NKVD:s läger för civila i Tyskland

När ryssarna ockuperade östra delen av Tyskland inrättade den ryska säkerhetstjänsten NKVD ett antal fångläger för tyska civila fångar. Dessa läger kallades för specialläger och administrerades av NKVD från maj 1945 till januari 1950. Rent administrativt var de inrangerade som en underavdelning inom den ryska lägerorganisationen GULAG. Eftersom fångarna inte fick ha någon som helst kontakt med yttervärlden kallades de även ”tysta läger” (på tyska Schweigelager). Till en början förnekade de ryska myndigheterna att det alls inrättats några läger. Inga fångar släpptes före 1948. Hela lägerorganisationen övergick i januari 1950 till den östtyska regeringen som då skulle ta ställning till vilka av fångarna som skulle släppas fria. Man bedömer att ca. 123 000 tyskar och 35 000 medborgare i andra stater satt i de ryska NKVD-lägren. I varje fall 43 000 av dessa överlevde inte lägervistelsen.

Lägeradministrationen styrdes från Moskva och alla lägerchefer var högre ryska officerare. Lägren byggdes efter det mönster som gällde för GULAG:s läger i Sibirien och Centralasien. Lägren var inte arbetsläger och fångarna tvingades inte att arbete i fabriker eller i jordbruket. Tvärtom var det så att fångarna inte fick arbeta. Det var inte heller frågan om dödsläger som de tyska förintelselägren. Men dödstalen var mycket höga i de ryska lägren på grund av undernäring och sjukdomar.

De som sattes i de hemliga NKVD-lägren var personer som anklagades för samröre med nazisterna eller att ha försökt förhindra införandet av stalinistisk kommunism i Tyskland. Andra kunde gripas av helt påhittade anledningar. De sovjetiska myndigheterna förklarade att gripandena skedde med stöd av order utfärdad av NKVD-chefen Beria (No. 00315 den 18 april 1945), som föreskrev att vissa kategorier skulle interneras av de sovjetiska militärmyndigheterna utan någon föregående utredning eller rättsligt förfarande. De som omedelbart skulle gripas var ”spioner, sabotörer, terrorister och aktiva medlemmar i nazistpartiet, chefer för nazistiska organisationer, personer som innehade tryckeriutrustning eller radiosändare eller vapen”. Det var samma grupper som enligt andra order skulle gripas inne i Sovjetunionen och föras till GULAG-lägren. Det fanns inte några som helst möjligheter att överklaga eller begära prövning av de åtgärder som de sovjetiska militärmyndigheterna vidtog.

Det är viktigt att uppmärksamma att NKVD-lägren var hemliga och de ska inte förväxlas med de ryska krigsfångeläger som hade mycket stort antal tyska soldater som fångar. I dess läger fanns soldater och officerare som tagits till fånga. I NKVD-lägren fanns endast civila tyskar och andra länders medborgare, vila sällan deltagit i krigshandlingar.

De intagna kategoriserades så småningom som ”dömda” eller ”internerade”, beroende på om det hade dömts av ryska krigsrätt eller inte. Ett dekret från den allierade kontrollkom­missonen den 30 oktober 1946 föreskrev att prövning av krigsrätt alltid skulle ske innan någon fick interneras. Men så sent som i november 1946 var bara 10 procent av fångarna i de NKVD-lägren ”dömda” och i början av 1950 var andel ”dömda” uppe i 55 procent. Av de internerade var i början av 1945 omkring 80 procent medlemmar i nazistpartiet. I slutet av året var andelen tidigare partimedlemmar bland de internerade omkring 2/3. Av de ”dömda” var 25 procent partimedlemmar år 1945 och andelen sjönk sedan till 10 procent 1948 och därefter ännu lägre andel.

En betydande andel av fångarna i lägren dömdes aldrig i någon rättegång. Bland de som anklagades som nazister återfanns även pojkar som misstänktes ha varit med i organisationen Werwolf. Av de internerade var omkring 10 000 ungdomar och barn. Hälften av dessa återvände aldrig. Bland de internerade fanns många medlemmar och sympatisörer till det tyska socialdemokratiska partiet (SPD), som de sovjetiska myndigheterna försökte kross, särskilt från 1946. I samband med att det socialdemokratiska partiet i östra Tyskland gick upp i det tyska kommunistiska partiet (KPD), med det nya namnet Tyska Förenade socialistpartiet (SED), internerades socialdemokrater för att säkerställa en stalinistisk dominans i partiet.

