Dan Andersson glömde rocken i New York

Poeten, författaren, journalisten och skogskarlen Dan Andersson var redan känd som författare och poet när han den 16 september 1920 tog in på hotell Hellman i Klarakvarteren i Stockholm. Rum nummer 11. Dan (egentligen Daniel) Andersson var 32 år gammal och sedan två år gift med Olga Turesson (1889 – 1948). Paret väntade om tre månader sitt första barn (Monica 1921 – 2009). Poeten, som redan jobbat en hel del för olika tidningar, hade rest till Stockholm för att försöka få anställning på tidningen Socialdemokraten. Men så blev det inte. Inom några timmar skulle han vara död.

På den tiden tvingades hotellen att kämpa mot närvaron av löss. Det var förstås förödande för ett hotell om det fick rykte om sig att vara ett ”lushotell”. Hotellet hade genom ett företag den 14 september låtit cyanväteröka ett antal av hotellets rum. Gasen gick också under benämningen vätecyanid och är i tillräckliga doser dödlig både för djur och människor. På den tiden var det den vanliga metoden att bekämpa vägglöss. För övrigt var det samma ämne som under namnet zyklon B tjugo år senare skulle komma att användas i koncentrationslägren.

Dan Andersson och en annan hotellgäst hittades av en städerska döda på sina rum på eftermiddagen den 17 september 1920. Den efterföljande utredningen visade att de avlidit av gasen och troligen därför att rester av gasen hade blivit kvar i madrasserna. Mannen som med en medarbetare genomfört cyanväterökningen av rummen uppgav för polisen att han på vanligt sätt i varje hotellrum hade satt ut två skålar vardera med två liter vatten och 2/3 liter svavelsyra. Först hade de med pappersremsor på vanligt sätt tätat alla springor i fönstren och vid dörren till rummen. Mannen hade lämnat skriftlig instruktion till hotellpersonalen om när och hur rummen skulle vädras samt att madrassernas skulle vädras särskilt. Men personalen uppgav dock att det inte mottagit några skriftliga instruktioner. Polisutredningen lades ned därför att det inte kvarstod någon misstanke om brott. Kropparna visade inte annat än att döden inträffat på grund av den gas som måste ha funnits i rummet. Enligt polisutredningen hette mannen som genomförde cyanvänterökningen Cyan Robert Edward Vilhelm Hedlund. Cyan.

Dan Andersson hade på morgonen den 16 september målat en vägg i det lilla hus som paret höll på att iordningställa innan de skulle flytta in. Dan skulle åka med tåget kl. 11.37 från Gonäs station till Stockholm. Det sista han sade innan han kastade sig på cykeln och i hög fart trampade till stationen var: ”Göte , slå lite vatten på färgen så håller den till jag kommer hem!” (Göte var en släkting till honom som hjälpte till med renoveringen av huset). Efter dödsfallet flyttade hustrun Olga ensam in i huset och bodde där i tre och ett halvt år tillsammans med sin lilla dotter. Hon flyttade sedan då hon fick en lärarbostad i Blötberget.

Daniel Andersson föddes 1888 i skolhuset i Skattlösberg och döptes i skolhuset samband med våravslutningen i skolan det året. Föräldrarna passade på att få barnet döpt då prästen ändå hade kommit till skolan för att deltaga i examen. Skattlösberg ligger i finnmarkerna i södra Dalarna. Fadern var folkskollärare och han hade tjänstebostad i skolhuset. Modern hade tidigare varit lärare, men hade förlorat sin tjänst som småskolelärare vid en omorganisation av skolväsendet. Dan hade två äldre bröder och en yngre bror. I familjen föddes även Anna 1892, men hon avled redan efter ett halvår. Sju år senare fick Dan en syster, som även hon döptes till Anna. Det var vanligt att ett senare barn i en familj fick samma namn som ett tidigare avlidet barn.

