Den mystiska runstenen i Kensington

I hela 122 år har Kensingtonstenen debatterats. Forskare påstår att den är äkta, andra forskare att den är ett falsarium. Det hela började med att farmaren Olof Öhman, som utvandrat från Hälsingland till Minnesota, fann stenen på sina egna ägor. I stora landet i väster hade han lagt bort prickarna över Ö och det hade blivit Ohman.

En sommardag 1898 fällde Olof Ohman, tillsammans med sin tioårige son Edward, en minst 50 år gammal asp på sin egen mark i Kensington, Minnesota. I aspens rotsystem fann man en rejält stor sten inväxt bland rötterna. Sonen uppmärksammade att stenen var jämn på ena sidan och hade märkliga tecken. Sonen trodde att det kunde vara indiantecken. De tog hand om stenen med de mystiska tecknen och snart blev den utställd till allmänt beskådande hos den lokala banken i Kensington. Därefter sändes den till Minneapolis för att olika språkforskare skulle få bedöma tecknen på stenen. Det visade sig att det rörde sig om någon form av nordisk runskrift, men språkvetarna menade att det måste vara frågan om ett falsarium. De geologer som noga granskade stenen menade däremot att det mesta talade för att stenen var äkta.

Olof Ohman fick tillbaka stenen och lade den som tröskel till ett av husen. Förståndigt nog lade han stenen med ristningarna nedåt. Det har berättats att han brukade räta ut spik med stenen som underlag. Några år senare fick den norskamerikanske amatörhistorikern Hjalmar Holand höra talas om stenen och fick köpa den för några dollar. Hjalmar Holand skrev flera böcker om stenen och förevisade den (mot betalning) på omfattande turnéer över kontinenten. Vid förevisningarna och i sina böcker hävdade han med bestämdhet att stenen var det första dokument som skrivits i Amerika. Som en förklaring till stenens ursprung berättade han om den isländske vikingen Leif Erikssons färd till Vinland (Newfoundland) och även de vaga uppgifter det finns om att den svensk-norske kungen Magnus Eriksson skulle ha sänt en expedition västerut år 1354. Men Hjalmar Holand mötte genast skarp kritik av många forskare. Särskilt forskarna i Skandinavien ifrågasatte starkt om det inte var så att Olof Ohman och hans son helt enkelt lyckats lura många av sina samtida. Både grannar och andra kända dem sa entydigt att de var ycket trovärdiga och hederliga. Inte heller hade Olof Öhman någon utbildning att tala om, men det var å andra sidan känt att han var intresserad av historia och av runor. Det blev också känt att han hade svenska boken ”Den kunskapsrike skolmästaren”, utgiven 1882 och som innehåller en hel del om runskrift. Olof Ohman blev så uppbragd av att hans berättelse starkt ifrågasattes att han under ed och straffansvar lämnade en redogörelse om fyndet. Även hans son lämnade en redogörelse under ed.

Det har skrivit mycket om denna märkliga sten. Alla tycks vara överens om att varken Olof Ohman eller sonen hade sådana kunskaper i runskrift att de själva skulle ha kunnat skriva och rista tecknen. Dessutom var det mycket märkligt detta att stenen skulle ha hittats fastväxt i rotsystemet på ett gammalt träd. Diskussionen om stenens äkthet har varit livliga under alla år och stenen har ställts ut på många museer i USA och i Europa. I Sverige har den visats en gång på Historiska museet i Stockholm, år 2003.

Runforskarna är inte helt överens om hur texten ska läsas, med i det stora hela har texten följande lydelse på bredsidan:

”Åtta göter och 22 norrmän på upptagelsefärd från Vinland (i) väst. Vi hade läger vid två … en dagsresa norrut från denna sten. Vi var för att fiska en dag. Efter vi kom hem fann vi tio man röda av blod och död(a). AVM. Fräls oss från ondo”. (AVM ska förstås som Ave Virgo Maria, ”Var hälsad Maria”).

