Internet i havskablar

Det är få som reflekterar över att 99 procent av all internettrafik i världen går genom havskablar och kablar nedgrävda i marken. Den enorma utbyggnaden av hela system med undervattenskablar började en gång i tiden med att det brittiska imperiet under andra delen av 1800-talet lade ut havskablar till de flesta av sina kolonier. Den plan som då förverkligas var att London med hjälp av havskablar skulle kunna styra det väldiga imperiet. Redan 1864 kunde telegrafiska meddelanden utväxlas mellan London och Bombay.

Men det hela började egentligen med att två ångdrivna örlogsfartyg möttes mitt ute på Atlanten den 29 juli 1858 och där kopplade ihop en 4000 km lång undervattenskabel. Det var den första transatlantiska telegrafkabeln, vilken bara var 1,5 cm i diameter. Två veckor senare kunde drottning Victoria sända ett gratulationstelegram till den amerikanske presidenten James Buchanan. Denne svarade naturligtvis med ett högtidigt formulerat telegram till drottningen. Det tog över 17 timmar för att få meddelandet överfört till London. För varje morsebokstav tog det 2 minuter och 5 sekunder. På grund av tekniska problem var den första kabeln bara i drift i knappt en månad. Men kabeln ersattes snart av en ny kabel. På den tiden kunde man inte reparera kabler som redan var utlagda på havsbotten. År 1866 fanns en ny kabel på havsbotten som kunde överföra 6 – 8 ord per minut. Hastigheten ökades därefter till mer än 40 ord per minut före sekelskiftet. Stora delar av världen knöts samman genom många och långa telegrafkablar djupt på botten av de stora oceanerna.

Den första kabeln för telefonsamtal över Atlanten (TAT-1) togs i drift först 1956. Dessförinnan kunde man inte ringa mellan USA och Europa annat än genom radiosamtal. Kabeln gjorde det möjligt att koppla upp 24 telefonsamtal samtidigt. År 1988 lades den första fiberoptiska kabeln (TAT-8) ut mellan kontinenterna och den hade då en kapacitet på 250 MB per sekund. Förra året tog mani anspråk ”Marea-kabeln” som ligger mellan Bilbao i Spanien och en punkt på delstaten Virginias kust. Kabeln har kapaciteten 160 terabyte per sekund, vilket illustrera den enorma utveckling som skett av tekniken att överföra data med fiberoptiska kablar.

I dag finns omkring 380 långa havskablar med en längd av över 1 200 000 km under världshaven. Flera av de nya kablarna har finansierats av företagen Facebook, Googel, Microsoft och Amazon. Det förefaller vara så att när det gäller behovet av internetkommunikation så ökar behovet närmast exponentiellt.

Kablarna ligger säkrare hur ju djupare de ligger i havet. Ute till havs räcker det att använda kablar som är lika tjocka som en vanlig trädgårdsslang. Men närmare kusten måste kablarna vara mycket kraftigare och är då armerade med olika lager av skyddande höljen så att de är lika tjocka som en vanlig ölflaska. Glasfibrerna omges av urethane som i sin tur är inlindade med ett hölje av koppar eller aluminium samt därefter nya lager av urethane, stålvajrar, mylarskikt och ytterst polyethylen.

Företagen som lägger ut kablar studerar först mycket noga hur havsbotten ser ut. De vill undvika att lägga ut kablarna över ”undervattensberg” och områden med stor risk för ”jordbävningar” på botten eller ras. Ju jämnare botten är och ju djupare desto säkrare ligger kabeln. Närmare kusten läggs kablarna ofta i diken på havsbotten som blåses upp med hjälp av kraftiga vattensprutor som släppas på botten framför den kabel som läggs ut. Riktigt nära kusten byggs ofta en lång betongränna för att skydda kablarna mot havsvågorna och kontakt med klippor och vassa stenar. De skyddar också mot ankring och fiskeredskap. Trots att kablarna ligger skyddade nära kusterna uppstår omkring 400 kabelbrott varje år. De flesta avbrotten beror på den mänskliga faktorn, men även på grund av geologiska aktiviteter på botten. Ett problem inom vissa områden är att hajar biter sönder kablar.

