Atlantvallen och invasionen i Normandie

Tyskarna byggde upp ett omfattande försvar utefter Atlantkusten under andra delen av andra världskriget. Tyskarna räknade med att de allierade så småningom skulle försöka sig på en invasion från England av det europeiska fastlandet. Omfattande kustbefästningar och artilleribatteriet anlades utefter kusten från Själlands västkust ned till södra delen av Biscayabukten. Det var naturligtvis inte möjligt för tyskarna att med tillräcklig säkerhet avgöra var ett allierat anfall skulle sättas in. Tyskarnas mest kvalificerade försvar av kusten byggdes dock vid och i närheten av Calais. Den viktiga hamnen Antwerpen var mycket väl försvarad mot anfall från sjösidan. Vi vet vad som sedan hände och huvuddragen av händelseförloppet.

För alla som är intresserade av moden krigshistoria har det alltid funnits många framställningar av invasionen i Normandie (”D-dagen”) den 6 juni 1944. Invasionen skedde 11 månader innan Tyskland kapitulerade. Under dessa 11 månader fick de västallierade kämpa hårt för att komma in så långt som möjligt i själva Tyskland. Det blev en tävlan om att komma före ryssarna till Berlin. Som vi vet lyckades det ryssarna att komma till Berlin först och lägga under sig en betydande del av östra Tyskland.

Nästa alla populära skildringar av D-dagen är skrivna av amerikanska eller brittiska författare och journalister. Visserligen av journalister med ett stort militärt intresse och även kunskap. Men grundläggande militär kunskap har de inte.  Sällan klargörs om eldöppnande sker med direkt eller indirekt eld. Inte heller får man klart för sig hur eldledningen fungerade eller inte fungerade.

Det brukar ju heta att det är segrare som efteråt skriver historien, vilket ofta verkligen är fallet. När det gäller kriget i Västeuropa är det tveklöst så att det som allmänheten oftast läser är amerikanska och brittiska skildringar. Några exempel är Antony Beevors ”D-dagen” (2009), Thomas M. Rice, ”Prövad i strid – amerikansk fallskärmsjägare i Normandie” (2019), James Holland, ”Normandy ´44” (2019).

Det finns visserligen en hel del skidringar av tyska officerare, men ganska få sådana skildringar är översatta till engelska eller svenska. I olika militära facktidskrifter finns det förstås en hel del skrivit om själva invasionen även ur försvararnas perspektiv.

Det finns en bok på svenska som är utomordentligt bra. Det är den svenske överstelöjtnanten Bertil Stjernfelts (1919 – 2019) arbete ”Alarm i Atlantvallen”. Arbetet gavs ut redan 1953 (i två upplagor), därefter i en fransk översättning 1961 samt i en fjärde upplaga 2004 av specialförlaget Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Den senaste upplagan trycktes i 10 000 exemplar. Det är lätt att få tag i boken på antikvariat.

Det som är unikt med Stjernfelts bok är att den är en skriven av en verklig fackman, en kustartillerist, som själv inte var med i striderna och som inte heller så att säga tillhörde någon av de stridande parterna. Efter kriget har han ägnat mycket tid åt att noga studera själva händelseförloppet ur fackmannens perspektiv. Grund för boken var det elevarbete som han som elev skrev när han genomgick Sjökrigshögskolans stabskurs. Elevarbetet hade titeln ”Det tyska kustartilleriets omfattning och verksamhet vid invasionen i Normandie”. När första upplagan av boken kom ut 1953 hade den en förord av dåvarande svenske överbefälhavaren Helge Jung. Översättningen till franska tillställdes på något sätt generalen Charles de Gaulle, vilken sände ett mycket berömmande tackbrev till dåvarande majoren Bertil Stjernfelt.

Redan som ung officer hade Stjerfelt kort efter kriget begivit sig till Normandie för att i detalj studera de tyska artilleriposteringarna m.m. Mycket av detta fanns då kvar och det sägs att han en hel sommar cyklade runt med sin hustru för att rita in och studera tyskarnas omfattande fortifikatoriska arbeten. Stjernfelt har sedan som lärare på olika stabskurser i Sverige hållit otaliga föredrag och undervisningstillfällen om kustinvasion i allmänhet och Normandieinvasionen i synnerhet. Som pensionär anlitades han sommartid för bussresor till Normandie, där han som guide fick tillfälle att berätta om de tyska kustförsvaret.

I Stjernfelts bok framgår att han fått tillfälle att redan på 1940-talet intervjua ett ganska stort antal tyska högre officerare, vilka haft sådana befattningar att de haft överblick krigsförloppet.

