och skar Al Capone med avsikt tre gånger i ansiktet. De fula ärr som uppkom fick han leva med resten av livet och även med namnet ”Scarface”, ett öknamn som pressen gärna använde sig av. Han var alltid irriterad över de tre ärren som han ofta försökte dölja med puder. Inte heller tillät han att någon fotograferade vänstra del av ansiktet. Ibland sa han att det var en gammal skada från kriget, men han hade aldrig gjort någon militärtjänst.

Förmodligen livnärde sig Al Capone redan i ungdomsåren genom att vara hantlangare till gangsterledaren Jonny Torrio och andra ledare i dennes organisation i Brooklyn.

När Al var 19 år träffade han den blonda Mae Caughlin, av irländsk familj, och hon blev snart gravid. Paret gifte sig 1918 i en katolsk kyrka i Red Hook några veckor fter att sonen fötts. Mae var två år äldre än Al, men båda ändrade sin ålder i ansökan om tillstånd att gifta sig så att det framstod som om hon var två år yngre och han ett år äldre än den verkliga åldern. I ”the marriage certificate” angavs det därför att båda var 20 år gamla. Eftersom de var under 21 år (myndighetsåldern) krävdes det att bådas föräldrar gav sitt samtycke till giftermålet. Tro veckor för bröllopet hade Mae fött sonen Albert Francis ”Sonny” Capone. Han blev deras enda barn och det har i berättelserna om Al Capone spekulerats i om det kan ha varit så att Mae inte kunde få fler barn därför att hon hade skadats vid förlossningen eller om Al hade smittat henne med syfilis. Mae och Al var gifta hela tiden fram till Als död 1947 vid 49 års ålder. Sedan maken dömts till 11 års fängelse skrev hon kärleksfulla brev till honom i fängelset och besökte honom även när han satt på Alcatraz (fängelseön i San Francisco). Hon besökte honom även när han satt på The Eastern State Penitentialry (ESP) i Philadelphia. Mae blev 89 år gammal och avled först 1989 på ett sjukhem i Florida.

Sedan Al fått en son och gift sig såg det ut som om han skulle lämna de kriminella kretsar där han umgåtts som tonåring. Den lilla familjen flyttade från Brooklyn till Baltimore och Al började arbeta som kontorist (bokhållare). Men i november 1920 avled hans far och kort efter begravningen i Brooklyn tog Al kontakt med sin tidigare kriminelle läromästare, Johnny Torrio. Denne hade då kommit så långt att han byggt upp en egen omfattande kriminell verksamhet i Chicago. Där drev han bland annat illegala spelhålor, bordellverksamhet och illegal tillverkning och försäljning av spritdrycker. Den återupptagna kontakten med Johnny Torrio ledde snabbt till att de två blev nära kompanjoner i den tunga gängkriminaliteten.

Totalförbudet i USA innebar att det under åren 1920 – 1933 var helt förbjudet att tillverka, inneha, transportera och sälja alkohol med mer än 0,5 procent alkoholhalt. Det var under den tiden och i den miljön som Al Capone härskade över sitt enorma gangsterimperium. Den federala lag som innehöll förbudet antogs av kongressen den 28 oktober 1919. Lagen hade skrivits av norskättlingen John Volstead (1860-1947), vilken var jurist och själv helnykterist. Lagen omtalas fortfarande i USA som ”the Volstead Act”. Totalförbudet medförde stora möjligheter för de verkligt kriminella att dra in stora summor. En gång ska Al Capone ha sagt: ”Jag har inte gjort något annat än att ge folk det de vill ha, nämligen sprit”. Han ansåg sig inte ha begått några brottsliga handlingar när det gällde sprittillverkning och försäljning.