Bland de internerade fanns de som bedömdes vara spioner för att det motsatte sig den auktoritära regimen och även för att de hade kontakter med organisationer i de av de västallierade ockuperade delarna av Tyskland. Sovjetmyndigheterna stödde sig på den ökande artikel 58 i den sovjetiska strafflagen, som föreskrev straff för den som deltog i ”anti-sovjetiska verksamhet”. I speciallägret Bautzen var 2/3 av denna kategori.

Sovjetmyndigheterna tillämpa regler om total isolering av de internerade. I ett dekret från den 27 juli 1945 angav: ”Det främst syftet med speciallägren att upprätthålla total isolering av de som är intagna i lägren, att förhindra flykt och det innebär förbud mot alla brevförsändelser och alla varje besök.

Ett annat dekret från den 25 juli 1946 bekräftade att total isolering skulle tillämpas och att de internerade i speciallägren skulle hållas helt isolerade från omvärlden och skulle inte prövas i något rättsligt förfarande. Förhållanden i de enskilda fallen skulle inte heller dokumenteras. Ingen internerad fick möjlighet att kontakta någon anhörig och kunde inte heller bli kontaktad av någon anhörig. De anhöriga fick inte någon som helst information och blev inte heller informerade när en internerad avled. Inga undantag gjordes. Det är känt att chefen för specialläger nr. 8 en gång frågade den högste chefen för speciallägren, överste Mikhail Sviridov, om personer som hade internerats iförda sommarkläder skulle tillåtas att få ta emot vinterkläder från sina anhöriga. Lägerchefen framhöll att frågan var mycket brådskande och att några av de internerade inte ens hade några skor. Överste Sviridov förbjöd att kontakter med anhöriga eller annan hjälp till de internerade. Först i slutet av år 1947 fick de internerade viss begränsad tillgång till kommunistiska tidningar, vilket var den första kontakten med den yttre världen sedan de hade gripits. De första 27 749 släpptes i mitten av 1948 efter att MVD (det nya namnet på NKVD) hade undersökt 43853 fall. De som då släpptes var i första hand de som varit misstänkta för att vara nazistsympatisörer.

Det är oklart om hur många som internerades och hur många som avled i lägren. År 1990 tillkännagav det Sovjetiska inrikesministeriet uppgifter om antalet, men dessa uppgifter baserade på en sammanställning av som hade gjorts av chefen för lägren efter att lägren överlämnats till DDR:s myndigheter och lägren till stora delar upplösts. Enligt dessa uppgifter hade 122671 tyska medborgare, 34706 sovjetryska medborgare och 460 utländska medborgare internerats. Enligt den redogörelsen hade 40224 internerade deporterats till Sovjetunionen, 45 635 hade frigivits, 786 hade avrättats och 43035 avlidit. 6680 tyskar hade överförts till krigsfångeläger och 128 internerade hade lyckats fly.

14202 tyska medborgare hade överlämnats till de östtyska myndigheterna.

En kritisk granskning av Natalja Jeske menade att ytterligare ca. 30 000 tyskar var internerade i speciallägren än vad officiellt var bekräftat.

Antalet döda var särskilt högt i slutet av 1947 och under den första delen av 1947 då den redan tidigare låga matransonen ytterligare minskade. Tilldelningen av mat var inte lägre än den som allmänt tillämpades i den sovjetiska ockupationszonen, men de internerade kunde inte få tag i livsmedel på den svarta marknaden. Bland de döda fanns ca. 12 000 som upptäcktes i en massgrav nära koncentrationslägret Sachsenhausen. Omkring hälften av dessa var tyska officerare som hade överlämnats från läger i den av de västallierade ockuperade delen av Tyskland. Den främsta orsaken till dödsfallen av undernäring, sjukdomar och särskilt tuberkulos och dysenteri. Men även tortyr och avrättningar ledde till dödsfall.