Det berättas att Dan lärde sig läsa redan som femåring. Några år senare fick han en fiol och lärde sig att spela. Samtidigt lärde han sig en del engelska.

Dan hade vid tiden för sin tidiga död vid 32 års ålder redan gjort sig ett namn som författare och poet, men genom hans tragiska död kom hans namn att blir känt för den breda allmänheten och tidningarna skrev mycket om hans liv. En del av det som presenterades för tidningsläsarna var dock starkt överdrivet och till och med felaktigt. För tillrättaläggande av felaktigheterna satte sig hans far, läraren Adolf Andersson, ned och skrev en redogörelse för sonens korta liv och levnadsomständigheter. Redogörelsen innehåller många intressanta detaljer i sonens liv. Vissa delar av faderns redogörelse kommer här att återges.

Fadern Adolf Andersson (1854 – 1931) berättade att både han och hans blivande hustru Augusta Scherp var lärare i den mellan Skattlösberg och Gensen ambulerande skolan. Men år 1884 ändrades dock skolans organisation sa att skolan blev fast inrättad i Skattlösberg, vilket fick till följd att Augusta förlorade sin tjänst som småskolelärare, men tilldelades andra arbetsuppgifter i skolhuset. Familjen fick bostad i skolhuset. Även om det var knapert så fanns det alltid mat på bordet, men vetebröd gavs bara till de stora helgerna. Fadern var godtemplare och något sprit förekom inte i huset. Skolhuset låg helt intill stora landsvägen mellan Falun och Filipstad. Då någon skolgård inte fanns brukade barnen leka på landsvägen under rasterna. Läraren övervakade då barnen så att de inte skulle bli påkörda. Eftersom det inte då fanns några bilar bestod oron främst i att något hästekipage skulle komma med sådan fart att något barn blev påkört.

Fadern berättade vidare att äldste sonen Anders varit fullt frisk och som ung arbetat i skogen och med att gräva dikten. Dock insjuknande han i mars 1919 i spanska sjukan och var sedan sjuklig fram till dess han avled i sjukdomen fyra år senare. Sonen Anders hade lärt sig både svenska och en del engelska samt var känd för att ha ett fenomenalt minne. Om någon citerade endast några ord i en psalm kunde Anders genast tala om psalmens nummer i psalmboken. Den näst äldste sonen Gustav utvandrade till USA och blev farmare i Minnesota. Dans yngre bror Simon arbetade i Grängesberg.

Fadern berättade att Dan kunde läsa skolans läsebok flytande redan då han var fem år. Pojken var nyfiken, intelligent och hade gott minne. I skolan var han alltid bäst i klassen, dock inte i räkning. Han var som barn känd för att han ofta tappade bort sin mössa och även sina vantar. Fadern kunde tydligen en del engelska, vilket var ovanligt på den tiden. Tyska var annars det första främmande språket vid den tiden. Men de som funderade på att utvandra kan ha haft ett särskilt intresse att lära sig engelska. När Dan fick tag i en engelsk tidning försökte han läsa den och frågade då oupphörligen fadern vad de olika orden betydde. Fadern skrev bland annat följande om tillgången på litteratur i Dans föräldrahem:

Fadern lade mycket flit vid litteraturen och det var aldrig brist på sådan. Han hade en egen boksamling med bland annat Starbeck-Beckströms stora historiska verk. I skolan fanns även en avdelning av Grangärde sockenbibliotek och detta hade familjen förstås tillgång till. Fadern band även in böcker och tog emot sådana för bindning. Före bindningen fick hans barn fritt läsa böckerna, men sedan de bundits fick de inte längre ens röra vid dem. Fadern var uppenbarligen vad som förr kallades ”boksynt”. Dagliga tidningar fanns alltid i hemmet och även ”barntidningar”. Fadern tycks ha varit rätt sträng i sin uppfattning att barnen skulle läsa böcker i stället för att ”löpa runt i granngårdarna och ställa till ofog”. Inte heller fick grannbarnen komma och leka med barnen i familjen eftersom fadern hade uppfattningen att det då ofta blev bråk och att det då kunde inträffa sådant som gjorde att det uppkom ovänskap mellan grannarna. Han tyckte att det räckte med att familjens barn lekte med varandra.