Det var i mitten på 1920-talet som det stora gängkriget bröt ut i Chicago. Johnny Torrio och hans hustru utsattes då för ett välplanerat och allvarligt mordförsök, dock överlevde de båda. Johnny Torrio hade försökt undvika öppna gangsterkrig, men AL Capone tog snabbt över Torrios imperium och drev på gangsterkriget. Al Capone gick mycket hårt fram för att ensam ta den totala kontrollen över sprittillverkningen och försäljningen, bordeller, nattklubbar och beskyddarverksamhet. För att visa sin enorma förmögenhet lämnade han sitt medelklasshus (med 15 rum) och flyttade till lyxhotellet Metropole Hotel. Där bodde han med familjen i en enorm lyxsvit. Det har berättats att den kostade 1500 dollar per natt, vilket var ett helt obegripligt stort belopp på den tiden. Sommaren 1928 flyttade Al Capone sitt högkvarter till hela två våningsplan på ett annat lyxhotell, Lexington Hotel. Hans privata del i hotellet bestod av sex rum. För att öka säkerheten förmådde han hotellet att bygga några hemliga dörrar som han skulle kunna använda som flyktväg vid eventuella attentatsförsök eller om polisen skulle försöka gripa honom. Al Capone var då den mäktigaste mannen i Chicago och hade i mycket stor omfattning mutat både polisen och politiker. Han åkte ibland runt i en öppen lyxbil och lät människor på trottoarerna springa fram till bilen för att röra vid honom och kyssa hans hand. Annars färdades han i en 7 sju ton tung bepansrad lyxig  personbil med ett antal livvakter. Bilen var byggd så att bakrutan gick att fälla ned så att vakterna enkelt skulle kunna skjuta även bakåt utan att hindras av någon glasruta. Al Capone omgavs alltid av en handfull livvakter då han rörde sig i staden. De var beväpnade med kraftfulla kulsprutepistoler av fabrikatet Thompson (Thompson submachine guns), som hade mycket större eldkraft än pistoler och revolvrar. Det var en tung helautomatisk kulsprutepistol med ovanligt grov kaliber (11,4 mm eller 45 ACP). Den konstruerades 1918 och för att vara en ”trench broom”, en kvast för att rensa skyttevärn. Vapnet kom att bli en symbol för gangsterkriget i Chicago.

Det skrevs ofta i tidningarna om att Al Capone var eftersökt av polisen, men det förnekade alltid han själv. För att visa att han inte alls var eftersökt gick han en gång, tillsammans med ett antal journalister, personligen till polisen, åklagarmyndigheten och till en domstol och ställde frågan om de ville gripa honom eller förhöra honom. Ingen vågade göra något mot honom.

Gangsters avrättade biträdande ”state attorney” (motsvarande delstatlig biträdande justitieminister) och misstankarna riktades mot Al Capone. Han gömde sig då i en avlägsen liggande stuga tillsammans med sin älskarinna. Al Capone drack mycket, var borta från hemmet under långa tider och hade många älskarinnor. Under sin makts dagar försökte han uppträda som en kulturintresserad man. Han gick på teater och konster. Även hans brödet var gangster, men i betydligt mindre skala.

Efter ett omfattande överfall på en coffeshop befann sig attentatsmännen på caféet i mindre än 10 minuter, men trots den tid som de befann sig på attentatsplatsen hann de med att skjuta över 5000 skott.

Al Capone var 179 cm lång, vilket var högväxt för att vara en italienare vid förra sekelskiftet. Han blev rejält fet och klädde sig mycket utstuderad. Själv kunde han nämna att han alltid bar de dyraste kalsonger av siden av italiensk tillverkning. Likaså använde han sig av handsydda italienska skor. På sitt visitkort angav han sig med titeln ”möbelhandlare”. Han hatade att bli kallad ”Scarface”, som tidningarna kallade honom. I gangstervärlden omtalades han i stället som ”the Big fellow” och hans närmaste vänner kallade honom för ”Snorky” (liktydligt med ”spiffy”, vilket betyder ”ser elegant ut”).

Al Capones storhetstid varade under åren 1925 – 1931, då han var i åldern 26 – 32 år. De foton som vi känner igen  honom på, plufsigt ansikte och stor hatt, visar honom när han ännu inte var fyllda 30 år. Bedömningen är att hans gangstervälde under de åren lyckades dra in omkring 100 milj. dollar per år. Mest tjänade hans gangstersyndikat på illegal försäljning av alkohol (bootlegging). Bootlegging är för övrigt en märklig term som användes under förbudstiden, men egentligen avser begreppet den gamla vanan Vilda Västern att stoppa ned några flaskor sprit i stövelskaften för att sedan sticka till indianerna några flaskor vid möten med dessa.

