Ryska soldater i svenska interneringsläger

Under andra världskriget flydde omkring 4000 ryska soldater till Sverige, huvudsakligen från tvångsarbeten i Norge och i viss omfattning även från Finland. Drygt 2 000 av dessa internerades i sju interneringsläger i Sverige. Lägren låg i Bergslagen, Uppland Södermanland och i Huddinge.

Under interneringstiden fick soldaterna röra sig förhållandevis fritt i lägrens närområden. Soldaterna arbetade i jordbruk, med vägarbeten och även med vedhuggning. På så sätt bidrog de till sin egen försörjning och fick förstås kontakt med svenskar. De var populära bland svenska kvinnor och det har uppskattats att närmare 200 barn fick ryska soldater som fäder. Men allt detta är i dag tämligen okänt i vårt land, vilket delvis har sin förklaring i att tidningarna under kriget var förbjudna att skriva om de svenska interneringslägren. Samtidigt fanns det andra ”läger” för bland annat amerikanska flygplansbesättningar som hölls kvar i landet efter att de nödlandat.

Historikern Anders Berge gav år 1992 ut boken ”Flyktingpolitik i Stormakts skugga: Sverige och de sovjetryska flyktingarna under andra världskriget. I boken beskriver han bland annat den då hemlighållna återtransporten den 10 oktober 1944 av ca. 900 ryska fångar med fartyg från Sverige till Åbo för vidare transport till Viborg, då åter var i rysk hand. De sovjetiska myndigheterna hade utövat hård påtryckning mot den svenska regeringen för att få Sverige att medverka till transport av alla ryska soldater till Sovjetunionen. Landet var då alltjämt i krig och behövde både arbetskraft och soldater.

Sveriges Radios tidigare Moskvakorrespondent Elisabeth Hedborg, som talar ryska, har nyligen (september 2019) givit ut en bok om livet i de svenska interneringslägren och vad som hände med soldaterna efter återkomsten till sitt hemland. Boken har titeln ”Min far var rysk soldat – om de ryska soldaterna i Sverige”. Som gammal journalist har hon valt att skildra hur en svensk kvinna, Inga, långt upp i åren får veta att hennes far var en rysk soldat i ett läger i Sverige och att hon har tre halvsystrar i Ryssland. Utifrån detta människoöde skildrar hon även livet i lägren och de historiska, politiska och rättsliga förhållandena kring inrättandet av lägren.

Elisabeth Hedborg har lagt ned stor energi för att få fram fakta om de ryska lägren på svensk mark. Hon har tillbringat åtskilliga veckor i Riksarkivets forskningssal i Marieberg, Stockholm. I boken betonar hon att det inte är frågan om ett vetenskapligt arbete utan om ett journalistiskt sådant.

Vid det ryska anfallet på Sovjetunionen den 22 juni 1941 tog tyskarna redan inledningsvis ett enormt stort antal krigsfångar. Bara i närheten av den polska staden Bialystok tog tyskarna över 300000 fångar i ett enda svep. Fångarna fördes till olika slag av tillfälliga fångläger. Så småningom fördes en del av dessa fångar till bland annat Norge och Frankrike för att sättas i tvångsarbete. Till Norge fördes uppskattningsvis 80000 – 100000 fångar för att där sättas i arbete med vägarbeten, järnvägsbyggen och liknande. Deras förhållanden var mycket svåra. Det var från denna stora grupp av krigsfångar som de flesta kom av de som lyckades fly till Sverige. Ett mindre antal tog sig även över från Finland till Sverige. Även där använde sig tyskarna av ryska krigsfångar som arbetskraft.

Den 4 maj 1942 lyckades en grupp ryska krigsfångar fly i Norge och sedan ta sig över gränsen till norra Värmland. Händelsen var i flera dagar förstasidesnyheter i alla svenska tidningar. Men sedan blev det helt plötsligt fullkomligt tyst i tidningarna om de ryska soldaterna som kommit till det neutrala landet, som inte drabbats av kriget. Tidningarna var helt enkelt förbjudna att skriva om de ryska soldaterna. Statens kontroll över tidningarna, vilka var de enda fria media som fanns på den tiden, skedde diskret genom att Statens Informationsstyrelse sände ut meddelanden till alla tidningsredaktioner i landet med konkreta anvisningar om vad tidningarna borde skriva om och, framför allt, vad de inte borde skriva om. Dessa meddelanden kallades på redaktionerna för ”de grå lapparna”.

Elisabeth Hedborg skildrar i sin bok hur livet för de ryska unga männen kunde vara på de svenska interneringslägren. Ett av de sju lägren var Bergå herrgård norr om Skinnskatteberg, vilken var en öppen förläggning. Socialstyrelsen ansvarade för de yttre förhållandena och säkerheten kring lägret. Men de inre förhållandena i lägret kontrollerades hela tiden av personal från den ryska legationen i Stockholm. Legationspersonal besökte regelbundet lägren och bestämde vilka av fångarna som skulle inneha förtroendeuppdrag. På så sätt kan man säga att lägren utgjorde en form av små sovjetiska enklaver på svensk mark. Sovjetunionen intog positionen att männen alltjämt var ryska soldater som var underställda de sovjetiska myndigheterna. När personal från legationen besökte lägren höll dessa föredrag i politiska ämnen och även ”samtal” med de internerade soldaterna. I själva verkat var det frågan om förhör för att försöka få reda på i vilken omfattning som soldaterna kan ha samarbetet med tyskarna. De ryska myndigheterna anklagade en del av soldaterna för att vara ”tyska spioner”. Myndighetsföreträdarna propagerade för att alla soldater skulle få återvända till Sovjetunionen så snart som krigets förlopp så medgav. Men det var först efter fredsöverenskommelsen med Finland 1944 som det blev möjligt att transportera drygt 900 av soldaterna till Åbo för vidare transport till ryska Viborg.

