Flygaresset Röde Baronen

Redan under flygstriderna på västfronten under första världskriget uppkom traditionen att flygarna räknade hem bekräftade nedskjutningar. Efter fem nedskjutningar blev piloterna ”flygaress”. Just antalet fem har därefter – under andra världskriget, Koreakriget, Vietnamkriget – alltid varit kravet för att bli ett ”ess”. Under första världskriget sade man att medellivslängden för piloter var tre veckor från det att de började deltaga i luftstrider. Flygarna i sina med fernissade segeldukar täckta flygplan av träspant blev folkhjältar på bådar sidor i kriget. Det var omskrivna och ofta fotograferade. Bland flygarna spreds vidskepelsen att de inte skulle tillåta någon att fotografera dem omedelbart före ett uppdrag. Fotografering borde man bara tillåtas efter ett lyckat uppdrag.

Baron Manfred von Richthofen var den mest berömde av alla tyska flygaress. Han var bara 25 år gammal och hade i april 1918 redan skjutit ned 80 flygplan. De allierade kände väl till den tyske ryttmästaren (kaptenen) i hans lätt identifierbara röda ensitsiga Fokker-triplan (Fokker Dr. I triplan). Tidigare hade han flugit dubbeldäckare, men sedan hösten 1917 flög han triplan (med tre vingar över varandra). De allierade flygarna fruktade både baronen och hans jaktflygdivision, som ständigt ombaserades till de frontavsnitt där allierade vågade utmana tyskarna i luftrummet.

På morgonen den 21 april 1918 skulle Richthofen åter ut på uppdrag. På väg till sitt röda flygplan stannade han till kort vid hangardörren och klappade den docka som var divisionens mascot. Samtidigt steg en tillfällig besökare vid divisionen fram med sin kamera. Richthofen log mot kameran utan att bry sig om att fotografering före ett uppdrag kunde betyda olycka. Det blev det sista fotografi som togs av baronen.

Richthofen hade länge varit tysk nationalhjälte, han var omskriven antingen som ”Tysklands Röde Riddare” eller ”Den röde Baronen”. Hans division med röda flygplan genomförde praktiskt taget varje dag framgångsrika räder in över Frankrike och Belgien. Tyskarna försökte där komma i stridskontakt med de brittiska, franska, australiensiska och kanadensiska flygarna.

Klockan 10.15 den 21 april 1918 satte sig friherren Richthofen i sin Fokker på ett fält i Cappy för att leda ett förband med 25 flygplan på ett uppdrag över det franska området. Först skulle de tyska planen samlas och gruppera sig i luften över byn Sailly le Sec i Sommedalen. De enskilda starterna från Cappy skedde till musik av en militärorkester som spelade segermarscher. Ungefär samtidigt som Richthofen lyfte startade den 24-årige Roy Brown från ett fält i Bertangles 40 km bort. Denne var kanadensare från Toronto och tillhörde 209:e divisionen i Royal Air Force. Brown hade redan kunnat redovisa 12 bekräftade nedskjutningar, vilket innebar att även han var ett ”flygaress”. Nyligen hade han utnämnts till kapten och även tilldelats Distinguished Flying Cross. Brown brukade flyga två stridsuppdrag varje dag i veckan och han var i sitt förband känd för att han stärkte sig genom att dricka mjölk och konjak. Som alla allierade flygare hade han hört talas mycket om Röde Baronen och hans ”flygande cirkus”. Richthofen å sin sida hade säkert inte hört talas om Brown.

