Att lära sig ett annat språk

För den som är språkbegåvad är det tydligen inte så svårt att lära sig ett annat språk. Kanske inte heller för den som en tid bor i ett land med språket eller lever tillsammans med någon som har språket som modersmål. Men för oss andra är det rätt svårt att lära sig ett annat språk. Engelskan har ju en speciell ställning eftersom vi har engelskan över oss hela tiden – mest tack vare att tv-programmen inte är dubbade. Jag håller för visst att om alla utländska tv-program (filmer, intervjuer m.m.) var dubbade så skulle svenskarnas förmåga att förstå och använda sig av engelskan vara betydligt sämre. I Europa är det bara de skandinaviska länderna, Nederländerna, Rumänien, Grekland, Portugal, Balkan-länderna och Storbritannien samt Irland som inte har dubbade tv-program. I Israel har de texter på hebreiska och franska på utländska tv-program. Att man i USA, Storbritannien och Irland har texter för utländska program betyder i praktiken inte så mycket eftersom det sänds mycket få icke-engelska tv-program i dessa länder. De få som ses har en mycket smal publik. Inte underligt alltså att vi i Skandinavien och i Nederländerna är så bara på engelska enligt alla gjorda undersökningar. Det är dags att fransmän, tyskar, italienare och spanjorer börjar texta sina utländska tv-program. I Frankrike är det inte ovanligt att utländska filmer visas på bio med textremsa. Men det rör sig ändå mest  om ”kulturfilmer” som har en liten publik.

I Östeuropa (särskilt Polen, Lettland, Litauen, Ukraina, Ryssland) använder man sig av vad som brukar kallas ”lektorstolkning”. Man låter originalljudet ligger kvar, men nedtonat, och så är det en röst som i tämligen neutral ton läser en översättning. Något av en neutral simultantolkning således.

Nu när Storbritannien lämnar EU är det lite pinsamt att engelskan ändå kommer att bli ”the working language” trots att det i fortsättningen bara kommer att vara Irland och Malta som har engelskan som officiellt språk. Det är nog dags för EU att se till att de stora länderna i Europa börjar texta sina tv-program (som ju till stor del är på engelska). Dessutom tycker jag att engelska skulle kunna utnämnas till minoritetsspråk i Sverige vid sidan om finska, meänkieli, samiska, romani och jiddisch. Hur många i vårt land har engelska som sitt andra språk framför meänkieli? Vårt lands förhållande till engelskan är för övrigt märkligt. Handlingar på engelska som ges in till en svensk domstol måste översättas till svenska. Årsredovisningar som ges in till Bolagsverket får inte vara avfattade på engelska. Men det förutsätts att taxiförare talar hygglig engelska.

Kunskap i ett språk kan naturligtvis har olika djup och olika inriktningar. Dessutom är det i allmänhet svårt att dokumentera sin kunskap i vuxen ålder. Den som är 40 år och söker ett jobb uppger kanske att hon är ”flytande” i engelska. Men hur vet man det? Gymnasiebetygen som är 20 år gamla säger inte längre så mycket. Arbetsgivaren kan inte veta om personen har förbättrat sin engelska. I praktiken är enda sättet att ta reda på språkfärdigheten att intervjua personen på det aktuella språket, men det förutsätter å andra sidan att arbetsgivarens företrädare själv behärskar språket och kan värdera den arbetssökandes förmåga. Det går kanske bra när det gäller engelska, men hur går det när den sökande påstår sig vara bra på tyska eller italienska? I praktiken kan arbetsgivaren bara få en uppfattning om den faktiska språkförmågan genom telefonintervju eller intervju på plats. Det är märkligt att det inte finns enkla tester där även vuxna kan få sin språkfärdighet dokumenterad. Det skulle många behöva när de söker jobb. Många invandrare skulle nog vilja visa upp sitt kunnande i svenska när det söker ett jobb. Jag hörde en gång en anställd i Ericson-koncernen säga att koncernspråket var ”bad English”. Förmodligen var det så.

För den som inte är språkbegåvad tar det lång tid att lära sig ett språk så att man kan ha praktisk nytta av det. Då menar jag mer än turistkunskaper för att fråga efter vägen, beställa på restaurang, läsa en del skyltar och annat sådant.

En gång sökte SIDA med ljus och lyckte efter en svensk fransktalande barnmorska för att sända till något land i Nordafrika. SIDA fick aldrig tag i någon. Förmodligen hade det varit lättare att finna en barnmorska i Frankrike. När försvarsmakten skulle finna en tysktalande officer för placering i Berlin fick man sända en lämplig person på språkkurs för att lära sig tyska från grunden.

Uppenbarligen kan man inrikta sig på att lära sig olika delar av ett språk. Färdigheten i ett språk kan delas upp i ordförråd, uttal, konversationsförmåga, läsförståelse, förmåga att skriva, hörförståelse, kunskaper i grammatik och säkert även andra aspekter. Den språkliga närheten till det andra språket avgör naturligtvis hur svårt det är att komma in i språket. För svenskar är det lättare att lära sig tyska än att lära sig finska. Det är svårare för finsktalande att lära sig engelska än för oss svenskar. Om jag har förstått det rätt så är det ganska lätt för spanjorer att lära sig italienska. Det är förstås svårt för svenskar att lära sig kinesiska.

Amerikanska utrikesdepartementet (State department) har ett omfattande program med språkutbildning för personal som ska placeras utomlands. På departementet finns det uppgjorda planer för hur lång tid det i allmänhet tar för en person att lära sig att annat språk, vilket naturligtvis beror på hur nära språket är engelskan. Men i stort sett är planerna uppbyggda på att det tar 700 – 800 timmar att lära sig ett främmande språk (dock ej alltför svårt). Om man läser språket 10 timmar i veckan så blir det bara 500 timmar på ett år. Enligt State department tar det alltså över 1,5 år att lära sig ett annat språk hyggligt. Då rör det sig i om personer som är välmotiverade och bedriver studierna på betald arbetstid. Mins två timmar per dag.

Min uppfattning är att det lättaste delen av ett språk är att lära sig läsa text. Med hjälp av översättningar till det egna språket kan man ganska lätt lära sig att hyggligt läsa de främmande språket. Gör man det få man också med sig en hel del av den praktiska grammatiken och ordstrukturen. Uttalet kan ju bli hur dåligt som helst och förmågan att konversera kommer förhoppningsvis långt senare. Men att med lätthet kunna läsa en tidningsartikel eller en bok är något som många skulle värdera. Själv tycker jag att man i språkutbildning satsar för lite på extensiv läsningar av stora volymer texter. Gör man det så får man på ett naturligt sätt del av ett stort ordförråd och god känsla för meningsuppbyggnaden. Det gäller att läsa böcker som roar, intresserar och engagerar. Jag avråder från ”finkultur”. Läsa enkla deckare och kiosklitteratur. Om man tagit sig igenom 20 – 30 sådana böcker med stöd av den svenska översättningen så har man kommit mycket långt in i det nya språket.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.