Hade Tyskland kunnat vinna kriget?

Det har givits ut tiotusentals böcker om andra världskriget. Det flesta är skildringar av händelseförloppen. Få böcker innehåller närmare analyser av hur det kunde utvecklas på det sätt som blev fallet. De som i första hand kan svara på frågan är officerare utbildade i strategi, men det är sällan de skriver analyserande böcker. Dessutom borde det har skrivits sådana böcker direkt efter kriget, men det var inte så många generaler som satte sig ned och skrev. Flertalet var för övrigt döda redan då.

Den brittiske författaren Andrew Roberts kom 2010 ut med boken ”The Storm of War”. I den försöker han sig på att analysera de stora strategiska besluten (”The Grand Strategy) i flera av krigen. Rent militärteoretiskt bestod andra världskriget av ett antal krig, som inte hade något närmare samband med vandra. Finska vinterkriget var ett krig för sig och det tyska anfallet mot Storbritannien hade inte så mycket gemensamt med kriget i Finland. Men Andrew Roberts analyserar ett antal av de olika krigen (”theaters”). Boken finns märkligt nog inte översatt till svenska, men väl till norska och tyska. Boken är bra och han lyckas med sin avsikt att för en bred publik förklara vilka olika faktorer som hade betydelse för många av de stora besluten under kriget. Det gör han på ett utmärkt och mycket tankeväckande sätt. I mycket måste man hålla med honom, vilket kan bero på att man själv inte har tillräcklig information för att kunna göra andra bedömningar.

Andrew Roberts har utbildning i modern historia vid Cambridge och har sedan arbetat i olika forskningsinstitutet och undervisat. Han har även tidigt börjat skriva tidskriftsartiklar och givit ut ett antal böcker. ”The Storm of War” fick utmärkt kritik när den kom ut och utsågs även till årets bästa bok i Storbritannien bland militär­litteraturen.

När Andrew Roberts ger sig på den intressanta frågan om Tyskland kunnat segra är det en frågan som många redan har diskuterat. Samma fråga är: Varför förlorade Tyskland kriget? Efter kriget har tyska general sagt att de var mycket förvånade över att de allierade inte mer inriktade sig på att försöka slå ut oljeproduktionen och oljeförråden. Tyskland hade under långa tider mycket begränsad tillgång till drivmedel till stridsfordon, flygplan och ubåtar. Detta var välkänt för de västallierade. Generalerna var övertygade om att det hade varit möjligt för de allierade att tidigt få stopp på stora delar av den tyska krigsmakten bara genom att förhindra tillförsel av olja.

Vi är många som funderat över frågan: Varför förlorade Tyskland kriget? Andrew Robert påpekar ett stort antal avgörande förhållande och inbjuder till fortsatt diskussion.

Hans huvudtes är att Hitler var så helt besatt och förblindad av den nazistiska ideologin och hans politiska mål gång på gång därför åsidosatte de strategiska mål som skulle ha varit bäst för kriget och för nationen. De råd som hans generaler gav honom följde han inte. Politiska intressen fick avgöra i stället för råden från de fackkunniga.

Författaren påpekar att Tyskland bara hade 43 operativa ubåtar vid tiden för början av operationen Seelöwe, som var den stora planen att efter ockupationen av Frankrike genomföra en invasion av England. Vid slutet av kriget hade Tyskland 463 operativa ubåtar. Tyskarna, som förutsättningar för planens genomförande slagit fast att de måste ha luftherravälde över England, att den brittiska flottan var oskadliggjord eller i vart fall förhindrad att löpa ut från sina baseringar samt att England inte hunnit bilda större ”stridsgrupper” för att genomföra markstrider efter invasionen. Planen inleddes med att Luftwaffe försökte slå ut Royal Air Force, vilket som bekant inte lyckades.

Hade Tyskland tidigare påbörjat produktionen av ubåtar och haft några hundra ubåtar redan i början av kriget hade man troligen lyckats helt spärra av England från all tillförsel av olja, livsmedel, krigsmateriel och allt annat som behövdes i landet. England var vid den tiden mycket beroende av import över haven.

