Svarta amerikanska stridsflygare

När USA tvingades in i andra världskriget var det ett starkt segregerat samhälle. Afroamerikanerna hölls i stora delar av landet åtskilda från de vita. Inom försvaret organiserades särskilda förband med endast svarta soldater, men officerarna var vita. Mest känt bland de svarta förbanden är Tuskegee-flygarna.

De första svarta militärflygarna i det amerikanska flygvapnet (U.S. Army Air Corps, AAC) utbildades vid Tuskegee Army Air Corps Field i Alabama. Det var en mycket stor utbildningsanläggning som under kriget utbildade närmare 1000 färgade piloter och närmare 14 000 navigatörer, bombplansbesättningar, flygmekaniker, flygledare samt underhållspersonal. (Ett helt självständigt flygvapen bildades först 1948).

De afro-amerikanska piloterna flög över 15 000 stridsuppdrag över Nordafrika och Europa. Deras framgångar resulterade i att piloterna tilldelades över 150 ”Distinguised Flying Cross”. De stora framgångarna som flygarna från Tuskegee hade påskyndade utan tvekan avvecklingen av segregeringen i det amerikanska samhället.

USA förutsåg riskerna för ett storkrig i Europa, vilket var anledningen till att presidenten Roosevelt redan 1938 satte igång en omfattande utbildning av civila piloter. Vid den tiden rådde alltjämt strikt segregering i det amerikanska försvaret. Många bland de högre befälet hade uppfattningen att svarta soldater aldrig skulle kunna bli så bra soldater som de vita pojkarna.

Men då det amerikanska flygvapnet drog igång sin omfattande utbildning av piloter och flygplansbesättningar började civil rights-organisationer (som exempelvis NAACP) att argumentera för att även svarta skulle få möjlighet att genomföra flygutbildning. Det förelåg även ett stort behov av att rekrytera unga män till flygutbildning. I september 1940, innan landet ännu befann sig i krig, utfärdade president Roosevelt en president exekutiv order som angav att flygvapnet skulle börja rekrytera och utbilda färgade piloter och besättningsmedlemmar. Av någon anledning bestämde sig flygvapenledningen att bygga upp en stor utbildningsbas i Tuskegee i Alabama, vilken var en av de delstater som hårdast tillämpade segregerande lagstiftning och där de vita var hårdast mot färgade. Flygskolan anlades snabbt och stod klar redan efter sex månader. I det första kullen av kadetter 1941 med enbart svarta fanns Benjamin O. Davis Jr., vilken tidigare hade examinerats från arméns kadettskola West Point och som var son till brigadgeneralen Benjamin O. Davis. Fadern hade från början varit endast en av två färgade officerare i hela det amerikanska försvaret; om man bortser från att det fanns färgade fältpastorer med officers grad. Benjamin Davis Jr. blev senare den förste färgade fyrstjärnige generalen i amerikanska försvaret (han befordrades då han var pensionär). Han har berättat om hur han blev utsatt för systematisk utfrysning under sin tid vid West Point. Ingen talade med honom utanför tjänsten och han fick alltid intaga måltiderna helt ensam. Trots detta stod han ut och fullföljde utbildningen vid den prestigefyllda krigsskolan. Han gick ut från West Point som kadett nr 35 av 276. Då var han den fjärde färgade kadett som gått ut från skolan. Under kriget flög han 60 stridsuppdrag med bland annat P-51 Mustang över Italien och Tyskland. Senare deltog han också i strid i Korea och i Vietnamkriget.

Satsningen på att utbilda svarta piloter och besättningsmän fick gynnsam uppmärksamhet då presidenthustrun Eleonor Roosevelt i april 1941 besökte flygskolan och en flygtur i ett stridsflygplan. Landet var då ännu inte i krig. Filmer och foton från detta tillfälle bidrog till att flygskolans verksamhet och utbildningen av svarta flygare blev känd i hela landet.

