Tyska krigsfångar trivdes i USA

Under andra världskriget, liksom i nästan alla krig, var omhändertagandet av krigsfångar ett stort problem för de krigförande nationerna. Krigsfångeläger måste byggas och krigsfångarna skulle enligt Genèvekonventionen garanteras en viss lägsta standard när det gällde förläggning, mat, kläder, sjukvård och annat. De stora krigsfångelägren i Europa inrättades i Tyskland och tyskockuperade områden samt i Sovjetunionen. Förhållandena var vidriga i både de tyska och de sovjetiska lägren. Genèvekonventionen efterlevdes inte. Många fångar dog av undernäring, sjukdomar och hårt arbete.

Mindre kända är fånglägren i USA med tyska krigsfångar. Det hela började redan 1941, innan USA självt drogs in i kriget, med att Storbritannien började att ta större antal tyska i Nordafrika. Engelsmännen hade själva inte möjligheter att sätta upp krigsfångeläger i Nordafrika och inte heller möjligheter att transportera de tyska soldaterna till England eller till något av de samväldesländer som deloig i kriget vid sidan om Storbritannien. Landet vägrade till USA att börja ta emot tyska fångar från Nordafrika. Till en början var USA helt avvisande, men gick så småningom med på att under 1942 ta emot och upprätta läger för 50 000 tyska soldater som tillfångatagits på den afrikanska fronten. De krigsfångeläger som då och senare byggdes benämndes ”POW camps” och dessa placerades framförallt i Texas, Kalifornien, West Virgina och North Carolina. Vid krigsslutet fanns det omkring 500 000 fångar i de amerikanska lägren. Av dessa var 380 000 tyska soldater.

Det första av alla läger som byggdes hamnade utanför Huntsville i Texas. Det byggdes upp från grunden för att överensstämma med reglerna i Genèvekonventionen såvitt gällde kraven på bostadsrummen, värme, hygieniska förhållanden, medicinsk vård, tillgång till bibliotek (!) och andra intellektuella sysselsättningar. Dessutom skulle de i lägren lämpliga öppna ytor för olika former av idrott. Enligt Genèvekonventionen ska fångar om möjligt förläggas i den klimatzon som motsvarar den klimatzon där de tillfångatogs. Det var bland annat därför som ett antal läger upprättades i Texas till soldater som kom från varma Nordafrika. De tyska fångarna häpnade över vad de såg när fångarna transporterades i Pullman-vagnar från New York till olika orter i bland annat Texas. De fick se vägar med ganska mycket trafik och de fick se upplysta storstäder och vackra landskap.

Fångarna fann i allmänhet att förhållandena i lägret i Huntsville var goda. De vaktades visserligen bakom höga taggtrådsstängsel och de var tungna att bära jackor med bokstäverna POW på ryggen (”prisoner of war). Men de servades dagligen kötträtter och fick bröd och smör samt mjölk. En del av ortbefolkningen i Huntsville kom att att titta på fångarna och de lärde sig en del om förhållandena inne i lägret. En del var uppbragda därför att de menade att de tyska soldaterna fick bättre mat än vad civilbefolkningen i Huntsville. Riktigt arga amerikaner i Huntsville döpte ”The Fritz Ritz”

Ortsborna var till en början avvaktande och oroade sig när de fick höra att det skulle uppföras en fångläger för många tusen tyska soldater. När sedan soldaterna började anlända var ortsborna gärna där för att i varje fall titta på fångarna. De kunde då till sin egen förvåning se att de tyska soldaterna inte alls såg ut som några nazistiska ”übermenschen” utan snarare som vilka yngre amerikanska män som helst.