Den 25 augusti 1940 fällde ett ensamt tyskt bombflygplan (Heinkel 111) bomber över East End i London. Flygplanet hade kommit ur kurs och hade inte lyckats nå fram till det planerade bombmålet. Som ett alternativ fälldes då bomblasten över London, vilket fick långtgående följder. Churchill tog bombanfallet mot den civila bebyggelsen i London som förevändning för att redan nästa dygn genomföra att större flyganfall mot Berlin. Det var första gången som invånarna i Berlin fick känna på något av krigets fasor. I den nazistiska propagandan hade man länge förklarat för allmänheten att luftförsvaret av Tyskland var så effektivt att Berlin aldrig skulle kunna bli utsatt för något angrepp. Men det brittiska bombflyget tog sig ändå igenom det tyska luftförsvaret av huvudstaden och fällde en del bomber. Skadorna var begränsade, men politiskt var det en stor prestigeförlust för den nazistiska ledningen eftersom de så tydligt visade att hemlandet inte alls var förskonat från luftanfall. Vid den tiden hade tyskarna nästan lyckats slå ut de brittiska flygbaserna, flygplanen och även stridsledningssystemet. Royal Air Force var just då nära att helt bryta samman och lämna luftherraväldet till tyskarna. Men så blev det inte.

På grund av det brittiska anfallet mot Berlin beslutade Hitler den 7 september 1940 att upphöra med bombningarna av de brittiska flygbaserna för att i stället anfalla bebyggelsen i London och andra tätorter i sydöstra England. Det gav helt plötsligt och oväntat RAF tillfälle att reparera baserna och flygplanen samt få tillförsel av ny materiel och ytterligare piloter. De tyska bombningarna var visserligen förödande för den civila befolkningen, men gav flygvapnet den korta respit som behövdes för att reparera och omgruppera i syfte att behålla luftherraväldet. Redan den 15 septem­ber 1940 kunde cheferna inom RAF konstatera att man ”vunnit” slaget om Storbritannien i den bemärkelsen att RAF alltjämt hade kvar luftherraväldet. Tyskarna vågade sig aldrig på en invasion av England eftersom de inte lyckats få luftherraväldet.

Om Tyskland hade lyckats invadera England, vilket även hade krävt att den brittiska flottan förhindrades att löpa ut, så skulle 2 820 person på en förteckning genast avrättas av tyskarna. Förteckningen var upprättad av tyska SS, men byggde tydligen inte på något aktuellt underlag. När engelsmännen efter kriget fick del av listan kunde man konstatera att den upptog bland annat Sigmund Freund, som avlidit redan två år tidigare. På listan fanns även Aldus Huxley, vilken redan då hade flytt till USA. Namnen på listan blev kända och en del engelsmän var förvånade att det inte varit uppsatta på listan.

På praktiskt taget alla tekniska områden var tyskarna överlägsna de allierade, trots att Tyskland fram till mitten av 1930-talet hade en mycket liten krigsmakt. Man hade dock behållit ett proportionellt stort antal underbefäl för att senare snabbt kunna öka utbildningsverksamheten. Engelsmännen låg dock före i utvecklingen av radarn.

Den största samlade militära aktionen genom tiderna var det tyska anfallet (”Barbarossa”) den 22 juni 1941 mot Sovjetunionen. Omkring 3 miljoner man organiserade i 186 armédivisioner anföll på mycket stor bredd. Redan första dygnet hade 40 procent av alla ryska bombflygplan slagits ut på marken. Även stora delar av jaktflyget slogs ut på marken. Chefen för det ryska bombflyget begick genast självmord. I den nazistiska propagandan har man förklarat att Sovjetunionen skulle falla samman så snart som tyskarna hade ”sparkat in dörren” till Sovjetunionen. Det tyska målet var att krossa den ”judisk-bolsjevikiska” regimen i Ryssland, inte att skaffa sig ”lebensraum”. 

Enligt Andrew Roberts lyssnade Hitler på sina generaler och ställde en mängd frågor till dem. Han var mycket intresserade av detaljer och ville ofta veta tekniska data kring flygplan, stridsvagnar och ubåtar. I många tekniska frågor var han mycket välinformerad. Men sedan han lyssnat på generalernas föredragningar och förslag fattade han ändå nästan alltid beslut som han ansåg vara politiskt motiverade. Han bortsåg ofta helt från vad generalerna rekommenderade.

Eftervärlden har tillgång till noggranna nedteckningar från Hitlers möten med militära chefer och andra under tiden december 1942 till maj 1945. Under halva tiden av kriget uppehöll sig Hitler i de olika ”vargnästen” som fanns på östfronten. Främst uppehöll han sig i ”Wolfschanze” nära Rastenburg i Ostpreussen. På ett avstånd av 20 km låg ”Mauerwald” som var tyska överkommandot (OKH) för kriget på östfronten. Kortare tider vistades han även i ”Wehrwolf” i Ukraina. Hitler flyttade ofta sina generaler till nya befälsposter, vilket bedöms ha varit till skada för själva krigföringen. Han utövade även hård press mot generalerna. Rommel tvingades exempelvis att begå självmord.