Fadern tillverkade även skor till familjen, men inte till några andra. De skor som Dan hade när han gjorde sin resa till Amerika hade tillverkats av fadern. Tydligen var fadern Adolf Andersson även en högt betrott man eftersom hans tjänster ofta togs i anspråk när det gällde enklare juridiska frågor som uppsättande av handlingar vid olika köp, bouppteckningar, testamenten, inlagor till tinget och liknande angelägenheter. Fadern var således även vad som man då brukade kallas för ”pappersdragare”. Sedan 1870 var fadern ”läsare”, vilket innebar att han var frikyrklig och resta kring och höll föredrag i religiösa frågor samt även i nykterhetsfrågor. Nyläseriet präglades av 1800-talets nyevangelism och frikyrkliga rörelser med rötter i herrnhutismen. Fadern var även aktiv inom Godtemplarrörelsen, som sedan även Dan kom att engagera sig i.

Den 6 april 1902 fyllde Dan 14 år. Samma dag steg han ensam på tåget i Grängesberg. Fadern var med honom till stationen dit de skjutsats av en grannbonde. Med sig hade de en stor koffert med böcker som fadern skulle sända i förväg till sina släktingar i Amerika. Dan själv hade med sig en handkoffert och dubbel uppsättning av gångkläder. Biljetten till Amerika hade tydligen bekostats av Mrs. C. P. Andersson i USA, vilken bör ha varit Dans faster som bodde i Minnesota. Resan gick över England. Med på resan hade Dan en fiol, som var en gåva av kyrkoherden Magnewill. När Dan efter överresan kom till tullen i New York upptäcktes fiolen i hans kappsäck och han blev avkrävd en tullavgift för fiolen. Men på engelska förklarade då Dan att han hellre skulle slå sönder fiolen än att betala tull. Tullpersonalen bevekades och släppte igenom den 14-årige pojken med fiolen utan att kräva avgift.

När Dan väl kommit till Amerika gick färden med tåg till hans faster i Forest Lake i Minnesota. Där mötte fasterns man honom med häst och vagn. Dan fick under några månader arbeta på fasterns farm, men Dan måste ha skrivit till sin far och framfört att han tyckte att arbetet på farmen var hårt för en fjortonåring. Fadern ansåg att det då var bättre att han i stället reste vidare till Dans farbror i Tamerack i norra Minnesota. Adolfs bror hade nämligen begivit sig till ödemarken där och ”tagit sig en homestad”. Det var sådan mark som nybyggare erhöll gratis (homestead) under förutsättning att de odlade upp marken (oftast upp till 80 acres, vilket motsvarar 32 hektar). Farbrodern hade på så sitt nybygge i rena ödemarken sällskapet av en kusin, som Adolf karakteriserade som ”en slags Wild Bill”. Dan fick vara med att i mörker jaga hjort i ljuset från pannlampor. I grannskapet fanns fredligt sinnade indianer som ibland kom på besök till nybyggarna.

