Faktorer som påverkade andra världskriget

Det kan vara givande att spekulera över vilken eller vilka omständigheter som ledde fram till att de allierade vann kriget över Tyskland. Många förklaringar har lämnats under årens lopp och många har pekat på att det var ett antal samverkande faktorer. Det intressanta är att många kvalificerade bedömare ändå pekar på helt olika faktorer och tillmäter dessa olika vikt. Någon vetenskaplighet lär det inte vara frågan om, men ändå kvalificerade bedömningar av ett mycket rikhaltigt och väldokumenterat material. I många avseenden kan vi i dag säga att vi vet ”allt” om andra världskriget, men ändå inte förstår orsakssammanhang. Det är stor skillnad mellan att beskriva ett händelseförlopp och att förklara detsamma.

Ända sedan maj och augusti 1945 har det skrivit ofantligt mycket om vad som skulle vara orsakerna (pluralis) till Tysklands förlust (jag bortser just nu från Italiens och Japans nederlag). Även tyska generaler har skrivit åtskilliga böcker i ämnet. De vanligaste förklaringarna har varit: Hitler lyssnade inte på sina generaler utan var sin egen fältherre, vilket han inte hade kunskaper och förutsättningar för. En annan förklaring är att vintrarna i Ryssland förlamade den tyska röriga krigföringen mer än det ryska försvaret samt att underhållsvägarna blev för långa. Tyskarna hade underskattat tillgängligheten hos det ryska vägnätet (leriga hjulspår) samt ryssarnas förmåga att reparera det egna järnvägsnätet. Tyska generaler har pekat på att tyskarna under stora delar av kriget led brist på petroleumprodukter (bränsle till stridsfordon, lastbilar, strids- och transportflyg, fartyg m.m.). En del har pekat på att tyskarna gjorde ett strategiskt misstag genom att anfall på in i Sovjet med tre huvudmål (Moskva, Leningrad och Urkraina/Baku). Andra har pekat på att det tyska anfallet vid midsommar 1941 inleddes minst en månad för sent. Hade anfallet i stället inletts i början av maj 1941 hade tyskarna hunnit intaga Moskva i början av hösten utan att ryssarna hade hunnit tillföra de sibiriska divisionerna. Hade Moskva fallit kunde det ha haft sådana psykologiska återverkningar på den ryska stridsmoralen att andra delar av fronterna hade brutit ihop. Man ska inte glömma att en stor del av ”stridsmoralen” på den ryska sidan upprätthölls av de hänsynslösa egna NKVD-förbanden som alltid fanns omedelbart bakom fronten. Stalins order nr. 227, att de som gav sig till fånga eller deserterade, skulle skjutas och deras familjer bestraffas, satte skräck i alla ryska soldater.

Men man skulle kunna välja ut vissa faktorer som måste tillmätas betydelse. Jag väljer här ut några.

1. De västallierades industriella kraft var avgörande för att i längden producera den krigsmaterel och transporttonage som var erforderligt för att föra kriget. Genom det japanska anfallet på Pearl Harbor drogs USA helt och hållet in i kriget tidigare än vad annars hade blivit fallet. Men den tyska krigsmakten bröts ned på östfronten och betydelsen av invasionen i Normandie var endast att en andra front öppnades, vilken hindrade att Sovjetunionen ensamt ockuperade Tyskland. Hade inte de västallierade landstigit i juni 1944 hade kriget i Europa kanske pågått ytterligare något halvår, men tveklöst hade ryssarna ensamma kunnat erövra Tyskland.

Man kan säga att tyskarna, även generalerna, underskattade ryssarna stridsförmåga och stridsvilja. Delvis gjordes den felaktiga bedömningen utifrån erfarenheterna undre finska vinterkriget. Tyskarna hade noga studerat den ryska taktiken under vinterkriget, men inte fullt ut förstått betydelsen av vinterförhållandena och att ryssarna till stor del var beroende av vägnätet. Underskattningen av ryssarnas förmåga kombinerades med en överskattning av den egna militära förmågan efter de stora framgångarna i Polen, Frankrike, Danmark och Norge.