Dock började det gå utför med Al Capone efter det att han slagit till mot en rivaliserande liga i Chicago i det som senare alltid har omtalats som ”The Valentines Day Massacre”. Utklädda till poliser stormade hans män ett hemligt whiskylager, som kontrollerades av en rivaliserande gangsterliga. De sju män som fanns i lokalen ställdes upp mot en vägg och sköts skoningslöst en efter en. När den riktiga polisen kom till platsen för attentatet levde dock fortfarande en av de skjutna. Polisen frågade om han visste vilka som skjutit honom och de andra. Mannen svarade då bara: ”Ingen har skjutit mig”. Därefter avled han. Till och med på dödsbädden höll alla tyst om vad de visste om gangsterkriget. Al Capones män var kända för att de urskillningslöst sköt ned alla personer som kunde tänkas vara vittnen till ett mord.

Det var ”The Valentines Day Massacre” som slutligen fick opinionen, politikerna och även själva president Hoover att bestämma sig för att en gång för alla sätta stopp för det gangsterväldet som då under många år härskat i storstaden Chicago (”The Windy city”). Det krävdes en stor federal aktion för att bryta sönder Al Capones välde eftersom den lokala och delstatliga polisen var genomkorrumperad och köpt av gangsterorganisationen. Ingen vågade sig på att ingripa mot gangsterledarna. Men det var Elliot Ness och ett antal medarbetare som på presidentens order lyckades samla in bevis för att successivt hindra och oskadliggöra en stor del av maffiaverksamheten. Visserligen ansåg man att det var Al Capone som var bossen som låg bakom mer än 500 mord, men Eliot Ness lyckades aldrig få fast honom för mord, mordförsök eller något annat sådant brott. Men Eliot Ness mycket omfattande utredning kunde dock visa att Al Capone under år 1927 måste ha haft inkomster som åtminstone uppgått till 105 miljoner dollar. Han skönstaxerades för en sådan inkomst och dömdes 1931 för skattebrott (undandragande från beskattning) och bokföringsbrott till 11 års fängelse. Det har sagts att det var det längsta fängelsestraff som någonsin utdömts för endast skattebrott och bokföringsbrott. Eliot Ness gjorde sedan ett stort nummer av att det var han som slutligen hade fått Al Capone inom lås och bom. Tillsammans med journalisten Oscar Fraley skrev han sin självbiografiska bok med titeln ”The Untouchables” och hans kamp mot Al Copone och gangsterledarna har legat till grund för en film (”The Untouchables”, 1987, med Kevin Costner, Sean Connery och Robert De Niro i huvudrollerna).

Al Capone benådades 1939 efter att han avtjänat knappt åtta år i olika fängelser. Den längsta tiden avtjänade han i ett stort federalt fängelse i Philadelphia, men även några år på den hårda fängelseön Alcatraz i San Francisco. I fängelset fick han, liksom andra fångar, arbeta åtta timmar per dag i sex dagar i veckan. Arbetet bestod bland annat i att spika på sulorna på kängor. Under tiden i Alcatraz attackerades han av en medfånge som beväpnat sig med en sax.

När Al Capone frigavs var hans maffiavälde sedan många år nästan helt utplånat. Vid frigivningen var han allvarligt sjuk i det som troligen var sviterna efter den syfilis som han ådragit sig i ungdomen. Under sjukdomstiden var han starkt förvirrad och ofta också helt desorienterad. Hans mentala kapacitet bedömdes motsvara ett tolvårigt barns nivå. Den 25 januari 1947 avled han i Miami Beach i åtta dagar efter att han fyllt 48 år. Dödsorsaken, lunginflammation och hjärtattack, var en följd av syfilis och inte att en eller flera blykulor träffat sitt mål. Han dömdes aldrig för ett enda våldsbrott utan åkte endast fast efter en skönstaxering med ett mycket högt belopp. Hon åtalades aldrig ens för vapenbrott trots att han och hans hantlangare alltid bar vapen på ett olaglig sätt.

