Luftvärnets Flak-torn i Berlin under kriget

Under kriget byggde tyskarna ett antal stora luftvärnstorn, eller bunkrar över markytan, i Berlin, Hamburg och Wien. Det var mycket stora anläggningar, 39 m höga och kvadratiskt formade med 75 m långa sidor. Utöver dessa stora ”stridstorn” byggdes även ett annat stort torn för stridsledningen och eldledningen ganska nära stridstornet. Dessa två tornen stod i förbindelse med varandra genom en underjordisk kulvert. Tyskarna hade redan då tillgång till radar, men hade inte zonrör till granaterna. Just utvecklingen av zonrör var den viktigaste teknisk utveckling inom luftvärnet under kriget och ökade förmågan att bekämpa luftmål med kanske en tiopotens.

Luftvärnstornen i Berlin var tre till antalet och de var så placerade i en triangel så att placeringen skulle möjliggöra effektiv bekämpning av anfallande bombflyg. I Hamburg byggdes ett liknande torn och två byggdes i Wien.

Det började egentligen med att det tyska bombflyget den 24 augusti 1940 genomförde omfattande bombanfall mot centrala London. Ett stort antal bostadshus slogs ut och förödelsen var omfattande. Dagen därpå svarade Storbritannien med ett anfall med 95 Lancasterbombare som för första gången anföll huvudstaden Berlin. Lancasterbombarnas högsta operativ höjd var 6 000 m och varje flygplan kunde bära 8 ton bomber. Målet var vapenfabriker och ammunitionstillverkning i närheten av huvudstadens flygplats Tempelhof. Tyskarna var chockade över att deras egen huvudstad kunde angripas från luften och att det egna jaktflyget inte klarade av att avvärja anfallen. Det brittiska flygvapnet utförde ytterligare bombningar den 28 och den 30 augusti 1940. Det tyska försvaret och den politiska ledningen hade tidigare levt i uppfattningen att det luftförsvaret kring huvudstaden var tillräckligt starkt till följd av de stora jaktflygförband som var baserade i området.

Även ett starkt luftförsvar av både jaktflyg och luftvärn kan aldrig helt hindra angriparen att nå fram med bombflyg, men kan åsamka så stora förluster att angriparen väljer att inte anfalla alls eller i varje fall inte anfalla igen. Förluster som överstiger fem procent uppfattas som alltför svåra för angriparen och hindrar denne effektivt från att verka över tid.

Hitler och Göring beslutade efter de brittiska anfallen i slutet av augusti 1940 att förstärka luftförsvaret av huvudstaden genom att bygga sex mycket stora bunkerliknande luftvärnstorn (lv-torn). Dock kom bara tre att uppföras. Det första började byggas redan i september 1940 och placerades helt nära den zoologiska trädgården (Tiergarten). Det kallades därför ofta för zoo-tornet. Det andra tornet byggdes i stadsdelen Humbolthain och det tredje i stadsdelen Friedrichhain.

För att uppföra ett torn krävdes det 120 000 ton grus, 35 000 ton cement och 9 500 ton armeringsjärn. Arbetet forcerades med 3200 arbetare. Nattetid drevs arbetet av tvångsarbetare och även av krigsfångar. Eftersom det var fråga om enorma gjutningar måstes arbetet fortlöpa dygnet runt föra att det inte skulle uppkomma oönskade skarvar i betongen.

Det andra tornet färdigställdes i oktober 1941 och det sista av de tre tornen blev klart i april 1942. De kallades även officiellt för Flak-torn eftersom luftvärnskanoner på tyska heter flugabwehrkanonen (FLAK). På samma sätt som vi säger lv-kanoner för luftvärnskanoner.

Tornen var så konstruerade att det fanns fyra pjäsplatser uppe på taket av den höga bunkern och på sidorna av bunkern fanns det avsatser med plats för 13 – 15 lv-pjäser med mindre kaliber. Taket på bunkern bestod av 5 m armerad betong. Väggarna var 3,5 m betong.