Tyskarna hade i juni 1941 ett gott underrättelseläge, vilket dock felaktigt färgades av en idelogiskt betingad uppfattning att de ryska soldaterna i de flesta avseenden var underlägsna de tyska soldaterna. Men det kan noteras att tyskarna vid tiden för anfallet inte ens kände till den nya ryska stridsvagnen T-34, som redan då fanns ute på förband. Detta som exempel på att ryssarna hade god förmåga att hemlighålla en del tekniska förhållanden. När tyskarna nådde fram till Moskva i december 1941 hade i stort sett alla möjligheter till ”blitzkrieg” upphört på grund av de långa underhållslinjerna, det usla vägnätet, vinterförhållandena och förslitningen av de egna förbanden. Enligt Clausewitz utsätts alltid en anfallande för ”friktion”, vilket förklaras med att förband försliter sig själva (materiellt och personellt) genom att röra sig framåt i terrängen och att tiden går. Fordon körs sönder, materiel förslits, personalen blir uttröttade o.s.v. De tyska förbanden, som rört sig framåt i fem månader, skulle ha varit hårt nedslitna även om de inte mött så svårt motstånd som de gjorde. Många bedömare menar att om ryssarna inte fått fram de sibiriska förbanden till Moskva-fronten hade Moskva fallit. Det var mycket nära att Stalin, den politiska ledningen och den centrala administrationen lämnat Moskva för transport till städer i Sibirien. Lenins kropp hade redan förts i säkerhet.

Utrymmet för tyska offensiva initiativ hade i prakten helt upphört vid tiden för belägringen av Moskva. Under de följande 18 månaderna gjorde den tyska armén återkommande försök att gripa initiativet i striderna – särskilt uppmärksammat är striderna vid Stalingrad. Men tyskarna misslyckades med att återtaga initiativet. Styrkeförhållandena ändras nu genom att det visade sig att den ryska krigsproduktionen, som brutalt flyttats till västra Sibirien, kunder leverera ammunition, stridsfordon och annat i en omfattning som tyskarna tidigare hade bedömt som helt omöjligt. Från och med tyskarnas nederlag vid Kursk i juli 1943 upphörde tyskarnas möjligheter att ens försöka återvinna initiativet. Från den tidpunkten var det i stort sett ryssarna som valde tid och plats för sina anfallsstrider. Kriget fördes på ryssarna villkor, men striderna var ändå mycket hårda.

2. Krigets avgörande moment var det tyska anfallet mot Sovjetunionen i juni 1941 eftersom det var från den tidpunkten som den ryska krigsmakten, till enorma förluster, ändå lyckades hålla emot och innesluta de tyska förbanden för att sedan därefter krossa dessa. Under de första 18 månaderna efter invasionen fick ryssarna endast marginell hjälp av de västallierade med krigsmateriel och andra förnödenheter. Först efter ett par år kunde de allierade tillföra amerikansk och brittisk materiel som exempelvis bestod i flygplan, lastbilar, stövlar, aluminium, sprängämnen och telefonkablar.

Det kan tyckas gagnlöst att peka på kontrafaktuella möjligheter, men det kan ändå bidra till den allmänna förståelsen. Om Hitler hade avstått från Operation Barbarossa och i stället satsat resurser på att stärka Rommels krigföring i Nordafrika och Medelhavsområdet hade Churchills regering, som förutsatte folkets stöd, kunnat falla och ersättas av en regering som var villig att ingå en separatfred med Tyskland. Storbritannien och Frankrike hade aldrig haft förmåga och vilja att föra ett krig som ens liknande kriget på östfronten. Hade inte Tyskland varit hårt engagerat på östfronten hade aldrig de västallierade kunnat lyckas med en invasion i Frankrike (eller på någon annan del av ”Atlantvallen”). Frågan hade varit när och under vilka förhållanden som USA hade kommit med som aktiv deltagare i kriget. Kanske hade västmakterna, om tyskarna inte fört krig mot Sovjetunionen, försökt dra ut på det hela för att hinna skaffa sig kärnvapen före tyskarna. Vetenskapsmän i väst var helt övertygade om att det endast var en tidsfråga innan någon av sidorna skulle förfoga över kärnvapen. Eftersom USA inte avstod från kärnvapen mot Japan kan man tro att de västallierade inte hade avstått från att sätta in kärnvapen även mot centrala Tyskland om inte Sovjetunionen deltagit i kriget. Mycket talar för att det inte hade varit möjligt att ingå en separatfred med Tyskland i det fall som något krig fördes på östfronten.

