Den ryske värdefilosofen och Putin

Något mycket märkligt hände den 23 februari 2014 när ryska trupper (paramilitära) helt plötsligt invaderade den ukrainska Krimhalvön. Få hade väntat sig det och världens politiska bedömare togs med överraskning.

Både Sovjetunionen och Ryssland var stater som hyllade den internationella status quo-politiken, vilket bland annat tagit sig uttryck i många kraftfulla fördömanden av olika amerikanska invasioner under årens lopp. En stat skulle under inga förhållanden under fredstid få angripa och annektera en annan stats territorium. Visserligen kunde jämförelser göras med Georgienkriget 2008, men hade å andra sidan inte några likheter med den ryska regimens krig i Tjetjenien. Krim var inte något ekonomiskt värdefullt område och Ryssland hade redan genom ett långt arrendeavtal tillgång till den för landet viktiga örlogsbasen i Sevastopol. Det var något annat som låg bakom Kremls överfall på Krim. Befolkningen på halvön är visserligen till står del ryssar, vilket togs till intäkt av Ryssland för att den folkrättsvidriga erövringen hade någon form av legitimitet. NATO och västmakterna i övrigt kunde bara ingripa med fördömanden i ord och politiskt samt militärt stöd till Ukraina. Några förutsättningar för att militärt försvara Krim fanns inte. Det ryska luftförsvaret skaffade sig genast luftherraväldet, som ryssarna förmodligen redan tidigare i praktiken redan hade. Det har inte skrivits så mycket i frågan hur och när ryssarna skaffade sig luftherraväldet. Det kan ha räckt med utplacering av några dussin moderna batterier med lv-robotar i närområdet.

Förutom att konstatera att det rörde sig om ett folkrättsstridigt angreppskrig kunde i varje fall en del bedömare också konstatera att den ryska politiken tycktes vila på annan värdefilosofisk grund än den etablerade västerländska. En utgångspunkt var att rysk konservatism och rysk ideologi måste bedömas och jämföras med den västerländska rationalismen. En sådan jämförelse gav märkliga resultat eftersom den visade att det inte fanns någon egentlig gemensam värdegrund.

Något märkligt inträffade redan år 2005 när kvarlevorna efter den gamle ryske rättsfilosofen Ivan Iljin på Kremls order flyttades från en kyrkogård i Berlin för att åter jordfästas i Donskojklostret.

Ivan Iljin var föd 1883 i en aristokratisk familj. Hans farfar hade varit kommendant i Kreml. Före revolutionen var Ivan Iljin mensjevik, vilket kan sägas vara en gren av den socialistiska rörelsen i Ryssland vid den tiden. Efter kriget blev han snart antibolsjevik och utvisades av Lenin år 1922 tillsammans med 160 andra intellektuella till Tyskland. Det fartyg som transporterade de intellektuella från Petrograd har kallats för ”filosofbåten”.

Ivan Iljin var då redan professor och expert på Hegels idealistiska religionsfilosofi. Under 1920-talet i Tyskland utvecklade Ivan Iljin i en konservativ och ultranationalistisk skola. Under de nazistiska åren blev han engagerad som propagandist i Goebbels ministerium och gjorde sig känd som en utpräglad antikommunist. Efter kriget förklarade han att han var besviken på Hitlers politik gentemot det erövrade Ukraina. Han menade att det var fel att försöka upprätta Ukraina som en självständig stat eftersom något sådant djupt skulle skada hela det ryska folket. Den sunda ryska nationalismen, som omfattade tanken på ett storryskt rike, skulle skjutas i sank. Ivan Iljin framlevde sin sista tid i Schweiz sysselsatt med att skriva mängder av pamfletter och böcker. Han avled 1954 i Zürich.

Det förhållandet att Ivan Iljin begravdes i Donskojklostret hade stor symbolkraft. Klostret grundades 1591, byggdes i klassisk rysk arkitektur och är beläget invid den gamla vägen mellan Krim och Moskva. Klostrets läge har angetts vara till religiöst skydd mot krafter som skulle komma från söder och väster. Ryssland har alltid varit starkt påverkad av sin relation eller brist på relation med Centraleuropa. Begravningen fick också stor psykologisk verkan eftersom Ivan Iljin inte var någon gammal kommunist och inte heller någon kapitalist. I stället var han en storrysk värdefilosof som satte det ryska folkets så kallade kulturella intressen främst. Han hade inte något till över för demokratiska ideologier utan tillskrev ”den ryska andan” ett stort egenvärde (jämför den hegelska terminologin).

Putins förre rådgivare, Andrej Illarionov, har förklarat att Putin söker stöd i Ivan Iljin filosofi för att finna ratio före en Eurasisk unionen inom ramen för traditionella ryska värden. En viktigt del i en sådan union skulle enligt Putin vara respekt för traditionella historiska värden. Både enligt Illarionov och andra framstår Iljins lära som splittrad och svårfångad. I vissa stycken är den helt förvirrad.

Det är i själva verket oklart hur mycket Putin är påverkad av Iljins lära, trots att han ett flertal gånger har hänvisad till filosofen i sina tal. Han har också också som gåvor sänt hans böcker till de politiska ledarna i provinserna. Putin har aldrig omtalat att han vid något tillfälle skulle ha varit aktiv kommunist, vilket kan synas vara förvånande. Putin var partimedlem fram till slutet 1991. Inte heller kan man med fog säga att han visat sig vara politisk konservativ. Under en tid hade han en framträdande roll i Jeltsins nyliberala parti. Många menar att Putin är en utpräglad pragmatiker som söker ideologiskt och filosofiskt stöd där han för stunden anser sig behöva stöd. Det är viktigt att skilja mellan ideologiskt stöd och faktiskt politiskt stöd. Det är bara föra ett ytterst litet skikt i samhället som ideologierna har någon verkliga betydelse. Makt kan mycket lätt överflygla ideologierna även om diktatorer alltid tycks ha ett stort behov av att klä sin makt i ideologiska kläder, även lånade sådana. Det är den rollen som Ivan Iljin haft och har för Putin.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.