På den smala sidan av stenen står:

”(Det) är tio man vid havet för att se efter våra skepp fjorton dagars resa från denna ö. År 1362”

Berättelsen kan uppfattas som så att 30 man givit sig ut på en resa för att ta land, eller erövra, och att de kom från Vinland. De hade slagit läger en dagsresa norr om stenens plats och givit sig ut för att fiska under en dag. Då de återvände efter fisket så fann de att de tio män som lämnats kvar för att vakta deras skepp blivit överfallna och ihjälslagna.

Årtalet 1362 skulle ange att resan företagits ca. 300 år efter Leif Erikssons bosättning i Vinland (Newfoundland) och 130 år före Columbus. Förutsatt att stenen är äkta.

I diskussionerna har man påpekat att stenens plats ligger ca. 150 mil från öppet hav och att det inte har varit möjligt att segla till någon plats i närheten av stenen. Dessutom har det ifrågasatts varför de 20 överlevande männen skulle ha tagit sig tid och möda att rista ned berättelsen på en sten som de knappast skulle kunna tro att några andra skulle upptäcka och desto mindre av några som kunde läsa den mycket speciella runskriften.

Senare forskare har pekat på att runorna är mycket särpräglade och att språket tycks vara en blandning av norska, svenska och engelska. Runskriften påminner dock starkt om runor som alltjämt var kända och användes av ett fåtal personer i Hälsingland ända in på 1800-talet. Olof Ohman härstammade från Härjedalen och han var god vän med Anders Andersson, som kom från Djursvallen, Linsell socken i Härjedalen. Anders Andersson bodde inte långt från Olof Ohman i Kensington. Senare forskare anser sig ha kommit fram till att det i Hälsingland och områdena däromkring förekom att vissa personer ännu på 1800-talet använde sig av runor som en form av hemlig skrift mellan ett fåtal invigda. Även Anders Andersson var intresserad av runor, men det är inte känt om han behärskade den särpräglade runskriften.

Den norskt-amerikanske runologen James Knirk menar att runorna är typiska bondska runor från 1800-talet. De kan inte vara från 1300-talet därför att runorna har prickar över bokstäverna ä och ö. Det framstå dessutom som mycket märkligt att årtalet på stenen har skrivits med decimalsystemet, vilket inte alls förekom på 1300-talet. James Knirk menar att stenen är ristad någon gång under 1800-talet. Men den amerikanske geologen och forensikern Scott Wolter har undersökt mineralets vittring i ristningarna och funnit att glimmerkristallerna i ristningarna helt vittrat ned, vilket han anser inte kunnat ske om stenen ristats i slutet av 1800-talet.

Arkeologen Mats G. Larsson har skrivit en bok om Kensingtonstenen och han lutar starkt åt att någon hälsingeättling velat spela Olof Ohman ett rejält spratt. Han påpekar att en av runorna dessutom ska ha en tydlig signatur, en bokstav Ö med ett N inuti. Detta skulle står för Öhman.

Om nu Olof Ohman år 1898 utsatts för ett stort skämt av sin runintresserade vän Anders Andersson, eller någon annan, så har det verkligen varit ett lyckat spratt eftersom stenen har sysselsatt både runforskare och amatörhistoriker i över hundra år. Fortfarande finns det många som menar att stenen trots allt är äkta och att den berättar hur en liten expedition av nordbor från Vinland lyckats ta sig in i det som nu är västra Minnesota och detta långt innan Columbus upptäckte Amerika. Detta tror man verkligen  i Kensington där stenen visas för turister i ett särskilt museum i närbelägna orten Alexandria. Stenen drar varje år åtskilliga turister till orten som ligger i västra Minnesota med 290 invånare. I juni varje år firar man i Kensington fyndet av ”The Kensington Runestone” med en parad, gatudans och matfest.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.