Man ska tänka på att tidningscensuren var mycket hård i Tyskland både före och under kriget. Utländska tid­ningar var förbjudna och det var förbjudet att lyssna på utländsk radio. Den egna tyska radion styrdes hårt av den nazistiska regimen. Brevcensur tillämpades. Den tyska allmänheten fick i praktiken bara sin information genom de statligt kon­trollera­de medierna och man ska därför inte vara förvånad över att många tyskar efter kriget uppgav att det inte känt till judeutrotningen.

I propagandan framhölls alltid att ”Der Führer” hade en vilja av stål och alltid stod fast vid sina beslut. Så var det inte alls. Han ändrade sina beslut fram och tillbaka, vilket många gånger förstörde planeringen. Ett mycket tydligt exempel är att Hitler själv först beslutade att den nya uppfinningen av jetmotorer skulle användas för konstruktion av ett jaktflygplan. Snart ändrade han sig dock och beordrade att jetmotor i stället skulle användas för produktion av ett nytt bombflygplan. Emellertid ändrade han sig åter och bestämde i ett sent skede att de nya motorerna skulle användas till produktion av jaktflygplan. Dessa tvära kast försenade framtagningen av flygplan med jetmotorer. Jetmotorn var en i huvudsak tysk konstruktion och utveckling. Tyskland låg långt före England i den tekniska utvecklingen av jetdrivna stridsflygplan och på de flesta andra tekniska områden.

Hitler accepterade aldrig några taktiska eller strategiska reträtter i arméoperationerna. Han ansåg alltid att det då skulle vara frågan om politiska misslyckanden. Trots att generalerna förklarade att det ibland kunde vara strategiskt motiverat att i vissa skeden av striderna dra tillbaka förband, accepterade Hitler aldrig några reträtter. Nederlaget vid Stalingrad är det mest kända exemplet på att tyska förband förintades på grund av att befälhavaren förhindrades att inleda en strategisk reträtt. Staden Stalingrad innehöll egentligen inte något av större värde för ryssarna och borde därför inte ha anfallits av tyskarna. Hitler lät sig styras av propagandavärdet i att erövra ”Stalins stad”, Stålmannens stad, vilket är betydelsen av stadens namn.

Tyskarna visade sin militära skicklighet genom ”Ardenneroffensiven” (16 december 1944 – 25 januari 1945) då tyskarna till de allierades stora överraskning anföll med 39 divisioner genom svårtillgänglig terräng med 3 dm nyfallen snö. Anfallet kunde genomföras i total radiotystnad. Anfallsorder och andra direktiv sändes ut till förbanden med mc-ordonnanser. Det var mycket nära att offensiven hade lyckats. Eftersom det var svåra väderförhållanden (snö, regn, dimma) kunde inte det allierade flyget verka och det innebar att de allierade inte kunde dra nyttan av det luftherravälde som de hade.

Hitler befordrade befäl och valde ut sina generaler utefter hur politiskt lojala de verkade vara. Kritik och ifrågasättande av den nazistiska politiken tilläts överhuvudtaget inte.

Ett exempel på att Hitler alltid lät de ideologiska ställningstagandena gå före militär­strategiska överväganden är att han inte ville göra det möjligt få Ukraina att bilda en egen stat, som allierat med Tyskland skulle strida mot Sovjetunionen.

Befolkningen i Ukraina hade under sent 1920-tal och därefter utsatts för omfattande mass­vält och hatet mot Moskvaregimen var därför mycket utbredd. Tyskarna hälsades som befriare av breda grupper av befolkningen och många ukrainarna hade varit villiga att kämpa på den tyska sidan. I stället förde Hitler en politik som innebar att ukrainarna skulle undertryckas eftersom de är ett slaviskt folk. Militärstrategiskt hade det varit av stort värde att mobilisera befolkningen i Ukraina mot Moskvare­gimen. Även om en del generaler uttryckte tveksamheter så hade Hitler och hans närmaste medarbetare uppfattningen att kriget mot Sovjet skulle kunna avslutas inom fem månader. Någon gång i november 1940 skulle enligt tyskarna kriget vara över på östfronten.

Det var ett stort strategiskt misstag av Hitler att gå ut på tre fronter (mot Leningrad, mot Moskva och mot Ukraina och Baku). Hade tyskarna koncentrerat sig på att gå mot Moskva (och väntat med anfall mot Leningrad) hade kriget kunnat får en annan utgång. Vägsystemets begränsningar innebar dock att det var omöjligt att kasta fram alla divisionerna samtidigt mot Moskva. Den 11 oktober 1941 stod Stalins tåg färdigt på en station i Moskva för att evakuera honom och många andra i ledningen i Kreml till staden Jekaterinburg öster om Ural (stadens namn var i många år Sverdlovsk). Det förhållandet att Japan inte angrep Sovjetunionen i öster gav Stalin tillfälle att föra 16 sibiriska divisioner till försvaret av Moskva. Moskvaborna jublade och ropade: ”Nu kommer sibirierna!”. Dessa förband ansågs vara särskilt hårdföra och dessutom vana att strida under bistra vinterförhållanden. Det var tveklöst tillförseln av dessa sibiriska divisioner som räddade försvaret av Moskva. Tyskarna kunde inte förstå att ryssarna alls lyckades föra fram de nya divisionerna. Hade Moskva fallit hade kriget förmodligen fått en helt annan utgång.