3. Ofta när man betraktar krigsförloppet finns det en risk att man överbetonar betydelsen för vissa operationer, men inte tillräckligt uppmärksammar betydelsen av den ekonomiska och industriella styrkan hos de deltagande nationerna. Ett litet exempel är att Kanada aktivt och med betydande strykor deltog i kriget och att landet använde sig av sin ekonomiska styrka för att kunna föra kriget. Kanades insatser under kriget uppmärksammas sällan.

Vid krigets utbrott hade både USA och Storbritannien förhållandevis små arméer och särskilt USA hade ett diminutivt flygvapen. Men fyra år senare hade båda nationerna stora arméer och ännu större flygvapnen, som kunde operera över stora delar av världen. Tillväxten av produktionen av krigsmateriel var exponentiell. Dessutom kunde de två länderna bidraga med mycket stora materielle­veranser till Sovjetunionen. Allt detta var ett resultat av de västallierades ”Big war strategy” med mycket skarpa prioriteringar. Att USA fungerade som demokratiernas ”fabrik” är välkänt, men mindre uppmärksammat är att Storbritannien, trots sitt utsatta läge, lyckades öka tillverkningen av krigsmateriel. Storbritannien tillverkade under kriget 132 550 stridsflygplan och landet bidrog med 31 procent av underhållet till amerikanska förband i Europa. Samtidigt som produktionen av av krigsmateriel ökade enormt hos de västallierade började tillverkningen i Tyskland och Japan gå ned i en vikande spiral. Det som mest saknade var livsmedel och drivmedel och bränsle.

Avgörande enskilda händelser var att Japan inte lyckades slå ut de amerikanska hangarfartygen i Pearl Harbor och att Tyskland inte vann ”The Battle of Britain”. Vid anfallet mot Pearl Harbor lyckades de japanska flygplanen slå ut eller allvarligt skada 19 amerikanska örlogsfartyg. Bland de som slogs ut fanns 8 slagskepp. Men det tre hangarfartyg som ingick i den amerikanska Stilla Havsflottan låg inte inne i hamnen utan var till sjöss, vilket innebar att de undgick att bli attackerade.

4. Under kriget tillverkade Sovjetunionen 58 681 stridsvagnar av typen T-34 (av typerna T-34/76 and T-34/85). Totalt tillverkades ca 84 000 stridsvagnar av denna typ fram till 1958. Tyskarna kände vid anfallet midsommaren 1941 inte ens till existensen av stridsvagn T-34. Stridsvagnen var inte den kraftfullaste och inte heller den snabbaste, men själva antalet utgjorde en formidabel kraft. Ryssarna själva är övertygande om att det inte hade kunnat segra om det inte haft tillgång till T-34. Stalin ska ha sagt om denna stridsvagn: ”I slutändan blir kvantiteten en kvalitet i sig”. De tyska stridsvagnarna var genomgående tekniskt överlägsna de ryska, men ofta mötte de tyska stridsvagnarna fyra eller fem gånger så många ryska stridsvagnar, vilket ofta var förhållandet under striderna i Kursk i juli – augusti 1943.

T-34 var en förhållandevis lätt stridsvagn med en vikt av 26 ton (senare version 28 ton). Kanonen hade kaliber 76,2 mm och därtill fanns två kulsprutor med kaliber 7,62. På bra underlag kunde den komma upp i 52 km/h och bandtrycket var lågt. Stridsvagnen hade konstruerats efter erfarenheterna från vinterkriget då ryssarna lärt sig att de inte hade stridsfordon som kunde lämna vägarna och ta sig ut i den skogsklädda terrängen. Under 1940 tillverkades endast 97 stridsvagnar och under 1941 ca. 3000 vagnar. Ryssarna lyckades hålla vagnens existens hemlig, vilket bland annat innebar att de blivande besättningarna övades på den äldre lätta stridsvagnen T-26. Den dock helt annorlunda, vilket innebar att det fanns mycket få besättningar färdigutbildade vid krigsutbrottet midsommaren 1941. Det anses att bara ca. 150 stridsvagnssoldater var utbildade på vagnstypen trots att vid krigsutbrottet hade levererats närmare 1200 vagnar. Tyskarna blev mycket förvånade när de mötes av de första T-34:orna och chockade då de erfor att deras pansarbrytande 37 mm granater inte slog igenom plåten på de ryska stridsvagnarna. Därefter inledde tyskarna ett intensivt forskningsarbete för att få fram pansarvärnsvapen som skulle kunna slut ut T-34:or.