Från böcker och otaliga spelfilmer har många fått uppfattningen att striderna var mycket hårda och stridsförlusterna höga. Striderna var mycket hårda, särskilt på de amerikanska styrkornas landningsområde (”Omaha beach”). Förbanden av fallskärmsjägare och rangers fick vidkännas mycket svåra förluster. Det allierades anfallsstyrka de första dagarna ska ha uppgått till ca. 160 000 man, varav 73 000 amerikanska soldater samt att antalet tyska försvarare kan har uppgått till ca. 55 000. Men det beror på hur man räknar förstås. Förlusterna för de allierade under de första dygnen uppgick till ca. 10 000 man (vilket antal inkludera döda, skadade, saknade och tillfångatagna). USA förlorade första dygnet (enligt officiella källor) 6 603 man och av dessa hade 2 499 dödats. Storbritannien förlorade ca. 2 700 och Kanada förlorade 1 074, varav 359 döda. USA anföll på Utah Beach med ca. 23 500 man, var drygt 900 stupade under första dygnet. USA fällde ca. 13 000 fallskärmsjägare. Det rör sig om helt andra förluster än de tyska och ryska förlusterna vid exempelvis belägringen av Stalingrad. Räknat på hela anfallsstyrkan var förlusten i döda drygt 1 procent. USA förlorade fler döda i angreppet på World Trade Center den 11 september 2001 än vid själva anfallet mot den försvarade kusten i Normandie. Man har bedömt att de totala tyska förlusten under invasionens första två dygn uppgick till mellan 4 000 och 9 000 man (inklusive döda, skadade, saknade och tillfångatagna).

Av Stjernfelts bok, som många borde läsa, kan man dra vissa slutsatser. De allierade hade ett gott underrättelseläge, men gjorde ändå en hel del felbedömningar av de befintliga tyska förberedelserna. Bland missbedömde man i hög grad vilka kalibrar de olika pjäserna hade. De allierade hade fullständigt luftherravälde och kunde med spaningsflyg fotografera de tyska ställningarna i detalj. Dessutom fick de omfattande information från franska motståndsmän som hade tillgång till radiosändare. De allierade bekämpade fortlöpande de tyska försvarsinstallationerna med bombflyg under ett par månader för landstigningen (”förbekämpningsskedet”). Dessa flyganfall medförde omfattande skador på de tyska anläggningarna. Men det var ändå förhållandevis få artilleripjäser som slogs ut. Allvarligare var att förbindelsenätet skadades genom att markkrevaderna slet sönder trådförbindelserna. Särskilt svåra skador blev det på trådförbindelser som låg djupt nedgrävda eftersom dessa var svårare att reparera.

Tyskarna å sin sida hade mycket begränsad information om den enorma uppladdningen av militära resurser som gjordes på den engelska sydkusten. De hade knappast några spioner i England som sände information om fartygen i de sydliga utskeppningshamnarna. Tyskland kunde inte flyga in med spaningsflyg mot de engelska hamnarna. Inte heller hade de tillgång till någon tillförlitlig väderdata, vilket de allierade i allmänhet hade. Som bekant är den förhärskande vägen för lågtryck och högtryck österut över Atlanten. Under kriget sände inte BBC några väderprognoser och tidningarna var förbjudna att trycka prognoser.

Även om de allierade hade ett gott underrättelseläge misstog de sig grovt i vissa fall. Det visade sig att några artilleriposteringar som anfölls av jägarförband redan var söndersprängda och övergivna. Betydande resurser sattes också in för att ta posteringar som var av lågt värde för tyskarna.

Stjernfelt redogör i sin bok för att praktiskt taget alla tyska artilleriuppställningar, fast som rörliga, var uppställda i betongvärn med bara en viss öppning för eldröret, vilket i hög grad begränsade skjutsektorn. Det gick alltså inte för tyskarna att från fortifikatoriska skydd skjuta horisonten runt. Det fanns en eller två posteringar med rörliga pansartorn, vilka möjliggjorde skjutning i alla gradtal. Men i praktiken hade inte tyskarna sådana batterier. Begränsningarna var betydande för tyskarna eftersom de fortifikatoriska skydden var byggda för att pjäserna endast skulle skjuta mot sjömål (fartyg till havs) och inte för att lägga eld över de stränder där angriparens trupp måste gå iland. Skjutsektorn kundr var begränsad till 40 – 50 grader i sidvinkel (men varierade). De allierade försökte slå ut alla artilleriposteringar genom anfall med bomber, även med fällning i låg vinkel. När invasionen hade inletts hade flottans fartyg (slagskepp, kryssare, jagare samt särskilda ”båtar för eldunderstöd”) till uppgift att genom intensiv beskjutning försöka slå ut kustbatterierna. I stort sett lyckades inte de allierade att slå ut så många batteriet genom bombanfall och beskjutning med grovt sjöartilleri. Man var i stället senare tvungna att slå ut ett stort antal batterier genom anfall med infanteri. Stjernfelts tes genom hela boken är att om tyskarna hade haft kanoner med pansarkupoler och bra fortifikatoriskt skydd hade det varit mycket svårt för de allierade att slå ut posteringarna. Särskilt svårt hade det varit om batterierna var så lokaliserade att de kunde lägga eld över egna batterier. Dessutom framför han några gånger i boken att hade sådana installationer var belägna på öar hade de allierade var tvungna göra amfibieoperationer för att stoppa eldgivningen från batterier. Uppenbarligen gör Stjernfelt outtalat jämförelse med modena svenska kustbatterier som hade pansartorn, kunde skjuta horisonten runt och även skjuta splittergranater över egna batterier för att stoppa inbrytningsförsök av angriparens markförband.