Tyskarna belägrade Leningrad i 850 dagar, vilket medförde 1,1 miljoner människors död (civila och militär personal). I den stora strategin fanns det inte något egentligt intresse för tyskarna att erövra Leningrad. Propagandamässigt hade det dock varit av värde för den tyska hemmaopinionen att få höra att Leningrad hade fallit. Detta särskilt som Moskva inte föll.

Tyskland och Japan förde i själva verket två helt separata krig utan någon samord­ning. Exempelvis utbytte de inte ens information om erfarenheten av pansarvärns­vapnens verkan. Japan hade redan 1936 gått med i den pakt som ingåtts för att bekämpa Kuomintang (den världskommunistiska kamporganisationen som skulle sprida kommunismen till världens alla länder).

Den ideologiska fanatismen att utrota judar var märklig eftersom Tyskland under kriget fick ett stort underskott av arbetare i den krigsviktiga industrin. Vid inledandet av kriget hade Tyskland 39 miljoner i arbete, men vid krigsslutet hade antalet arbetare sjunkit till 29 miljoner (en minskning med 26 procent).

Det mest betydelsefulla strategiska beslutet under hela kriget var då USA bestämde sig för att först koncentrera sina krigsansträngningar för att först besegra Tyskland och Italien, för att därefter fortsätta kriget mot Japan. Det politiska målet formulerades propagandamässigt som ”Tyskland först!”. Strategiskt viktigt var också att president Roosevelt redan i sitt State of the Union-tal i januari 1942 tillkännagav att hela den amerikanska ekonomin omedelbart skulle ställas om för att förse krigsmakten med allt som behövdes. Det var en enorm omställning av ekonomin, som vi ofta inte har förstått vidden av. USA:s bruttonationalprodukt var dubbel så stor i augusti 1945 i jämförelse med BNP vid den tid då Pearl Harbor angreps. Ett sådan snabb och stor tillväxt av en stor nationell ekonomi har aldrig tidigare ägt rum. Förekriget fanns det 14 stater i världen som hade större armé, flygvapen och flotta än USA. Efter kriget var den amerikanska krigsmakten världshistoriens största (numerärt var den sovjetiska armén större) och landet var dessutom världshistoriens rikaste land. USA gick stärkt ut ur kriget, medan Storbritannien och Frankrike gick ut försvagade trots att även dessa länder som allierade hade krossat Tyskland. Sovjetunionen gick ekonomiskt skadat av kriget, men hade vunnit territoriella och politiska framgångar.

Den amerikanska BNP (GDP) ökade från 88,7 miljarder dollar 1939 till 173,5 miljarder dollar 1945. En fördubbling på drygt fem år. USA kom in i kriget i december 1941. Det har beräknats att USA:s totala kostnad för andra världskriget var ca. 304 miljarder dollar (konstanta 1940 års dollar). Det vill säga ungefär två års BNP. Kostnaderna av skatteintäkter med 136,8 miljarder dollar genom och resterande kostnader (167 miljarder) täcktes genom att ”war bonds” såldes till allmänheten och institutioner. Dessa krigsobligationer gav bara 2,9 procent i ränta. Vid krigets slut hade omkring 85 miljoner amerikaner köpt krigsobligationer. USA bidrog även med en betydande volym krigsmateriel till Sovjetunionen. I de omfattande sändningarna ingick ett stort antal lastbilar och stridsflygplan.

Som ren kuriosa kan det nämnas att det finns uppteckningar av Hitlers bordssamtal från den 12 augusti 1942. Hans sällskap samtalade om hur kallt det hade varit i Ryssland under kriget. Himmler sade att soldaterna inte hade haft tillräcklig vinterutrustning. Hitler förklarade att han själv alltid tyckt illa om att sätta på sig långkalsonger samt att han beklagade att både han andra tyskar hade slutat att gå omkring i lederhosen. Vidare berättade han att han flera gånger uppträtt i lederhosen när det var minus fem grader och detta utan att känna någon kyla alls. Han menade att alla borde kunna lära sig att använda lederhosen ned till tio minusgrader, eftersom det bara är en vana hur mycket man motstå kylan. Hitler nämnde vid det tillfället också att han gärna skulle vilja skapa en SS-brigad som stred iförda lederhosen.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.