Månlandningen för 50 år sedan

Nu är det 50 år sedan den tidigare jaktflygaren (US Navy)  Neil Armstrong, 38, satte ned sin vänstra fot på månens yta. Det var då han uttalade de berömda orden: ”A small step for (a) man, a giant leap för mankind!”. Hela sitt liv hävdade Armstrong att han hade tänkt ut orden först i modulen innan han gick ned för stegen. Nitton minuter senare hoppade svensk­ättlingen, major Buzz Aldrin, 39, ned på ytan med båda fötterna samtidigt och yttrade ”Beautiful view! Magnificent desolation!” Enligt svensk tid var det en måndag (mån-dag). Aldrins mor hade som flicka märkligt nog burit familje­namnet Moon.

Månlandningen var USA:s verkligt stora uppvisningsnummer i rymdkapp­löpningen med dåtidens andra supermakt, Sovjetunionen. Det var en gigantiskt vetenskaplig och ekonomisk satsning för att landa människor på en främmande himlakropp ca. 400 000 km från jorden.

Under och efter kriget hade det i praktiken inte förekommit något tekniskt eller naturvetenskapligt forskarutbyte mellan de två ledande världsmakterna. Långt tidigare hade det vid några tillfällen organiserats samordnade vetenskapliga undersökningar av många stater. Forskning inom ramen för The International Polar Years hade genomförts 1882 – 1883 och 1932 – 1933. Våren 1950 föreslog ett antal framstående vetenskapsmän att det skulle utlysas ett Internationellt Geofysiskt År under 1957 – 1958. Ett stort antal stater skulle då samtidigt göra omfattande observationer av bland annat de solaktiviteter, som då skulle nå sin periodiska höjdpunkt. Efter Stalins död 1952 öppnades möjligheten att även få med Sovjetunionen, den stat som hade jordens största landyta. Sommaren 1955 förklarade presidenten Eisenhower att USA under det geofysiska året skulle skjuta upp en första satellit i omloppsbana kring jorden. Bara en vecka senare förklarade även den sovjetiska politbyrån att även ryssarna skulle skjuta upp en satellit under det vetenskapliga året. Det blev snart känt att ryssarna planerade att skjuta upp sin satellit med en militär startraket (R-7 Semyoka), som framtagits för att kunna skjuta upp interkontinentala kärnvapen­robotar i ballistiska banor. Redan den 21 augusti 1957 försökte ryssarna att för första gången skjuta upp en attrapp av en kärnladdning, men uppskjutningen misslyckades. Däremot lyckades de den 4 oktober 1957 att skjuta upp Sputnik-1 i en omloppsbana. Den vägde 51 kg, något större än en fotboll och sände under 22 dygn kodade radiosignaler, som kunde avlyssnas av radioama­törer över hela världen. Sputnik-2 med hunden Laika sköts upp en månad senare.

Även om det amerikanska försvaret kände till att ryssarna skaffat sig kapacitet att sända interkontinentala robotar till Nordamerika kom Sputnik-1 som en fullständig överraskning för både den amerikanska allmänheten och politikerna. Många fick uppfattningen att ryssarna låg långt före i den tekniska utvecklingen. Sovjetunionen hade ju utvecklat kärnvapen, senare även vätebomben, tidigare än vad de västerländska underrättelsetjänsterna bedömt vara möjligt. Detta hade underlättats av framgångsrikt spioneri bland amerikanska forskare.

Rymdkapplöpningen hade inletts med ambitionen att under det geofysiska året skjuta upp små satelliter med hjälp av kraftiga startraketer, som redan konstruerats för militära ändamål. De amerikanska raketerna hade konstruerats under ledning av tysken Wernher von Braun, som lett utvecklingen av det tyska raketvapnet under kriget. Även ryssarna hade dragit stor nytta av tysk forskning rörande raketer.

Två månader efter uppskjutningen av Sputnik-1 misslyckades USA i sitt första försök att skjuta upp en satellit. Men fyra månader efter ryssarna lyckades dock USA få upp en satellit, Explorer 1, vilken bara vägde 14 kg. Nästa ryska seger i rymdkapplöpningen kom när Jurij Gagarin i april 1961 blev den första människan i rymden genom att färdas ett varv runt jorden på 108 minuter. Fyra månader senare var det dags för ryssen German Titov att göra hela 17 varv rund jorden. Han var med sina 25 år den yngste av alla rymdresenärer och han var även den förste att sova, äta och kräkas i rymden. Efter landningen tog han, helt mot alla regler, en kall öl.

Alan Shephard blev den förste amerikanen i rymden då han i maj 1961 gjorde ett skutt ut i rymden under 15 minuter och 22 sekunder. Det var tre månader innan Titov gjorde sina 17 varv. För det flesta framstod det som att USA låg långt efter i rymdkapplöpningen. Tre veckor efter Shephards korta rymdfärd proklamerade president Kennedy därför att USA skulle inleda ett enormt rymdprogram för att människan skulle nå månen före decenniets utgång. Utspelet gjordes bara en månad efter misslyckandet i Bay of Pigs på Kuba, vilken händelse troligen bidrog till att Kennedy kom med det ett spektakulära utspelet. Ryssarna hade visserligen redan i september 1959 nått till månen genom att medvetet kraschlanda farkosten Luna-2, som bland annat mätte strålningen i månens närhet. Luna-3 kraschlandade sedan på månens baksida och sände de första fotografierna av baksidan. Men att sända människor till månen var något helt annat. USA satsade på det enorma Apollo-programmet för att kunna genomföra en landning före 1970. Kostnaderna för hela programmet uppgick till ca 150 miljarder dollar i dagens penningvärde.

