Smeder jagade ubåtar

Första världskriget utbröt i augusti 1914. Redan i inledningen av kriget använde sig tyskarna av ubåtar för att anfalla brittiska örlogsfartyg. De tyska Unterseeboots, U-boots, var ett nytt vapen som den brittiska flottan tidigare inte tagit på fullt allvar. Redan den 22 september 1914 lyckades den berömda ubåten SM U-9 inom loppet av en timme sänka tre brittiska kryssare. Omkring 1 500 sjömän omkom. Ubåten SM U-9 kom sedan att i sin tjänst under första världskriget att sänka ytterligare ett dussintal fartyg. Det var allt från små fiskebåtar på öppet vatten till kryssaren HMS Hawke (Edgar-klass).

Under det första kriget förelåg det inte några tekniska möjligheter att upptäcka ubåtar i undervattensläge. De var oåtkomliga för krigsfartygens artilleri och torpeder. Britterna förstod inte det hot som de tyska ubåtarna utgjorde mot alla brittiska fartyg, både flottans egna fartyg och fraktfartyg. Cheferna inom flottan ville till en början inte tro att det var en liten ubåt som sänkt de tre kryssarna den 22 september 1914. De förklarade att det måste ha varit så att kryssarna hade gått in i ett minfält. Britterna betraktade ubåtar som en teknisk nymodighet utan någon egentlig betydelse för sjökrigföringen. Men de insåg snart hotet från ubåtarna när dessa lyckades sänka så många brittiska handelsfartyg så att det uppstod stora svårigheter med landets livsmedelsförsörjning och många andra försörjningsproblem.

Brittiska flottan tillsatte flera arbetsgrupper för att försöka finna ut metoder för att komma åt de tyska ubåtarna. Före uppfinningen av sjunkbomber 1916 var minor och ubåtsnät de enda medlen mot ubåtar . ”The Admirality Submarine Attack Committee” kom efter en hel del funderingar fram till att den enda taktik som var möjlig var att så tidigt som möjligt försöka upptäcka ubåtarnas periskop och sedan antingen snabbt sick-sacka bort från ubåten eller segla mot ubåten för att ramma den. På den tiden var ubåtarnas torpeder inte trådstyrda och dessutom ganska otillförlitliga. När en ubåt hade periskopet uppe kunde den inte gå fortare än ca. 6 knop. Ju längre skjutavståndet var, desto mindre var risken för en träff. Eftersom torpederna på den tiden inte var trådlösa och inte målsökande var möjligheterna förhållandevis stora att undvika att bli träffad om målet ändrade kurs och avstånd till ubåten. Det gällde alltså att upptäcka periskopen så tidigt som möjligt. Det var ju  periskopet som ubåtens chef använde för att sikta in torpeden.

Den brittiska flottans tänkare stannade för att taktiken måste vara att så tidigt som möjligt upptäcka periskopen för att därefter försöka oskadliggöra dessa. Skulle ubåten förlora möjligheten att använda sig av periskopet var enda möjligheten för ubåten att gå upp i övervattensläge, men då blev ubåten också möjlig att bekämpa med artillerield.

The British Board of Invention and Research föreslog att flottan skulle börja mata trutar med mat från periskopliknande anordningar ute till havs. Tanken var att trutarna tidigt skulle upptäcka periskop och genom att flyga mot dem och flaxa runt periskopen så att platsen markerdes för utkikarna ombord på den brittiska fartygen. Dessutom hoppades man att närvaron av trutar skulle störa observationerna genom periskopen. Såvitt man vet genomfördes dock inte några försöka att träna upp hungriga trutar eller måsar. En annan idé var att försöka få fram en färg som skulle kunna spridas på vattenytan för att smeta ned linsen på periskopen så att de blev obrukbara. Inte heller den idén förverkligade man.

Men en helt annan taktik kom dock till användning. Redan de första veckorna av kriget hade de brittiska fartygen börjat skicka ut små patrullbåtar med bara några få sjömän ombord. De hade uppdrag att så snart som de upptäckte ett periskop skulle det ta sig fram till platsen och försöka täcka över periskopet med en stor säck. Sedan skulle de med en stor slägga försöka slå sönder periskopet. Chefen ombord på HMS Exmouth (Duncan-klass, dreadnought, slagkryssare) rekryterade smeder som med stora släggor fanns med ombord på de patrullbåtar som bevakade området omkring fartyget. Förhoppningen var att de starka smederna skulle vara bättre på att slå sönder periskopen än vanliga sjömän. Det är dock inte känt om någon smed, eller någon sjöman, någonsin fick tillfälle att kasta en säck över ett periskop och sedan slå sönder det med slägga. Taktiken övergavs i varje fall efter en kortare tid. Men sant är att brittiska flottan en tid hade smeder ombord som med släggor patrullerade runt de brittiska fartygen för att om möjligt kunna slå mot periskop.

Om Arwidson

Advokat bosatt och verksam i Stockholm
Detta inlägg publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.