Riksrättsåtal mot president Andrew Johnson

Det kan inte uteslutas att representanthuset i amerikanska kongressen någon gång i december 2019 kommer att slutligt besluta om ett impeachmentförfarande (riksrätt) mot president Trump. För ett fällande beslut krävs först att minst hälften av representanthusets 435 ledamöter röstar ja för att föra frågan vidare till senaten. Där måste 2/3 av senatorerna rösta ja för att presidenten ska avsättas. Det har aldrig skett tidigare i amerikansk historia. Bara två beslut har tagits om impeachment. Det var 1868 mot president Andrew Johnson och 1998 mot Bill Clinton. Johnson klarade sig från avsättning med en röst i marginal och riksrättsåtalet mot Clinton röstades ned i senaten. Clinton åtalades på två punkter ”lying under oath” och ”obstruction of justice”. Både punkterna hade sin grund i Paula Jones stämningsansökan mot Clinton för ”sexual harassment”. I senaten röstade. På den första punkten röstade 45 senatorer för avsättning och 55 emot. På den andra punkten rösta 50 senatorer för avsättning och lika många emot. I representanthuset hade röstetalen varit 221 mot 212 för att överlämna frågan till senaten.

President Nixon hotades med ett impeachmentförfarande, men valde då att själv avgå och överlämna presidentämbetet till vice presidenten Gerald Ford (president 1974 – 1977).

Impeachmentförfarandet mot president Andrew Johnson, vilken först varit vice president och som blev president då Abraham Lincoln mördats, inleddes i februari 1868. Han åtalades då inför representanthuset för ”high crimes and misdemeanors”, som konkretiserades i 11 enskilda punkter. Begreppen ”high crimes och misdeameanors” är hämtade från den aktuella artikeln i konstitutionen. Uttrycket kan närmast översättas med ”grova brott och förseelser”. Det handlar inte om ett straffrättsligt ansvar utan om brott mot konstitutionen och vad den förutsätter. Den huvudsakliga anklagelsen mot landets 17:e president var att han skulle ha brutit mot den lag som antagits av kongressen ett år tidigare mot presidentens veto. Lagen benämndes ”Tenure of Office Act” och hade till syfte att skydda opolitiska federala tjänstemän från att bli avsatta av presidenten. Det gjordes gällande att presidenten på ett rättsstridigt sätt avsatt försvarsministern Edwin M. Stanton och försökt att i hans ställe utse generalen Lorenzo Thomas. Tidigare, då kongressen inte var samlad, hade presidenten suspenderat Stanton och i stället ad interim förordnat general Ulysses S. Grant.

Johnson var den förste amerikanske president som ställdes inför riksrätt i och med att representanthuset i mars 1868 beslutade om de enskilda punkter som riksrättsåtalet skulle omfatta samt beslutade att överlämna till senaten att avgöra frågan. Förfarandet i senaten inleddes tre dagar senare i en session som leddes av högsta domstolens ordförande, chief justice Salmon P. Chases. Den 16 maj 1868 röstade senaten om den första åtalspunkten och det visade sig då att 35 ledamöter rösta för fällande beslut och 19 röstade däremot. Eftersom det krävdes 2/3 majoritet bland senatens 54 ledamöter (USA hade då 27 delstater) saknades en röst för fällande beslut. Efter uppskov under tio dagar gick senaten vidare med att rösta även om de återstående åtalspunkterna. Omröstning skedde avseende två åtalspunkter. Utgången blev densamma som tidigare. En röst saknades för att fälla presidenten. Efter den andra omröstningen avslutades impeachmentförfarandet. Eftersom senaten inte hade fällt presidenten satt denne kvar under hela presidentperioden. Han lämnade Vita huset i mars 1869 och han ställde upp som kandidat till senaten i valkampanjen 1874. Han tog säte i senaten, men tjänstgjorde som senator endast under tre månader innan han avled i juli 1875. Ett antal senatorer, vilka inte fälla honom, förklarade att de inte vill ge kongressen den möjligheten därför att ett sådant beslut hade försvagat presidentämbetet. Många av dessa senatorer tyckte i och för sig att presidenten borde avsättas.

Impeachmentförfarandet mot Andrew Johnson hade stor betydelse för att fastställa gränsen mellan den lagstiftande makten (kongressen) och den verkställande makten (presidentämbetet). Kongressens omröstning klargjorde att kongressen inte kan avsätta presidenten bara därför att kongressens ledamöter motsätter sig hans politik och mera allmänna sätt att hantera presidentämbetet. En av punkterna för impeachment var att presidenten vid upprepade tillfällen använt sig av kränkande och nedsättande tillmälen. Förfarandet bidrog även till minska presidentens inflytande och politiska makt. Senare har man kommit att tala om ”Congressional Government”, vilket försöker klargöra att det är kongressen som ändå har den yttersta makten efter det ändå finns ett visst utrymme för att under särskilda förhållanden avsätta presidenten, vilket ger kongressen en viss makt över presidentämbetet. Däremot anses det att varken kongressen eller presidenten ska ha något som helst inflytande över Supreme Court annat än vad gäller nomineringen och godkännandet av domare.

Som bekant har inte USA någon parlamentarism, som är det vanliga styrelseskicket i flertalet västerländska demokratier. Presidenten behöver inte ha stöd i kongressen för att kunna regera, men han är naturligtvis starkt begränsad i sin maktutövning om han inte har majoritet i både representanthuset och kongressen. Presidenten har mycket stor makt inom det utrikespolitiska området och när det gäller att tillsätta både domartjänster och ett stor antal befattningar inom den centrala federala förvaltningen (”administrationen”). I USA finns det inte heller någon regering i den mening som det finns regeringar i de nordiska länderna och i Storbritannien. De som ingår in den ”informella regeringen” i USA är formellt politiska tjänstemän (”sekreterare”). Presidenten behöver inte stöd av kongressen för att utse sina ”sekreterare” och kongressen kan inte fälla en regering genom omröstning på de sätt som kan ske i andra västdemokratier. Impeachmentinstitutet är något helt annat och ett rättsligt förfarande. När senaten sammanträder för att ta ställning till ett impeachmentåtal kommer chefsdomaren i Supreme Court att leda förhandlingen. Presidenten kommer med stor säkerhet att biträdes av ett antal advokater som har till uppgift att försvara honom inför senaten.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.