Rövarromaner och deckare

Deckare är en genre för sig själv. Helt nyligen har tagit mig igenom sex deckare i rad, alla skrivna av Åke Edwardson. Han är en av dessa svenska deckarförfattare som har haft fabulös framgång i Tyskland. Det vet många år sedan jag läste en deckare. I de sena tonåren läste jag förstås en del Agatha Christie, Stig Trenter och möjligen även någon av Maria Lang. De gav knappast någon behållning. Sedan dröjde det många år innan jag läste ”Gammal ost” av överläkaren och psykiatrikern Ulf Durling. Anledningen till att jag läste just den deckaren var att jag lärt känna Ulf Durling. Hans första deckare var en pusseldeckare och den fick Deckarakademiens debutpris när den kom ut 1971. Ulf Durling skriver med en spänstig och vacker prosa. Hans profession som psykiatriker och djupa intresse för människor tonar fram i texten. Det framgår även att han har betydande insikter i juridik och rättslig terminologi. Det senare kan förmodligen förklaras med att hans far var lagman i Köping och att en bror till honom varit en namnkunnig advokat. Ulf Durling har skrivit 16 deckare och även några barnböcker.

Förutom dessa besök i deckarvärlden är jag helt obevandrad i deckarlitteraturen. I varje fall om man även bortser från böckerna om den geniale Sherlock Holmes. Mitt ointresse har förmodligen sin förklaring i att jag inte kan uppbåda något som helst intresse för vem som mördaren är. Men jag har i alla fall funnit att deckare, trots allt, kan ha ett värde då man känner att man vill förkovra sig ett språk. Ett visst, men begränsat, intresse väcker dock själva intrigen. Därför har jag nyligen läst de där sex deckarna av Åke Edwardson på tyska och tidigare även några deckare av norrmannen Jens Nesbö på hans eget bokmål. Det är ju så att vi svenskar emellanåt även behöver öva oss en del i kusinernas språk. Men se till att du får tag i en bok på bokmål. Läser du på nynorsk kommer det att snurra mer än tillrådligt i huvudet.

När jag läst de sex deckarna av Åke Ewdardson på rad måste jag tyvärr konstatera att de i varje fall språkligt befinner sig på en mycket låg nivå. Hur man bör gradera själva intrigen saknar jag all förmåga att bedöma, men berättelserna fångar i varje fall inte mig. Jag läst deckarna i tysk översättning med parallellt stöd i den svenska originaltexten. Det är ett utmärkt sätt att snabbt och enkelt ta sig fram genom en bok i ett språk som man ännu inte fullt ut behärskar. Jag har funnit att översättningarna är bättre att originaltexten och förstår att översättarna, de är flera, tvingats skriva om en del för att få till en behaglig prosa. Edwardsons språk är märkligt torftigt, vilket möjligen inte ens uppmärksammas av hans läsare.

Deckarförfattaren och förre diplomaten Jan Mårtensson har i förordet till sin deckare ”Mord i Gamla stan” framfört en del tankar kring deckargenren. Nej, jag har inte läst deckaren utan endast förordet.

Den som introducerade deckarlitteraturen i vårt land under 1800-talet var den den framgångsrike bokförläggaren Magnus Lind. Hans far hade också varit bokförläggare. Efter en tid blev den driftige affärsmannen Magnus Lind den störste förläggaren i landet om man ser till antalet utgivna titlar och upplagorna. Böckerna och häftena kallades inte detektivromaner på den tiden utan i stället för skräckromaner och rövarromaner. Den tidens kiosklitteratur helt enkelt, även om det inte fanns några kiosker. En mycket tidig storsäljare var ”Röfwaranföraren Rinaldo Rinaldini”, skriven av Goethes svåger Christian August Vulpius (1762 – 1827). De böcker som gavs ut att Magnus Lind var enligt Jan Mårtenssons citat från den tiden: ”böcker som lästes vid hovet, av officerare i fält och de hittade vägen såväl till de eleganta damernas toilettebord som till studentlyans bokhylla”. En tysk teologiprofessor, som vistades i Sverige i början på 1800-talet, skrev att ”en svensk dam av hög rang skulle hålla det för en skam, om man råkade överraska henne läsande sådan litteratur. Hon skulle då föregiva att romanen tillhörde hennes kammarjungfru, som glömt boken efter sig”.