Totalt fanns det tio ryska specialläger i östra Tyskland. De hade inrättats i tidigare tyska koncentrationsläger, tidigare stalags, militärförläggningar eller fängelser.

Förutom dessa tio specialläger tog NKVD i anspråk ett stor antal fängelser och ”filtreringsanläggningar” redan före maj 1945 i de områden som i dag är Polen, Ryssland, Slovakien, Rumänien och tidigare Jugoslavien. De ryska krigsförbanden internerade civila tyskar i dessa regioner redan i början av år 1945. En del av dessa civila tyskar sändes till arbetsläger för tyskar i Sovjetunionen och en del överfördes till NKVD:s specialläger i Tyskland efter maj 1945. Dessa mer tillfälliga läger upprättades enligt samma Beria-doktrin som de läger som senare upprättades väster om Oder-Neisse-linjen. Praktiskt taget hela den manliga befolkningen öster om Oder-Neisse-linjen greps eftersom de av NKVD betecknades som ”Hitlerites”. I själva verket var mycket få av dessa nazister.

Enligt vad som har blivit känt från de sovjetiska arkiven hade den ryska armén i början av 1945 internet 215 540 civilpersoner på det område som i dag utgör Polen. Det var 138 200 tyskar, 36 660 polacker, 27 880 sovjetryska medborgare och 10 800 medborgare från andra länder. Av dessa 215 540 sändes 148 540 till Sovjetunionen, 62 000 hölls fängsligt förvar i stridsområdet och 5 000 hade dött. Det är känt att det den 10 maj 1945 hade upprättats NKVD-läger i Polen och även i ryska Rembertow. Några veckor efter krigets slut överfördes successivt de internerade till den sovjetiska ockuperade zonen i Tyskland. Enligt överenskommelsen i Potsdam överfördes en del civila som gripits väster om Oder-Neisse-linjen till Landesberg över om den linjen samtidigt som en del civila, som gripits öster om linjen och inte deporterats till Sovjetiska arbetsläger, överfördes till läger i de västallierades ockupationszoner. Dessa läger och fängelser i krigsområdena var noga förtecknade i en bilaga till Berijas order nr. 00461. Redan den 15 december 1944 hade Beria rapporterat till Stalin och Molotov att det Sovjetunionen höll 7890 civila tyskar i 15 läger i Rumänien och 16804 civila tyskar i 22 läger i Jugoslavien. Det rörde sig i stort sett bara om tyskar med tyskt medborgarskap som bott i dessa länder. Från polska källor känner vi till att det fanns ytterligare NKVD-läger i Polen som inte fanns förtecknade i bilagan till Berijas order nr. 00461.

Politbyrån i Sovjetunionen beslutade den 28 september 1949 att överlämna lägren i Tyskland till den då nybildade Tyska Demokratiska Republiken (DDR), som bildats den 7 oktober 1949. Den 6 januari 1950 överlämnade den sovjetiske inrikesministern Kruglov till DDR 10513 internerade för fortsatt internering och 3 500 för rättslig prövning. Dessa rättegångar var de som senare har kallats för Waldheim-rättegångarna. Rättegångarna var rena skådespel som alltid slutade med tidigare redan bestämda långa fängelsestraff. Någon bevisning fick inte åberopas av den tilltalade och själva förhandlingen tog ofta bara några minuter. Det enda underlaget för prövningen var NKVD:s protokoll från gripandet då det ofta hade förkommit tortyr. I juni 1950 hade över 3000 internerade dömts till långa fängelsestraff. Många av dessa hade då redan varit internerade i över fyra år utan rättegång och många var både sjuka och avmagrade. Dessa Waldheim-rättegångar blev inledningen till systemet med politiska rättegångar i DDR. Många av de hårda domarna mildrades genom reviderade beslut under år 1952. Innan de sovjetiska myndigheterna överlämnades till DDR deporterades ett stort antal internerade till Sibirien. Deras öde är ännu i dag inte känt.

Av de tio läger som administrerades av NKVD i Tyskland under fem år var några lokaliserade till tidigare nazistiska koncentrationsläger, bland annat Buchenwald och Sachenhausen.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.