von Döbelns pannband

Mitt på dagen den 13 juni 1789 slog den ryska kulan in i pannan på kaptenen Carl Georg von Döbeln. Det var han som sedan blev general ock krigshjälte. För övrigt en av de få krigshjältar som vi har i vårt land. Kaptenen var svårt skadad och kastades till marken. Under stor smärta lyckades han dra sig undan och jaga rätt på en fältskär. Pannbenet var så skadat att det gick att plocka bort benflisor ur såret. Muskötkulan hade inte trängt in utan studsat. Smärtorna blev bestående och såret ville inte läka. Kaptenen hamnade på krigssjukhus i S:t Michel, där han ganska snart togs till fånga av ryssarna. Men han behövde bara tillbringa tre veckor i fångenskap.

Några månader senare samlades landets främsta läkare i en privatvåning i Stockholm för att tillsammans bedöma skadan och försöka komma fram till vilka möjligheter det fanns att rädda majorens liv. Det såg illa ut och såret var mycket fult. Det gällde helt visst inte med vårvarma omslag och blodiglar. Inte heller hjälpte det om omslagen fuktades med ”Gulards vatten”.

Läkarna var helt överens om att majoren måste måste genomgå trepanering, som innebar att hål skulle göras i pannbenet för att få ut var och blod. Genom hålen skulle man även kunna plocka bort kvarvarande benflisor. Trepanering var en urgammalt slag av operation som under medeltiden i första hand utfördes av stensnidare. Det vanliga var att sinnessjuka, epileptiker och en del annan fick ett förhållandevis stort hål uppborrat i hjässbenet rakt uppe på huvudet. Tanken var att lätta på trycket och att släppa ut de illasinnade krafter som man trodde hade intagit patienten. Det fanns inte någon möjlighet till narkos eller effektiv bedövning.

Carl Georg von Döbeln hade redan vid 31 års ålder gjorts sig känd som en modig och oförvägen officer. Soldaterna avgudade honom, men officerskollegor betraktade honom nog som en överspänd och gapig sprätt. Kaptenen var känd för att omkring 600 finska soldater under hans ledning vid Porrassalmi besegrat en ryskt styrka på närmare 6 000 man. Själv hade han lett striden och befunnit sig i främsta linjen i tolv timmar. Men en rysk muskötkula slog in hans panna ovanför ena ögat. För sin insats och hjältemod vid slaget vid Porrassalmi befordrades han till major.

Under fångenskapen hos ryssarna var han blind på ena ögat, men synen kom så småningom tillbaka. Men när en större benflisa plockades bort ur såret, fem veckor efter skadan, förlorade han åter synen på ögat. När han kunde återvända till Sverige var han psykiskt nedgången och vintern 1790 svimmade han av vid flera tillfällen.

Den trepanering som läkarna rekommenderad tog sjutton minuter. Först flåddes pannan från all hud och kött. Den omfattande skrapningen gav honom ”en gruvelig plåga”. Blödningen fårn den närmaste pulsådern över ögonbrynet stoppade läkarna hjälpligt med ett hårt bandage. Den enda bedövning som majoren fick var femton droppar opium som droppas i artären. Efter två dagar borrade läkarna ytterligare ett hål genom pannbenet och en ny bit av pannbenet kunde brytas loss. Ytterligare sex dagar senare lyckades läkarna plocka bort ytterligare en benbit, som den här gången var större. Kulan, som hade studsat mot pannbenet, hade tryckt in flera benflisor mot hjärnan. Det ingreppet tog 23 minuter och åter förlorade patienten synen på ena ögat. Den 3 maj 1790 bröts ytterligare en bit av benet bort och öppningen var då, som det noga antecknades, ”tre fingrar stor”. Därefter, efter ytterligare fyra veckor tog läkarna bort ytterligare två ganska stora benskärvor. Under operationen var höger ögas ögonlock uppfäst med ett plåster.

Under dessa oerhört plågsamma operationer följde majoren alla läkarnas ingrepp med en spegel i handen. Det sägs att han endast vid ett tillfälle under operationerna gav tillkänna att han kände stark smärta.

Det var nästan märkligt att det stora såret läkte så bra som det gjorde. Redan den 3 juni 1790, nästan ett år efter skottet, kunder von Döbeln gå ut på promenad på Stockholms gator. Den 27 augusti samma år kunde läkarna konstatera att såret var i stort sett läkt, men inte helt läkt. Trepaneringarna av von Döbeln var en stor händelse i de högre kretsarna i Stockholm och det hela omtalades ständigt i salongerna. Särskilt för societetsdamerna i Stockholm var det uppmärksammat att majoren uppvisat en sådan enastående förmåga att stå emot smärta. Han fick mottaga många hedersbetygelser under sin konvalescenstid och många var nyfikna på att träffa den man som klarat av en så svårt operation utan att ge tillkänna någon smärta.

Efter operationerna, som fått till följd att såret aldrig läkte helt, fick han ett brett svart sidenband som utåt var fordrat med skinn. Svarta band av den typen fortsatte han att ha över pannan fram till sin död 31 år efter skottet. Han plågades av att såret inte läkte, men han fick behålla synen på båda ögonen.

1793 förflyttades han som andre major till Västgöta-Dals regemente och bosatte sig då på gården Önne i Järbo socken, Dalsland, med hushållerskan Kristina Ullström, där han blev kvar till 1805. Tre år senare, med bibehållande av sin förra indelning, till Skaraborgs regemente och utnämndes till sekundchef vid Nylands brigads infanteri 1805. Under dessa fredsår var han en framgångsrik lanthushållare och kunde spara ihop en liten förmögenhet.

Som bekant utmärkte sig von Döbeln i ryska kriget, särskilt känt är slaget vid Jutas. Han deltog även som befälhavare i Napoleonkriget. På grund av sina insatser under kriget blev han friherre.

Under sin aktiva tid hyllades von Döbeln som en av Sveriges största hjältar, men under sina sista år levde han fattig och bortglömd och fick inte uppleva de många hyllningar som senare förärades hans minne. Som pensionerad levde von Döbeln under mycket knappa förhållanden på Lilla Trädgårdsgatan i Stockholm med sin hustru Kristina Ullström, från Skara. Han skilde sig senare från henne. De hade tillsammans sonen Napoleon (1802–47), vilken blev kapten i armén och avled ogift. Den friherrliga ätten nummer 335 von Döbeln utslocknade därmed. Trots att Carl Georg von Döbeln har kämpat mot Napoleons styrkor valde han att döpa sin son till Napoleon.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.