Under 1943 beslutade den amerikanska regeringen att de fångar som fanns i amerikanska lägren skulle få dagarbeten utanför lägret. Regeringen ansåg att inte att det fanns någon risk för rymningar. Lantbruket i Texas skrek efter arbetskraft. Många unga amerikanska män var inkallade och det var därför ett skriade behov av arbetskraft både under skördetiden och andra delar av odlingsåret. Det var också svårt att rekrytera amerikanska lantarbetare för att industrin betalade betydligt högre löner under krigsåren. Farmare fick möjlighet att hyra in krigsfångar för att arbeta i jordbruket. De ansågs dessutom vara mycket dugliga arbetare. De amerikanska familjerna bjöd in fångarna på luncher i sina hem och gav dem cigaretter, godis och små presenter. Snabbt blev de tyska soldaterna till och med populära bland befolkningen i Huntsville. De ansvariga för lägerverksamheten blev både överraskade och bekymrade över att de amerikanska familjerna kom på så god fot med tyskarna. Fångar uppskattade det sätt som de blev mottagna i de amerikanska hemmen. Det var till och med vanligt att de amerikanska flickorna och kvinnorna samlades utanför taggtrådsstängslet för att titta på när de brunbrända tyska pojkarna spelade fotboll på planen inne i lägret. En man som som besökte lägren som inspektör för Röda Korset skrev i en rapport: ”Det är svårt att förstå att dessa äppelkindade blonda pojkarna bara en kort tid tidigare varit bestialiskt mördande soldater.

De tyska fångarna användes i stor utsträckning för att plocka bomull på de stora bomullsfälten. Där arbetade de långa dagar tillsammans med afroamerikaner. Dessa lade märke till att krigsfångarna i flera avseenden behandlades bättre av farmarna än hur de själva blev behandlade. De kunde se hur fångarna anlände till Huntsville i Pullman-vagnar och att de tyska fångarna fick gå på caféer som vara var tillåtna att besöka av vita. Afroamerikanerna fick också utföra en del krävande arbeten inne i fånglägren.

De tyska soldaterna kom i allmänhet bra överens med de afroamerikanska lantarbetarna som de arbetade tillsammans med på fälten. Många gånger blev de till och med goda vänner. Vid flera tillfällen hände det att afroamerikaner gick emellan för att skydda tyskarna när enskilda amerikaner vill ge sig på tyskarna. Krigsfångarna tyckte att de färgade lantarbetarna behandlades illa av farmarna och sämre än hur de själva blev behandlade. De såg att farmarna ofta krävde att de färgade skulle klara av att plocka två eller tre gånger så mycket bomull som de krävde av krigsfångarna.

Alldeles i slutet av kriget tvingades de tyska fångarna att titta på amerikanska journalfilmer som visade alla ohyggligheter i de tyska koncentrationslägren. Det var en del i programmet att ”avnazifisera” fångarna. Få av de tyska soldaterna kunde tro att det som de fick se verkligen hade ägt rum. Fångarna tilläts att lyssna på tyskspråkiga amerikanska radioprogram som informerade om de tyska krigsförbrytelserna. Så småningom blev allt fler övertygade om att de fruktansvärda brotten hade ägt rum. Efter krigsslutet gjorde amerikanska myndigheter intervjuundersökningar bland fångarna och det visade sig då att mindre än hälften av fångarna trodde på att utrotningen i koncentrationslägren verkligen ägt rum.

Omedelbart efter krigsslutet släpptes fångarna fria och fick återvända till hemlandet. Men omkring 8 000 av fångarna valde att bli kvar i USA eller återvände efter en kortare tid till USA. En del gifte sig med amerikanska kvinnor. Vanligare var dock att de amerikanska jordbrukare som lärt känna en tysk soldat bjöd in denne att bosätta sig på farmen och arbeta där. Bland de som inte blev i kvar i USA var det ändå många som senare återvände för att besöka de lantbrukarfamiljer hos vilka de arbetat som krigsfångar. En författare som skrivit om fånglägren i USA intervjuade tidigare fångar och sammanfattade intervjuerna som så: ”Utan undantag minns de tidigare krigsfångarna tiden i de amerikanska lägren som den bästa tiden i deras liv”. Det kan förefalla märkligt med tanke på att de unga tyska männen under lång tid var skilda från sina familjen, vänner och flickvänner, tvingades bo kollektivt i baracker innanför taggtrådsstängsel och kunde dessutom inte någon engelska. Men förhållandena var tydligen ändå mycket goda.

Det fanns även krigsfångeläger med tyska soldater i Kanada.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.