För att bemanna pjäserna i ett av tornen behövdes 300 soldater. Till en början använde man sig av 10,5 cm luftvärnskanoner från marinen, men efter något år byttes de ut mot den kraftigaste och modernaste lv-kanon som Tyskland hade. Den hade kaliber 12,8 cm med två eldrör (FLAK 40). Drivladdningen var omkring fyra gånger kraftigare än för de andra tyngre tyska lv-pjäserna. Granaterna utgångshastighet var tre gånger högre, vilket innebar att de var effektivare mot snabbrörliga mål på hög höjd. Genom de två parkopplade eldrören blev den teoretiska eldhastigheten 24 – 28 skott på minut. När tornets samtliga fyra 12,8 cm kanoner avfyrades i en salva så kom de åtta granaterna att detonera i ett förutbestämt mönster som skapade en dödlig zon på 240 m radie. Tyskarna hade inte tillgång till zonrör, vilket var något som amerikanerna fick fram i slutet av kriget. Genom användning av zonrör ökades träfförmågan med nästan en tiopotens.

Vid den tiden hade vanligt kanonluftvärn en räckvidd i höjd på drygt 3 000 m. Det innebar att om flygplanen flög på 4 000 m eller högre kunde de inte bekämpas av eldrörsluftvärn. Men den tyska 12,8 cm FLAK 40 sköt högre. Dock var då träffsäkerheten låg. Man har beräknat att tyskarna var tvungna skjuta 3 000 granater för att få en träff på de brittiska och amerikanska bombflygplanen. De allierade fällde drygt 45 000 t bomber över Berlin under kriget. Mellan 20 000 och 50 000 berlinare dödades i bombräderna och hundratusentals förlorade sina hem.

De allierade anföll i allmänhet på höjder mellan 6 000 och 9 000 m. Den 6 augusti 1944 genomförde amerikanska flygvapnet ett stort anfall med 600 bombflygplan av typen B-17. Av de bombplan som deltog i anfallet blev 69 nedskjutna och omkring 200 flygplan skadade. Det var framför allt det tyska jaktflyget som lyckades skjuta ner så många flygplan. Amerikanarna förlorade omkring 700 av besättningarna som döden eller tillfångatagna. Det innebar att förlusterna i ett enda anfall var drygt 11 procent, vilket var en alltför hög förlustsiffra för de allierade.

B-17 var en en flygplanstyp som kunde operera på högre höjder än Lancasterbombarna. Det amerikanska flygplanat hade en högsta höjd på knappt 11 000 m och även den kunde bära ca. 8 ton bomber.

Våren 1945 närmades sig den ryska fronten Berlin och ryssarna satte in jaktbombare för att nedkämpa lv-tornen, men de lyckades inte och led själva svåra förluster. I april 1945 nådde de ryska trupperna fram till Berlin och de västallierade avbröt då bombningarna av Berlin. Lv-kanonerna på taket till de tre lv-tornen användes med viss framgång till att bekämpade framryckande ryska förbanden. Uppställningarna tillät dock inte någon effektiv bekämpning.

Lv-tornen hade stora skyddsrum och även sjukhus innanför sina betongväggar. I varje torn fanns det skyddsrum för 15 000 civila. Men i slutet av kriget uppehöll närmare 30 000 civila i vart och ett av de stora tornen. I tornen rådde vidriga förhållanden och det var vanligt med självmord på grund av skräck att bli tillfångatagna av ryssarna. Trots mycket intensiv artilleribekämpning och luftanfall lyckades ryssarna inte under lång tid att slå ut de tre lv-tornen. Trots att ryssarna förde fram sina tunga haubitsar och kunde bekämpa lv-tornen med direkt eld lyckades de inte slå ut tornen. Först när det skjutit sönder gångjärnen till några stålportar över fönstren lyckades de skjuta in några granater i tornet.

De sista soldaterna i lv-tornen kapitulerade kl. 12.30 den 1 maj 1945. Slutstriden om Berlin hade då redan kommit till ett slut. Omedelbart före kapitulationen var de många, både civila och militärer, som begick självmord inne i tornen.

Syftet med tornen var att ge Berlin ett fullgott luftförsvar. Det blev dock inte så utan de allierades flyg lyckades bomba Berlin. Luftvärn har också den betydelsen att förekomsten av luftvärn tvingar angriparen att undvika vissa områden och att flyga på högre höjd än vad man annars skulle ha gjort. Ibland brukar man säga att verkan av luftvärn även är den att angriparen tvingas flyga på högre höjder och ibland också helt undvika vissa områden. Det är inte antalet nedskjutna flygplan som är det enda måttet på luftvärnets verkan.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.