T 34-orna hade bara fyra mans besättning samtidigt som praktiskt taget alla tyska, brittiska och amerikanska stridsvagnar hade fem mans besättning. Dieselmotorn var på 500 hp. Sikten var dålig i vagnen och riktmedlen bristfälliga. Vagnen medförde 77 granater och senare, när kanonen hade fått kaliber 85 mm, 55 granater. I maj 1945 uppgav ryssarna att de hade 57000 T-34 som deltagit i strid. Tyskarna hävdade att de hade slagit och erövrat omkring 20 000 T-34:or. De hade tillverkats Charkov, Nizhny Tagil, Soromovo och Uralmash. På motorfabrikerna var det nästa bara kvinnliga arbetare. Pansarplåtarna skars till med hjälp av skärverktyg som levererats av USA. En hel del av monteringsarbetena skedde ofta utomhus under mycket primitiva förhållanden.

Statistiken utvisar att av alla dödade tyska soldater dödades 80 procent på östfronten. Detta ska man uppmärksamma när vi läser om D-dagen, Arnhem och Ardenneroffensiven. Det förekom betydligt större operationer på östfronten som vi nästan inte känner till. Ett exempel är ”Operation Bagration” i Vitryssland tiden juni – augusti 1994. Ryssarna tillfogade under den operationen tyskarna förluster på 450000 dödade och skadade. (Täcknamnet ”Bagration” kommer från den rysk generalen Pjotr Bagration som blev rysk krigshjälte under Napoleonkriget).  Offensiven blev en fullständig framgång för den sovjetiska sidan, som efter bara fyra veckor stod vid Warszawas förstäder, omkring 500 kilometer väster om frontlinjen den 22 juni.

5. En del menar att den avgörande faktorn var det förhållandet att Hitler själv beslutade om olika militära strategier och även nere på taktisk nivå. Vid ett stort antal tillfällen gick Hitler emot sina generalers råd och beslutade om offensiver som sedan helt misslyckades. Detta hade enorma återverkningar på den tyska arméns möjligheter att verka.

Det var Hitler som den 20 juni 1941 beordrade anfallet mot Sovjetunionen, vilket sedan inleddes två dygn senare. Alla tyska bedömare var av uppfattningen att Sovjetunionen inte skulle kunna försvara sig och att tyskarna skulle nå en seger inom några få månader. Det kan här var skäl att påpeka att Hitlers deklarerade politiska mål med anfallet mot Sovjetunionen var att besegra ”kommunismen, intellektualismen och judendomen”. Hitler hatade alla delar av den kommunistiska läran, trots att han inte alls var kunnig i marxism-leninism. Hans eget partiet har ju beteckningen ”Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDA), vilket namn antagits 1920. Hitler själv hade anslutet sig själv redan 1919 då partiet hade namnet ”Arbeiterpartei”. Partiet var antikapitalistiskt, antikommunistiskt, antijudiskt och nationalistiskt. Något inslag av socialism fanns inte annat än att det ett starkt kollektivistiskt parti.

Anfallet mot Sovjetunionen var inte att skaffa Tyskland mer ”lebensraum”.