Dan skrev hem till fadern och berättade om de verkliga förhållandena bland nybyggarna. Tydligen litade fader Adolf mer på rapporteringen från den unge sonen Dan än vad hans bror kan tänkas ha berättat om nybyggarlivet i Minnesota. Dan skrev att förhållanden var ganska svåra för nybyggarna och att det inte var bättre än hemma i Sverige. Fadern insåg att det inte längre var aktuellt för hans familj att komma efter till Minnesota. I brev till sonen uppmanade han denne att snarast resa hem. Emellertid var fadern väl medveten om att sonen hade svårt att hålla i pengar och därför arrangerade han hemresan så att en reseagent skulle svara för att sonen fick biljetter och även etappvis en liten handkassa på fem dollar. Fadern var nämligen annars övertygad om att pengarna annars inte hade räckt till för sonens hemresa. Agenten fick förskottera för resans etapper Tamerack – Duluth och Duluth – Göteborg och Göteborg – Grängesberg samt obesörja att Dan för varje etapp fick en reskassa på fem dollar. Efter åtta månader påbörjade Dan hemresan. Han lämnade kvar kofferten med alla böcker samt fiolen, men tog med sig en liten bössa av belgiskt fabrikat. Farbrodern och Dan följdes åt när de vandrade två mil med packning genom ödemarken. I sin berättelse om sonens förehavanden anmärkte fadern kort att sonen skänkt bort en dollar till en person i Duluth, som sade sig vara i trångmål samt att sonen sedan hade glömt sin rock på ett hotellrum i New York vid avfärden med båt till Liverpool. Dan fick resa över Atlanten utan rock. Resan företogs med Gunard lines ångare Etruria, fartyget som en gång hade slagit rekord som det snabbaste passagerarfartyget över Atlanten (”Blå bandet”). Det var också det sista ångfartyget över Atlanten som hade riggade stålmaster och kunde föra segel om så var lämpligt eller krävdes. Dan återvände alltså från Amerika utan rock, men med en liten bössa i bagaget. Om han fick med sig sin mössa nämner däremot fadern inte något om. Men han noterade att sonen kom hem från Amerika utan väst och att västen ersatts av en ulltröja för hemfärden. Dessutom var skorna, som fadern tillverkat, helt slut och sonen hade stora skavsår på hälarna. Visserligen hade han rest med tåg från Göteborg till Grängesberg, där fadern hade ordnat med nattlogi för honom, men sedan hade han fått fotvandra en lång sträcka med sitt bagage och sin lilla belgiska bössa. Från Grängesberg gick han till Björnhyttan över Rävåla, Sunnansjö och Norhyttan för att komma till föräldrahemmet i Skattlösa. Dit kom han i skymningen dagen näst före jul samma år som han rest ut. Han hade då ännu inte fyllt 15 år när han kom hem utan rock, utan väst, söndriga skor men med en belgisk bössa. Fadern skötte ömsint om såren på sonens hälar och tillverkade honom nya stövlar. Fadern gick även till skräddaren och beställde en ny väst.

Man kan undra över hur föräldrarna vågade låta en pojke som nyss fyllt 14 år helt ensam resa från Skattlösa till Minnesota. Sedan kan man konstatera att tiderna var annorlunda eftersom en 14-årig pojke fick ta med sig en bössa in i England och sedan även in i Sverige. Vad som hände med hans rock och med västen lär vi aldrig få veta.

Efter hemkomsten från Amerika arbetade Dan en kortare tid som lärare, men plågades så svårt att tandvärk att han tvingades sluta tjänsten. Han hade även kortvariga arbeten på Kvarnsvedens pappersbruk, hos en trädgårdsmästare samt även en del andra arbeten. Det tycks som om har varit rastlös och föga uthållig i de olika sysslorna. Han blev dock så småningom ombudsman för Godtemplarorden och reste då runt i hela landet och höll nykterhetsmöten. I två terminer gick han på folkhögskolan Brunnsberg. Men sedan han 1915 fått ett stipendium från Bonniers på 1 500 kr tycks han uteslutande ha ägnat sig åt författarskap och tidningsskriverier. Ganska långa tider bodde han hemma hos föräldrarna och hade då inrättat en skrivplats på övervåningen. Där satt han på kvällarna och långt in på nätterna och skrev. Han hade en skrivmaskin som han knattrade på. Sommaren 1918 gifte han sig med lärarinnan Olga Turesson. Det var två år innan han den där dagen kastade sig på cykeln för att ta tåget till Stockholm och ta in på det där olycksbringande hotellrummet.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.