Katastrofen i Djatlovpasset

På vintern 1959 begav sig tio studenter från Urals Polytekniska Institut i Jekaterinburg ut på en 35 mil lång expedition i Uralbergen. Alla utom en av deltagarna var i åldrarna 21 – 23 år. En deltagare var dock 38 år. Ledare för expeditionen var 23-årige Igor Djatlov. De hade alla vintervana och hade varit med på flera långa vintermarscher tidigare. På den tiden var många leder och färdvägar i Sovjetunionen bedömda i olika svårighetsklasser och deltagare i olika expeditioner erhöll olika poäng och utmärkelser utifrån vilka svårigheter de mött. Den aktuella expeditionen på skidor ansågs vara välutrustad och välplanerad samt ledaren tillräckligt erfaren. Expeditionen hade bra utrustning och deltagarna hade goda förutsättningar för att genomföra expeditionen vintertid. Det kunde bli upp till minus 30 grader i området.

Efter några dagars skidmarsch fick en av deltagarna problem med knälederna och måste därför avbryta. De nio andra deltagarna, sju män och två kvinnor, fortsatte mot berget Otorten som de planerade att nå genom ett pass – det pass som senare fick namnet Djatlovpasset efter expeditionens ledare.

De nio vägutrustade och vana skidåkarna slog nattläger i passet ca. 10 km från berget Ortorten, vilket var ett etappmål för expeditionen. De reste sitt förhållandevis stora tält som var utrustat med en vedkamin. Flera av deltagarna hade med sig kameror för att dokumentera expeditionen. De förde även dagböcker under färden.

Efter det att de nio slagit läger i passet den 2 februari 1959 vet man inte vad som hände. Expeditionen kom aldrig fram. Gruppen hade räknat med att det skulle ta omkring en vecka att på skidor ta sig fram 35 mil till berget Otorten. Först när gruppen hade varit borta nästan en månad sändes en räddningsexpedition ut för att söka efter dem. Först efter sex dygn, den 26 februari, fann räddningsmanskapet expeditionens sista lägerplats. Gruppens tält hittades översnöat och tältduken var uppskuren på ena sidan, förmodligen inifrån. I eller invid tältet fanns inte några av expeditionens deltagare. Två av männen hittades dock ganska snart döda under ett träd ca. 1000 m från tältet. I närheten av trädet fann man även två män och en kvinna döda. De tre senare verkade att ha varit på väg mot tältet. Först ett par månader senare hittades de återstående fyra kropparna översnöade i en ravin. Alla återfunna kroppar var halvnakna och barfota. De hade inte några ytterkläder trots att det den aktuella natten hade varit omkring 15 grader kallt. Gruppens medlemmar hade inte tagit med sig något av utrustningen från tältet. En av männen hade dock tagit med sig sin kamera.

Det verkade som om de skurit en öppning i tältduken och rusat rakt ut i den 30-gradiga kylan utan att ens ta på sig kängorna och ytterkläderna. Kropparna återfanns med ytterst tunna kläder. En detalj som noterades av räddningsmanskapet var att någon högt upp en ficklampa på tältet och att ficklampan hade varit tänd. Detta troligen för att gruppens deltagare skulle kunna hitta tillbaka till tältet med ledning av den tända lampan.

Tre av de fyra kroppar som återfanns först efter två månader hae utsatts för kraftigt våld. En hade fått skallen krossad och den äldste deltagaren hade krossade revben. Det fanns dock inte några skador eller blåmärken på kropparnas mjukdelar. Den kvinna som återfanns efter två månader hade också utsatts för grovt våld och hennes huvud saknade både tunga och ögon. Det fanns inte några skador eller märken på kropparna som kunde visa att de döda försökt att avvärja våld med dem. Vid obduktionen kunde man konstatera att personerna avlidit 6 – 8 timmar efter den sista måltiden. I obduktionsprotokollen fanns inte några noteringar om kropparnas inre organ. 

Några av expeditionens deltagare hade fört dagboksanteckningar och även tagit fotografier. Av detta material, som återfanns i tältet, och av den berättelse som lämnats av deltagaren som tvingades avbryta marschen, kunde man få en viss bild av ad som tidigare skett under expeditionen. Gruppen hade kommit in i en snöstorm samt hade lett till att de kommit bort från den planerade rutten och tvingats resa sitt tält på en bergssluttning i passet där det inte var lämpligt att slå läger därför att det fanns risk för laviner. Gruppen hade bivackerat och troligen lagt sig i tältet redan vid 17-tiden för att äta och vila. Vid den tiden mörknade det. Enligt de återfunna dagboksanteckningarna firade man den kvällen den äldste deltagarens födelsedag. I en av dagböckerna fanns antecknat: ”det är något med den här platsen som skrämmer alla”.

Kläderna på några av kropparna uppvisade påtagligt höga nivåer av radioaktiv strålning. Kläderna på de andra kropparna uppvisade dock inte någon radioaktiv strålning. En hel del spekulationer har förekommit eftersom det fanns ett militärt förband i området. Men militärerna har dock inte rapporterat om någon kontakt med expeditionen eller någon militär verksamhet som kunde ha ett samband med händelsen.

Ryska myndigheter gjorde förstås en grundlig utredning. Den blev officiellt färdig först i maj 1959. Det enda resultat som utredningen kom fram till var att det inte gick att fastställa orsaken till det inträffade. Samtidigt uttalade man i utredningen att skadorna uppkommit genom ”en framtvingad okänd kraft”. Utredningen hemligstämplades, såsom så mycket annat under Sovjettiden. Först 1999 offentliggjordes utredningen och då visade de sig att obduktionsprotokollen helt saknades och att även det omhändertagna tältet saknades.

Den mystiska händelsen har kommit att kallas dödsfallen i Djatlovdalen. Eftersom gruppens medlemmar huvudstupa lämnat tältet utan att ta på sig ytterkläder och kängor måste något mycket dramatiskt har inträffa. Spekulationerna har varit vilda och otaliga. En tanke har varit att de hört ljudet av en lavin och då skurit upp tältduken och sprungit från tältet. Teorin är inte trolig eftersom det inte fanns några spår efter en lavin och att sluttningsförhållandet på platsen är sådant att det inte är någon större risk för laviner. Själva tältet har inte utsatts för någon lavin och all utrustning fanns kvar i tältet. Oförklarligt är att de tre av gruppens medlemmar utsatts för våld som inte kan ha orsakats av någon lavin. Det fanns inte heller något i området som visade att en lavin gått fram. Rättsläkarna var av uppfattningen att skadorna på kropparna knappast kunde ha åstadkommits av människor. Det fanns en del tecken på att någon eller några försökt klättra upp i ett träd. Det har spekulerats om det kan ha varit björnar som överföll människorna i tältet. Det fanns dock inte några spår på kropparna eller tältet som tydde på att det varit några björnar framme.

Ett förhållande som ytterligare bidragit till alla spekulationer (även om besök från yttre rymden) är det det i dagböckerna framgick att flera av deltagarna antecknat att ifrågasatte den färdväg som färdledaren valt och undrade vad som var hans verkliga syfte med expeditionen. Färdledaren hade nämligen sagt att expeditionen kunde komma att ta längre tid än tidigare beräknat och att detta inte var något som väderbetingat. Spekulationernar har fortsatt med den ena vilda teorin efter den andra. Det är känt att militära flygplan flugit lågt i området vid den tid då gruppens deltagare slog upp sitt tält. Men det har inte kunnat klargöras om det fanns något samband med dessa överflygningar och expeditionens öde. Mysteriet står utan lösning.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.