Den 11 december 1941 förklarade Hitler och Mussolini krig mot USA, vilket var tre dagar efter att Hitler förklarat att vinterkampanjen i Ryssland hade avslutats. Detta gjorde han utan att förklara för det tyska folket att han inte hade nått de framgånger under vinterkampanjen, vilka han räknat med. Krigsförklaringen var oväntad även om den kom på fjärde dagen efter anfallet mot Pearl Harbor och på tredje dagen efter att USA förklarat krig mot Japan. Realpolitiskt betydde inte den tyska krigsförklaringen något förutom att det ledde till att USA formellt drogs in i kriget i Europa. Till och med så sent som under våren 1943 drog Hitler upp sina stora planer för att vinna på östfront, trots att arméns totala nederlag i Stalingrad. I slaget förlorade tyskarna ungefär 750 000 man i döda, saknade och skadade. 91 000 man tillfångatogs. Sovjetunionen förlorade ca. 479 000 i dödade och saknade samt därtill 651 000 skadade och sjuka. Tyskarna tog i praktiken inte några rysk krigsfångar. Mellan november 1942 och februari 1943 förlorade axelmakterna 32 divisioner som totalt tillintetgjordes. Ytterligare 16 divisioner förlorade mellan 50 och 75 procent av sitt manskap. Längs hela östfronten förlorade axelmakterna sammanlagt 100 divisioner och 1,5 miljoner man under samma tid. Det var Hitlers order, i strid mot den uppfattning som hans generaler hade, som ledde till de enorma förlusterna för axelmakterna. Någon egentlig nytta med att erövra Stalingrad fanns inte annat än att staden bar Josef Stalins namn och att det hade varit en stor propgandaseger för tyskarna om de lyckats erövra Stalingrad.

Hitler gav order om att planera en stor attack i Kursk-bäckenet, vilket var en av de sista stora tyska operationerna på östfronten. Operationen blev ett fullständigt fiasko. Därefter var det den ryska armén som drev tyskarna bakåt och tyskarna blev sedan även hårt ansatta av de västallierade som anföll i Italien, Frankrike, Belgien och i Nederländerna. Den sista stora operationen planerades under namnet ”Höstdimma”, senare mest känt som Ardenneroffensiven. Tyskarna hade initialt stora framgångar, men därefter bröts deras anfallskraft och det besegrades även i Ardennerna. Därefter var Tyskland chanslöst mot de allierades arméer från Sovjetunionen, Storbritannien, USA och Kanada. Då var endast frågan hur lång tid det skulle ta till dessa Tyskland kapitulerade och hur långt västerut som Sovjetunionen då hade lyckats komma.

6. Omedelbart efter tyskarnas ockupation av Polen i september 1939 lyckades några polska matematiker att ta sig över till Storbritannien och kunde berätta om funktionen hos den tyska krypteringsmaskinen ”Enigma”. Den kunde automatiskt omvandla alla alfabetets 26 bokstäver till krypterad skrift enligt en krypteringsnyckel som byttes en gång per dygn. Från och med invasionen av Frankrike i maj 1940 kunde britterna avlyssna många tyska radiosändningar med rapporter som vara kryptera genom Enigma-maskinen. Meddelandena vidarefördes till till Bletchley Park, nära Milton Keynes i Buckinghamshire. Där fanns då redan den brittiska statens ”Code and Cypher School”, användes sig ett analysprogram som gick under beteckningen ”Ultra”. Skickliga dechiffrörer använde sig av elektromekaniska maskiner (Bombes), som var konstruerade för att knäcka koden hos Enigma-maskinerna, vilken kod ändrades varje dygn. Från mars 1940 kunde britterna lätt läsa de tyska krypterade meddelanden, vilket starkt bidrog till att britterna lyckades stå emot det tyska försöket att vinna luftherraväldet över sydöstra England. Förmågan att läsa meddelandena blev också avgörande för informationen osv de tyska förberedelserna för att invadera själva Storbritannien. Störst betydelse fick dock förmågan att knäcka den tyska koden under slaget om Atlanten 1941 – 1942. Tyskarna hade ju föresatt sig att genom ubåtskriget isolera de brittiska öarna från tillförsel av materiel från USA. Enigma-maskinerna användes mest för att förmedla taktisk information som bara hade underrättelsevärde under kort tid. Från mitten av 1941 kunde de västallierade knäcka mera strategisk information från högre tyska förband som använde sig av kodad teleprinter under namnet ”Lorenz”. Den signaltrafiken gick under smeknamnet ”Tunny”. Till en början knäcktes koden manuellt av skarpa hjärnor, men senare lyckades man med hjälp av världens första programmerbara datorn (”Colossus”), som kom i praktisk drift i februari 1944.

