Överkonstaplen som gick fri

Ebba Hellgren var 22 år och jobbade som kallskänka på en ”automatrestaurang” på Vasagatan i Stockholm. Det var på den tiden populära och billiga restauranger där gästerna själva fick hämta ut maten ur olika fack i ett stort skåp. Redan som 15-åring hade hon ensam flyttat från sina föräldrar på Rådmansö i Roslagen för att ta arbete i Stockholm. Hon hyrde en sängplats hos portvaktsparet Bodén på Banérgatan 2 på Östermalm.

Torsdagen den 5 augusti 1920 hade hon vandrat arm i arm mot Djurgården tillsammans med överkonstapel G i Stockholmspolisens detektivavdelning i Klara. Han var förvisso gift och mer än dubbelt så gammal som Ebba. Den 50-årige överkonstapeln hade fem barn med sin hustru. Han och Ebba begav sig ut på Djurgården och åt stort smörgåsbord på Djurgårdsbrunns värdshus med både brännvin, öl, madeira och punch.

Några minuter över tre på natten ringde det i telefonen hos portvaktsparet Bodén på Banérgatan. Märkligt nog var det överkonstapeln som ringde och framförde att han ville att de skulle se till Ebba eftersom hon kvällen ”ställt till sådana oroligheter och varit bråkig”. Portvakten gick genast in till flickans sängplats, som var i köket. När taklampan tändes fick han se henne ligga raklång på rygg i sängen, livlös och blåaktig i ansiktet. Några få minuter senare knackade överkonstapeln på fönstret för att påkalla portvaktens uppmärksamhet. Denne släpptes in i lägenheten och portvakten berättade att flickan var död. Portvaktens fru tyckte att Ebba låg så märkligt där i sängen. I vanliga fall brukade hon ligga hopkrupen när hon sov. Hon fick uppfattningen att någon lagt täcket tillrätta över flickans kropp. Men överkonstapeln började ändå med upplivningsförsök och liksom pumpade med flickans armar. Det var så man gjorde upplivningsförsök på den tiden. När ambulanspersonalen hämtade kroppen såg portvakterskan att flickans linne var uppdraget och underlivet blottat. Hon såg också en hårt hoplindad underkjol som låg över en stolsrygg i köket samt att det stod en käpp intill stolen. Överkonstapeln åkte med till Sabbatsbergs sjukhus och när han kom fram dit så berättade han för sjukhuspersonalen att flickan hade blivit förgiftad.

Det var doktor Sahlgren som tog emot patienten. Han kunde genast konstatera att flickan var död, men att kroppen alltjämt var varm. Han noterade också att den avlidna var blå i ansiktet och hade blå läppar. Överkonstapeln uppgav att han kände flickans namn, men att han i övrigt inte kände till något om henne. Men han berättade att det på något sätt var känt att flickan några timmar tidigare hade stämt träff med en man. En halvtimme senare ringde han åter till portvaktsparet och omtalade även då att flickan hade bestämt träff med en man sent på kvällen. Men han nämnde inte hur han hade fått kännedom om detta. På fråga av portvakterskan sade han dock att han talat med flickan två dagar tidigare och varnat henne för att gå till ett möte med en man som hon nämnt.

Dagen därpå kom överkonstapeln åter på besök till portvaktsparet för att ytterligare förhöra sig om vad de kände till om flickans förehavanden under kvällen och natten. Överkonstapeln upprättade en tjänstepromemoria i saken, men underlät nogsamt att anteckna att han ätit middag med flickan på Djurgårdsbrunns värdshus. Men det kom att bli så att tre andra poliser avdelades för utreda det hela. Omgående fann dessa flera långa kärleksbrev bland flickans tillhörigheter i bostaden. Avsändare var överkonstapeln. Härigenom fick utredningen en ny och helt annan inriktning.

Polisen förhörde bland annat portvakterskan, vilken kunde berätta att flickan anförtrott sig till henne. Ebba hade berättat att hon i februari samma år varit på en fest hemma hos en vaktmästare Bergström, vilken var vaktmästare på restaurangen där hon arbetade. Med på samma fest hade överkonstapeln varit. Det drags mycket på festen och det blev så att hon och överkonstapeln kysstes. Portvakterskan hade varnat henne för att ha något att göra med en gift man. Överkonstapeln hade sagt till Ebba att hon inte skulle nämna för någon om vilken befattning han hade.