Klockan 11.15 låg Brown med 14 andra brittiska flygplan på 3 000 m höjd över Sailly-le-Sec. Plötsligt upptäckte de Richthofens division (”Cirkusen”) långt under dem och såg hur de tyska planen svängde in mot två långsamma brittiska spaningsflygplan av typen RE-8. Spaningsflygplanen gjorde förtvivlade undanmanövrer för att undvika de tyska kulsprutorna och för att komma in i skyddande moln. Browns division hade ett rejält höjdöverläge. Halva divisionen dök under Browns ledning ned mot de tyska planen. Taktiken var att de 8 brittiska planen skulle ge sig i strid med Richthofen 25 flygplan för att störa dessa i anfallen mot spaningsflygplanen. Ett av de brittiska planen flögs dessutom av löjtnanten William May, en australiensare som helt nyligen anlänt till Frankrike. Eftersom han var oerfaren var han tillsagd att undvika all stridskontakt utan endast uppehålla sig i närheten för att lära sig hur en ”dogfight” kunde gå till. May hade därför lagt sig i cirkelbana runt det luftrum där de sju andra brittiska Camel-planen engagerade Richthofens division, som just då försökte komma i skjutläge bakom de två RE-8:orna. Till en början var den brittiska divisionen mycket framgångsrik då den på bara ett par minuter lyckades skjuta ned fyra tyska plan. Trots att May hade beordrats att inte deltaga i striderna hade han ändå utnyttjat ett bra bakomläge för att skjuta ned ett plan. May försökte därefter komma i skjutläge bakom löjtnant Wolfram von Richthofen, en kusin till Manfred som flög i samma division. Det var då som Manfred Richthofen kom in bakom May och var på väg att få ett utmärkt skjutläge. Med sina två Spandau-kulsprutor sköt Richthofen mot Mays plan, men planet skadades endast lindrigt och May kunde undanmanövrera och komma bort från Richthofens eldgivning. Brown såg det hela och uppfattade att May var mycket illa ute eftersom denne redan kommit ned på lägsta höjd. Richthofen jagade efter Brown och tycktes åter få ett utmärkt skjutläge. Brown kom med rejäl överskottsfart ner mot Richthofen och kunde rikta in sin enda Vickers-kulspruta på kort avstånd. Samtidigt öppnande ett australienskt luftvärnsbatteri eld mot Richthofens plan. Brown avfyrade en lång eldskur mot Richthofens plan som träffade utefter hela vänstra flygkroppen från fenan fram mot förarsätet. Fokkern vek sid nedåt, men Richthofen lyckades ändå därefter göra en forcerad landning på en äng helt nära brittiska ställningar vid Sailly-le-Sec. En brittisk soldat sprang fram till flygplanet, som var förhållandevis oskadat. I förarsätet satt den döde ryttmästaren Manfred von Richthofen mycket rak i ryggen. En officer tillkallades för att ta ett fotografi av flygaresset när kroppen ännu satt fastspänd i förarsätet. Det var det andra fotot av Richthofen den dagen. En av soldaterna som sprang fram mot Richthofens flygplan påstod dock senare att denne levde en kort stund och att då endast ska ha yttrat ett enda ord, nämligen tyska ordet ”kaputt”.

Det uppmärksammades att en fullkula gått in i hans högra armhåla och ut invid den vänstra bröstvårtan. Redan då gjordes bedömningen att det troligen var en kula från luftvärnet som träffat Richthofens kropp. Skotten från Browns flygplan hade kommit snett bakifrån och från ett höjdöverläge, de kunde inte ha trängt in förarens kropp i den vinkel som man kunde fastställa. Flygplanet plockades därefter helt sönder av mängder av ivriga souvenirjägare bland de allierade soldaterna. Alla kände till flygaresset Röde Baronen. De allierade tryckte genast upp flygblad med fotot av den döde flygare och släppte ned dessa flygblad över de tyska ställningarna.

Efter tillkännagivandet av dödsfallet och under många år därefter uppkom diskussion om det var Brown som skjutit ned Richthofen eller om det var det australiensiska luftvärnet som lyckats få in en träff. Brown ansågs först vara den som lyckats skjuta ned Röde Baronen och han förärades därför med Victoria-korset, 5 000 pound sterling och ett privat flygplan. Det var australiensiska 24th Machine Gun Company som hade bekämpat Richthoftens flygplan och det gjordes senare gällande att det var sergeanten Cederic Popkin som hade avfyrat luftvärnets kulspruta när flygplanet kom in på låg höjd.

Richthofen begravdes den 22 april på kyrkogården i Bertangles, nära Amiens. Gravsättningen skedde under sedvanliga militära hedersbetygelser och kistan bars av sex brittiska officerare ut 3:e skvadronen. Officerare från de förband som under månader försökt skjuta ned Richthoften bar hans kista till graven. Något märkligt kan man tycka.

På 1920-talet flyttade franska myndigheter kvarlevorna till en militär kyrkogård i Fricourt. Senare samma decennium flyttades de åter till Invalidenfriedhof i Berlin. Under nazisttiden byggdes ett stort monument på gravplatsen och på monumentet stod endast namnet ”Richthofen”. Under Berlins delning kom gravplatsen att befinna sig på gränsen vid Berlinmuren. En gång skadades monumentet av projektiler som sköts mot personer som försökte fly från Östberlin. Slutligen flyttades kvarlevorna 1975 av familjen Richthofen till familjegraven på Südfriedhof i Wiesbaden.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.