Redan i april 1942 kunde de första jaktförbanden med svarta förare sändas till Nordafrika, som då erövrats av de allierade. Stridsgruppen (flera divisioner) flög flygplan av typen P-40 Curtiss, vilka ansågs klart underlägsna de tyska jaktflygplanen. Chefen för förbandet klagade öppet över att hans flygare inte nådde tillräckliga framgångar och det ledde till att han kallades till förhör inför kongressens försvarsutskott. Stridsgruppen fick nytt förtroende när den i början av 1944 sändes till Italien för att där deltaga i striderna. Piloterna från stridsgruppen lyckades där under två dagar skjuta ned 12 tyska jaktflygplan. I februari 1944 anlände ytterligare tre divisioner med enbart svarta piloter till södera Italien. Det var då som 332:e divisionen tilldelades det nya jaktflygplanet P-51 Mustang, vilket var konstruerat för att kunna utföra uppdrag som eskortjakt till bombplan som gjorde räder djupt in i motståndarens områden. För att underlätta identifieringen målades flygplanens fenor röda och förbandet kom därför att allmänt kallas ”Red Tails”.

Även om jaktflygarna i Nordafrika och i södra Italien är de mest kända fanns det även helt svarta bombplansbesättningar som från 1944 flög i 477:e bombgruppen. Det har länge gjorts gällande att inte ett enda bombplan förlorades när planen eskorterades in över fientligt område av Red Tails under mer än 200 uppdrag. På grund av att uppgifter om nedskjutna egna bombflygplan länge var sekretessbelagda uppgifter kunde den felaktiga myten leva vidare under lång tid. I själva verket förlorade bombflyget åtminstone 25 flygplan trots att de eskorterades av de berömda Red Tails. Men detta var ändå ett lågt antal eftersom i genomsnitt förlorade bombflyget 46 bombplan som under samma antal uppdrag eskorterades av andra förband av jaktflygplan med endast vita piloter.

Det var 332:a jaktdivisionen bland de svarta förbanden som flög det sista stridsuppdraget den 26 april 1945, två veckor före den tyska kapitulationen. Då hade hade Tuskegee-flygarna genomfört över 15 000 individuella uppdrag och då skjutit ned 36 tyska plan och förstört 237 plan på marken. Förbanden hade också slagit ut närmare 1000 järnvägsvagnar och transportfordon. Sammantaget omkom 66 flygare från Tuskegee under kriget och 32 togs tillfånga efter att de skjutits ned.

Rassegregeringen vidhölls i USA efter kriget, men president Truman utfärdade en exekutiv ordet 1948 som angav att all segregering skulle upphöra inom försvarsmakten och att alla skulle få samma möjligheter till utbildning, tjänstgöring och befordran. Det är inte någon tvekan om att de framgångsrika flygarna från Tuskegee i hög grad bidragit till att påverka den allmänna opinionen i rasfrågan och därmed även politikerna. Ett ganska stort antal av flygarna från Tuskegee gjorde senare framgångsrika karriärer i det amerikanska flygvapnet. Benjamin Davis Jr. blev den första svarta generalen i amerikanska flygvapnet. En annan var Daniel James Jr. som 1975 blev den förste svarte fyrstjärnige generalen i försvaret. År 2007 utdelade president Bush kongressens guldmedalj till över 300 ännu levande flygare från Tuskegee. President Barack Obama bjöd in alla flygare från Tuskegee till installationen av honom i presidentämbetet. Obama hade en gång skrivit att hans egen politiska karriär hade möjliggjorts ”by the path hereos like the Tuskegee Airmen trail-blazed”.

Det fanns även andra etniskt sammansatta förband i det amerikanska försvaret under kriget. Några förband bestod endast av indianer (ursprungsbefolkningen) och av amerikaner av japansk härkomst. Just de japanska förbanden utmärkte dig i striderna i södra Italien, vilka strider ägde rum samtidigt som USA kämpade mot Japan i Stilla havet. Som bekant var många amerikaner med japansk härkomst samtidigt internerade i USA under kriget.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.