Japan före och under andra världskriget

För att förstå Japans roll under andra världskriget måste man förstå en del av landets historia. Landet var under århundraden ett helt slutet samhälle, med ytterst lite kontakt med omvärlden. Det var exempelvis under lång tid dödsstraff för den som reste in i landet utan tillstånd. Detsamma gällde den som försökte lämna ögruppen. Hela det japanska samhället vilade, då som nu, på familjen som den minsta och mest fasta enheten. Krigarklassen, samurajerna, utgjorde historiskt omkring 7 procent av befolkningen och hade länge den absoluta makten. Samurajväldet bars upp av ett antal klaner och ”krigsherrar”. Samurajerna hade en hederskodex, bushido (”krigarens väg”), som beskrev hur en samuraj skulle leva och dö. Detta samurajideal levde kvar länge och bushido-idealet var viktigt i japanska armén ända fram till andra världskrigets slut.

Kejsaren betraktades som en gudomlighet av folket och han var den 126:e kejsaren i rakt nedstigande led. Enligt folktron hade det varit kejsaren som fört människan till öriket.

I det mycket konservativa japanska samhället talades och skrevs språket på sju olika nivåer. Språket anpassades till den person som man talade med och till den person eller krets av personer som ett skriftligt meddelande var ämnat för. Kejsaren talade ett språk, med uttala och ord, som ytterst få japaner förstod. Det var bara de högsta ämbetsmännen och personer i hovet som kunde tala med kejsaren. Vanliga japaner hade aldrig sett honom eller hört honom tala. Skulle de ha hört honom tala hade de ändå inte förstått honom. Kejsardömet, stött på samurajklassen, var mycket stabilt. Aldrig hade någon kejsare mördats eller avsatts.

Den amerikanske amiralen Perry seglade 1853 in i Tokyo-bukten  med sina örlogsfartyg och tvingade därigenom den japanska regimen att öppna landet för handel med västmakterna.

Men det hela började egentligen 1867 då samurajerna lämnade över makten till kejsaren och gjorde det möjligt för denne att slutligt öppna landet för kontakter med andra länder och med västvärlden. Tiden 1867 – 1887 skedde stora förändringar i Japan då landet började tillåta besökare från västvärlden. USA var den nation som i praktiken tvingade Japan att öppna sina gränser. Västmakterna tvingade även landet att ta bort alla tullar och skatter på utrikeshandel samtidigt som utlänningar erhöll rättslig immunitet.

Det rysk-japanska kriget ägde rum 1904 – 1905 och har sagts vara det första kriget i världshistorien där fler soldater dog i strider än i olika fältsjukdomar. Det var, vilket är viktigare att uppmärksamma, det första krig i vilken en asiatisk makt besegrade en västerländsk stat. I detta historiska skede hade USA flyttat fram sina säkerhetspolitiska positioner genom att annektera Hawaii och Filippinerna. Japan och USA träffade därefter en inofficiell ”gentlemens agreement” som innebar att USA förbjöd japaner att invandra till USA (”yellow peril”) samtidigt som Japan förband sig att försöka förhindra japaner att utvandra till USA. I USA hade de japanska invandrarna låg status och utnyttjades för hårda arbeten, exempelvis var det till stor del japanska arbetare som under slutet av 1800-talet byggde järnvägarna i centrala och västra USA. En del bedömningar gör gällande att omkring 200.000 japanska arbetare avled under de stora järnvägsbyggena i USA.

År 1933 lämnade Japan Nationerna förbund (NF), vilket hade samband med att Japan hade för avsikt att ”hjälpa de asiatiska staterna till att bli fria från västerländskt inflytande”. Den japanska politiken utmynnade i slagordet ”Asien till asiaterna”. Japan hade anfallet Kina redan 1932. För att om möjligt förhindra den expansionistiska japanska politiken införde USA och Storbritannien 1937 kraftfulla ekonomiska sanktioner mot Japan.