Under utredningen tog utredningsmännen hand om överkonstapelns anteckningsbok. I den hade han antecknat namnen på ett 40-tal kvinnor och datum när han haft samlag med dessa. Överkonstapeln menade att det hela uppfattades på fel sätt och att han i själva verket brytt sig om utsatta kvinnor och försköt få dem att lämna prostitutionen. Han vidgick att han legat med några av kvinnorna som var noterade i anteckningsboken, men att det alltid varit kvinnorna som tiggt och bett om att de skulle få ligga med honom. Men några av kvinnorna kunde snart vittna om att det minsann var överkonstapeln velat ha sex och att han dessutom var mycket våldsam i sängen. En del hade fått betalt, men många hade inte fått det. Till polisen kom det anonyma brev från några personer som uppgav att de som kvinnor blivit utnyttjade av överkonstapeln. Några sade att han lovat att utreda misstankar om brott i utbyte mot sexuella tjänster.

Den 9 september 1920 väcktes det åtal vid Stockholms rådhusrätt mot överkonstapeln. Åtalet avsåg mord.

Flickans kropp hade naturligtvis noga obducerats. Dessutom av två läkare och även av en professor. Det fanns inte några giftrester i kroppen. Lakanet hade stor blodfläck, ca 90 cm i diameter, på stället som legat undre flickans underliv. Det fanns även blod på den hopvridna kjolen som lagts över stolsryggen i köket. Dessutom kunde man konstatera att flickan var gravid i femte månaden. Professor Gunnar Hedrén konstaterade att det mesta talade för att flickan kvävts hastigt och att det hela bara tagit ett par minuter. När målet låg i rådhusrätten kom det ett anonymt brev till domstolen i vilken någon ”Margareta” uppmanade polisens utredningsmän att fråga överkonstapeln om han inte sin vana trogen utfört samlaget i flickans mun. Med hänsyn till innehållet i det anonyma brevet till domstolen skrev professor Gunnar Hedrén att det inte kunde uteslutas att flickan kvävts genom att den misstänkte ”fört in sin penis i hennes mun”. Vidare sade han att de kraftiga sugmärken som överkonstapeln brukade göra på kvinnors halsar kan ha bidragit till döden. Men socialstyrelsens omprövade obduktionsresultatet fastställde i stället att offrets död förorsakats av yttre våld mot hennes hals och det var sådant våld som hon inte själv kunnat utöva.

Överkonstapeln förfogade över ett rum på Jakobsgatan 22. Där befann han sig ofta när han inte var tjänst eller uppehöll sig i hemmet. Rummet skulle officiellt nyttjas som lokal för en ”klubb” i vilken överkonstaplen hade en ledande befattning. Men i själva verket var det ett rum som han helt ensam kunde använda sig av. Det visade sig att Ebba haft egen nyckel till rummet på Jakobsgatan. I rummet hittade polisen bland annat olika katetrar och instrumet av det slag som abortörer brukade använda sig av. En flicka Elsa kunde i förhör berätta att hon förförts av överkonstapeln då hon var 17 år och att hon hade fått bo i rummet på Jakobsgatan. Överkonstapeln hade sagt till henne att hon alltid skulle omnämna honom som ”pappa”, för att förklara den stora åldersskillnaden dem emellan. Elsa kunde också berätta att hon blivit gravid genom sitt umgänge med överkonstapeln och att det även var hon som utförde aborten. En annan flicka, Anna, fick också bo i rummet på Jakobsgatan. Även hon blev gravid. Barnet föddes en månad för tidigt och adopterades bort.

Till en början nekade överkonstapeln att han haft sexuellt umgänge med Ebba, men under rättegången ändrade han sig och erkände att han haft sådant umgänge med henne, men att han inte känt till att hon blivit gravid.

Överkonstapelns försvarare, advokaten Hultman, åberopade utlåtande av den österrikiska professorn Albin Habereda, vilken menade att de blå märkena på halsen kunde ha uppstått då överkonstapeln med kraft hade pumpat med flickans armar för at försöka återuppliva henne. De motstridiga utlåtandena av professorerna ledde till att både rådhusrätten och hovrätten frikände överkonstapeln. Däremot avskedades han från anställningen hos polisen. Överkonstapeln levde till 90 års ålder och bodde i slutet av sitt liv på Kungsholmen i Stockholm.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.