Stjernfelt visar på ett detaljerat och övertygande sätt att mycket gick fel både för de allierade och för tyskarna. De allierade förlorade många fartyg och båtar, många soldater och dyrbar materiel genom haverier till havs på grund av den kraftiga sjögången. Men även mineringar och undervattenshinder på stränderna försvårade i hög grad landstigningen. Hade general Rommel, som var högsta befäl på den tyska sidan, tillträtt som chef tidigare och fått tid att genomföra ändringar i själva kustförsvaret hade utgången kunnat bli en annan.

På den tyska sidan hade man byggt ett mycket stort antal betongvärn och fortifikatoriska skydd för pjäserna. Betongskydd hade också byggts för eldledningen, för radar, för ammunitionsdurkar, skyddsrum m.m. Det var helt enkelt en väldigt massa betongkonstruktioner som byggts, men antalet pjäser som kunde ge eld var inte imponerande stort. Över lag överskattade de allierade grovt antalet eldrör. I flera fall hade de gjort bedömningen att kalibern var betydligt grövre än vad den i verkligheten var. Den tyska propagandan hade också starkt överdrivit det kustartilleriförsvar som fanns.

Stjernfelt redogör för att i många av de tyska batterierna var personalen överårig och ofta dåligt utbildad och tränad. Tyskarna hade under lång tid inte kunnat övningsskjuta mot bogserade sjömål eftersom de allierande anföll alla tyska fartyg om gick ut från kusten. Det innebar att många batterier inte var inskjutna, vilket innebar att de inte hade korrekt data om riktsäkerhet, projektilhastighet m.fl. vikta data för att kunna lägga elden rätt. När sedan de tyska batterier under och efter invasionen började skjuta visade det sig att de ändå, trots allt ,hade god precision. Man ska komma ihåg att artillerield kan förekomma i tre dimensioner. Arméns fältartilleri skjuter från en fast känd punkt i terrängen mot en annan fast känd punkt i terrängen (där man tror eller vet att motståndaren befinner sig). Kustartillerit skjuter från en fast känd punkt mot ett känt, men rörligt mål (ett fartyg under gång). Fartygsartilleri skjuter från en känd rörlig punkt (det egna fartyget under gång) mot en annan känd rörlig punkt (motståndarens fartyg under gång). I det senare fallet är det dessutom osäkert om den egna positionen är känt med tillräcklig precision (detta var före GPS-navigeringen).

De tyska artilleristerna gjorde mycket bra ifrån sig trots alla de begränsningar som fanns. De hade bekämpats från luften i ett par månader och besättningarna var slitna och utsatt för starkt psykiskt tryck. De saknade dessutom stridsvana och var dåligt övade. En del av personalen i batterierna var italienare och ryssar. De senare var sådana som frivilligt gått över till tyskarna på östfronten och som sedan skickats till Atlantvallen för att tjänstgöra som batteribesättningar eller ingå i kustförsvarets infanteriförsvar. När de allierade släppte ned flygblad med propaganda över batterierna och kustbefästningarna var en del av bladen avfattade på italienska och ryska.

Tyskarna hade även tunga grupperingar på de ockuperade kanalöarna (Jersey, Guernsey och Alderney). De allierade hade synnerliger svårt att få tyst på dessa posteringar. Vissa av dessa var aktiva ända till den tyska kapitulationen i maj 1945. Som kuriosa kan nämnas att ”Mirusbatteriet” på Guernsey bestod av fyra 30,5 cm tunga kanoner, vilka kom från det ryska slagskeppet ”Volja”, vilken sjösatts 1904. Själva eldrören hade tyskarna fått tag på genom att de legat i lasten på ett erövrat ryskt transportfartyg. Tillverkaren av artilleripjäser, Krupp, fick i uppdrag att tillverka lavetter och ammunition till eldrören. I slutet av 1943 var pjäserna uppställda på Guernsey och klara för provskjutning. Det visade sig dock att de tyska krutladdningarna inte passade de gamla sovjetiska slagskeppspjäserna, vilket medförde stora skjutavvikelser. Efter omfattande prov och inskjutningar visade det sig även att skottvidden var kortare än beräknad. Men pjäserna fanns kvar och var skjutklara ända till kapitulationen i maj 1945. De allierade undvek noga att komma i närheten av detta tyska batteri.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.