Jan Mårtensson påpekar nogsamt att detektivromanen är en mycket moralisk genre eftetsom mördaren, som alltid är en skurk, alltid till slut avslöjas och till och med får ett straff som läsaren finner godtagbart. Men det flesta slutar faktiskt redan när mördaren avslöjats och, vilket inte alls är ovanligt, erkänner sina bestialiska brott. Deckarnas grogrund är naturligtvis vårt behov av spänning, utan att fysiskt behöva bli utsatta för faran. Detta går tillbaka till berättelserna kring lägereldarna vid den tid då en sagoberättare och skald var en verkligt betydelsefull person.

I Svensk Litteraturlexikon görs i uppräkning av den s.k.triviallitteraturen. ”Till triviallitteraturen hör en rad genrer, såsom veckotidningsföljetonger och noveller, läkarromaner, pornografisk roman, detektivroman, psykologiska thriller, vidare schlagertexter och enklare teaterpjäser (buskteater)”. Uppräkningen är nog inte alls avsedd att vara fullständig. Till vilken kategori man ska räkna ”äventyrsböcker”, som exempelvis Alistair MacLeans (1922 – 1987) krigsäventyr, är oklart.

Alistair MacLeans hade under kriget tjänstgjort i den brittiska flottan under bland annat konvojuppdrag till Murmansk. Därefter hade han studerat vid universitet och arbetat som lärare. Av hans 23 böcker såldes 17 i mer än en miljon exemplar. Bedömningen har varit att hans alla böcker såldes i mellan 100 och 200 miljoner exemplar. Troligen är han den bland brittiska samtida författare som sålt bäst och tjänat mest. Även förstklassisk skönlitterära författare har ibland doppat sin penna i blodrött blod, bland vilka är Voltaire, Edgar Allan Poe, Dickens, Chesterton och Sayers.

Förläggaren Nils Magnus Lindh (1775 – 1835) var, som sagt, den som introducerade rövarlitteraturen i vårt land. Redan som 23-åring var han ägare både av ett tryckeri i Örebro och en förlagsrörelse. Förlagets utgivning kan sägas ha bestått av två helt skilda slag utgivningar. Dels gav Lindh ut enklare ”förströelselitteratur (rövarromaner) och dels även seriös religiös litteratur. Hans bror hade före honom förvärvat den exklusiva rätten (”privilegium exclusivium”) till att få ge ut ärkebiskopen Lindbloms mycket speciella kärleksförklaring. Efter broderns död var det Nils Magnus Lindh som fick ärva den exklusiva rätten att få ge ut katekesförklaringen. Vad man kan förstå gav katekesboken och andaktsböckerna förlaget stadiga och goda inkomster.

Redan 1802 kunde ”rövarromaner” återfinnas på förlagets trycklistor. Den första av de bevarade förlagsförteckningarna (1804) uppvisar inte mindre än 152 titlar, varav de flesta var ren förströelselitteratur. Försäljningen av ”rövarromaner”, genom bokförsäljare och bokbindare runt om i landet gav ytterligare goda inkomster. På den tiden fanns det ännu inte några bokhandlare. Nils Magnus Lindh blev snart landets främste och rikaste förläggare. År 1830 omfattade förlagets förteckning 116 nya titlar, varav dock många vara seriös litteratur. Utgivningen omfattade allt för den mänskliga uppbyggelsen och förströelsen. Men det var så att många titlar inte alls förtecknades i förlagets trycklista utan distribuerades direkt till ”marknader, snusbodar, diversehandlare, sockenskolor och pastorsadjunkter”. Hur just pastorsadjunkter kunde ha intresse av att sälja ”rövarromaner” framgår inte i källorna.

