Militära regler och marschtakt

Militära traditioner och föreskrifter kan vara mycket speciella. Jag tror inte det finns något annat område i samhällslivet som har så hårt reglementerat uppträdande som gäller militärt uppträdande i uniform, vilket gällde och i viss mån fortfarande gäller över hela världen. Uniformen förpliktar. I US Army finns det mycket noggranna föreskrifter om hur flaggan (ej fanan) ska vikas ihop efter att den har rullats av från kistan vid en militärbegravning.  Flaggan får förstås inte följa med ned i graven. Den ska vikas på ett mycket noga föreskrivet sätt och sedan på ett visst sätt överlämnas till änkan, modern eller en syster eller vilken nära släkting som finns. Några motsvarande föreskrifter finns inte i det svenska försvaret.

När jag själv genomgick aspirantutbildningen i flygvapnet var det mycket viktigt att stanna upp, ställa sig i enskild ställning och göra honnör för flaggan när den hissades på flottiljområdet kl. 08.00 varje morgon. Många gånger var vi aspiranter då på väg till skolbyggnaden och fick stå någon minut i givakt medan en värnpliktig snabbt hissade flaggan. Det gällde för alla om man var inom synhåll till flaggstången. Den som satt i en bil stannade, klev ur bilen och gjorde honnör för att sedan köra vidare. Om det nu inte var så att bilförarens medvetet ”missade” att se att flaggan var på väg att hissas exakt kl. 08.00. Inte 08.01. Några aspiranter sprang en gång in i skolhuset de sista 20 – 30 meterna för att undvika att behöva ställa sig och göra honnör. Detta observerades av kurschefen, som sade till dem på skarpen. Man springer inte och gömmer sig för slippa hälsa på rikets fana. Så var det då.

Det är intressant att känna till några regler kring marschmusik och musikmarsch. Militär musik är naturligtvis komponerad för att spelas för marscherande trupp, vilket ofta innebär att musikerna själva måste marschera med. Men ibland står musikkåren uppställd och truppen marscherar förbi, varvid marschen benämnes ”förbimarsch”. Betoning på första stavelsen – annars blir det helt fel. Musikmarsch är den marsch som sker till musik medan marschmusik är den musik som spelas under musikmarschen.

Militära marscher är i allmänhet skrivna för att spelas i 2/2 takt i en takt som motsvarar 112 steg i minuten. Men ibland har olika förband utvecklat sina egna traditioner. När flygvapenchefen Nordenskiöld på 1940-talet fastställde flygvapnets marscher bestämde han att dessa skulle spelas i takt för 116 steg i minuten. Hans motivering var att flygvapnets ”pojkar” skulle marschera raskare och piggare än arméns ”pojkar”. Flygvapnet var en ung försvarsgren (ej vapenslag) och ville visa sin särart. Även flottan ska ha marscherat med 116 steg i minuten, vilket kan vara förklaringen till att även flygvapnets personal skulle marschera lite raskare än arméns grå massa. Nordenskiöld hade börjat sin officersbana i flottan och hade själv lärt sig att marschera med 116 steg i minuten.

Flottan hade för övrigt under många år en stor minutläggare med namnet HMS Älvsnabben. Den användes i många år som långresefartyg för flottans utbildning av aspiranter och kadetter. Fartyget gjorde många långresor på 4 – 5 månader varje år till exempelvis Indien och Sydamerikan. Resornas  mål varierade. och 25 utlandsresor blev det. Fartyget var egentligen byggt för att vara ett fraktfartyg, men byggdes redan på nybyggnadsvarvet om till ett minfartyg.  Fartyget sjösattes 1943. Vanvördigt kallades båten ibland för ”bananbåten”, eftersom man antog att den skulle ha gått som bananbåt på traden till Mellanamerika om den inte färdigställts som örlogsfartyg. Vacker var inte Älvsnabben, men rymlig och omtyckt. Namnet hade fartyget fått från flottans gamla ankarplats ”Älvsnabben” i Stockholms södra skärgård.

Den sista långresan företog Älvsnabben vintersäsongen 1979 – 1980. Dåvarande maskinchefen Folke Holm räknade med hjälp av loggböckerna ut att motorns gångtid motsvarade 13 års kontinuerlig drift. Motorn var byggd för att i marschfart arbeta med 133 varv per minut. Men på grund av slitage och ålder hade man sänkt varvtalet till 116 varv per minut för att skona motorn. Någon påstod att flottans marschtakt var 117 steg per minut (varje steg 87 cm), vilket gjorde att Älvsnabbens motor inte gick i rätt takt. Motorn kallades dock kärleksfullt för ”Matilda”, vilket namn var hämtat från den australiska arméns populära marschsång under andra världskriget (”Waltzing Matilda”). Det ska nämligen ha varit så att australiensiska soldater raskt marscherade (”quick marsch”) med 116 steg per minuter – samma takt som svenska flygvapnet marscherade. Eftersom motorn gick med 116 varv per minut fick den mycket lämpligt smeknamnet ”Matilda”. Nu är Älvsnabben och motorn sedan många år skrotade, eller ”upphuggen” som det heter när det är ett fartyg som avslutar sitt liv.

 

 

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.