I lägren fanns det betrodde personer bland soldaterna som hela tiden agerade på uppdrag av legationspersonalen. Dessa kallades med förakt för ”kommissarierna” med anspelning på de politiska kommissarie (”politruk”) som fanns utplacerade i alla sovjetiska militära förband som politiska officerare. Många av de internerade fångarna var rädda för kommissarierna, som de uppfattade som representanter för de ryska myndigheterna. Stämningen i lägren var spänd och det förekom mycket våld mellan olika grupperingar av soldater.

Lägren var av olika slag. Särskilt ”Lissmalägret” i Huddinge utanför Stockholm stod under särskilt hård kontroll av personal från den sovjetiska legationen. Det förekom våld och även ett mord ägde rum i lägret. Svenska kommunister var på besök i lägret och försökte övertala fångarna att frivillig återvända till hemlandet. Partiledaren Hilding Hagberg besökt lägret.

Soldaterna var särskilt rädda för att återvända därför att de riskerade mycket hårda straff eftersom de tillfångatagits av tyskarna. Stalin hade den 16 augusti 1941, nära två månader efter det tyska storanfallet, utfärdat den drakoniska order nr 270, vilken stipulerade att dödsstraff skulle utdömas för alla soldater tagits levande till fånga. Straff skulle inte bara utmätas för soldaterna själva utan även för deras anhöriga. Dödsstraffet gällde inte bara soldater som frivillitg hade givit sig till fånga utan även de som mot sin vilja tagits av tyskarna. Hotet från order nr 270 hängde tungt över huvudet på de ryska fångarna i de svenska lägren.

Inom röda armén instruerades alla soldater att ha kvar en sista patron för att kunna ta sitt eget liv om de riskerade att bli tillfångatagna. Det var också många soldater som i sådana situationer sköt sig själva. Situationen i lägren var så spänd att det förekom att soldater hungerstrejkade. Socialstyrelsen tvingades också att flytta grupper av fångar från ett läger till ett annat för att skydda männen. Den ryska legationen protesterade kraftfullt mot dessa förflyttningar, som skedde mot legationens vilja.

De svenska tidningarna skrev inte alls om den stora transporten den 10 oktober 1944 av över 900 soldater till Åbo. Allt skedde i största hemlighet och uppmärksammades inte alls. Detta i jämförelse med utlämningen ett par år senare till Sovjetunionen av de balter som stridit i tyska förband och som hållits internerade i Sverige. Balterna motsatte sig att bli utlämnade och många stympade sig för att visa att de inte ville bli transporterade till Sovjetunionen.

Många av de ryska soldaterna som varit internerade i Sverige ville verkligen hem, men de var också livrädda för de straff och repressalier som väntade dem. Vid den tiden var inte fruktan för bestraffning av den egna medborgarstaten något asylskäl enligt den svenska utlänningslagstiftningen.

Under krigsåren tog Sverige emot omkring 200000 flyktingar från olika krigförande och ockuperade länder. Balterna och ingermanländarna erhöll kollektiv asyl, men någon sådan gavs inte till ryssarna.

Sedan de ryska soldaterna transporterats till Ryssland sattes de omedelbart i något av de 140 upprättade ”filtreringsläger” som var inrättade för att ta emot repatrierade krigsfångar. De sattes i hårt oavlönat tvångsarbete och nattetid förhördes de hårdhänt av särskilda förhörsledare från NKVD. Först efter något år fick de återvända till sin hembygd och sina familjer. En del tvingades även till fortsatt tjänstgöring i armén. Landet var då fortfarande i krig.

Även sedan soldaterna återvänt till sina hem utsattes de för regelbundet återkommande förhör av NKVD och KGB. Det förhållandet att de varit i tysk fångenskap under kriget utgjorde hela tiden en svår belastning för dem. Många uppvisade tydliga tecken på det som vi numera kallar för posttraumatisk stress. Först 1995 förklarade en särskilt tillsatt rysk kommission att de repatrierade soldaterna inte hade begått något brott och att de därmed skulle anses ha fått upprättelse för vad de utsatts för av ryska myndigheter.

Det råder dock fortfarande stor oklarhet om vad som egentligen hände med alla de fångar som efter kriget transporterades till hemlandet. Historikern Anders Berge sammanfattade de ryska fångarnas öden med dessa ord:

”Någon säker statistik över vad som hände med de 5,2 miljonerna repatrierade sovjetmedborgare finns naturligtvis inte. En uppskattning på basis av tillgänglig information visar dock att minst 300 000 avrättades, 2,5 miljoner sändes till fängelse eller tvångsarbetsläger, återstående 2,4 miljoner placerades i inre exil, i krigsmakten eller sändes hem.”

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.