Nils Magnus Lindh måste ha tjänat stort på den omfattande försäljningen av ”rövarromaner”. Han var känd för att underbetalade översättarna, vilket starkt bidrog till att översättningarna ofta var slarviga och felaktiga, liksom även korrekturläsningen. Tidvis kritiserades hans förlag för att den tekniska kvaliteten var låg och även att papperskvaliteten usel. Ändå omtalades Lindhs förlag på 1830-talet som ”vår Brockhaus” (det berömda förlaget i Leipzig) och även som den ”svenska bokhandelns egentliga basis”. Det näst största förlaget var Palmblads förlag i Uppsala, men det förlaget var i storlek inte alls i närheten av Lindhs stora förlag.

Lindhs förlag kom också att på 1830-talet ge ut ”tung litteratur”. Han gav ut flera av Franzéns skrifter och försökte förgäves förmå Tegnér att ge ut sina arbeten på Lindhs förlag. Geijer gav ut ”Svenska folkets historia” på förlaget, men klagade bittert över att tryckkvaliteten var hemsk. Men Lindh måste dock under alla förhållanden ha varit en driftig affärsman. Hans förlag var delvis självförsörjande med papper genom det av fadern anlagda pappersbruket Lindbacka väster om Örebro. Under 1820-talet köpte han även stora papperspartier från Holmens bruk i Norrköping. Papper var på den tiden en mycket dyr vara och kvaliteten högst varierande. Först 1837 installerades den första mekaniska pappersmaskinen hos Holmens bruk. Lindh undanskaffade även konkurrenter genom att köpa upp tryckerier och mindre förlag. Hans framgångar visade sig i att han på 1830-talet hade ett 60-tal personer anställda i sitt företag i Örebro. Det var då stadens största företag. Sjävl bodde han i ett ståtligt hus på Västra Kyrkogatan ägde även Axbergshammar, Lannafors bruk med flera andra bruk och egendomar. Dessutom ägde han flera bondhemman i Närke. Han hade redan 1816 köpte Trystorps slott i Lekeberga och byggde på en våning på slottet.

Nils Magnus Lindh blev gång på gång indragen i rättegångar. Av bevarade rättegångshandlingar framgår att han vid flera tillfällen instämts därför att han, som det påstods, hade gjort ett antal pigor och flickor med barn. Av många beskrevs han som en myndig och hänsynslös brukspatron. Lindh hamnade även i rättsliga tvister med kollegor och med myndigheter. År 1824 gav Norstedts förlag ut en evangelii- och bönbok. Året därpå gav Lindhs förlag ut samma bok, vilket följdes av en stämningsansökan från Norstedts förlag. Lindh förde med stigande frenesi talan upp genom instanserna, men förlorade slutligen målet i Högsta domstolen. Men det kunde han inte nöja sig med utan anmälde då samtliga ledamöter i domstolen till justitieombudsmannen, dock utan någon som helst framgång. Lindh gav emellertid inte upp utan anmälde då Högsta domstolens ledamöter till justitiekanslern, vilket inte fann någon anledning att ingripa. Den enda följden av denna väderkvarnskamp var att Lindh själv dömdes till böter för ”smädligt skrivsätt”.

Nils Magnus Lindh var ivrig med att utnyttja all tillgänglig teknik. Han sände sin son till England för att sonen där skulle studera den modernaste tryckeritekniken. På sonens inrådan importerade han därefter den första snällpressen i landet, vilken även den kom till användning för att massproducera ”rövarromaner”. Nästan alla tidiga rövarromaner var översättningar, i första hand av tyska författare. Sverige var dock tidigt ute med flera inhemska deckar-berättelser. En av de tidigaste är novellen Skällnora Qvarn från 1838 av Carl Jonas Love Almqvist och en annan är den tidiga Sherlock Holmes-pastischen av pseudonymen Sture Stig (1849-1913).

Nils Magnus Lindh, som introducerat deckare i vårt land, avled i Stockholm vid 60 års ålder.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.