Kodknäckarna i Bletchley lyckades även läsa den italienska och den japanska krypterade signaltrafiken. I juli 1945 skrev Eisenhower ett hemligt brev till Sir Steward Menzies, vilken varit ansvarig för att dagligen lämna Churchill och Eisenhower dagliga rapporter baserade på informationen (Ultra) från Bletchley. Eisenhower skrev: Det underrättelseinformation som vi fick före och under olika kampanjer har räddat tusentals brittiska och amerikanska liv och bidragit till att den hastighet med vilken vi kunde bekämpa fienden slutligen förmått denne att kapitulera. Sir Harry Hinsley hade tidigare haft en hög position i Bletchley och var den som senare skrev den officiella historiken över den brittiska underrättelsetjänsten under andra världskriget. Hinsley skrev att utan tillgång av information från Ultra hade kriget förmodligen pågått ytterligare två år, kanske tre år och eventuellt till och med fyra år längre.

De allierades herravälde på haven bidrog till Tysklands nederlag. Under åren 1940 och 1941 lyckades allierade örlogsfartyg och andra fartyg att rädda egna trupper i Dunkirk, Grekland och Kreta. Efter att Frankrike fallit var det de allierades flottor som hindrade tyskarna att försöka sig på en invasion av de brittiska öarna.

Örlogsfartyg gick som konvojskydd med handelsfartyg som transporterade livsavgörande laster från Nordamerika. Till en början lyckades de allierade att sjövägen försörja Storbritannien med förnödenheter och krigsmateriel. Senare gick örlogsfartygen även i konvojtrafik till Murmansk med krigsmateriel och även andra förnödenheter. Praktiskt taget alla ryska soldater stred i slutet av kriget i stövlar tillverkade i USA. Genom USA:s inträde i kriget garanterades att de västallierade tillsammans skulle klara av att skydda konvojtrafiken över Atlanten och även sjötransporterna till Murmansk.

Det förhållandet att de västallierade hade sjöherraväldet på världshaven gjorde de möjligt för de allierade att senare i kriget ta initiativet och föra arméer till olika platser i världen. Stora trupptransporter genomfördes till Madagaskar, Marocko, Algeriet, Sicilien. Det har med insikt sagts att för de västallierades del var andra världskriget i huvudsak ett stort sjökrig med utnyttjande av expeditionskårer. Slutligen var det som avgjorde sjökrigen runt om i världen de västallierades förmåga att snabbt producera nytt tonage för att kompensera de handelsfartyg om gått förlorade. De allierade förstärkte under kriget sitt sjöherravälde. I invasionen i Normandie den 6 juni 1944 utnyttjades 7000 fartyg av olika slag, vilka varje dag transporterade in tiotusentals soldater och mängder av olika fordon. Genom sin överlägsenhet till sjöss kunde de västallierade öppna en andra front mot tyskarna, vilket bidrog till att korta av kriget och även säkerställa att Sovjet inte ensamt ockuperade hela Tyskland.

Hitler hade inbillat sig att Tyskland hade möjlighet att besegra motståndarna en efter en och sedan med förhållandevis små ockupationstrupper behålla kontrollen över mycket stora geografiska områden samtidigt som det egna kärnområdet inte skulle kunna skadas genom avspärrning. Enligt klassisk preussisk militärdoktrin skulle en stat, som stred mot en jämnstark stat, kunna vinna genom att vara skickligare i att föra ett manöverkrig (wars of movement). Ett sådant utmärks av att angriparen hela tiden försöker hålla initiativet och kan genomföra överraskande anfall på tid och plats där motståndaren är svagare. Tyskarna hade i slutet av 1941 (december) misslyckats med att nå luftherravälde över Storbritannien, invadera ögruppen och samtidigt misslyckats att erövra kontroll över bakre områdena av Sovjetunionen. I slutet av kriget, när Hitler befann sig i bunkern i Berlin, skrev han i sitt ”testamente” att tyskarnas tragedi är att Tyskland aldrig får tillräckligt med tid. Förvisso hade Tyskland fört ett krig på många fronter med en betydligt högre hastighet än sina motståndare, med bättre materiel och med bättre officerare och bättre soldater. Men Tyskland hade inte den industripotential som fanns i USA och de andra västallierade. Man bedömer att USA och Storbritannien levererade 10 – 15 procent av all krigsmateriel som Sovjetunionen hade tillgång till under andra hälften av kriget.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.