Myndigheterna hade dock gjort flera andra försök att stoppa hans framfart. I april 1930 greps han i Miami Beach för lösdriveri (”vagancy”) på order av delstatens guvernör. Denne ville få bort Al Capone från Florida där han under långa tider vistats. Al Capone anklagade då polisen för att de skulle ha vägrat honom mat och vatten när han var häktad. Dessa uttalade anklagelser ledde till att han själv åtalades för menedsbrott då han skulle ha beljugit polisen om hur de behandlade honom. Men åtalet ogillades efter tre dagars domstolsförhandlingar. I september 1930 beslutade dock en jury i Chicago att döma Al Capone till sex månaders fängelse för domstolstrots, men han påbörjade aldrig straffverkställighet eftersom han överklagade domen.

Al Capone var som sagt svårt sjuk då han benådades och släpptes fri i november 1939. Han sökte då vård vid det ansedda Johns Hopkins Hospital i Baltimore för ”hjärnförlamning” till följd av framskriden syfilis i dess tredje stadium. Men sjukhuset vägrade att behandla honom med hänvisning till hans tidigare verksamhet som gangsterboss. I stället fick han vård vid ett annat sjukhus. Som tack för den goda vård han fick där skänkte han ett belopp för plantering av två japanska körsbärsträd i sjukhusets trädgård. Efter några veckors vård kunde han emellertid flytta hem till sin bostad i Palm Island, Florida. Det stora huset med 14 rum ägdes av hans hustru.

Det var under år 1942 som man i USA för först gången började använda den nya medicinen penicillin. Al Capone var en av de absolut första patienter i hela världen som behandlades med den nya medicinen. Men hans hjärnskada var redan då så omfattande att han inte kunde botas, men man bedömde att sjukdomsförloppet ändå bromsades upp av medicinen.

Al Capone hade endast ett barn, sonen ”Sonny”, som han högt älskade. Sonen trakasserades i skolan av skolkamrater för att han var son till maiffiabossen. År 1937 gick sonen ut från High School och läste sedan vid Notre Dame University och även vid University of Miami. Vid det senare universitetet avlade han en examen (Bachelor of Art) år 1941. Sonen var arbetade därefter bland annat som lärling i ett tryckeri och som bilförsäljare. Enligt uppgift ska han ha lämnat arbetet som bilförsäljare efter att han upptäckt att hans arbetsgivare systematiskt manipulerade vägmätarna på bilarna. Al Capones son ville inte deltaga i den sortens fusk. Sonny, som han alltid kallades, arbetade även en längre tid på en restaurang i Miami, som ägdes av hans mor.

Sonny greps 1964 av den lokala polisen för snatteri i ett supermarket av två paket huvudvärkstabletter och några ficklampsbatterier till ett värde av 3,50 dollar. Till domaren sa han: ”Alla har något av en liten kleptoman i sig”. Han fick två års fängelse villkorligt. Hans försvarsadvokat sa i sin plädering, som en förklaring till det inträffade, att hans klient var ytterst irriterad och trött på att hela tiden bli uppmärksammad eftersom han bar familjenamnet Capone. Själv ville han inte bli förknippad med gangsterverksamheten. Året därpå ändrade han sitt familjenamn till Brown. Han var gift tre gånger, den tredje gången var han gift med America ”Amie” Francis. Al Capones son var alltså gift med America. I äktenskapen fick han tre döttrar. Mr Brown avled 2004 i en ålder av 85 år.

Al Capone bodde under en kort tid i en villa i New Jersey år 1927. För några år sedan bjöds fastigheten ut på marknaden och mäklaren angav att Al Capone en gång i tiden bott i huset. Utropspriset var satt till 1 750 000 dollar, men fastigheten såldes sedan för 1.300.000 dollar. Tydligen är det inte något prishöjande förhållande att gangsterkungen själv bott i huset för länge sedan.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.