När fakta blandas med fiktion

Advokatparet Lena Ebervall och Per E Samuelson har nu givit ut fem böcker om kända kriminalfall i Sverige under 1900-talet. Böckerna är välskrivna och har nått en stor publik. Lena Ebervall har doktorerat i processrätt och särskilt ägnat sig åt frågor rörande advokatetik. Numer arbetar hon huvudsakligen som försvarsadvokat. Maken Per E Samuelson har i många år varit verksam som försvarsadvokat och med framgång företrätt många tilltalade i uppmärksammade mål.

De började med att år 2008 ge ut en bok med titeln ”Ers majestät olycklige Kurt”. Det är en fyllig redogörelse för hela den s.k. Haijbyaffären. Personerna i centrum är den skumme Kurt Haijby, hans majestät konungen (Gustaf V ) samt juristen och överståthållaren Torsten Nothin (motsvarande landshövding i Stockholm). Därtill figurerar några av tidens mer kända advokater. Det hela handlar om att hovet betalade Kurt Haijby rejäla belopp för att han skulle hålla tyst. Och det som han skulle hålla tyst om var, som det har antagits, hans homosexuella kontakter med majestätet. I boken får man som läsare följa med när Kurt Haijby sent på kvällarna förs genom slottets salar fram till konungens sängkammare och även vara bevittna hur de sexuella kontakterna framskrider. Det är sådant som författarna inte kan veta något om, men med all den bakgrundsfakta de tagit fram är det inte svårt för en skicklig penna att skapa en berättelse som på en och samma gång är sann och påhittad. En blandning av faktabok och skönlitteratur. Faction och fiction. Det skulle väl kunna gå ann bara man som läsare får klart för sig exakt vad som är fantasier och fria skildringar samt vad som å andra sidan är fakta. De båda advokaterna har förutsättningarna för att hålla isär vad som finns att tillgå i arkiv och sekundära källor. Den diffusa sammanblandningen gör mig osäker om värdet av boken. Som läsare får jag anstränga mig att försöka hålla isär det faktiska från det fiktiva. Men jag måste konstatera att det inte är möjligt. Boken har varit värdefull om författarna stannat vid att redovisa vad måste anses känt och klarlagt. Detta för att överlåta till läsarna själva att fantisera ihop vad kan ha skett i verkligheten för snart 85 år sedan. Samtidigt är jag medveten om att framgången hos den månghövdade läsekretsen då inte hade varit given.

Fyra år senare (2012) gav författarparet ut boken ”Mördaren i folkhemmet”, som handlar om mordutredningarna mot idrottsmannen och potatisgrossisten Olle Möller. Dennes dömdes mot sitt nekande och huvudsakligen på indicier för mord på den tioåriga Gerd, som hittades strypt och sexuellt utnyttjad i ett skogsparti i Sundbyberg. Olle Möller nekande styvnackad och målet prövades även i Högsta domstolen. Försvarare för Möller den kände advokaten Einar van de Velde. Olle Möller dömdes till 10 års straffarbetet för mordet. Senare dömdes han även för mordet på den vuxna kvinnan Rut Lind. Även i boken ”Mördaren i folkhemmet” får läsare ta del av ett gediget reseacharbete av författarna, men en oklar blandning av fakta och fiction. Som läsare vet men inte om 80 procent eller endast 60 procent hänför sig till vad sin finns att hämta från arkivakter m.m.

Två år senare (2014) hade de två advokaterna skrivit ytterligare en bok i gränslandet mellan fakta och fantasi. Bokens titel var ”Bombmannens testamente”. Boken skildrar Lars Tingströms liv och det bombatentat som ledde till att han blev känt över hela landet som ”bombmannen”. Lars Tingströms väg från vanlig tjänsteman med bil, sommarstuga och båt fram till en hårt bevakad fånga i Kumlabunkern. Även här är det frågan om en välskriven och spännande roman baserad på ett verklighetsunderlag. Eller en skildring av verkliga kriminalfall, men betydande inslag av gissningar och fantasier. Tingström var mannen som möjligen sände en brevbomb, sprängde chefsåklagaren Sigurd Denckers villa i luften 1982 (en omkom), sprängde Skatteskrapen i Stockholm 1983 och kronofogdemyndighetens kontor i Nacka samma år. Det kom senare fram att självaste chefsåklagaren hade inlett en kärleksrelation med Tingströms sambo med Tingström satt i fängelse och då förundersökningen beträffande brevbomben leddes av Sigurd Dencker. Riksåklagaren fick kännedom om relationen, men hemligstämplade de handlingar som upprättades kring detta. Senare fick Tingström resning och frikändes från åtalet avseende brevbomben. Under fängelsetiden lärde han känna Christer Pettersson (senare åtalad för mordet på Olof Palme). Det har funnits teorier om att Tingström har inspirerat och ”styrt” Pettersson till att begå mordet.

Ytterligare två år senare (2016) gav advokatparet ut boken ”Florens Stephens förlorade värld”. Även den boken är väl underbyggd, men åter samma blandning av fakta och skönlitterärt. Man kan visserligen gissa sig till vad som är författarnas vällustiga påhitt och vad som är fakta. Dock är det hela oklart. Florence Stephen var den fnoskiga damen som ärvde hela Huseby bruk i Blekinge, hade nära förbindelse med prins Carl och ställdes inte förmyndare. Hon ärvde en stor förmögenhet, men allt rann iväg genom olyckliga affärer och olika ”förvaltare”.

Förra året (2018) gav de två advokaterna ut en bok om den förskingrande rådmannen Lundqvist vid Stockholms rådhusrätt (tingsrätt). Titeln är ”Domaredansen”. Efter närmare 20 år av misstankar och anmälningar mot rådmannen Folke Lundquist från bland annat Gustaf Unman väcktes åtal mot rådmannen vid den den egna domstolen. Talan fördes av stadsfiskalen Lennart Eliasson. Rättegången i tingsrätten pågick i över sex månader och processen vandrade ända upp till Högsta domstolen. Rådmannen dömdes till tre års fängelse, stort skadestånd och avsättning från sin domartjänst. Folke Lundquist var gift med en advokat, som fortsatte sin verksamhet. När hon avled var tillgångarna efter henne 45 milj. kr. Allt testamenterades till Frälsningsarmén. Även i detta femte arbete blandas glatt fakta med påhittat fiktion. Mycket är känt och mycket är dokumenterat, men mycket läggs även till av författarna.

Det finns ju många andra böcker som är uppbyggda på samma sätt. En klassiker är ju Per Olof Sundmans ”Ingenjör Andrées luftfärd”, som skildrar det misslyckade försöket att nå nordpolen med luftballong. Alla tre ombord omkom efter en lång och strapatsfylld vandring över isvidderna sedan ballongen landat. Lite var känt om strapatserna även om dagböcker och fotografier återfanns långt senare. Sundman hade stort utrymme att med den egna fantasin fylla ut med berättelsen om ”hur det kunde ha varit”. En god berättelse förvisso, men knappast mera sann än falsk. Men fantasin får fritt utrymme.

Betraktar man det som nöjesläsning är böckerna givande på flera sätt. Men vill man ändå veta ”hur det egentligen var”, så blir i varje fall inte jag nöjd. Det går som sagt inte att utskilja vad som fakta och icke-fakta. För mig är den skillnaden av största betydelse.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.