På kablarna finna monterade förstärkare som erfordras för att förstärka signalen i de fiberoptiska kablarna. Även ytterst klara och rena optiska kablar har en viss dämpning och signalen måste förstärkas med jämna mellanrum utefter kabeln. Förstärkarna är stora som gamla tiders resväskor och de drivs av en spänningsförande ledning i kabel. Spänningen kan vara så hög som 10 000 volt.

Eftersom praktiskt taget all internettrafik, inklusive telefonsamtal på Skype, Whatsap och liknande, går genom havskablar är kablarna känsliga och hotade på olika sätt. Mindre stater har många gånger bara några få kablar för hela sin internettrafik och konsekvenserna av kabelbrott är då mycket stora. Island har exempelvis bara fyra kablar och till Kanarieöarna finns det bara två kablar. Men till Storbritannien finns det över 50 kablar och till USA många fler. Av Rysslands utländska internettrafik går omkring 80 procent i några få kablar över Stockholm. Vårt land är därför av stor betydelse för den ryska internettrafiken.

I februari 2008 slogs en mycket stor del av all internettrafik ut i Nordafrika och i staterna kring Persiska viken. Tre kablar gick samtidigt sönder på något sätt. Ett av kabelbrotten orsakades av ett fem ton tung ankare som släpats på havsbotten och lyckats slita av kabeln. Men de andra två kabelbrotten, som skedde samtidigt, fick inte någon förklaring. Detta förhållande gav upphov till spekulationer om terrorangrepp eller att det var Israel som ville visa sin förmåga att med ubåtar och grodmän kapa eller spränga havskablar. Något svar har man aldrig fått. Israel är självt utsatt eftersom alla internettrafik till och från landet går på kablar till Ceylon och till Italien. Israel har i dag fem dieselelektriska ubåtar (byggda i Tyskland). Det finns uppgift om att dessa har förmåga att angripa havskablar.

I den internationella pressen har det skrivits mycket om att västmakterna, amerikanska NSA och brittiska GCHQ, tappar kablar på information samt att även ryssarna har kapacitet att koppla in sig på internetkablar. USA har särskilda ubåtar och fartyg med utrustning för att hitta kablar och spela in trafiken på dessa. Det väckte oro och uppmärksamhet när ett rysk ”forskningsfartyg” lång tid uppehöll sig utanför den amerikanska östkusten och låg i ett område där många havskablar löper iland. De flesta kablar mellan USA och Europa ”landar” i New York och New Jersey.

Kinesiska Huawei satsar stort på att anlägga havskablar och lämna anbud på nya kablar runt om i världen. Den operatör som har egna kablar behöver inte anstränga sig att dolt koppla in sig på några kablar – de har ju redan full tillgång till sina egna kablar. Natos tidigare överbefälhavare, amiral James Stavridis, varnade i april 2019 för Kinas stora satsning på att lägga ut havskablar därför att de på detta sätt kan få tillgång till ofantliga volymer av internettrafiken mellan kontinenter och många stater.

De underrättelseorgan som tar sig an uppgiften att söka information ut fiberkablarna kan dels innehållsbearbeta meddelandena genom att läsa meddelandena. Om dessa är krypterade krävs det skickliga och erfarna dechiffrörer, matematiker och kraftfulla bearbetningsdatorer. Underrättelseorganisationer kan även trafikbearbeta meddelanden genom att helt enkelt registrera vem som sänder meddelanden till vem och med vilken frekvens som meddelandena sänds. Det kan även vara fråga om att bara följa volymen av trafikflöden i allmänhet från och till vissa aktörer. Det senare bygger på antagandet att signalvolymen drastiskt förändras när något intressant förbereds eller genomförs. En gång i tiden kunde den svenska signalspaningen se tydliga förändringar i Warszawa-paktens signaltrafik veckan före invasionen av Tjeckoslovakien i augusti 1968. Men militära organisationer försöker fylla upp sina förbindelser med nonsensmeddelanden under tider då det inte pågår någon särskild verksamhet.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.