Japan saknar i stort sett egna naturtillgångar och västmakterna införde 1941 förbud för all leverans till Japan av petroleumprodukter. Japan hade blivit beroende av olja och för landet fanns bara alternativet att gå i krig med västmakterna. Det japanska kriget i Kina och ockupationen av delar av Kina hade då redan pågått ett antal år.

I Japan var storamiralen Togo Heihachiro (1848 – 1934) tidigare chef för den kejserliga flottan. Han hade varit med om att besegra den ryska flottan och hade en mycket uppburen ställning i det japanska samhället samt själv utbildats i Storbritannien. Togo talade god engelska och hade stora kunskaper i matematik. När Togo avled deltog bland annat den amerikanske amiralen Nimitz i begravningen, men det var före Pearl Habor. Det var för övrigt Nimitz som kort före anfallet mot Pearl Harbor frågade cheferna för Stillahavs-flottan: ”Varför ligger alla fartyg i Pearl Harbor?”.

Det var amiral Togo som kan sägas ha byggt upp den japanska flottan med under kriget var det amiral Yamamoto som var chef för den kejserliga flottan. Han var vid krigets början 53 år gammal och hade fått en mycket omfattande västerländsk utbildning. Åren 1920 – 1921 hade han studerat vid Harvard university i Boston. Amiralen talade oklanderlig engelska och var en beundrare av den amerikanska flottan. Yamamoto avrådde i själva verket kejsaren från att anfalla den amerikanska flottan, bland annat med motiveringen att den amerikanska krigsmakten hade mycket stora ekonomiska resurser bakom sig och skulle slå tillbaka med stor kraft. Yamamoto var kontroversiell i höga officerskretsar och utsattes för flera mordförsök.

Avsikten med anfallet mot Pearl Habor var inte att långsiktigt slå ut den amerikanska flottan i Stilla havet. Det visste Japan var en omöjlighet på sikt. Avsikten var i stället att vinna tid och försöka för USA till förhandlingsbordet. Anfallet mot Midway var en fortsättning på planen att tillfälligt tränga tillbaka USA från stora delar av Stillahavsområdet. Vid anfallet mot Midway hade Japan totalt 6 hangarfartyg, varav 4 sänktes i slaget om Midway. Yamamoto själv blev nedskjuten när han befann sig i ett flygplan. Efteråt har man noterat att han förmodligen var den ende bland höga japanska officerare som var klart västvänlig och dessutom förstod amerikansk mentalitet och politik.

Det var först i slutet av kriget som Japan satte in ”den tredje gudomliga vinden”. Kamikaze betyder språkligt ”gudomlig vind”. Självmordsattackerna mot amerikanska fartyg utfördes både med flygplan och i bemannade torpeder. Totalt 124 japaner dödades i självmordsattacker med torpeder. Sammanlagt utvaldes omkring 3 800 dödspiloter till kamikaze-flygare, vilka var uppdelade i en armégrupp och en maringrupp. Japanerna lyckades också att med ubåtar sprida mjältbrand i Kalifornien och uppskattningsvis 150 personer omkom till följd av anfallen med mjäldbrandssmitta.

I samband med den japanska villkorslösa kapitulationen i augusti 1945 beräknar man om att över 50 000 japanska soldater av heder begick självmord. Japan var ockuperat av USA fram till 1955. Under tiden därefter genomgick det japanska samhället en enorm och snabb utveckling till en västerländsk demokrati. Man kan notera att de stater som USA ockuperade vid krigsslutet (Japan, Italien och västra Tyskland) alla utvecklades till välmående demokratier på förhållandevis kort tid. Detsamma gällde inte de stater som ockuperades av Sovjetunionen (med undantag av norra Norge, Bornholm och halva Österrike).

Efter kriget fick kejsaren under tre år resa runt i landet för att visa upp sig så att folket skulle förstå att han inte var någon gudomlighet.  Det var en stor chock för alla japaner när de för första gången fick höra kejsarens röst på radio. Men de förstod ändå inte vad han sade.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.