Ryssarna genomförde den första mjuklandningen på månen redan 1966 och tog de första bilderna från månens yta. Men därefter gick amerikanerna om i kapplöpningen. Från början tycks den politiska ledningen i Sovjetunionen inte förstått hur allvarligt USA såg på risken att komma efter i den tekniska utvecklingen på rymdområdet. Först tre år efter Kennedys berömda tal inför kongressen togs ett beslut i politbyrån att satsa stort på ett eget rymdprogram. De tidigare stora framgångarna verkar mest ha varit resul­tatet av att entusiastiska tekniker tillåtits att med tillgång till kraftiga militära startraketer göra försök som kunde utnyttjas i den politiska propagandan.

Det var dock inte Armstrong och hans två kamrater som var de första att färdas till månen. Apollo 8 genomförde i december 1968 den första bemannade flygningen runt månen och sådan flygning genomfördes även av Apollo 10. Besättningen i Apollo 10 manöv­rerade i maj 1969 månlandaren ned till en höjd av 15,2 km över månens yta medan astronauten John W Young ensam satt kvar i kommandomodulen.

Den framgångsrika expeditionen med Apollo 11 i juli 1969 varade i drygt 8 dygn. Mån­landaren stod på månens yta i närmare 22 timmar. ”The Eagle” landade i ett område på månens yta som astronomerna tidigare hade döpt till ”The Sea of Tranquility” (”Stillhetens hav”). Själva nedstigningen med månlandaren från omloppsbanan skulle bara ta 12 minuter. Men på 600 m höjd upptäckte Neil Armstrong att man var på väg att landa på ett område med flera meter höga klippor. På 90 m höjd tog Armstrong manuell kontroll över landaren och beslöt att flyga farkosten 6 km bort för att nå en jämnare yta att landa på. Han upptäckte ett jämnt område stort som en villatomt, med klippor på ena sidan och en ganska stor krater på andra sidan. Varningslampor visade då att det bara återstod 5 procent av landningsbränslet. Landningsmanövern måste genomföras inom 94 sekunder för att man inte skulle tvingas avbryta. När landaren var nere på 10 m höjd hade man bara kvar bränsle för ytterligare 30 sekunder. Lan­daren sattes ned mjukt av Armstrong utan några skador. När stödbenen stod stadigt på ytan, de trycktes ned ca. 10 cm i underlaget, fanns det bara kvar bränsle för flygning under ytterligare 20 sekunder. Armstrongs normalpuls hade under rymd­resan tidigare varit 70 slag i minuten, med vid manövreringen för att hitta en lämplig plats var pulsen uppe i 156.

Några dagar efter astronauternas lyckliga hemkomst avslöjade rymdstyrelsen NASA att den tjänstgörande flygledaren, Eugen Krantz, hade bestämt sig att beordra att landnings­försöket skulle avbrytas (”abort”). Men en ung biträdande flygledare, som bedömde att landningen ändå skulle kunna genomföras, fördröjde något ordergivningen. Av rent misstag gavs aldrig ordern att avbryta landningen.

Det var Aldrin som över radion yttrade människans första ord från en annan himlakropp. Det var orden ”OK, engine stop”. Ett par sekunder senare kom Armstrongs röst över radion: ”Houston… Tranquilty base here. The Eagle has landed”. President Nixon utbrast jublande ”Detta är den största veckan i världshistorien sedan skapelsen”.

Tre dygn före uppskjutningen av Apollo 11 i juli 1969 hade ryssarna sänt upp den obemannade månlandaren Luna-15. Avsikten var att den skulle mjuklanda ca. 100 mil från den plats där den amerikanska månlandaren då redan landat. Luna-15 skulle landa, plocka upp lite mångrus och sedan flyga tillbaka till jorden. Allt styrdes med radiosignaler. Det två tävlande staterna hade informerat varandra om färdvägarna, landningsplatserna och de radiofrekvenser som skulle användas. När den amerikanska månlandaren kom fram till månen hade den ryska farkosten redan legat i omloppsbana kring månen i tre dygn. Det var inte någon tillfällighet att den ryska månlandaren skulle mjuklanda när de två amerikanska astronauterna fortfarande var kvar på månen. Amerikanerna skulle emellertid enligt planen återvända till jorden före den ryska farkosten. Ryssarna lyckades dock inte fjärrstyra sin farkost till en mjukland­ning utan tappade radiokontakten när den var ca. 30 km över månens yta. Den kraschlandade. Före kraschen hade den ryska farkosten cirklat 52 varv runt månen på olika höjder och i olika vinklar. Allt hade fjärrstyrts från jorden. På grund av massmedias fullständiga koncentration på den amerikanska landningen kom det ryska försöket helt i skymundan. Men det hade var möjligt att den amerikanska landningen hade misslyckats medan den ryska lyckats. Minnet av månlandningarna för 50 år sedan hade då varit en annan. I september 1970 lyckades till slut ryssarna att mjuk­landa Luna-16 och återföra 101 gram mångrus till jorden. Även den ryska tekniken var beundransvärd då de inte hade tillgång till den datorkraft som amerikanerna förfogade över för att göra erforderliga beräkningar. De amerikanska astronau­terna hade för säkerhets skull med sig räknestickor för att själva kunna handräkna om datorerna inte fungerade.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.